ÅRSSKIFTE - FÖRVÄNTAN

Så närmar sig då slutet av detta år som för min del kom att bli ett "Annus horribilis" då det värsta av allt hände - ännu en gång. De första tunga stegen till en ny, ensam vardag har jag avverkat, inte helt medveten på vilket sätt, men det är bara så att en ny dag kommer alltid - och den går också. Många tunga och mörka, andra återigen lättare och det till stor del tack vare en oväntat stor och generös omgivning. Jag hade aldrig  kunnat tänka mig att allt stöd och deltagande, all omtanke och värme jag fått del av fanns för mig, men är inte desto mindre obegränsat tacksam och rörd. Jag vill på det här sättet också tacka alla för er stora generositet som bär och stärker mig, det känns som om ni alla tillsammans är den stabila grund jag behöver. Från hjärtat TACK. Bless you!

Många tankar kommer och går, försöker mota de dystra till förmån för mer possitiva, oftast går det finna en motsats till dystergöken som hälsar på. Jag har lagt märke till att en del musik oftast berört och gått rakt in, plockat fram de svåraste känslorna. Tanken har kommit att det måste ju också gå att finna musik med motsatt påverkan och har börjat leta bland de skivor som finns hör hemma för att testa. Jag kommer ihåg att jag i min ungdom såg filmen om Benny Goodman, blev helt fångad av klarinettens ton och gick omedelbart till bokhandeln där jag då bodde för att beställa en skiva, en LP med BG spelande Mozart. När den kom och jag hämtade den tyckte nog bokhandlaren att den såg mäktig ut, han sa att den var "stor som e' logolv" (golvet i en loge). I vilket fall så spelade jag denna skiva varje morgon innan jag gick till jobbet och än i dag lyssnar jag till extra  om jag hör den musiken med en skön känsla inom mig, en bestående påverkan på djupet.

En annan tanke väcktes en morgon då jag råkade höra och fångas av innehållet i morgonandakten där författaren Sören Olsson talade ämnet "Ett orimligt kärleksbudskap" sverigesradio.se/sida/avsnitt/293797?programid=1610. 

Avslutningsvis talar han om, med bakgrunden att älska andra som sig själv, att betrakta omvärlden med den kärlek man känner när man ser på någon man älskar, att det kanske inte alltid lyckas men att det är mänskligt, och att det är mänskligt att vara människa! 

Och hur tänker jag nu då? Jo, det var så här  att när vi, min sambo och jag, veckohandlade så stannade han ofta kvar ute i caféet utanför kassorna, träffade bekanta och pratade bort en stund. När jag var klar och stod i kassakön sökte jag alltid med blicken efter honom och den glädje jag kände när vi fick ögonkontakt , den värmer och jag har känslan kvar. När jag berättade det bekräftade han att samma känsla fanns hos honom. Slutsatsen blir att jag har en rik källa att ösa ur.

Nu får det vara nog med djupsinnigheter, och bland annat ha som föresats inför framtiden att bekräfta medmänsklighet och hoppas att även om året som kommer inte till fullo blir "Annus mirabilis"  blir så bra som möjligt, det kan väl egentligen bara bli bättre än just nu eller jag ska åtminstone jobba på det. 

GOTT NYTT ÅR

JULEN 2013

Skrivandet fick alltså vila över hela julen, lusten infann sig inte  och jag känner uppriktigt sagt inte mig helt bekväm i skrivarrollen nu heller. Tänkte för mig själv dagarna innan helgen,  då jag gjorde allt de där som vanligtvis hör till julförberedelserna, städa, pynta, handla, handla, handla, fixa  laxen och skinkan och klä granen, att vad förbereder jag - egentligen? Det var ett som ett oskrivet kort men samtidigt kom faktiskt en mycket liten strimma av förväntan, vilket förvånade mig och i samma stund ett förmanande pekfinger - det förstår du väl att det får du väl inte känna. Hela tiden dessa motsägelsefulla tankar och känslor i ett inre som inte kan hantera den ensamma verkligheten.

Jultårta från Mina magiska bakverk

Julaftonsmorgonen kom och ute var marken täckt av ett tunt snölager, minus tio och mycket vackert. Det dröjde bara till lunchtid sen kom all tänkbar blöt nederbörd och isgatorna kom överraskande fort och vinden hårdnade. Då var det jätteskönt att bara vara inomhus där värmen, både temperaturen och hjärtevärmen var på topp i goda vänners lag. Fyra generationer hos värdfolket, dvs mormor, föräldrar och syskon på bägge sidor med de små, söta barnen i tvåårsåldern och lite drygt det, som sprang omkring på glada, kvicka små ben. Bägge de fyrbenta gick lugnt omkring och nosade på alla utom lille Charlie, som inte ens vågade se på dem.  Allt gemytligt, avspänt och hemtrevligt, julmaten smakade som alltid gott och jag åt med god aptit. Tomten kom först med klappar till de små som överraskande frimodigt gick fram och kramade och tackade honom. Den efterföljande klapputdelningen gjorde  att värdfolket fick tillbaka åtminstone dubbelt så stort vardagsrum och de utdelade högarna öppnades av varje familjegrupp för sig. Imponerande lugnt och stilla utan skrik och skrän. När jag kom hem igen blev det sedvanligt TV och midnattsmässa från Rom, som dock startat en timme tidigare vilket SVT inte hängde med på. Eftersom jag också hade en liten tanke att gå på julotta så klev jag upp i god tid och gjorde mig i ordning för promenad, som jag dessvärre  inte hade föreställt mig så halkig, det var riktigt besvärligt ta sig fram inte bara pga halkan, det var delvis stora vattenpölar omöjliga att ta sig över utan fick lov att rundas. Kom fram  till kyrkan i sista minuten, glest befolkad, det var nog inte mer än 12 - 13 personer i bänkarna och stämningen infann sig inte."Var hälsad" var inte direkt jublande. 

Vandringen hem tog lång tid och nog skulle gummistövlar varit en lämpligare fotbeklädnad men å andra sidan då hade jag nog inte kommit många steg framåt eftersom det på vissa ställen inte gick ens att stå stilla, det gled bara iväg, men hem kom jag till slut. Sen blev det dags för ännu en isvandring upp till MAXI. Jag hade överraskande blivit bortbjuden på eftermiddagen, det skulle bli julklappsspel och jag behövde inhandla julklapp och blommor till värdinnan. Det blev en glad och uppsluppen bjudning och som present hemförde jag en skål designad av Ernst Kirchsteiger och jag känner starkt för devisen "I det enkla bor det vackra" !!

Men.......sen kom en annandag och den var lååååång. Sov nog bortåt en timme längre än vanligt och kände mig inte alls i form när jag steg upp, hamnade i TVsoffan och blev kvar där stor del av dagen, i det närmaste helt utslagen. Först framåt eftermiddan började livsandarna vakna till och jag slötittade på en hispig film med det evinnerliga amerikanska temat om det godas vinst, fixade lite middag och fortsatte dagen ungefär på samma sätt bl a med bondebröllop, hade en stickning i närheten om det skulle behövas. Slutsats: mitt elände sitter i huvudet nu, allt som kräver tankeverksamhet i samband med umgänge med många andra människor, och det trots att jag trivs med det, tömmer all min mentala kraft,  som är totaldränerad och än så länge med låg toleransnivå. Det,  plus den stresskänsla jag fortfarande lever med, kan inte koppla av under dagtid utan måste hela tiden "göra" nåt, är det jag behöver komma till rätta med nu. Inte för att jag vet hur, men jag vet att jag måste finna en väg som känns riktig och inte lägga till ytterligare stress i form av att tvinga mig till, nu måste jag eller det sämsta strunta i min inre känsla och bara rusa iväg. Den ärrade själen känner igen symtomen och kroppen reagerar därefter. Kombinationen stress och samtidigt lugn verkar något omaka.

Idag väntar middagsbjudning och innan dess ska jag väl ha kommit ur morgonrocken, som förresten blev min egen julklapp till mig själv, den är lila, mjuk. skön och god att befinna sig i lång stund av dagen. 

Orkar inte leka mer

ARLA MORGONSTUND

Nu blev det lite väl tidig uppstigning och frukost, resten av uppvaknandet kan jag nyttja till att anfalla tangentbordet. I mitt fall tar det ungefär två timmar innan hela jag är mogen för fortsatt dag, lång tid kan tyckas men det är min gåva till kroppen, att, när jag har all tid till mitt förfogande börja dagen lugnt, stilla och avspänt. Den fortsatta dagen blir som den grundas, harmonisk och i bästa fall trygg.

Idag  ska sovrummet städas, sängkläderna vädras och sängen renbäddas, och efter det förestående julbadet kommer jag säkert att sova gott på söta örat. En liten tur in till stan på eftermiddan, får väl se om jag äntligen köper det där mörkt röda duktyget som jag varit  och "knäppt" på flera gånger, jag vet att det inte behövs men kan ändå inte släppa tanken, jag ser ju  framför mig hur fint bordet blir med det plus en löpare med Lina Linderholm-tryck. Fanken, dessa fantasier som kommer och tar över ibland men ibland nog gör de tillvaron roligare också

I förra inlägget som var en kort resumé av föregående vecka skulle jag ha skrivit om ett par saker till. Dels om den sena kvällen när vi lagt oss, alltså Lila och jag, och jag var på väg att somna, reser sig katten och stirrar blickstilla rakt ut, såg nästan ut som om hon såg spöken. Efter en stund hoppade hon iväg och till slut blev jag tvungen att gå upp för att se var hon tog vägen. Hon stod med tassarna på fönsterbrädan i lilla köksfönstret och uppenbarligen var det någonting som fångade hennes intresse - och även mitt. Jag tittade försiktigt ut och där, alldeles intill väggen står ett litet rådjur och mumsar på någon vissnad växtlighet i blomrabatten. Hörseln är kattens mest utvecklade sinne och fungerar fortfarande perfekt på "gammkatta".

Det andra som jag tänkte nämna var att Sven-Gösta Jonsson känd som Rockande samen gått bort. Han blev sk kändis under slutet av 50-talet när han sjöng  Vid foten av fjället, jag minns mycket väl när vi hörde honom på radion och så var han ju Rosas och Svens pojke. Hans pappa Sven var kusin med min mormor så vi tyckte nog att lite märkvärdigt var det. 

http://www.youtube.com/watch?v=NcJIEOBtJpc&list=PL408B025F891A1AC9

Samtidigt erinrar jag mig sista gången jag pratade med Sven Jonson, han och Rosa bodde då på vårdhem och jag fick en trevlig pratstund med honom. Anledningen till besöket var att jag ville försöka få en besvärlig släktfråga utredd men det visade sig att jag kom för sent för att få något svar. Minnet sviktade, han närmade sig 90 år, däremot berättade han för mig om vandringar ute på fjället, som var hans hemmamarker, om björnmöten  och hur han träffades av blixten när han såg Rosa för första gången, han visste direkt att det var hon och ingen annan som han ville ha. Enligt honom hade omgivningen börjat mana på honom att skaffa en fru, han var ju redan om kring 25 år, gammal nog att bilda familj men han hade inte funnit den rätta. Det var en fin historia som han berättade med värme och inlevelse. Han var dessutom fortfarande då en stilig man, en grann karl!

Vaken nu? Jovars, visst är jag det, men det känns lite i tidigaste laget att dra igång dagens projekt, det får bli en stund med morgonTV  och sticknålarna. 

TIDEN GÅR........

......och Julafton om en vecka. Jag kan inte säga att jag längtar, den kommer ju oavsett hur jag tänker, men, men jag har väl en liten hint om hur jag skulle kunna tänka mig den. Jag kommer alltid att sakna den stilla förtroliga och avspända tvåsamheten, samtidigt som jag vet att några timmars sällskap kommer att göra min julafton till en ljusglimt. 

Veckan som gick var både upp och ner men tog mig ännu ett steg framåt, sorgens ansikte är outgrundligt. Den gången tidigare när jag blev ensam, fick jag höra av "kloka" personer att sorg är ingen sjukdom och det är kanske kliniskt sant, men nog känns det som jag är sjuk - av sorg. Många tankar som kommer nära nog skrämmer - så här kan jag väl inte tänka, det är inte realistiskt. Men just att vara realistisk när ens närmaste och käraste människa inte finns där längre, trängs oftast effektivt undan av känslor man inte styr över - och ska väl inte heller styra över, tvärtom alla känslor som man kan släppa fram renar själen. Men när jag ska komma fram till att det absolut ofattbara är verklighet kan jag inte förstå. Gud hjälpe mig!

Goda vänner är en tillgång som ger mig fina pusselbitar att bygga på. I måndags blev jag utbjuden på lunch, Nygatan 57, av gamla bekanta från min uppväxt. Vi har inte umgåtts sedan vi alla lämnade vårt Sorsele, men vi kunde konstatera den stora betydelsen av en gemensam uppväxtmiljö. På något sätt fortsätter man där det en gång slutade, vad som hänt under mellantiden blir istället
intressanta samtalsämnen. Vi hade en  så trevlig eftermiddag tillsammans och som min värdinna senare skrev i ett meddelande - det känns som vi känt varann hela livet! Den kontakten ska vi fortsätta hålla och en gemensam tanke som vi pratade om var att på något sätt kunna samla utflyttade sorselebor här i stan. Till att börja med kanske ett enkelt fika eller nåt ditåt, vi får spåna vidare på idén.

Dagen avslutade jag med ett besök på möbelaffären där rumssoffan beställts, jag kunde för mitt liv inte förstå att jag/vi bestämt den egendomliga färgen på tyget, och så var inte heller fallet. Soffan är fellevererad och det är inte affärens fel, beställningsordern är korrekt. Det blir alltså förnyad väntan till februari, soffan får stå kvar så länge men den fulingen stör mig! Trots att dagen varit så trevlig och positiv på alla sätt slocknade jag i TV-soffan så fort jag satte mig där och vaknade inte förrän bortåt tre timmar senare, det kan man kalla utslagen!

Tisdag och sista gängpromenaden före juluppehållet, dagen till ära bjöds vi på lunchfika. Dagen efter kom bästa vännen Margareta på besök och vi hade en trevlig eftermiddag tillsammans och på torsdag var det Luciafirande på SPFs månadsmöte. Jag gick dit ensam, tänkte att jag träffar säkert någon bekant där, men jag vet inte var alla höll hus, så jag satt där omgiven av helt främmande människor och det, tillsammans med de välkända sångerna, golvade mig helt. Det är något alldeles speciellt med musik som går rakt in i hjärtats alla vrår och berör omedelbart, kanske man till och med kan säga skoningslöst. Naturligtvis också, vid andra tillfällen, till stor glädje. En promenad till graven dagen efter för ljuständning gav som vanligt en avspänd känsla.

Jag försåg mig ju för några dagar sen med olika sorters garn och det är faktiskt riktigt roligt sätta igång sticknålarna, jag har till och med kunnat se några TV-program helt och hållet utan att somna ifrån hälften, bara det ger mig en förhoppning om bättre tider, fast ibland tänker jag att det är nog en släng av narkolepsi som drabbat mig. Men den slår inte till under dagtid, jag/vi har under massor av år haft som vana att vila efter lunch på var sin soffa, jag med ett korsord och han slumrande en kort stund. Detta kan jag inte stilla mig till nu, måste hela tiden "göra" nåt. Stressad, ja något! 

Alla julkort skrivna och postade, jag håller fortfarande fast vid skrivna julhälsningar som förr om åren. Däremot inga julklappsinköp som tidigare, jo en liten sak har jag faktiskt inhandlat,  några godjul-besök med lite blommor får bli ersättning. Det låter lite trist när jag skriver det men 'I'm not in the mood'.

Den här veckoredogörelsen känns väldigt underlig, kan inte riktigt hålla ihop att det rör sig om bara en vecka, undrar  lite om det ev har hänt för ännu längre sen, men kanske kan det vara de här upp- och nergångarna i sinnet som stör tidsperspektivet. Lite obehagligt ändå, det tillhör dessa tankar som skrämmer. 

TILLBAKABLICK

Vid närmare eftertanke inser jag att jag hoppat över en del positiva händelser, alltså det finns naturligtvis välkomna ljusglimtar att glädja sig åt som jag passar på att skriva om medan bulldegen jäser! Ja, jag är troligen lite stressad, inte av julförberedelser dock, men rent allmänt känns det som det bästa är att ha någon form av sysselsättning under min vakna tid. Inte så mycken planerad men väl spontan, d v s jag fladdrar från det ena till det andra samtidigt som jag försöker få till lite struktur i mitt hem som verkligen stått på ända under lång tid.  Å andra sidan är det rena fördärvet att sätta sig framför TVn på kvällarna, har bara lyckats se ett fåtal, om ens något, program till slut under ett par månaders tid.

Under senare delen av november blev det lite åka av, mitt i veckan en tur upp till Haparanda och IKEA. Det var föreningen bakom promenadgruppen som ordnade bussresan, som jag tidigare inte bokat in mig på eftersom jag tänkt åka till Sundsvall samma dag. Ändrade planer och lyckligtvis en plats kvar i bussen gjorde att jag snabbt hoppade på erbjudandet. Inga större inköp, ja värmeljus naturligtvis, men en trevlig dag.

Dagen därefter föreberedelser för Sundsvallsresan på fredag morgon. Buss till Umeå och en härlig tågresa därifrån, ja, jag gillar åka tåg faktiskt, det blir bara så sällan. Svägerskan mötte vid centralen i den kalla snålblåsten. Hon hade bokat in en överraskning under eftermiddagen, underhållning med mat på Skönsberg och hon talade om att det var lite speciellt med bandet som spelade; sambon hade lirat lite med dem under sin tid i stan! Musiken, nostalgiskt 50-talsbetonad, var omväxlande och underhållande. 

Senare på kvällen tittade vi på den sammanställning jag gjort av begravningen mm, pratade och mindes Börje. Det kändes väldigt fint att få göra det tillsammans eftersom de, brodern och svägerskan, inte fick möjligheten att närvara vid begravningen. Sov gott den natten.

Dagen efter var det födelsedagskalas i huset med många glada och trevliga människor, god mat och härlig stämning. På sätt och vis fanns Börje också med eftersom det lilla albumet låg framme och vi kunde minnas honom tillsammans på ett fint och avspänt sätt. På måndagsmorgonen bar det av hemåt igen efter några mycket välgörande dagar.

När jag ser tillbaka på den närmast gånga tiden sa förstår jag att chocken börjar släppa men en del saker har jag inte funnit tillbaka till. Den bok jag hade börjat läsa, Brinnande livet av Alice Munro ligger orörd och dessutom har jag ytterligare en bok av henne som väntar att läsas, men det är bestämt något med min koncentration som inte är på topp. Jag har heller inte rört i mina handarbeten mer än att jag färdigställt en sjal som jag tidigare börjat med, men igår när jag var på Maxi hängde ett par garnnystan med och tro det eller ej så började jag genast med att sticka ett par sockar och inte tog det emot särskilt mycket det t o m gick bara fint.

Slutgranskning

Ska hänga gardiner idag hade jag tänkt, stora trappstegen från garaget är på plats för säkerhets skull, ska försöka att inte upprepa fallet i snickarboa! Det gick snett när  det gardinbytet var på gång och oturligt nog var en absolut stillastående snickerimaskin i vägen och min kropp bär diverse märken, det gick bra ändå utan andra skador. Efteråt tänkte jag på det verkligt goda råd jag fått att alltid ha telefonen till hands, den gången behövdes den inte men det kan nog komma sådana tillfällen också.

Nu börjar bulldegen vara klar för utbakning, det blir saffransbullar naturligtvis, kanske någon liten kaka också eller så sparar jag det till en annan dag. Kanske går jag ut på julmarknad i dag om nu inte kylan sätter stopp, efter att för en stund sen varit drygt 16 minus är det just nu 12,1, men vad är väl det mot nattens köldrekord på -38 i Nikkaluokta.

FUNDERINGAR

Igår hade jag målaren här, han satte upp tapeter i hallen, i och med det så är den här nästan årslånga renoveringen avslutad. Det som började med att en idé föddes strax efter trettondagshelgen och som vi tillsammans, sambon och jag, genast tog tag i. Efter bara ett par veckor hade vi kökssäljaren här som gjorde första ritningsförslaget. Det hela kom i rullning, efter köksombyggnaden följde nyväckta behov om en fortsättning vilket vi satte lite på framtiden till efter sommaren. 

När det hela sen skulle igång  igen förändrades situationen, som bekant plötsligt, totalt oväntat och chockerande. Mitt beslut blev ändå att fullfölja planerna som vi gemensamt beslutat, tapetvalet var klart och den framtida ommöbleringen var i stora drag också genompratad.  Det blev jobbigt, tröttsamt och ledsamt, Börje finns ju inte längre att dela allt detta med. Efter gårdagen, när jag också så sakteliga började ställa saker och ting i ordning, följde en orolig och kort natt som jag avslutade i soffan framför TVn, det finns ju lyckligtvis lite flimmer att glo på även nattetid.  

Nu känner jag mig urlakad, nerstämd och angripen av dystra tankar. Självanklagelserna kommer och bosätter sig i huvudet samtidigt med skammen över sånt jag inte gjort men som jag egentligen borde ha gjort. Det är nu  den stora saknaden gör sig påmind, han finns ju inte längre, han som med respekt och värme kunde lyssna på mig när tankarna gick i baklås och ingen synlig lösning till "problemet" fanns. Han som aldrig någonsin yttrade ett kränkande, nedsättande eller förringande ord till mig. Jag som fick all uppmuntran, generös uppskattning och ständig omtanke. KÄRLEK! Nu är det tomt. Vetskapen, att jag hela  tiden haft en allt överskuggande tanke att följa, hjälper men inte helt, det går tydligen alltid rispa i lacken. Tanken att allt mitt handlande är och alltid varit för Börjes bästa, och som nu för att hedra honom och hans minne är det viktigaste för mig. 

Adventspyntningen har jag ändå i möjligaste mån försökt göra som förr om åren, det finns ju en slags trygghet i upprepningen samtidigt som tankarna kring julhelgen kommer hela tiden. En annorlunda jul igen som jag inte vill tänka mig, som jag inte vet hur jag önskar men som inte heller kan undvikas. 

Dagen ser ut att bli gråmulen, lågt i tak på alla håll så att säga, men kanske det bästa just nu är att ta tag i det fortsatta arbetet med att ställa hemmet i ordning, mitt eget lilla rum är fyllt av ouppackade kartonger som en efter en ska öppnas upp och sorteras.Troligen blir nya kartonger packade med sånt som inte duger,  inte får plats eller helt enkelt inte behövs längre. Det är den krassa verkligheten som ställer krav på mig nu och inte är det så lätt heller. Arma mig!!

Det här  inlägget känns inte särskilt muntert men ändå på något sätt välgörande, tankarna har så sakteliga börjat ändra karaktär, det ligger kanske något i uttrycket att skriva av sig. Du som läser, tyck för allt i världen inte synd om mig, jag tror att allt är en helt naturlig process, men nere på golvet finns inbillat skräp som med tiden också ska bort, jag vet bara inte alltid var nödvändiga redskap finns.

Apropå renoveringen så är jag glad och tacksam att den till fullo är genomförd, att resultatet blev som önskat och att det ändå, trots allt, verkligen känns som mitt hem.

FEM VECKOR

Kl 06.45 för exakt fem veckor sedan väcktes jag av en ödesdiger telefonsignal, efter presentation och många frågor för att säkerställa vem jag var hade min oro börjat växa och jag fattade inte alls budskapet. Det var en läkare från lasarettet och till slut satte jag mig upp på sängkanten, frågande vad det var han höll på att berätta för mig. Svaret var rakt och koncist "Börje avled för 20 min sedan". Lusten att kasta ut den vidriga telefonen genom fönstret var stor men något sansade jag mig och undrade vad som hänt, och så gick det upp för mig att det som omöjligen fick hända verkligen hade inträffat. Chock, jämmer, ensam och vad att göra. Ringa de närmaste och väcka bästa väninnan, fruktansvärt att lämna detta besked, men det går inte att låta bli heller, men jag fattade ju nästan inte själv vad jag sa. 

Under den här morgonen och fortsatta dagen fick jag också bevis på uppriktig, solid vänskap och kärlek genom det stöd och sällskap jag fick genast och vid besöket på lasarettet för ett första avsked. Allt så fruktansvärt svårt, femton  timmar tidigare hade vi kramat om varann för att ses dagen därpå och nu fanns bara slutna ögon och en orörlig, fortfarande varm hand att hålla i. Ordet älskling kom inte över läpparna mer, han vilade bara så lugnt och harmoniskt i en annan värld. Väl hemkommen igen lämnades jag inte ensam, folk avlöste varandra under hela dagen och det var fantastiskt att stilla och lugnt kunna sitta tillsammans och samtala. Alla var vi ju lika chockade och beroende av varandras stöd. På sena kvällen var jag ensam=ville vara,  men var knappt medveten om att gå och lägga mig, först mitt i natten när alla lampor runt omkring var mörka insåg jag att det nog var dags att försöka sova och det blev en kort natt. 

Mina tankar omedelbart i början gick i banorna att vi som i så stor grad levt för oss själva kunde ha till följd att jag nu skulle bli ganska ensam, men det har visat sig vara raka motsatsen. Jag har fått så oändligt många bevis på deltagande, omtanke och stöd genom massor av brev, kort och telefonsamtal, besök, blommor och otaliga varma kramar,  allt bevis på medmänsklighet.  I det här sammanhanget kan jag heller inte låta bli att nämna fördelen med Facebook med möjligheten till snabba, korta meddelanden av olika slag som muntrar upp, ett enastående kontaktnät. Inte heller är jag ensam om att sakna och sörja Börje. Jag kan bara säga att allt detta bär och värmer, jag känner verkligen djup delaktighet i en gemenskap som jag nästan inte visste fanns. Men jag tänker också att utöver alla erbjudanden om hjälp som kan behövas får jag själv visa min uppskattning genom att anta och komma ihåg alla uppmaningar att titta in till folk när jag känner mig ensam och i behov att sällskap en stund. Antar jag inte en utsträckt hand kan jag nog inte heller i framtiden beklaga min ensamhet. Allt är ett givande och tagande.

Igår gick jag till graven med en dekoration och tände ljus, det var en värdefull stund, på något sätt kom jag närmare verkligheten och en lugnare nivå, en känsla som stannat kvar även idag. För övrigt har jag ägnat dagen åt att skriva tackkort till personer som inte nås av Norran men måste skaffa mer kort. Och dessutom blev det  en sockerkaka också!

Hörde i morse Lisa Nilsson sjunga en låt av Ted Järdestad, kan inte låta bli att lägga in den texten

I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
så som stjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss..
så vi når varandra

i den hårda tidens brus
finns de skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig
kan vi nå varandra

i den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer
ändå har jag aldrig tvekat
mellan mörker eller ljus
för när månens skära bleknat
har allt pekat åt ditt håll
och från mitt håll
kan vi nå varandra

i den stora sorgens famn.

SVARTA DAGAR

Det är inte bara årstiden som för med sig mörkare och mörkare dagar, för snart fem veckor sedan inträffade det som släckte ljuset i min tillvaro. Min älskade sambo gick plötsligt bort, helt oväntat. Han låg visserligen inlagd på sjukhuset men i en till synes helt  trygg miljö var det ju lugnt, vi tyckte till och med  båda att det kändes bra att han skulle få stanna kvar över helgen bl a för kontroll och inställning av medicineringen.  Men.......det kanske är så att människans dagar är räknade och när tiden är ute hjälper ingen vård eller doktorer. 

Veckorna som gått känns oändliga samtidigt som jag ibland undrar var de tagit vägen och hur jag kan leva utan att han finns här vid min sida. Tomrummet är nog världens största rum. Allt är ofattbart och helst vill jag inte förstå att detta har hänt. Jag koncentrerar mig på nuet, ett nu helt utan perspektiv och blir samtidigt nästan skrämd av mina egna reaktioner. 

Det som gett dagarna struktur är allt praktiskt som ska ordnas, besök  och samarbete med begravningsbyrå för begravning mm. Det har faktiskt gått alldeles utmärkt, tror att jag haft god hjälp av min erfarenhet av administration under arbetslivet. Allt blev helt efter mina önskemål och jag tänkte nog ibland att jag också haft hjälp från någon annan dimension för att allt skulle falla på plats. Överraskande var dock hur berörd jag blev av att välja musik, tårarna sprutade hela tiden när jag lyssnade. Det var svårt och jag trodde att det vid begravningen skulle brista totalt för mig, men då blev allt så värdigt, ljust och vackert,  min sista gåva från hjärtat till honom.

Vi hade i mitten av september dessutom bestämt att det var dags att dra igång fortsättningen av renoveringen, ett par rum skulle målas och tapetseras och målaren var redan inbokad. Tacksamt nog med en veckas förskjutning som gjorde att jag hann tömma bokhyllor och skåp, skicka möbler till Second Hand och förbereda för hantverkarna. 

Det tog ca en vecka innan det var klart och efter några dagars uppstädning kunde jag ta emot mina gäster. Alla flyttkartonger står dock ännu ouppackade, möblerna är mer som kulisser och den beställda soffan har heller inte ännu kommit. Den totala ommöblering vi gemensamt planerat ser ut att bli bra, det är bara så tråkigt att vi inte också får uppleva förvandlingen tillsammans. 

Återstår diverse pynt, hänga tavlor, skruva upp lampor, kanske byta gardiner, sy nya stolsöverdrag och kuddar, det går säkert hitta på en hel del  och det brukar också vara så att det ena föder det andra. Långa vintern har ju bara börjat och än så länge känner jag mig helt tömd på energi, de måsten som finns är tillräckliga, känner mig sanslöst trött vissa dar, det blir mycket sova i soffan.

Igår fick jag äntligen reda på var graven ligger  så idag ska jag gå dit, tända ljus och stilla mig en stund där. 

Jag ska försöka fortsätta skriva inlägg, kanske det hjälper sätta ord på tankarna som kommer, allt är så motsägelsefullt och nära nog obegripligt. Jag tror sorg är färskvara, tidigare upplevelser hjälper inte, möjligen finns spår i själen som väcks till liv igen och gör vandringen tyngre och jag måste gå hela vägen själv. Mitt största stöd finns inte längre.

RÄDSLOR

Frosten kom på besök i natt, försynt och väldigt svagt men temperaturen hade sjunkit ner under noll, men tänk så länge plusgraderna fått råda den här hösten. Under min promenad i skogen såg jag dock inget annat vitt än vitmossan som växt till sig otroligt mycket senaste tiden. Domherrarna som i går ylade överallt, tyckte jag, hade tystnat idag, ett svagt litet pip var det enda jag hörde. Har de kanske sökt sig till bättre matställen redan?

Apropå matställen tittade jag igår på Nicklas mat på TVn, han var på besök långt bort i öster i Ryssland, i Jekaterinenburg och kom i kontakt med en del av deras annorlunda kultur både yrkesmässigt och socialt. Det som tydligen gjorde starkast intryck var det ryska bastubadet åtföljt av ett avkylande snöbad, en skada för livet trodde han. 

Jag har svaga minnen från krigsåren, bl a evakuerades en hel by från östra Finland till Sorsele och människorna inkvarterades i samhällets alla tillgängliga lokaler, skolan, bönhus, kapell och t o m kommunalhusets sessionssal. Hur det var med kyrkan minns jag inte men troligen var den inte upptagen. Det byggdes en bastu för finnarnas behov vid älven och jag minns hur vi barn stod på Lillåbron och förundrat såg hur folk kom utspringande nakna ur bastun och kastade sig i snön. Eftersom vi fick lov från skolan under tiden var det lätt att få kontakt med de främmande barnen och man lärde sig snabbt finska ord, räkna på finska kan jag fortfarande! Sommaren därefter fick vi sommarlov först vid midsommartid. 

Rädd, nej inte alls, bara nyfiken på de jämnåriga,  däremot rädslan för nazisympatisörerna som fanns i samhället, de brunmålade flaggstängerna skrämde, men tack och lov var nyhetsutbudet begränsat till radiosändningar och tidningar och kloka föräldrar kunde lätt hålla undan den informationen. Trots det grodde en förfärande krigsrädsla, mörkläggningen och talet om spökflygaren som jag fortfarande i dag inte vet vad det handlade om , flyktingar och motståndsmän som kom vandrande över fjället från Norge och pappa inkallad, allt så konstigt och oron bland vuxna smittade säkert av sig. 

Jag minns inte att jag som barn var särskilt rätt för något speciellet förutom när stormen slet i stora granar. Däremot skrämde min mamma mig i sin iver att hålla mig "på den rätta vägen" för landsfiskalen. Kom jag i hans garn skulle jag bara få fiskben och vatten att äta, följden blev att jag undvek att äta fisk som dessvärre var dåtidens huvudsakliga föda. Nåja, det rättade till sig men ödet? gjorde att jag kom att arbeta på landsfiskalkontoren, och snart nog visste jag att det var människor som alla andra, med rädslor, fobier och egenheter som vilken annan som helst. 

I mötet med dagens polis har jag däremot fått mig en knäck, med andra ord blivit osäker på deras uppträdande. Dåliga dagar har alla men i tjänsteutövning bör det vara en plikt att inte låta det gå ut över motparten vilket tyvärr hände oss under hösten. Argt korthuggen med elak röst var den polis som skulle ge en tillrättavisning och tanken kom huruvida vårt samhälle nu har den polis det förtjänar. Kanske ungdomskravallerna som går i vågor numer till viss del provoceras fram av en aggresiv poliskår. Rädda? Rädda människor farliga människor? men i samhällets tjänst. Moralbegreppen förändras över tid, visserligen, men hur fort? Empati, ömsesidig respekt, engagemang och allmän omsorg om medmänniskan bör väl fortfarande gälla men hur är det möjligt att respektera nån som redan i förväg bestämt sig för att kväsa motparten=medmänniskan. Den maktutövningen gör mig rädd, vart är vårt samhälle på väg? Rädda människor blir tysta människor. Inte Kamomilla stad direkt!

Efter den här urladdningen är det säkert bäst att ta itu med garderoberna igen, började igår och det gick så bra så nu gäller det att få ordning på allt igen och kanske nån påse till Magnasyl i Byske, secondhandbutiken som finns till för invandrarna i samhället. Idén är berömvärd, låga priser och ev överskott används till någon aktivitet för invandrarna. Dessutom ordnas det svenskundervisning i lokalen, all heder åt den grupp frivilliga som ägnar sin tid åt detta jobb.

TANKAR

Indian Summer, Brittsommar, nog är det väl vackra namn på inledningen av vintern eller hösten som många upplever deprimerande och tråkig, men som det är ute just nu går det inte att tycka annat än att vädret  och årstiden är alldeles underbara. Soligt, bara någon molnslöja här och där, varmt (den tid på året när temperatur under 10° är det) och svag vind. 

Under skogspromenaden kändes det alldeles stilla, det enda som hördes var svaga ljud från trafik och något grävarbete längre bort. Som vanligt när jag är ute och går har jag ett pågående resonemang med mig själv, tänker att det och det ska jag skriva  om och försöker formulera mina tanker. När jag sen kommer hem har allt runnit bort, inte kan jag tillnärmelsevis komma ihåg mina tankegånger och inte blir det av att skriva heller. 

Det jag kom att tänka på idag var att i de senaste inläggen tycker jag mig bara ha skrivit om tröttande arbete men nog har jag haft annat för mig också, inga nöjen fast åtminstone trevlig avkoppling. Den födelsedagspresent jag fick omvandlade jag till ett årsabonnemang av Låna och Läs så nu har jag tillgång till 60-talet böcker att läsa under ett år. Inte ens hälften kommer jag att hinna med och alla är inte heller i min smak kan jag tänka. Den första boken  jag fick med mig hem; Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, är en debutroman av Katarina Bivald. 

Eftersom jag råkade vara in på bokhandeln samma dag som de bytte namn (till Akademibokhandeln) gav de 20% på alla bokköp och presenten räckte till ännu en bok; Stora boken om stickning och den ger fantasin en riktig resa! Fast sedan ett långt tag har jag snöat in på att virka, det var många år sedan senast då jag efter en intensivperiod tvingade mig själv att bryta mönstret. Det blev lite mycket av det goda, men nu njuter jag verkligen att tränga in mig i soffhörnet med nål och tråd. Jag har gått med i en del handarbetsgrupper på Facebook och där flödar det av inspiration från kreativa människor och jag fastnade för ett sjalmönster som just nu går som löpeld. Originalmönstret från http://www.ravelry.com/patterns/library/schultertuch---dreieckstuch  Jag hade ett nystan garn som jag inte hade bestämt  vad det skulle bli av och fann att det skulle vara ett lämpligt projekt och dessutom en passande present på en kommande födelsedag.

Jag planerar också att komplettera sjalen med ett par pulsvärmare.

För övrigt så är jag väldigt belåten över att ha putsat alla fönster och satt upp nygamla gardiner. Rummen som ska målas och tapetseras (påbörjas om drygt två veckor) hoppar jag över tills det är klart, misstänker att där krävs (vill jag ha) nya gardiner också. 

Det ska vara gott att leva!

       

RESUMÉ

Den omtalade och mycket utnyttjade kragen har jag numera dragit i så många gånger att den är väl i det närmaste utsliten men efter ett par veckors andningspaus tar jag förnyat tag i skrivandet. 

Nyss hemkommen från tisdagsgruppens promenad är en stunds stillasittande välbehövlig. Idag, första tisdagen i månaden, var det dags att gå på lokal för att äta lunch. Det blev Rinkside, restaurangen på Guldstadens arena, officiella namnet dock Skellefteå Kraft Arena! Vi är ju mer eller mindre ishockeynördar i den här stan, själv tillhörande de minsta men följer helt klart med lagets prestationer. Dessutom,  med målvaktstränaren i släkten och Robertsson boendes i grannskapet kan man ju inte undvika att intresset får en knuff. I dag serverades en smaklös fiskrätt och Biff á la Lindström plus  lite annat smått och gott. Mätt blev man i alla fall och promenaden hem uppför Solbacken var välbehövlig och vädret skönt. 

De gånga veckorna har varit fyllda av arbete korta stunder avbrutet av långa pauser, men med mitt sätt att angripa uppgifterna numera går det bra och jag känner mig belåten att ha slutfört den planerade dagsaktiviteten. Till att börja med fick vi hjälp med att klippa häcken som växt sin modiga meter även den här sommaren, så nu ser vi igen när nåt rörs sig på gatan utanför. Det gällde sen att skyndsamt ta ihop avklippet och lasta släpvagnen innan det spådda regnet kom. När vi var på avfallsstationen och lastade av kom en annan bil, också fullastad med trädgårdsavfall, och jag blev varse hur den personen stod och glodde på oss när jag lastade av. Det imponerade tydligen på honom eftersom han tyckte det var en knepig metod. Vi hade nämligen bottnat släpen med en stor presenning som kunde dras och rullas av med hela lasset i ett svep. Det var visserligen jättetungt men har man åskådare finns ju också det där lilla extra att ta till, det gäller att alltid ge publiken vad publiken vill ha! Det huserar nog en liten, liten apa i mitt inre, så som det troligen är för de flesta av oss. Jag kom att tänka på TV-reklamen från vår närbutik, ICA Maxi på Solbacken, då chefen Åke får beröm  och svarar: Jaa men jag har gjort det själv!

 I en annan reklamsnutt har han gått vilse i sin butik och hittar inte kontoret för "det är ju så stoort här". En anställd kommenterar hans dåliga orienteringsförmåga med "och varför tror du att han suttit i samma älgtorn alla år?" En dag när sambon som vanligt satt utanför kassorna och väntade på att jag skulle bli klar med min inköpsrunda, fick han se chefen ståendes, som det verkade, i funderingar och något tveksam. Min sambo som i sina ljusa ögonblick kan vara både slagfärdig och humoristisk sa "Hittar du inte hem Åke?" med ett gapskratt som svar. Reklamens genomslagskraft! 

Butiken har under det här året byggts om och moderniserats för ca 50 milj kronor till kundernas bästa kan man väl tänka, men jag har mina tvivel och kan inte alls förstå logiken i möbleringen=placeringen av varuområden.  Jag menar, barnkläder och blöjor grannar till bageriet med sitt bröd följt av delikatess- och fiskdisk därefter frukt och grönt i en enda röra. I andra delen av den jättestora lokalen ligger mejeri och frysdiskar efter bl a avdelningar för elektronik och rengöring/papper. Jag anser att i det här fallet har COOP-Forum lyckats avsevärt mycket bättre med sin stormarknadsplanering där matvarudelens uppläggning är klart mera logisk och sammanhängande. Men vi har 10 min gångväg till Maxi och 8 km genom hela stan till COOP så valet av butik är ändå lätt, säger en sen 50 år tillbaka insnöad och trogen cooperativ kund.

Under de här veckorna har vi dessutom beställt hantverkare för fortsatt renovering, nu blir det takmålning och tapetsering av ett par rum, tapeterna har valts och det återstår se om det blir så bra som det är tänkt. Det blir också till att möblera om en hel del, byta ut gamla möbler och behålla en del och en ny rumssoffa är beställd, allt bara roligt att se fram emot. En hel del jobb med tömning av skåp och packande blir det och så sortering/utrensning. Planen är att ha någorlunda klart till 1:a Advent. Först av allt är garderobsstädningen dock ett måste, allt tyder på att det kommer kallare tider och då är det inte bra om de varmare kläderna inte finns på plats.

En dag var vi ute i stugan och vintrade, utomhusarbetena har hela tiden fått kilas in mellan regndagarna och den dagen duggade det en del och stormen hård så det kändes helt rätt att avsluta säsongen. Det som förvånade mig var att den lägsta dygnstemperaturen där, 2,5°, var densamma under samma tid som hemma i stan, annars brukar ju det uppvärmda havsvattnet ha en mer gynnsam inverkan. 

Sommarblommorna som fortsätter blomma för fullt har ändå hamnat i komposten och krukorna har fyllts med ljung, bara en stor kruka på bron får fortsätta lysa upp tillvaron, men jag pysslar inte om den längre så de blommorna kämpar i motvind.

Att det kommit stora mängder regn märktes vid gårdagens morgonpromenad i skogen där stigarna var ännu blötare än någonsin under den gångna våren. Fredagsdygnet gav 42mm i vår regnmätare, det formligen öste ner så gott som hela tiden. Men nu är det återigen fina dagar och jag har t o m dristat mig till att hänga ut ett par maskiner tvätt som jag tror hinner torka innan nästa regn kommer. Lufttorkad tvätt så länge som möjligt är min passion, doften är oslagbar. 

För att återknyta till början av inlägget om pausernas längd i förhållande till den arbetsuppgift man tar för sig så kan jag bara konstatera att trots att jag lyckligtvis känner mig frisk och i god form så är orken kortlivad. Eller också är man som katten, explosiv i snabba ryck och sen tar det slut. Nja inte kanske supersnabb längre heller, men trött blir jag fort. Min tröst är ändå att så länge jag kan vila tillbaka kraften känns det fantastiskt bra. Alla återblickar på tidigare prestationer är enbart en glädje över att ha kunnat, nu gläds jag för det jag fortfarande kan åstadkomma.

VIVA LA VIDA

HÖSTSTÖK

Exakt två veckor sen jag senast satte mig ner för att skriva, två veckor fyllda av olika slags aktiviteter. Till att börja med var det älgjaktsdagarna med revelj 03.30.  Kaffekokning och se till att matlådan kom med i ryggsäcken, sen åkte sambon iväg i mörkret. Själv kröp jag ner i sängen ett par timmar till innan jag på allvar började min dag.

Efter ganska stor självövervinnelse tog jag stegen upp på vinden. Jag hade ju intalat mig själv att de här dagarna var synnerligen lämpade för vindsröjning, och nog gäller det att se till att få början på mindre trevliga företag sen löper det på. Efter tre dar där uppe var skräphögen rejält stor och behövde transporteras bort för att få plats för fortsatt rensning. Det har emellertid blivit en paus sen dess, andra måsten har kommit vägen.

Älgjakten gick väl inte riktigt så bra som det här jaktlaget är vana vid, men resultatet blev två vuxna djur och två kalvar, inte så mycket att dela på för de tjugo jägarna, men det gick fort att få in i frysen. Vädret var kanske för varmt och åtminstone på slaktdagen, lördagen, sas temperaturen ligga på 22 grader. Av tradition bjuder jaktlaget på paltlunch den dan och i år var det ca 60 personer som trängdes och svettades i skolan-bönhuset-byagården. Byn har med gemensamma krafter fräschat upp lokalen bl a med lite nya möbler. Jesus har så att säga fått en mer undanskymd plats men orgeln står kvar på podiet och det blir säkert nån byabön också i framtiden. Dagen var väldigt trevlig, efter alla dessa år jag varit med känner jag gemenskap med byborna och fick också bevis på uppskattning, sånt värmer i hjärtat.

Behövlig återhämtning under helgen och nya planer stöptes. Eftersom väderprognoserna lovade bra väder, perfekt för höstarbete i stugan, åkte jag ner dit under tisdagen. Jag planerade att röja lite ris och sly som växt bra i år och städa upp inför säsongsavslutningen. Allt gick bra, men ajabaja vad jag blev trött av kroppsarbetet, efter mindre än två timmar behövde jag vila, det kändes som jag jobbat minst det dubbla. Egentligen har det inte någon större betydelse när man efter en paus (nästan lika lång) är redo för nya tag, men effektiva arbetstiden ska man inte skryta med.  Sambon hade åkt hem, delvis för att inte frestas anstränga sin rygg, och jag hade fina dagar och kvällar därute. Havet låg nån kväll alldeles spegelblankt, ute var mörkret kompakt, bara himlens stjärnor glimrade och inne tände jag alla små lampor, TVn var mitt sällskap och jag avslutade virkningen av min monster-mormorsruta.

Den jag inte var nöjd med!

Blev nystan

Ruttest

Så blev det till slut och får duga

Sista dagen jag var där, torsdag, avslutade jag med att klippa gräsmattan, ingen fler gång i år kan jag tro och vårens majbrasa står klar och väntar. Skafferiet är tömt, allt som ska tvättas hemtaget och nu återstår bara själva vintringen, dvs vattnet ska kopplas bort, lite glykol i vattenlåsen och sen kan vintern komma med längtan efter en ny vår. Jag kom under de här dagarna att tänka på min mor som i samband med att julgran och annat som hörde julen till plockades bort ofta undrade hur det skulle vara nästa jul.  Jag kunde aldrig förstå henne då,   för mig, som väl var "för" ung, var det självklart att allt skulle vara som tidigare. Nu fanns en svag tanke hos mig åt det hållet!

I fredags förmiddag kom sambon för att hämta mig och efter en lätt lunch åkte vi därifrån i hopp om att höststormarna inte blir alltför hårda och att havet inte stiger allt för mycket i  år heller. 

Väl hemkommen blev jag födelsedagsuppvaktad med blommor och present,  som blir till ett abonemang av Bokias Låna och läs. Sen har tvättmaskinen fått gå i omgångar och eftersom vädret fortfarande är soligt så hinner jag nog få allt torkat utomhus. 

Nu blir det nog snart dags att plocka bort de tunnaste kläderna efter en otroligt skön och vacker sommar och dessutom väntar vinden på mitt fortsatta besök.

Njuter av livet

DAN FÖRE DAN

Nej, jag är inte alls disorienterad i tid, det är nedräkning för älgjakt som pågår. Det blev alltså ännu en jakt för sambon, beslutet dröjde längre än vanligt men jaktkortet är löst och jaktavgiften betald och han befinner sig just nu på "älgböna", den träff för jägarna där strategierna för jakten gås igenom. I fjol strax efter jakten var älgjakten definitivt avslutad för hans del, ingen fler jakt alltså, men nostalgin, det goda kamratskapet och en nära femtioårig obruten jaktsvit är inte lätt att bryta. Den mentala förberedelsen för ett sådant beslut tar lååånnng tid. 

Själv lagar jag upp den traditionella matsäcksmaten, fläskpannkaka, köttbullar och nytt för i år, en tacopaj. Matsäcken innehåller för övrigt bl a falukorv, ägg, kaviar, smör och bröd, nyponsoppa, frukt, ståltermos fylld med kaffe och så en del annat som behövs för att fördriva tiden på pass.  Jag börjar också ha väl inrotad vana, det är i år tjugofem år sedan jag kom med på en jakt, inte ute i skogen dock utan har skött marktjänsten. Bara ett enda år var jag inte på plats, gick det året konsthantverk på Edelviks folkhögskola och ville inte missa en enda timme där.

De första åren bodde vi i sambons föräldrahem, pappan och brodern deltog också i jakten, ett par år bodde vi ute i stugan, sen har vi provat andra varianter av boende. Den största tjusningen var ändå de år vi bodde i husvagn och hyrd stuga ute i skogen=i jaktområdet. Man lyssnade efter skotten och en gång föll en älg alldeles i närheten och då kunde jag gå fram till platsen och följa det första arbetet med det fällda djuret fram till borttransporten till slakteriet. De två senaste åren har vi bott hemma i stan, sambon har åkt iväg i vargtimmen och jag har stannat hemma och så blir det även detta år. 

Veckan som gick har jag varit ute i stugan mest hela tiden, sov hemma bara ett par nätter. Det var fina dagar, sköna kvällar och mörka nätter med stjärnljus. Det norrsken som sågs på många ställen upptäckte inte jag, men vänner på Facebook har lagt ut fantastiska bilder. Inte hade jag en aning om att man kunde se norrsken på annan tid än mitt i smällkalla vintern, men bilderna är bevis nog. Jag oljade bl a altanen, den heta sommarsolen hade bränt bort varenda oljedroppe och träet fullkomligt ropade efter vinterskydd. Resultatet såg väldigt tillfredsställande ut när vi åkte därifrån.

Bärsäsongen börjar ta slut men fortfarande kan man plocka jättefina blåbär eftersom frosten dröjer, men här hemma på tomten är det bara vinbären, röda och svarta, som sitter kvar på buskarna. Krusbärsskörden blev förvånansvärt liten i år, däremot ser äppelträdet mer ut som en bärbuske, så rikligt med äpplen har jag aldrig sett i detta lilla träd. Min uppfinningsrike och "mixtrande" sambo har tillverkat en äppelpress för att framställa äppelmust och nu ligger en 5-liters dunk i kylen, pastöriserad och klar. Själv koncentrerar jag nog min energi mer på äppelmoset och några paket äppelskivor till bakning. 

Plockade in några deciliter röda vinbär igår och gjorde en kaka som jag ger toppenbetyg.

Världens godaste, röd vinbärskaka med maräng!

September månad är inne och höstaktiviteterna börjar dra igång, i morgon första gången för terminen på badhusets gym som jag självmant utnämnt till stans bästa. Jag har deltagit i de seniorgrupper som finns där och det är precis som att ha en egen PT hela tiden. Två tjejer har ansvaret för grupperna och de är så otroligt glada, positiva och uppmuntrande och inte minst, väldigt proffsiga. De finns hela tiden på plats och går runt mellan deltagarna , underrättar och korrigerar övningarna i olika maskiner. Så det blir ännu en säsong för min del och hur viktigt det kan vara med regelbunden träning fick man ju veta i rapporter nyligen. På tisdag är det dags för höstens första promenad med den glada, härliga promenadgruppen, det blir kul att ses igen efter sommaren och dessa tisdagspromenader,  vill man ju inte heller avstå från, även skrattmusklerna får välbehövlig motion. 

Emellan dessa aktiviteter har jag en svag tanke om att eventuellt ta stegen upp till vinden för att röja där uppe. Det är ett bra tag sen det blev städat där så det är välbehövligt och just nu lämpligt väder, men den ofta åberopade kragen måste nog greppas med kraft, det är ju inget drömjobb direkt, men som så ofta med sådana insatser, skönt efteråt.

HEMMADAG

Efter ett par dar ute i stugan har jag idag varit hemmavid, och troligen drabbad av ett förstadium till höststädningen. Tömde, rensade och fejade stora kylen i garaget som är vår tjänstgörande matkällare. Det är hög tid för redan nu finns rätt så många syltburkar att stuva in, några till lär det bli och snart är det också dags för äppelmoset.  Orken eller egentligen tiden räckte inte att på samma sätt gå igenom frysen eftersom datorn som strulat ett tag behövde lite omsorg, fick behövlig hjälp och efter div inköp som förhoppningsvis kan vara till nytta får vi väl se om den här gamla "traktorn" vill fortsätta eller om det blir till att köpa nytt. Jag gillar inte att trixa med datorn, blir bara stirrig och hispig och fattar nada. Då är det enkelt att rensa frysen även om inte det heller är särskilt lustbetonat.

I stugan har jag ingen dator med mig, bara telefonen, men den är ju faktiskt en riktigt god vän som låter mig  facebooka lite, har upptäckt att jag bl a skriver fler inlägg när jag är där. Jag har ännu inte bloggat över Ifånen men det kan väl också bli av. Till stugan åkte jag i måndags med avsikt att i första hand måla fönster och det övriga som återstod att vitmåla. Någon mästare på spröjsmålning lär jag väl aldrig bli, men när jag hade målat sista fönstret hade jag ändå kommit på en del av hemligheten - att snurra penseln t ex. I mitt stilla sinne sökte jag kontakt med min sambos hädangågne far som var en rutinerad och skicklig målare och jag tänker mig  att han ansåg  att det jag behövde var att träna och träna och träna i detta saktmodighetens hantverk. Men eftersom det fortfarande återstår mer att måla så får jag ju ännu mer träning, mitt mål är att detta ska vara avslutat innan stugan lämnas för den här sommaren.

Jag hade i alla fall tur med vädret och kvällarna var sagolikt vackra med månsken som speglade sig på havsytan. Det åsk- och regnväder som drog över stan syntes inte en skymt av. På dagarna soligt och varmt och inte en droppe regn förrän på torsdag em på hemvägen. Den här gången visade sig heller inte några vilda djur men jag undrar hur det går för björnen som lufsar omkring där nu när björnjakten börjat. Dessutom läste jag äntligen ut boken som jag tragglat med ett bra tag, Jonathan Franzen Tillrättalägganden. Det är den egendomligaste bok jag någonsin läst, nästan svårläst också eftersom författaren skriver långa, omständliga och tillkrånglade meningar som man nästan tappar bort sig i och måste börja om  för att fatta vad han skriver. Fast jag tycker att han tappade lite av energin mot slutet av boken, språket blev absolut enklare. Ska försöka mig på Maria Magdalena nu , om jag inte tar något lättsammare som omväxling.

Jag har också tänkt på att den där måndagkvällen när jag blev sittande i väntsalen på järnvägsstationen i Bastuträsk var inte helt bortkastad. Jag tycker om i iaktta människor och fick tillfälle göra det där. Intill väntsalen finns ett lite café som hade ett slags miniloppis och en tidningshylla med veckotidningar från 70-80-talet. Medan jag satt och bläddrade i några så pratade en grabb  i sjuårs-åldern med sin pappa i telefonen, eller egentligen samtalade mycket högt, verbalt och ingående om olika saker för att sen fortsätta teckna fantasikonstruktioner i sitt ritblock som han försökte beskriva för sin mamma. 

Fyra ungdomar spelade kort,  stillsamt och lågmält  i motsats till den lilla baby som tjöt i högan sky inne i skötrummet. Det var så förfärligt hjärtskärande lyssna på och ett tag misstänkte jag nästan att någon form av misshandel var på gång. När mamman kom ut med barnet såg jag att det var så väldigt litet nästan nyfött, fattade inte hur all den där rösten hade kunnat komma från den lilla, tunna kroppen. Det visade sig att hon hade ytterligare två små barn med sig, spädlemmade även de, och den lille såg nu ut att vara lugn och harmonisk och provade t o m på ett tandlöst leende till sin större bror. 

Och alla satt där i väntsalen i väntan på det mycket försenade Stockholmståget, jag hade ju bara ca fem mil hem och fick dessutom åka bil.

DIKT OCH VERKLIGHET

Nog händer det väl då och då att man förundras över otroliga händelser i verkligheten som bara den livligaste fantasin skulle kunnat producera. Själv är jag faktiskt riktigt fascinerad av sådana tillfälligheter och hur man själv genom att dra i de rätta trådarna kan påverka, kanske genom att bara prata med andra kända eller okända människor. Intresset tror jag väcktes för länge sedan av ett TV-program vars titel var I Bakfickan eller nåt ditåt. Där berättades verkliga händelser och skrönor i en salig blandning. Duktiga berättare gjorde det hela spännande och otroligt och det jag minns bäst från serien var den som berättade om en simtur i Indiska Oceanen. Han simmade på rygg och kolliderade huvud mot huvud med en annan ryggsimmande, okänd person. I samtalet som uppstod nämnde berättaren orten Forsa och fick en frågande kommentar "Forsa by the See?" Det visade sig att båda besökt den lilla orten utanför Hudiksvall, sammanhanget runt besöket har jag i stort sett glömt men berättelsen var alldeles otrolig!

Häromdagen gjorde närmaste grannen en större utrensning av grejor som skulle till tippen, bl a en gammal Singer symaskin. Allt hade placerats nära gränsen till tomtgrannen som hade sin skotska mor på besök. När hon fick syn på Singern blev han eld och lågor. Hon berättade att hon bor närmaste granne med den fabrik som en gång i tiden tillverkat Singer och sonen hade som barn ofta lekt där. Följden blev att symaskinen fick ett fortsatt liv i huset intill av nostalgiska skäl!

Jag komdå att tänka på en händelse som för mig också är smått otrolig. Det hände för tjugofem år sen på flygplatsen i Bangkok under hemresa från en närmare två månader lång resa i Australien som backpackers. Jag och mitt ressällskap hade efter ett par dar i Bangkok, åkt ut till flygplatsen igod tid från en smått hysterisk stad i förberedelse för en ljusfest. Att vi lämnade stan då beklagades av taxichauffören som tyckte att en sån höjdpunkt kunde man bara inte missa. Jag tror ändå att det som sen hände nog överträffade den ceremonin. Dessutom hade vi också lite hemlängtan efter den långa och innehållsrika resan. 

Vi var de enda personerna vid gaten och en ensam herre kom fram bara för  fördriva tiden och prata eftersom han hörde att vi var från Sverige. Naturligtvis berättade vi om vårt äventyr och tog också reda på vart hans resa gått. Vi fick veta att hans uppdrag varit att kränga flygplan, SAAB, i Sydostasien. Jag som några månader tidigare tillsammans  med min sambo (då bara vän) varit på en middag i samband med en konfaträff hakade på det där med SAAB. Bland middagsgästerna fanns en person som sas vara flygare och på väg att flytta till USA, men eftersom jag var helt obekant med de flesta gästerna kom jag inte ihåg alla namn och det namn han omedelbart nämnde kände jag inte igen. Under samtalets gång kom vi ändå fram till att det måste vara samma person vi talade om och att de här båda hade delat skrivbord på SAAB. Bara det var väl ganska osannolikt men historien är inte slut än. 

När jag kommit hem och en av de första dagarna såg ett nyhetsprogram på TVn handlade ett inslag om en flygplanskrasch, tror det var (dyr)Gripen. I inslaget visades en gammal journalfilm från en tidigare flygplanskrasch och kommenterades:"och ur det brinnande planet springer piloten Lars Napoleon Bandling". That's it. Det var den person vi talat om och nog gick en liten rysning efter ryggraden, så otroligt kändes det. 

Lika otrolig är inte dagens planering, efter en regnig och mulen morgon ser det ut att klarna upp och så förbli några dagar. Det innebär att fönstermålningen hägrar, skönt om det blir väder att göra det klart. Men först lite köksplanering, matsedel och veckohandling och så tvätten jag räddade undan regnet sent i går kväll.. ska tas om hand.  Allt det här jordiska är inte lika nervkittlande men fasta rutiner (obs! inte måsten) är bra för sinnesfriden!

FÖRSMAK AV HÖSTEN

Rubriken syftar till SVT Västerbottensnytts inlägg idag som talar om att vi får höstregn hela dan men som tröst säger prognosen att solen kommer tillbaks redan i morgon och stannar kvar några dar. Det tackar man särskilt för, eftersom det riktiga höstvädret gärna får dröja ett tag till. Det meteorologiska hösten infinner sig när dygnets medeltemperatur understiger tio grader fem dagar i följd och då är det bäst att de varmare kläderna finns till hands. Usch och fy!

Senaste inlägget handlade om min förestående utflykt och den dan blev hellyckad så när som på sluttampen. Vädret, detta eviga bekymmer, som har så stor betydelse, var soligt och vackert  i stan men inåt landet försvann solen.  Mulet och kyligt är inte alls lika uppmuntrande som när solen visar sig och värmer både kropp och själ. Tunna moln skymde solen när jag kom fram efter en bussresa som kändes som om föraren var på väg att sätta hastighetsrekord, fast det berodde nog på att vägen var både krokig och gropig. Inte för att jag är åkrädd men lite obehagligt var det.

Målet för min resa

Så småningom bröt solen fram och det blev en vacker dag som vi ägnade oss åt sightseeing i lilla Norsjö! Jag hade en perfekt guide som plockade fram de allra bästa karamellerna i samhället. Den röda kyrkan som invändigt hade så fantastiska, färgstarka målningar och som vi båda kommenterade var så helt olik vår barndoms kyrka i Sorsele som ger ett svalt, ljust intryck.

Hembygdsområdet stod sen på tur och där gick vi först in på Skidmuseet och återigen imponerades jag av det som visades där. Norsjö har genom tiderna haft flera skidåkare av elitklass, bl a första Vasaloppsvinnaren. Prissamlingen med olympiamedaljer och andra mästerskapsmedaljer av alla valörer, pokaler  och andra priser i stort antal var imponerande  och allt mycket tilltalande exponerat. Hembygdsgården med bl a fotouställningar var tillika min värdinnas mormors föräldrahem och hon kunde berätta om egna upplevelser från en svunnen tid. Tack vare hennes förankring i gården fick vi också tillfälle se den låsta, övre våningen som står delvis intakt möblerad sedan sista ägarinnans tid. Jag som ivrig virkerska imponerades av rullgardinsspetsarna som jag missade att fästa på bild. Sista ägarinnan var konstnärligt begåvad och en liten ateljé hade byggts upp omkring hennes konstutövning.

Efter fika nere vid sjön, och avsmakande av kakan jag hade med, åkte vi upp till Solia, samhällets skidbacke, med en otrolig utsikt. Man såg vida omkring, kanske ända upp till fjällvärlden. En titt på en fontän i samhället som jag borde fotat eftersom det är ett massivt, läckert stenblock som vattnet strömmar över, blev sista stoppet. Enligt min personliga guide, som rest världen över, är det i hennes ögon den absolut vackraste fontän hon någonsin sett och hon har också påverkat kommunen till att sätta upp en information om bergarten i stenen. 

Dagen avslutades med en måltid i stugan och plötsligt blev det brått att hinna med sista bussen. Vid bussbytet i Bastuträsk fick jag upplysningen att bussen, som stod inne, låst och utan någon förare synlig,  inväntade tåget. Eftersom det var en knapp timme försenat, gick jag in i väntsalen och satt där i godan ro. Det var bara det att bussen inväntade nog bara ett tidtabellsenligt kommande tåg, för rätt vad det var så var fanns inte bussen där. Det var inte särskilt kul och tur var väl att jag med tanke på den långa väntetiden ringt ett nödsamtal efter sambon för att hämta mig. Han hade mött bussen på vägen  och förstått min felbedömning. Hem kom jag i alla fall betydligt senare än om jag hållit mig i närheten av bussen, och tåget (Stockholmståget) var ytterligare försenat, så det hade verkligen inte blivit muntert om jag suttit och väntat in det. Äventyret slutade gott!

I onsdag var det återigen dags för målning av vita knutar mm på stugan, återstår fönster, som jag hade tänkt skulle gå bra göra idag, men det är inte att tänka på, det får bli till veckan då det utlovas uppehållsväder. Det kommer att ta sin tid, 35 små rutor gånger två ska målas in och utsida, men det är ju inte någon bra idé att lämna det ogjort till våren heller, då räcker troligen som vanligt inte tiden till alls.

När jag tittade igenom bilderna från sundsvallsresan, upptäckte jag bilden jag tog vid genomresan av Örnsköldsvik av ett bygge på gång, ett hyreshus mitt i stan. Jag bestämde mig fort att en lägenhet där funderar jag definitivt inte på, när skulle den inglasade balkongen användas, särskilt på översta våningen? Arkitektens lekstuga kanske? Liknar mest en styrhytt på en skylift eller nåt liknande. Fy och usch igen!

UTFLYKT

Uppe med tuppen, som vanligt kanske ska tilläggas, men idag har jag en alldeles särskild plan. Ska ta bussen upp till Norsjö, för det första därför att jag fortfarande inte mer än prövat  köra bil  mer än en kort sträcka, det var inte nåt större problem men osäkerheten sitter  i skallen efter drygt tre års avhållsamhet. Eftersom mina nya glasögon tycks fungera utmärkt och så även min förmåga till avståndsbedömning ska jag nog långsamt öva upp körförmågan. 

Det andra skälet till Norsjöbesöket är att hälsa på grannens lilla flicka!! Hon är visserligen inte så liten längre och sedan länge bosatt på annan ort men gör årliga besök här uppe. Det är fantastiskt roligt att återigen ses, när jag flyttade hemmifrån var hon ännu inte vuxen och vi har väl inte haft möjligheten att lära känna varann, men det är det här med rötterna, det finns en gemenskap i bakgrunden som känns väldigt trygg. 

Just nu har jag en kaka i ugnen till förning, har varit ute och plockat solvarma hallon till den och hoppas den kommer att smaka - med lite grädde till kanske. Vädret för dagen verkar lovande så nu ser jag fram emot en härlig dag tillsammans med en mycket livlig, glad och trevlig person. 

Jag måste också smyga in en liten kattnotis - förvånande? Nej inte alls! Vid besöket i Sundsvall fick Lila prova ligga på en fleesepläd fodrad med teddy och den var toppen, tyckte hon. Alltså var det bara att hitta en liknande när vi kom hem - och den fanns på Rusta, till halva reapriset dessutom! Nu ligger hon mjukt och skönt när hon tittar på TVn, om det inte är fåglar på gång, då sätter hon sig nedanför apparaten!

EN SOMMARMÅNAD

Nu var det ett tag sen jag stannade upp och skrev  några  rader här. det är konstigt att tiden går så fort utan att man märker det. 

Senaste tiden eller egentligen hela den här sommaren känns det som jag mest suttit i bilen på väg till eller från stugan. Vi har inte sovit mer än högst ett par nätter där  åt gången i sommar. Jag har visserligen vid några tillfällen stannat kvar ytterligare en natt utom förra veckan då jag faktiskt var där från måndag kväll till fredag eftermiddag och det var underbara dagar, fyllda av olika sysselsättningar. Ja, jag ska väl inte glömma den fantastiska veckan i slutet av juli när värmen slog till riktigt ordentligt och jag hade tre och en halv dags semester!! Jag var mol allena där ute, gjorde inte ett skapande dugg, satt i solen, läste och bara var. Så enastående skönt och livgivande, tror inte det finns någon annan plats på jorden som kan ge mig det lugnet och välmåendet, kan verkligen prata om att ladda batterierna. 

Katten, vår underbara Lila, var naturligtvis med mig, och det är förunderligt se hur hon också förändras när hon får komma till stugan. Troligen förmedlar vi lugn och trygghet till henne eftersom hon blir så harmonisk.

Skönt ligga i mattes säng

Men att det i den lugna mjuka pälsen bor ett vilddjur bevisade hon tidigt en morgon när hon "bad" att få gå ut. Hon kopplades och så fort jag öppnade dörren, satte hon fart mot en blomrabatt, kröp snabbt in i den och ut kom på andra sidan en harunge springande för livet. Natten innan hade hon, också som bevis för sin jaktinstinkt, nedlagt en liten, liten skogsmus som förirrat sig in i stugan! Man behöver nog inte rädas överfall av de vilda djuren eftersom hon vaktar, men inte tror jag det hjälper särskilt mycket mot den björn som sägs vandra omkring i närområdet till stugan. Han har setts vid vägen bara ett par hundra meter därifrån. Dessutom blev en bärplockare uppmärksam på ett underligt ljud och när han tittade sig omkring fick han se nalle som stod på  bakbenen och röt. Läge för björnfrossa alltså! Och dessutom var det i närheten av min sommarprommenadväg, lusten att gå där har inte varit påträngande kan jag väl med fog påstå!. 

För övrigt har det varit lite byggande och senaste veckan på börjades rödmålningen, nu återstår det vita som ska målas så fort vädret tillåter. I fredags var det också dags för den stora tallens fall,ett beslut som togs för många. många år sen men verkställandet har dragit ut på tiden. 

Vi har gjort en liten roadtrip till sambons bror och svägerska i Sundsvall och det var som alltid trevligt att ses och surra ett tag. 

Höga Kustenbron. 

Lila följde också med , och återigen, det är en fantastisk katt, hon tycks gilla åka bil, inte ett enda litet ljud kom från henne förrän vi svängde av från E4:an och hur sen katten navigerar skulle vara intressent veta. På hemvägen tittade hon bara ut genom bilfönstret när vi åkte iväg, lade sig ner, rullade in framtassarna och låg tyst och stilla ända hem, 38,5 mil utan stopp precis som hon visste var vi skulle!

Bärsäsongen har ju också startat med sitt överflöd, vi plockar trädgårdshallonen i mängd och det tar viss aldrig slut, det blir mycket sylt i morgonfilet under den kommande vintern.

Sen står övriga träd och buskar och väntar på att bli skördade; Moreller, Röda vinbär, Krusbär, Svarta vinbär och Äpplen och inte går det sätta stopp på samlarinstinkten heller.

Vi har efter några års saknad återigen fått en liten kotte på tomten, men nu vet jag inte om han också har blivit ett trafikoffer på genomfartsgatan, eftersom vi inte sett honom senaste tiden. 

ÅTERHÄMTNING

Idag har vi legat väldigt lågt faktiskt. Har bara fixat lite lätt lunch och ömsom läst och ömsom slumrat. Dessutom har det varit riktigt varmt och mulet, nu vid sextiden 22.7 ute och 23.7 inne med alla dörrar på vid gavel. Det är väl det vi kallar sommar och egentligen längtar efter i januari när det är mörkt  hela dagen, många minus och snön yr, men dit är det ju ändå fortfarande väldigt länge. Det blev rätt så många mil igår för sambon som körde fram och tillbaka upp till Gillesnuole, ca 54-55 mil, för mig var det tillräckligt åka bara halva sträckan.  Jag tycker ju egentligen att det är tråkigt och långsamt att bara sitta och åka men fördriver tiden med handarbete. Just nu virkar jag på den jättestora mormorsrutan jag nämnt tidigare nån gång. Projektet går ut på att göra slut på ett antal små nystan i olika färger med vita partier mellan varje nyans.  Skulle väl kunna lägga ut en bild men det får anstå tills jag har den klar. 

De handarbeten jag senast gjort klart kan jag däremot visa upp. Dels är det en liten filt i vitt ullgarn, dels ett par mobilfodral, jag ska nog gör fler och ändra utförandet, men jag tror ändå att dess två funkar så där.

Tack för inspirationen Monica Jansson.

Filten var en gammal önskedröm att göra, mönstret, ett tidningsurklipp, har jag sparat i närmare 50 år och på senvintern satte jag igång stickningen, men vad jag inte visste då var att det skulle bli ett av de besvärligaste arbeten jag någonsin gjort. Det var felaktigheter i mönstret och jag tror att jag repade upp och började om fyra-fem gånger, ritade om mönstret och till slut fick jag ihop det hela. Inte förrän jag stickat över halva filten hade jag fått in allt i huvudet så att jag  direkt kunde upptäcka när jag stickat fel. Många sk tillbakastickningar (upprepningar) blev det, men jag tänkte att jag stickade in ett antal goda egenskaper i filten som jag hoppas kommer den lille "prinsen" tillgodo och jag kunde med tillfredsställelse paketera och skicka den till mottagaren. 

Blockning och färdigställande

Färdig

Bussfärden upp till Sorsele på torsdagen gick bra, man hade nästan egen buss så att säga, bara en passagerare till som steg av i Lycksele. Medan jag satt på busstationen där i väntan på avgång för den buss som skulle ta mig till Sorsele passade jag på att ta mig lite fika och bekanta mig med en medpassagerare. Det var en språksam, äldre dam som var på väg till Kristineberg för att städa ur ett garage. Sen när vi klev på bussen kom ytterligare en passagerare som skulle åka ända upp till Ammarnäs och om jag inte tog fel så skulle han nog komma att sova hela vägen dit upp (ca 25 mil). 

Kusin Siv mötte vid bussen och vi fick en skön dag tillsammans med god lunch, rökt abborre tillhör ju inte sånt jag får smaka så ofta.  Min väninna Astrid kom sen och hämtade mig för  övernattning där. Det känns så skönt att ha kunnat öppna kontakten med min gamla hemort igen, som under många, många år legat i träda och jag skojade med de här två flickorna och sa att jag måste hålla båda deras sängar varma för att trygga övernattningarna i fortsättningen när jag åker upp till Sorsele. Jag är väldigt glad att ni båda finns där för mig. 

Gårdagens begravning, som Siv och jag följdes till, var känsloladdad och högtidlig och det kändes väldigt bra att träffa den sidan av släkten. Det var  i stort sett var mycket länge sen sist och många av de yngre hade jag heller aldrig träffat.

Direkt efter minnesstunden, då sambon anlänt, åkte vi upp till det gamla kapellet där mina föräldrar och morföräldrars gravar finns. Det är egentligen inte en allmän gravplats utan dessa två gravar finns där med särskilt tillstånd. Platsen har mycket stor betydelse för mig och jag har besökt den ofta sen tidig barndom. Där har sedan början av 1940-talet hållits tre sommargudstjänster varje år och från början med många besökare, det var som jag tror ett uppskattat sätt att träffas. Själv vigdes jag där för 49 år sen och som sagt fyra begravningar av mina närmaste har jag också varit med om.

Ett mycket tidigt barndomsminne är när jag följde med mina morföräldrar dit. De bodde några km från kapellet och min mormor rodde båten upp dit med mig som passagerare  medan morfar hellre tog cykeln. Båtfärden finns för alltid i mitt minne, Älven låg spegelblank, det var soligt högsommarväder och långt bort i väster sågs snöklädda fjällmassiv. Det ger fortfarande en otrolig lyckokänsla att tänka  och försöka återuppleva den stämningen.

Information vid Ammarnäsvägen

Den lilla bäcken porlar vid stigens början

Stigen jag vandrat många gånger

Gillesnuole kapell

Stabbur och nyuppförd kåta

Den lilla gravplatsen

Minnessten

Johannes Sehlin och hustrun Betty

Jonas Öhman och hustrun Anna

Vindelälven

Uppmaning vid Hemfjälls byaskylt "Si på vyn mitt i byn"

I går afton var det också ett fantastiskt väder, men myggen var helt galna så det gällde bara att fort som attan sätta ner rosorna, vattna och snabbt ta sig tillbaka till bilen. 

Hem färden gick problemfritt och strax efter klockan nio körde vi upp på gården hemma. Vi satt länge och summerade dagen men jag hade svårt att spänna av, dagens intryck och många känslor virvlade runt i huvudet, men så småningom när jag gick till sängs somnade jag och sov gott minst ett par-tre timmar längre än vanligt.