SÖNDAGSAFTON

Efter en smått omtumlande vecka undrar jag om jag kan prestera ett normalt inlägg igen. 

Främst har det stora gensvaret på mitt senaste inlägg varit helt överväldigande, otroligt välvilliga kommentarer och därtill osannolikt många besökare. Jag som varit glad över att  ha några besökare överhuvud taget dvs ett antal troget återkommande läsare ofta med uppmuntrande kommentarer och jag ska väl inte sticka under stol med att inombords gläds jag över alla (många) positiva och berömmande ord. Så, lite som att sväva uppe bland molnen har det allt känts dessa dagar..

Senaste inläggets tema var i min tankevärld synnerligen angeläget och också en del av det alldeles vanliga livet, någon gång händer det ohanterbara i ens liv som man bara kan tackla efter egen förmåga eller i bästa fall skaffa sig mer kunskap om vad som kan försiggå i ens inre  värld. Ibland eller oftast räcker det inte med välvilja och kunskap, det såriga bölden ska läka ut, allt har sin tid som inte kan eller ska forceras.        

Jag har som inriktning vid skrivandet att innehållet ska handla om den alldeles vanliga och som man kanske säger, händelselösa tillvaron. Att den är händelselös är inte hela sanningen, vi kanske mer eller mindre underskattar den "normala" dagen med sina upprepningar och sin slentrian. 'Det händer absolut ingenting' , eller 'Det är bara långtråkigt', men kan det verkligen stämma? Beror det inte många gånger på vår egen inställning  och oförmåga att bryta ett enahanda mönster.  Jag ska inte heller bortse från att exempelvis behovet till socialt umgänge. Mötestillfällen med andra människor kanske finns närmare än man kan tro och så länge man själv styr över sina ben och sitt huvud finns många möjligheter. Man behöver inte roas/underhållas hela tiden eller ännu märkligare, ständigt söka efter 'häftiga' upplevelser. Som i de flesta sammanhang är växelbruk välgörande, balans mellan vila och stimulans., det är värdefullt att kunna trivas i sitt eget sällskap också.

Fast ibland kan man verkligen bli överstimulerad och nu tänker jag negativ stimulans, då hjärnan knyter ihop sig till en hård boll helt utan studs. Nu senast  började det egentligen redan i torsdags när det var någon bagatell som störde mig en aning. Inte fäste jag så mycket vid det heller men fredagen började allt annat än bra. När jag gav katten hennes frukostmat totalvägrade hon äta och satt bara som helt fastfrusen och blåstirrade på mig. Och en katt kan verkligen stirra dig till total underkastelse. Hon gjorde mig lite extra vaksam när jag gick ut för att hämta tidningen men inte hjälpte det, hon såg chansen att promenera ut i mörkret. Den här katten går vare sig locka på eller ta fast, åtminstone är jag inte tillräckligt snabb för det. OK, tänkte jag, ta dig din morgonpromenad du. Vid sextiden är det inte särskilt många bilar igång på kvartersgatan och förvissad om att hon skulle komma tillbaka gick jag in och lämnade ytterdörren på glänt. Men när jag läste stjärnorna var budskapet för dagen negativt så en viss oro kände jag ändå. Tio minuter före sju promenerade hon lugnt in igen, Jag kunde inte låta bli att fjäska för henne och öppnade en ny matburk, serverade ännu en portion och vad tror ni hände. Båda matportionerna strök med som om ingenting hänt. Lärdom: Lita aldrig på en katt, hon manipulerar dig precis dit hon vill, men på ett fullkomligt älskvärt sätt som om det vore underbart att låta sig luras och sen fjanta sig med sk snällhet!

Jag förhöll mig inte så tillräckligt lugn som jag trodde när jag strax efteråt satte mig vid datorn. Eftersom många påpekat att det inte går att skriva kommentarer i min blogg gjorde jag återigen ett försök att hitta vilka inställningar det ska vara. Resultatet blev att jag helt avslutade bloggen men med andan i halsen lyckades jag återställa den utom en enda liten funktion. I försöken att också få tillbaka den hände något ännu värre som det senare visade sig när jag skulle öppna mailboxen. Servern vägrade mig öppna!!!! Då började paniken sprida sig, och när den kommer är det inte bara datorn som på ett eller annat sätt låst sig, hela mitt huvud är också totalblockerat.

Som tur är finns det en granne som fungerar som nödbroms och som lovade komma dagen därpå, och det blev en heldag innan allt såg ut vara under kontroll igen. Vilken mardröm detta med datakrångel kan vara och dessutom tänker jag på alla uppmuntrande tillrop  att det kan inte hända så mycket om man bara trycker. Jo pyttsan, nog hände det massor fast jag 'bara tryckte'. Sen återstår att se hur det går i fortsättningen när jag trycker, om jag får iväg detta inlägg bl a, och om jag skicka epost som jag ännu inte försökt. Som ursäkt för en del trubbel kan kanske den överbelastningsattack som kom just på fredagen också möjligen ha ställt till en del och den kunde jag omöjligen veta om. 

För övrigt har dagen varit gråmulen med duggregn och dagsljuset har inte heller nått ända fram. Dessutom upprepas snövarningen i väderleksrapporterna och veckan som kommer kanske visar sig med snötäckt mark endera dagen. Då känns det bra att vinterdäcken sitter på bilen och att jag fick krattningen avklarad. Jag fick god skörd d v s det har varit ett lövrikt år och nu står lövsäckarna som sju små dvärgar intill soptunnorna och det får bli ett par tre vändor till sopstationen. 

Och sen, kors i taket, i morgon kommer en målare och startar återställandet av förrådet, till att börja med spackling av väggarna och takmålning. Har planer att på onsdag besöka IKEA och ska då passa på att titta på lämplig inredning men då återstår ett annat problem som jag kanske drar på mig, nämligen att frakta hem ev inköp. Att anlita transportföretag kan ju enligt mångas utsago innebära att man får hem en massa kaffeved, inte allt helt användbart så att säga.  

Jag slutar inlägget med lite kattpoesi som jag också kan instämma i

GE

Du kan inte hindra nån
     från att gå
Du kan inte hålla fast ett minne
     som om det vore idag
Du ska inte ta åt dig
     av det dumma andra gör
Du kan inte vinna framgång
     om du sitter kvar
Du kan inte njuta av livet
     om du bara tänker på det du inte har
Och du kan inte fånga pricken från
     en laserpenna på väggen
Hur mycket du än försöker 

Jag ger dig mina djupaste tankar

Ur boken Kanske jag KISSAR en skvätt, Kattpoesi av Francesco Marciulianoa

SORGENS ANSIKTE

Det hör till ovanligheterna att jag kommer med ett nytt inlägg så snabbt efter det föregående men jag har haft en idé i tankarna att i samband med minnesdagen som skulle komma nämna lite om hur de tre senaste åren utvecklats, hur mina funderingar gått, hur främmande man blir för sig själv för att inte tala om den på alla områden oförmågan att fungera som tidigare.  Med många händelser som drog åt olika håll fick jag inte utrymme för något filosoferande i senaste inlägget.

Sorgens ansikte, detta själlösa och bleka ansikte som plötsligt uppenbarade sig, då det kändes som min egen själ också drog iväg tillsammans med "tvillingsjälen" för det var den känslan vi hade mellan oss. När döden kom på besök, oanmäld och försoningslös blev hela min värld helt utan ljus, bara ett vitt tomrum som jag plötsligt befann mig i som en förstenad varelse. En följd i det sammanhanget är ju den sk praktiska biten med begravning osv men där kom min rationella hjärna till god hjälp och det behövdes med tanke på det svar jag fick när jag ville få en del planeringsråd "Gör som du vill"! Vadå vill? Jag som bara hade en enda vilja i huvudet, att backa bandet så att säga och komma ur mardrömmen. 

Kaoset inom mig var fullständigt liksom det runt omkring mig hemmavid. Ett par dar efter dödsfallet ringde målarfirman på dörren för att fortsätta med den renovering som påbörjats tidigare under våren och skulle fortsätta efter sommaruppehållet. Ett mycket välvilligt bemötande och deltagande gjorde att jag fick någon veckas respit. Det blev ändå nästan övermäktigt den dag målaren var på plats igen, jag vet att jag upptäckte att benen bar mig inte vilket jag nämnde för honom Men han var ju realistisk och sa att det var han som skulle jobba och att jag kunde vila. Och jag, jag låg i soffan hela dagen och tittade på utan någon som helst tanke på att röra mig. 

Jag gjorde också ett tappert försök att hålla mig till min matordning. Med mycket lång vana i ryggen med veckovis skrivna matsedlar borde det ha gått bra, men i verkligheten överlevde jag under nästan två månader på ägg och havregrynsgröt! Jag har tidigare någon gång nämnt hur befriande det skulle ha känts om någon vänlig själ bara stått på bron och handgripligen tagit mig med hem på en måltid. I ett sånt uttömt läge är en symbolisk famn att vila i värdefull, nödvändig och läkande. Det kändes verkligen som hela jag var ett öppet sår som det inte fanns någon läkning för. 

Det fanns också en massa småsaker då jag behövde hjälp för att återställa efter renoveringen men inte var jag i balans nog för att ta emot de hjälpande händer som fanns. Jag var så oändligt trött, orkade inte med helt enkelt och lika tungt var att fatta beslut om hur jag ville ha saker och ting gjorda. Felbesluten var många och jag har tänkt att vad jag egentligen behövde hjälp med  var själva beslutsfattandet. Jag skulle egentligen stått under förmyndarskap under lång tid rent ut sagt. Det blev till slut en uppenbar stress med att till varje pris göra och förverkliga sånt som vi tillsammans pratat om att göra. Jag vet inte hur jag fungerade men har känslan av att om jag såg till att det blev genomfört skulle kanske också tillvaron rätta till sig. Intellektuellt visste jag ju att någon väg tillbaka inte fanns utan det var ju förnekelsen av hans bortgång som fortfarande låg kvar i min tankevärld. 

Tiden läker inte alla sår (för övrigt titeln på en nyligen läst bok) men tiden gör ändå underverk och rätar upp tillvaron. Efter senaste julen då jag starkt intalade mig själv att enbart se till att befinna mig i existerande tid och rum återvände jag hem med en känsla av befrielse inombords. En befrielse som blev grund för ett något egotrippat tankesätt.  Det är jag här och nu, mitt liv har absolut fokus på en tillvaro där jag själv chefar. Jag styr, jag planerar, jag begränsar inte min värld utan testar nya saker som uteslutande jag själv har intresse av inte med någon tanke på andra människors bedömning. Däremot får andra människor stort utrymme, samma sak gäller där, känns det bra för mig då vet jag att det funkar, samklang människor emellan är värdefullt och utvecklande.  Det handlar också om ett givande och tagande, att se människan som finns bakom skalet och ödmjukt ta emot ta emot medmänniskan. 

Jag berörde i gårdagens inlägg min upplevda ensamhet, jag upplever nog bristen på barn som det svåraste, avsaknaden av personer som har total närhet och kännedom, på gott och ont. Känslan  går inte att ersätta helt, men lyckligtvis har jag syskonbarn som jag under den hör tiden utvecklat en mycket kär kontakt med. I det sammanhanget är det också på något plan en fantastisk upplevelse att se inneboende likheter, igenkänningsfaktor och aha-upplevelse i samma andetag, och det bara känns självklart och behöver inte ordas så mycket om. Återigen lite av att se människan och inte titta i backspegeln alltför mycket, livet går förhoppningsvis framåt även på knölig väg.

Det här var en del av de erfarenheter de senaste åren gett mig och för att sudda ut sorgkanten en aning så vill jag ändå framhålla att det finns alltid något som ger upphov till utveckling i allt som sker, det tar bara kortare eller längre tiden innan grodden sticker ut och börjar växa. Jag är fortfarande inte framme vid det stora lugnet inombords, det finns alltid det som pockar och plågar, min målsättning är att komma fram till den totala befrielsen från det som fortfarande känns övermäktigt och svårhanterat. 

Eja vore jag där - men det kommer är jag övertygad om fast ibland känner jag mig otålig och vill skynda på. Det enda jag med säkerhet vet är att hela tiden se till att jag förverkligar det jag tänker mig, så fort som möjligt och inte lägga på hög. Fort blir högen för stor och då står stressen på tå och slår sina vassa klor runt en med oanade konsekvenser. Jag vet, tappade mängder av hår för drygt ett år sen i ett låst stresstillstånd! Lärdomen av det är just det jag nyss nämnt, att vara uppmärksam på tanke och handling. 

Så, nu känns det bra att ha tömt hjärnan på det hör skräpet och efter lunch kommer en målare som ska se på vad som kan göras i det blivande förrådet. En dörr mot framtiden står på glänt! Men först ska jag mangla lakan!!

KATTENS FÖDELSEDAG

I dag fyller min katt år, en händelse som jag årligen uppmärksammar i glädje över att hon hänger med och kan få lägga år till år. Hon ser också ut att vara i god form vid 14 års ålder som lär motsvara 72 människoår. Har sett en annan beräkning där hon hamnar på 78 människoår vilket också betyder att efter den beräkningen är vi nästa år jämngamla nämligen 81!!

Under den här sommaren har jag haft en viss oro över hennes hälsa eftersom jag tyckte att hon ett tag blev allt tunnare, fick t o m spänna ihop hennes sele. Inte enbart för att jag minskade foderstaten (torrfoder) med  ynka ett gram. Det visade sig vid senaste årliga vägningen hos veterinären att hon ökat  något under senaste året och jag ville bryta den trenden.  Men jag parerade den nya viktnedgången med ökad fodermängd men då visade hon tecken på att inte vara så sugen på torrfoder, vände ofta ryggen till matfatet. Våtfodret från burkarna var och är inte något problem men nu kanske det hela ändå rättat till sig igen. Fast jag blev faktiskt lite orolig ett tag och visste inte hur jag skulle hantera det hela. Jag vill ju att hon ska spinna mig till sömns ännu många år till, hon är ju vid sk mogen ålder en mycket ansvarsmedveten vårdare som med stor ackuratess tar hand om sin matte. 

Vid den här tiden på året är det flera minnesdagar, igår skulle min käre sambo blivit 80 år, vi hade talat  lite om det firandet redan innan han för tre år sedan gick bort. Det var förresten minnesdag i onsdags, ofattbara år som runnit iväg i ett tillstånd som till att börja med var förlamande chockartat. Vardagen har fått mjukare kanter men tomrummet är oerhört stort. Jag har känt mig som den absolut ensammaste människan i världen, utan en nära familj som stöd, och då tänker jag ett totalt kravlöst stöd utan pekpinnar eller måsten. Men .... till min stora tacksamhet har det funnit ett fåtal personer som på ett alldeles oväntat och osjälviskt sätt hela tiden funnits för mig. Det är med beundran jag ser tillbaka på deras uppmuntrande omtänksamhet. Jag måste ju tillstå att jag som inte anser mig vara världens roligaste, bristande självkänsla månne,  under de här åren varit helt vilsen, skör och rädd. Där jag nu befinner mig kan jag se möjligheten att leva ett eget liv, ett liv som jag på egen hand fyller med egna planer, egna nya vänner och aktiviteter och det skrämmer inte på något sätt längre. 

När jag skrev förra inlägget hade jag just kommit tillbaka från stugan efter att ha gjort i ordning där för vinteruppehåll. Det innebar bl a att alla textila saker som fick följa med hem har gått i tvättmaskinen med åtföljande strykning mm.Manglingen återstår fortfarande, ja jag vet, jag är gammeldags men att lägga sig i en säng med manglade lakan är oslagbart. Det finns fortfarande i mitt linneskåp lakan av fintrådig bommullsväv som blir släta och svala att lägga sig på efter mangling. Nu står dessutom kartonger med undanlagda sommarkläder i sovrummet i väntan på det kommande förrådet, har ju under året i möjligaste mån inte burit upp saker på vinden. Där är ändå tillräckligt fullt och min förhoppning är ju att komma igång med grovhänt rensning när det nya förrådet ska tas i bruk. Det är spännande se vad som händer under närmaste tiden. 

Under veckan som gick blev det dessutom ett biobesök i tisdags, The Assassin, en film som var svårbegriplig , ja till och med obegriplig men i likhet med vädret för husvagnssemestraren så var den vacker, oerhört vackra scenerier, som talade sitt språk, dialogen var i det närmaste obefintlig. I torsdags var det dessutom teatersoppa till lunch, föreställningen Jompa och jag. Västerbottensteaterns egen uppsättning  om en lokal och mycket välkänd person som roade teater- och revypublik i staden under något decennium. Den agerande skådespelaren, Mikael Lindgren, ligger absolut inte i lä som underhållare och gjorde en mycket värdig presentation av Jompa. 

Jag hade turen att få kärt besök  under förra veckan. Min vän Eva skulle komma hit upp tillsammans med en väninna för att besöka en släkting och då passade det bra att hon sov här ett par nätter. Det var så trevligt att inte vara ensam i huset och att ha frukostsällskap dessutom var båda damerna pigga på att göra en utflyktsdag och den gick till Lövånger med omnejd. Det blev en mycket trevlig och innehållsrik dag med många möten.  Veckan avslutades för min del med ett par dagar i sällskap med några andra kvinnor,  totalt var vi tolv damer mer eller mindre sen tidigare okända för varandra som pratade, mediterade och övade olika former av avslappning tillsammans. Känslan av närhet och öppenhet spred sig snabbt i gruppen och jag tycker nog att det kändes som ett välgörande möte med total respekt för varandra. Mänskliga möten verkar vara en bristvara i vårt samhälle men ack så nödvändiga.

Frosten har dessutom slagit till ett par nätter och det startar omedelbart behovet av vinterdäck så jag slog till direkt och bokade tid för däcksbyte kommande vecka. Nu ska jag troligen inte motionera bilen särskilt mycket under vintern men det är just  nu  när det ömsom är minus- och plusgrader och solen kommer  på frosten som resultatet kan bli glashala vägar eller åtminstone överraskande isfläckar på vägen med oväntad jazzdans som följd.. 

Sen har jag ju min släktforskning att fördriva tiden med, fortfarande känner jag mig rätt vilsen  när det gäller att komma till rätta med resultaten av DNA-testet. Släktträffarnas gemensamma nämnare, d v s en gemensam ana som oftast ligger väldigt långt bort i tiden är svåra att hitta igen. Hur stort släktskapet egentligen är blir oväsentligt men det kan ju vara kuriosa att hitta någon linje som löper 10-12 eller ännu fler generationer bort. Har man tur, och i vissa fall  har jag verkligen det, kan man få rejält spännande historier till livs. När det ligger tillräckligt lång bort i tiden går det ju att med visst nöje berätta men frågan är om man ens ville kännas vid något alls om det handlade om nutid. 

Så blir det med romantiken, den blir med århundraden mer och mer rosenkantad. Jämför med ungdomsförälskelsens dilemma, hur ljuvt blir inte det i tidsspegeln?

NY SÄSONG

Efter att definitivt ha avslutat sommaren i stugan gäller det nu att inrätta sig för en säsong i vinteridet. Det var för övrigt kallaste natten hittills med -6,2 grader som lägst! Det tar sin tid att ställa om tankarna men samtidigt en lättnad från linjetrafiken jag bedriver under sommarhalvåret. Förberedande planering och packning av bilen för att ta sig till den hägrande vistelsen vid havet. 

Den här sommaren har jag gjort det lite bekvämare för mig genom att i huvudsak bo där ute och bara åka  in till stan en gång i veckan  och möjligen övernatta.  Tvätt, handling och annan nödvändig service kommer man inte ifrån, nån enstaka gång någon en 'livsviktig' begivenhet jag inte velat missa. Det har fungerat alldeles utmärkt, bara med ett litet aber, nämligen svårigheten att avstå från framför allt de ljuvliga morgontimmarna då jag förlorar mig själv i stillheten och den fullkomliga avspändheten i utblicken över havet, över den förnimbara oändligheten. 

Men från början! I torsdags,  när jag låg i mitt sedvanliga veckobad, hörde jag ljud som jag bara kunde tro kom från någon traktor eller stor lastbil som gjorde nån åtgärd i närheten - men vid den tiden? Det visade sig vara ett åsk- och regnväder som bl a för ett litet tag stängde ner TVn. För min del var det första åskvädret jag hört under hela sommaren. Morgonen därefter var det helt OK väder och jag gjorde mig i ordning för att åka iväg ner till stugan. i akt och mening att vinterförbereda, koppla bort vatten, ställa bort sommarmöbler och tömma blomkrukor, rensa bort en del ur rabatterna och framför allt bränna den stora rishögen på stranden. Allt gick som planerat, på söndag morgon, rakt västlig vind, om än något starkare än jag väntat mig, tände jag brasan som tog ordentlig fart och på någon timme fanns bara askan kvar på de heta stenarna. 

Mitt på måndagen kom som avtalat, bästa grannen Bengt och stängde av vattnet, fort och lätt som vanligt och nu kändes tillvaron plötsligt mycket begränsad. Jag, som inte trodde att jag skulle få med mig allt i bilen, packade så mycket som bara gick med tanken att det enda jag behövde tänka på var plats för mig och katten. Allt gick in och jag behöver inte åka en extra gång för nån småsak, stugan står nu kall och övergiven tills vårsolen börjar tina upp drivorna och första dagsutflykten dit blir aktuell. Man kan ju längta och drömma under tiden!

På något sätt har den här sommaren därute varit förlösande, kanske delvis beroende på att jag tidigt bestämde mig för att i möjligaste mån bo därute och inte dela tiden mellan huset och stugan med några nätter åt gången på vardera stället. Det lyckades för mig att få hjälp med gräsklippningen  ca en gång i veckan och det var ett lyckat kast. Tomten har sett vårdat ut och jag behövde inte oroa mig för det jobbet, kunde åka in till stan på korta besök när jag ville. 

Dessutom tror jag att genom det arrangemanget kopplade jag av bättre, landade i verkligheten på ett naturligt sätt. Under hela året tycker jag mig ha kommit till en sinnesro i medvetenhet om att jag lever mitt liv här och nu. Jag saknar min käre sambo i min närhet men samtidigt fyller minnet av honom mig med tacksamhet och glädje, allt han gav mig av uppmärksamhet, bekräftelse och uppmuntran resulterar nu i trygghet och stärkt självkänsla. Det är så förunderligt att livet gav mig möjligheten  att  leva i hans närhet under hela 25 år .

Sommaren var svag i starten men kom ju så småningom igång med både sol och värme, varma sommarkvällar är ju en dröm som inte alltid blir sann men i år var det så hela tiden. Trots det så hade jag en nedstämd period några veckor.Till att börja med var jag så otroligt trött, somnade nästan dör jag satt och tänkte till och med att det här är allvarligt. Sen tänkte jag att jag måste bryta ensamheten och träffa lite folk. Det sägs ju att  kommer inte berget till Mohammed får Mohammed komma till berget. men nog var det ändå som förspökt. Ringde men inga svar när jag försökte, tog initiativ att själv hälsa på men ..... ingen hemma. Satsade väl på fel hästar månne? Till slut gav jag upp och satte mig funderande och tittande ut över havet, fantasin vad jag kunde göra försvann och det gjorde också svårmodet, faktiskt. Allt vände till det bättre igen och fick mig att tro att det som hände var nålsögat jag måste genom för att komma till insikt om mitt fortsatta liv och den tillvaron. 

Sen har det hänt många roliga saker, jag har varit på några utflykter och träffat nya människor, och gjort en mer utåtriktad planering för hösten. Och inte minst när jag fyllde år då jag gjorde en kort resa med flera uppehåll som jag såg fram emot fylld av förväntan, så till den milda grad att jag till slut trodde att något allvarligt skulle hända för så mycken barnslig julaftonsförväntan kan inte gamla människan ha. Allt blev över förväntan, så trevligt, så soligt, det hetaste sommardagar man bara kan drömma om och jag kände mig hela tiden så omgiven av glädje och kärlek, omhändertagen med tillgivenhet. Jag är oändligt glad och tacksam för alla ni som gav mig denna känsla och ett bestående minne. Man kan ju till och med tro att man är något (tappert försök att skämta!) 

Det enda jag inte fått ordning på är höstens motionsprogram som jag p g a av stugvistelsen inte brytt mig om. Nu ska jag försöka få till nåt men veckogympan som funkade så bra är ändrad. Skolan där där lokalen fanns byggs om och nu är det betydligt längre bort, till en början får jag väl göra promenerandet till en daglig rutin och hoppas att resten löser sig.

Jag slutar det här inlägget med ett par strofer kattpoesi med tanke på att Lila igår innan vi lämnade stugan ville ta en liten promenad. Hon stod en stund på den stora stenhällan och tittade ut över havet, hon kollade blomrabatten där hon kan ligga timmar dold av grönskan och hon skuttade fram och tillbaka över gräsmatten innan hon i sakta mak gick tillbaka till stugan och den väntande transportburen.

JAG SAKNAR MIG

Jag saknar min alldeles egen soliga sten

Jag saknar mitt huvud tryckt mot ditt ben

Jag saknar mattan under tassarna, mjuk och skön

osv osv

För övrigt är det idag 119 år sen min far föddes och för en vecka sedan 53 år sen  han gick hädan och jag letar intensivt efter hans far. Åren blir många när man räknar bakåt!