BLANDAD KOMPOTT

Så fort en vecka går när man har roligt och man fyller den med något är den slutsats jag drar när jag ser tillbaka på veckan som nyss dragit iväg. Som jag antydde i senaste inlägget blev det nästan anpassningssvårigheter när jag kom tillbaka från mina fest- och firardagar. Knappast problem men det gällde ju att hitta normallunken igen, bara att ta sk nya tag. 

På tisdagen var det dags för min första promenad med gruppen för denna höst och det var ett roligt återseende och salladen i kyrkan var sig lik, det där med igenkänningsfaktor är inte alls oväsentligt. Sedan veckohandlingen avklarats var allt liksom i sin gamla ordning igen. 

Innan jag åkte iväg hade jag och en väninna skaffat biljetter till både teater och biobesök och tisdagkväll var det dags för säsongens andra film på Filmstudion, Saul son., enligt förhandsinformationen en skildring av nazismens förintelemaskineri inifrån ett dödsläger. Ingen feel-good upplevelse direkt och på natten hade jag en riktig mardröm. Det onda uppenbarade sig i skepnaden av en stor brunbjörn som jag mötte i stort brett dike. Jag färdades på något slags fordon och tog mig med svårighet uppför den slippriga och hala gräskanten, ett företag som besten uppmärksamt iakttog från andra sidan diket. Troligtvis kom jag upp över kanten eller också vaknade jag av skräcken tursamt nog.

Fredagens sopplunch var en berättarföreställning om Västerbottens störste nybyggare, Finn-Pål som tog upp inte mindre än sju nybyggen, och som framfördes av den eminente berättaren Greger Ottosson. Det finns dessutom en låtskatt efter nybyggaren som på munspel varvades in i berättandet.

 På lördag blev det nytt besök på teatern, nu för premiärföreställning av Bildmakarna, skriven av P O Enquist - presenteras som ett psykologiskt drama, en fiktiv berättelse om giganternas möte; Selma Lagerlöf, Viktor Sjöström, Tora Teje och filmfotografen Juliue Jaenzon i samband med första visningen av Körkarlen och de förvecklingar som uppstod i den dramatiska och affekterade situationen. Komik och stor tragedi i en skicklig blandning, stundtals ekade gapskratten och under slutscenerna blev det knäpptyst i salongen. Enl programförklaringen lever det fortfrande ett barn inom oss. ett barn i ständigt behov av tröst och bekräftelse som präglar oss, våra val, prestationer och relationer till den dag vi dör. Kom just att tänka på att jag hörde Horace Engdahls förklaring till varför personer ideligen hade behov av att i detalj alltid tala om vad de gjort och presterat, var att de fortfarande inte vuxit upp från barndomen. Den här pjäsens budskap var väl att vi aldrig gör det helt och fullt, tröst- och bekräftelsebehovet hänger med hela tiden i större eller indre omfattning som bekant. 

Pjäsen berörde mig mycket mer än jag kan förstå och efter slutscenen kunde jag inte säga ett enda ord på en lång stund, gråten pockade på. Och nog kommer jag att fortsätta skriva om det jag tar mig för, varför skulle jag inte det, det hör ju till min vardag och mitt liv och jag har väl ingen anledning att blunda för det. Självförnekelse är väl ingen hit?Men som någon sagt, det finns grader av helvetet.

Som bonus till pjäsen var det idag gratisvisning av Körkarlen, 100 minuter svart-vit stumfilm, är också en prestation att titta på, uppmärksamheten måste vara fullständig. Den filmen var i sig en nymodighet inom filmkonsten med dubbelexponeringar  som skapade nya effekter och gav dramatik åt bilderna. En mörk film, och Selma säger i pjäsen att det är hennes innersta "mörker" som skildras. För egen del tyckte jag mig också känna igen något av Ingmar Bergmans svårmod och uppgörelser med den ständigt närvarande livskrisen.

Nu dröjer det ett tag innan nästa film- och teaterupplevelse men jag är så glad över att ha fått en kompis att gå med, det är rumphugget att gå ensam och att inte efteråt kunna prata om det man sett. För  det är väl också så att har man tittat på något, film, konst eller teater, som man berörs av på ett eller annat sätt skapar det tankar och funderingar och så är den goda konstens syfte, just att beröra., och därför så värdefull. Tål inte motsägelse, min egen alldeles privata uppfattning.

HEMMA IGEN

Och gått in i ett nytt decennium, åldersmässigt sett. Efter att jag lämnade stan den 9 september fylld av förväntan och nyfikenhet på vad som hända skulle dessa 10 dygn som jag planerat vara "out of town". Mina förväntningar blev till fullo tillgodesedda, mer än jag någonsin kunnat förvänta mig och idag har jag uppriktigt sagt varit lite vilsen i pannkakan. Det är inte svårt att hela tiden vara  den uppvaktade och omhuldade personen, att få så många glada tillrop, för att inte tala om alla kramar som hela tiden omfamnade mig. Då blir tystnaden faktiskt påtaglig, men som jag njutit, som jag känt värmen från alla och som jag uppskattat allt. Till och med sensommaren bjöd det allra soligaste och varmaste väder man inte ens kan drömma om i mitten av september- Inte gör det ont att fylla åttio under sådana omständigheter och mina depåer har rikligen fyllts på så framtiden känns verkligen ljus. Det ÄR gött att leva!

Första etappen av min resa gick till Göteborg/Kungälv. Min kusinfru Birgitta hade i ett tidigt skede frågat om jag planerade någon resa men sanningsenligt svarade jag  att så var inte fallet, tanken var att möjligen göra ett besök hos hennne och familjen! Efter ett tag ringde hon igen och berättade om en minikryssning från Köpenhamn till Oslo som jag genast tyckte lät lockande och hon bokade en resa på min födelsedag. 

Dagen jag kom ner blev det kräftkalas med familjen, nyfångade och nykokta havskräftor fanns i rikling mängd på bordet och jag som smakade dessa läckerheter för första gången åt, sölade och njöt, så gott som det var. Dagen efter gick utflykten till Marstrand i strålande sol och värme. Där anordnades en sk gourmetvandring, ett årligt återkommande arrangemang, då man går mellan ett antal restauranger som erbjuder en sk smakbit från sin meny till det facila priset av 50 kronor. Det var dock långa köer upp till en timme på ett ställe så vi vandrade i stället runt på ön, kollade skyltfönster och någon shop tills vi fann ett ställe med minimal kö- Där bestod smakbiten av en räkmacka plus ett litet glas vin (ganska stort alltså) som smakade ljuvligt. Söndagen då vi lugnt såg fram emot utflykten, ett besök på Crippas Café som blev upptakten till firandet genom det glas champagne  jag bjöds på !

Måndagsmorgonen startade tidigt med buss från Kungälv, upphämtning av medresenärer i Göteborg, Halmstad och Varberg (tror jag) överfart till Danmark på bron som även det blev premiär för min del. Efter någon timmes strosande och lätt lunch på Ströget var det så dags att borda båten vid halv fyratiden. Vi passade på att njuta av sol och vin på akterdäck så länge vi kunde innan det blev dags för middag. Det var buffé med massor av olika skaldjur och andra delikatesser, goda ostar i mängd och ett dignande dessertbord där även en mäktig tårta fanns. Vi hade dessutom turen att få jättetrevliga och glada bordsgrannar så det var verkligen helt lyckat. 

När vi gick ut från matsalen stod en ur personal och tackade oss och jag bredde på med att det varit en fantastiskt god födelsedagsmidag och viskade i hans öra vad jag fyllt! Resultat: Då vill vi bjuda på champange och choklade i Columbusbaren!!!!!!!!! Och där satt vi alltså med stor flaska champagne, som naturligtvis blev för dryg för oss två men ett tillkommande norskt par tog glatt emot inviten att dela med oss.

Efter morgonens frukost i båtens för kunde vi sitta och följa inseglingen till Oslo på den mäktiga fjorden. Väl framme vid Operahuset hade vi några timmar för egna aktiviteter och jag fick tillfälle träffa en släkting till Börje, kommen från USA och gift i Oslo, det var jättetrevligt att hon hade en timme till övers. Sen en promenad längs Karl Johans Gate upp till slottet och tillbaka till järnvägsstationen där vi unnade oss en glass. Bland de dyrare visserligen, 1 kula 35 spänn, men en god körsbärsglass var värd det. Återresan lång och något avslagen, uppehåll för en måltid , Cesarsallad, och hemkomst omkr 19.30 då två trötta damer hamnade framför tv med en kopp te. En fantastisk resa med bara fina minnen.

Sen var det uppbrott för min del och jag åkte på onsdag eftermiddag till Stockholm där mina goda Sollentunavänner mötte vid ankomsten till Centralen på kvällen. Dagen efter promenad  och fika på stan, jordgubbsslush på Gondolen i väntan på kvällens aktivitet som inte avslöjats för mig. Promenadmålet var Kajplatts 16 och där väntade en midagskryssning med S/S Stockholm, Vaxholm ToR, så det var helt oväntat och en underbar överraskningspresent. God  välsmakande mat, 3-rätters (Jesper Taube krögare), vackert väder och fullmånen visade sig sparsamt dock  till att börja med men så småningom skingrades molnen och det blev fullt ljus. 

Efter en god natts sömn bar det av till slutmålet för min resa, till Österskär och brorsdotterns familj. Det var skönt av i lugn och ro sitta med en virkning och småprata med henne som är konvalecnet efter en operation men nog blev det fest där också. På lördag kom dottern med familj och biträdde med matlagning, Jag håller absolut inte med om att den var bara så enkel, många moment i alla fall som resulterade i underbart välsmakande laxanrättningmed både äppelkaka och dito paj som efterrätt. Och till kaffet - överraskning igen---! Presenter, presenter och jag är nog ganska bortskämd vid det här laget, så det var nog tur att hemresan fanns inom räckhåll. Bortskämda personer blir oftast odrägliga att umgås med och jag vill ju gärna behålla min status som välkommen faster.

Hemresan, ja den gick utan missöde och min lilla ångeststrimma som gjorde sig påmind innan jag åkte eftersom jag var så uppfylld av förväntan var helt obefogad. Allt var ännu bättre än jag någonsin kunnat drömma om och jag fick rikliga tillfällen att träffa mina nära och kära. Mitt ressällskap på kryssningen och jag kom överens om att göra fler resor tillsamans så jag har stor tillförsikt inför min kommande framtid.

 Jag sa till någon att jag betraktade den här årsdagen som en slags livsexamen, man har genom åren fått ett rikt mått av erfarenheter, upplevelser i både glädje och sorg. tillfällen till kontakter med människor av varierande slag som alla bidragit till en god personkännedom och nu kan jag känna både lugn och trygghet med det som passerat under livet i bagaget. Efter alla examina har man ju rimligtvis fått den grund man kan stå  på för att använda sina lärdomar, så även med livet. Jag känner också stor tacksamhet att livet fört med sig en god hälsa som jag rimligtvis bör vårda efter bästa förmåga och med förnuft. 

Skriver en förnöjd människa i sina bästa år med många framtidsplaner!

OBESLUTSAM

Precis som rubriken antyder har jag inte än bestämt var jag idag ska sätta in stöten d v s jag har inte dagsplanen riktigt klar och då kan det vara mest resolut att skriva och pladdra här ett tag. 

Efter tidig - som vanligt - frukost, surfande bl a kolla Facebook och släktforskningssidan och inte minst ägna en stund åt en kelsjuk kisse sitter jag fortfarande kvar vid datorn. När jag tittar på mina sk träffar på släktforskningens DNA-sida som nu uppgår till 931 st, mer eller mindre, egentligen mest, avlägsna släktingar slår mig tanken att ca 465 av dessa bör statistikskt sett komma från min fars sida och därav ca 230 från den okände farfaderns sida. Det verkar frustrerande inte minst med tanke på alla finska namn och tanken som slår mig att det i långt bakgrunden också kan finnas släktskap även mellan min farmor och den okände. Kanppnålen och höstacken verkar försiktigt, mera verkligt är nog en hölada att leta i. Men .... trots detta till synes ohanterliga projekt så har jag också redan kunnat skapa kontakter med okända släktingar och det är verkligen som en vinst i lotteriet. För övrigt inser jag att jag måste koncentrera mig nu och hantera allt mera rationellt än hittills som bara varit ett planlöst sökande. Det lär bli mycken datortid framöver när höstmörkret tätnat för att finna ljusglimtarna.

Vädermässigt är det återigen en solig klar morgon, över tio grader varmt redan tidigt  och utsikt om en strålande höstdag. Ska nog ändå placera mig i tvättstugan till att börja med, högen av tvätt har vuxit betänkligt efter allt tvättande av sommarkläder och annat som jag tagit hem från stugan där jag så sakteliga försöker avsluta säsongen. Åkte ner i sönddags och sov över två nätter och som alltid när jag gör mig i ordning för att lämna stället slår mig tanken  - och frågan - varför ska jag åka härifrån, här vill jag ju bara vara. Jag har väl inte djuanalyserat varför men troligen är närheten till naturen och havet som finns tillgängligt strax utanför dörren en orsak, en annan är det stora lugnet och tystnaden - havets brus är enbart rogivande - och inte minst den stora friheten, att ta dagen som den kommer, att göra det som för ögonblicket kommer för en, det är livskvalitet för mig. Det betyder däremot inte att tiden fördrivs sittande hela dagen i solstolen eller i korgstolen inomhus. Det finns gott om sysselsättningar utomhus, gräsklippning, röjning av sly och buskar m mm.  Jag har dock inte hunnit gräva om mer än en eller ska jag säga två blomrabatter denna sommar, det var knappt jag fick det gjort med tanke på att vid den tidpunkten kom regnskurarna titt som tätt och det gällde att passa på däremellan. Men jag vet ju vad jag har framför mig nästa sommar och kan ju försöka att under vintrern göra planer på hur jag vill ha det.

Med tanke på min förestående födelsedag måste jag berätta en händelse från förra veckans busstur in till centrum. En dam med rullator steg på bussen ganska nära stan och när hon betalat sin biljett kom han och satte sig på den lediga platsen intill mig "jag sätter mig väl på tantavdelningen" var hennes kommertar "för jag är ju också tant"!! Hon hann upprepa ett pargånger  att hon bara skulle ner på stan, poängterande vad som var besvärligt när man blev äldre, liksom att åldern i sig begränsade. Nu hade hon ju uppenbara problem att röra sig så nog kunde jag förstå henne, men jag kan inte förneka att när vi klev bussen försökte jag gå med spänstigare steg än vanligt, tacksam för min rörlighet. Jag har ett naivt sinnelag i åldersfrågan måste jag tillstå, blir smått förvånad när jag ser min spegelbild i skyltfönstren jag passerar, jag ser ju vad damen på bussen såg och den stämmer inte alls med min självbild. Det finns en differens mellan in- och utsida inser jag, men bryr mig inte särkilt mycket om det. 

Efter förra veckans planering av teater. och filmbesök under hösten utnyttjades redan i tisdags den första biljetten och vi gick för att se Idol på Filmstudion, som handlade om den palestinske artisten Mohammed Assaf, från Gaza (född i Libyen) och vinnare av Arab Idol 2013. Med ambassadörspass kan han numera resa runt i världen men inte återvända till Gaza där hans föräldrar och släktingar finns isolerade.

Kan vi någonsin till fullo inse den stora frihet vi lever i, vad den betyder för oss och hur åtråvärd men icke tillgänglig den är för många människor. Den är sjävklar för oss och vi gnäller så fort den naggas i kanten på något ynka sätt. 

Du måste leva i en attityd av tacksamhet. Det är nyckeln till ett liv av rikedom och lycka.
Sir John Templeton

HÖSTMORGON

Det var med blandade känslor jag tittade ut i morse när jag steg upp ca 05.30, altangolvet blött och himlen mulet grå, man jag hade sovit en lång natt och mycket gott, kanske med några behagliga drömmar dessutom. Beredde mig på en kulen dag men redan nu skiner solen från en blå hösthimmel, luften hög och det är precis som min föreställning om en fin höstdag.

Det vackra vädret till trots blir det nog en innedag för min del. Jag ska återigen placera mig vid sybordet och ta nytt tag i den klänning jag försöker fixa till. Redan i våras när jag var på utflykt till huvudkommunen (vilket bedrövligt ord!) köpte jag den och då den var lite för lång tyckte jag inte det skulle vara något proble. Går lätt att åtgärda, tänkte optimisten i mitt inre! Ja, du saliga enfald, hur lätt är det att korta en kjol med långa flikar. Bara att sprätta upp i midjan naturligtvis, enfalden igen alltså. När det efter viss möda var gjort visade det sig att tyget, som nästan är florstunnt, glider ur händerna  värre än Bambi på nyis. Har alltså vid 2,  säger två, tillfällen gjort tappra försök utan nöjaktigt resultat och kommit till insikt om att det enda som kommer att ge önskat resultat är att tråckelmarkera och som nästa steg tråckla ihop delarna före provning och kanske någon ändring innan det till slut går sy  ihop. Tyget är alldeles omöjligt att hålla ordning på och jag tänker på de stackars små sömmerskor som tilllverkat den. Undrar var den är sydd, kanske Bangladesh med inlåsta flickor som sliter med underbetalning till vår i mölighet att köpa läckra kläder till BRA pris. Egentligen ska frågan vara om vi ska känna glädje då! Tala om att leva med skygglappar - och jag är inget undantag heller. Enfalden är inte ens salig.

Nåja jag ger inte upp projektet men det var alltså inte så enkelt som jag först trodde men min önskan att äga just den klänningen hade övertag.

Igår kom höstens teaterprogram som flitigt studerades med åtföljande planering och det finns flera produktioner som jag kommer att förvissa mig om biljetter till. Nu har jag äntligen kommit i ett läge när inte trötthet och oförmåga att bestämma och som gjort soffhörnet bekvämast, inte längre bedövar mitt sinnelag. Det finns så mycket mer än så som kan göra tillvaron innehållsrikare

I måndags när jag åkte iväg från stugan hade jag pckat bilen med diverse sommarsaker som det inte längre finns bruk för. Lite matvaror både från frys och skafferi fick följa med hem. I fortsättningen blir det bara sporadiska besök där när vödret tillåter Jag hoppas egentligen på en lång, vacker höst som också har sin tjusning. Ett och annat veckoslut ser jag alltså fram emot.

 Jag har också i sakta mak försökt ställa i ordning här hemma, det blir lite ruggit i vrårna efter ett par månader när jag bara sovit hemma någon enstaka natt och haft fullt upp med annat  att göra än att städa. S k ärenden som även om man tycker de är små, är tidsödande. Nu sitter i all fall nygamla gardiner i alla nyputsade fönster. Jag är så glad över att ha fått detta gjort, det sker visserligen med viss vånda, ingenting som jag tycker är så värst glädjefyllt förrän det är gjort. Mitt trix att dela upp tråkiga sysselsättningar i små delprojekt som efter de genomförts gör mig nöjd. Det  fungerar jättebra och då gör jag ett uppehåll kanske till nästa dag innan det är dags för nästa omgång. På det här sättet tar allt naturligtvis lång, lång tid men jag behåller jämvikten och blir inte slav under ett måste. Självlurad, OK, men jag själv gillar det.

Ibland gör jag reflexioner över konstiga beteenden, både mina egna och andras, och kan undra över vissa kritiska uttalanden, hur man med emfas kan säga både det ena och det andra om medmänniskorna och vilken grund man då står på. Min uppfattning är att oftast vet man inte fakta utan gör ogrundade antaganden där den egna normen är riktmärket; så här gör jag och annat avvikande är konstigt eller klandervärt. Troligtvis har man begränsad kännedom om den andra människan, har inte närmare hört hur hon tänker och vilka värderingar hon har. Summan av den här harangen är att det borde vara lättare att uttala sig positivt och att hålla inne med klandret, klandret som egentligen avslöjar ens egen begränsning.

Måtte solen idag ge mig positiva och vänliga tankar. Jag älskar att se ljuset som tänds i en medmänniskas ögon och har jag kunnat åstadkomma det genom mitt sätt att vara har jag fått den högsta belöning man kan få.

Den där utgjutningen tömde mitt huvud totalt och några andra småttigheter finns inte att skriva om just nu, så nu till dagens uppdrag med synålen i högsta hugg. En tur in till stan står också på programmet. Det blir så sällan numer att om jag inte ser upp får jag till slut ta hjälp av karta och kompass för att orientera mig och då kommer jag ändå säkerligen att gå helt vilse.