SOLSKENSDAG

Som det är sagt, efter regn kommer solsken och idag tycks det stämma, både enligt meteorologerna och i verkligheten. Så nu är det nog bäst jag skyndar ut för en date med gräsklipparen, jag avbröt ju abrupt i onsdags när jag började vingla fram bakom den. Det är inte bara bensin som den maskinen behöver, samarbetspartnern behöver vara på bettet också - och det uppstod en förödande brist på ork hos mig. 

Gårdagen gick åt till att ta hand om de bär- och äppelfyllda hinkarna som stod i garaget, dessutom hängde regnet i luften så jag ansåg att jag kunde få ledigt från gräsklippningen. När jag kollade sockerförrådet såg jag att jag nog var tvungen fylla på  det och stack iväg upp till MAXI. Med lapp i handen gick jag runt och lite tvärt emot min vana plockade jag med en del andra ting som jag kom på jag behövde, betalade, gick ut och tog en sväng till Ö&B för inköp av engångstallrikar och åkte hem för att börja saftkokningen. Strax innan jag var hemma slog en tanke mig med förfärlig kraft - Sockret! Inte hade jag fått med mig det och detta trots att det mycket ordentligt stod allra överst på lappen. Rallarsväng på gatan och tillbaka till ruta ett. Flera sockerpaket blev det, både vanligt strösocker, syltsocker och ekologiskt syltsocker. Det är inte klokt, sockerkonsumtionen som borde minska och så utökas t o m sockersorterna och tar upp flera hyllmetrar. Två icke samarbetande intressen handlar det om och vinnaren är, inte konsumenten i alla fall! Men sen så kan jag bli bekymrad över koncentrationsbristen och den uteblivna läsförmågan, för det kan väl ändå inte med ett enda ord heta glömska? 

Nåja, hem kom jag och fick fart på bärgrytan, allt gick på rulle, jag drog fram bunkar och assistenten, passerade och kokade äppelmos och till slut fanns nästan inte plats för de flaskor och burkar som skulle fyllas med både saft och äppelmos. Under tiden passade jag på att göra den italienska pastagratäng som jag skulle gjort dagen innan, middag ville jag ju också ha. Vid halv tiotiden hade jag röjt köket och kunde sätta mig ner för att se slutet av programmet om Whitney Huston. Vilket öde, en stor världsstjärna i sådan förnedring, vilken tragedi, begåvningens baksida? 

Resultatet av mina ansträngningar blev ca sju liter äppelmos och bortåt nio liter saft. Vad i Herrans namn ska jag göra med den, jag som aldrig dricker saft, men god blev den. Det kan väl ändå inte röra sig om förspilld kvinnokraft som grannen till mina föräldrar, provinsialläkaren, sa när han en gång kom in i vårat kök där jag satt och virkade - på en lakansspets. Det hörs förfärligt gammaldags men i början av 1950-talet var inte det någon ovanlighet. Och förresten är inte gamla virkade spetsar eftertraktade, dock icke till överlakan som inte heller existerar längre! Mina spetsar hamnade aldrig på några lakan, de ligger och gulnar i någon låda någonstans, förspilld var kanske ändå just den mödan.

Såja nu har jag lyckats få hela förmiddagen att gå och det har plötsligt blivit lunchdags, pastagratäng i dag också. Jag har snart kommit tillbaka till min ordinarie vana med veckomatsedlar och dessutom att så gott det går följa den förutbestämda menyn. Det fungerar rätt så bra att laga två portioner, så får den ena dagens middag bli lunch följande dag. Maträtter som går att frysförvara i portioner lagar jag större mängder av, då finns alltid räddningsplankor att ta till.

Har rört ihop en marinad till köttet jag ska ha med till grillfesten i morgonkväll, jag fick en inbjudan från Börjes jaktlag att komma, det uppskattar jag verkligen så det blir trevligt åka dit! Och på söndag stundar ett treårs-kalas, vad mer kan man begära när dessutom solen skiner. Önskar alla en skön helg, ta hand om varann!

En fråga i selfiens tidevarv; är det dags byta profilbild?

INSKOLNING........

....... till hösten kan jag väl kalla det tillstånd jag befinner mig i. Dels visar naturen på välkända sätt att sommaren den underbara nu är över, bär, frukter, gulnande lövverk, mörka nätter och dagg i gräset. Märkligt nog kommer allt dels som en överraskning dels också tillsammans med ett lättare vemod och en omedelbar längtan till maj månad igen. Fast i själva verket njuter jag av höstens alla färger och den höga, friska och kyliga luften men just själva övergången känns dyster.

Ja med den inledningen ska jag efter långt uppehåll, som jag ska ursäkta mig för genom kommande inlägg, försöka komma tillbaka till en mer strukturerad tillvaro. Jag hoppas att ni som brukar titta in på min blogg inte helt glömt bort mig utan kommer tillbaka så småningom. Jag är medveten om att rekommendationerna för bloggare är bl a att skriva regelbundet för att uppehålla läsarintresset, men en sak som delvis hindrat mitt skrivande är den den sega uppkoppling jag har tillgång till i stugan. 

Ja, jag har åkt fram och tillbaka mellan stan och stugan hela sommaren, några nätter i taget på  vardera stället. Den påbörjade renoveringen skulle färdigställas vilket inneburit en del boendeproblem men i måndags blev allt det planerade äntligen klart och jag kunde meddela snickaren, med största välmening, hur glad jag var att bli av med honom! Det kändes befriande och samtidigt så himla skönt att funktionen blivit så bra. Men .... en del reaktioner kommer oväntat och överraskande. När det grövsta jobbet var klart i och med att elektrikern varit där och gjort alla behövliga installationer stod jag där inne och tittade över resultatet.

Köket i vardande

Påbörjad altan

Det vanliga är ju att man känner en stor glädje när ett planerat projekt gått i lås, men icke. Det jag kände var sorg och saknad att inte vi båda tillsammans fick njuta av resultatet, det som vi under flera år pratat om, planerat och slutligen påbörjat. Att tillsammans få dela glädjen som just då inte ville infinna sig. I stället kändes det som all kraft rann ur mig, jag blev så otroligt trött och totalt initiativlös, släppte all kontroll, det var ju klart och bara detaljer kvar. Vad jag gjorde då? Jo, jag satte mig i bilen och åkte in till samhället, köpte en glass som jag avnjöt i solen, sen slappade jag resten av dagen!

I måndags eftermiddag åkte jag hem och där möttes jag av ett pågående förfall av gräsmatta och vissnade blommor, massor med fallfrukt och fullmogna bär. Det tog ett bra tag innan jag rett ut för mig själv var jag skulle sätta in första stöten, det fick bli äpplena. Plockade en hink men kvalitén på årets skörd är inte den allra bästa, mycket maskangrepp men jag får nog ut det äppelmos jag behöver till vinterns grötfrukostar ung. en gång i veckan! Fallfrukten fyllde en skottkärra  och sen tog jag mig an körsbären. Jag har nog aldrig sett finare skörd, stora saftfyllda och bara något enstaka sprucket bär, men så dignar också grenarna nästan ända ner på marken. Jag faller nog för frestelsen att koka saft vilket jag aldrig, eller nästan aldrig, gjort, jag kokar sylt som sen hamnar i morgonens filtallrik under vintern. 

Eftersom gräsmattan såg ut som en vildvuxen äng så var det bara att skrämma igång gräsklipparen och börja den vandringen. Den gamle trotjänaren tuggade sig igenom halva gräsmattan men då tog orken slut för mig och med tanken på att morgondagen också ska fyllas med någon sysselsättning så avslutade jag snabbt utearbetet. Nu ser det dock än så länge ut som jag inte kan fortsätta idag, jag vaknade av regnet och nu ser det väldigt grått ut. 

Middagen blev i enklaste laget, det blev vänteläge för den planerade italienska gratängen, kocken/kockan strejkade. Det blev en omelett med mexikansk grönsaksblandning förstärkt med parmesan och några svarta oliver plus rostat bröd, visserligen vitt men måltiden i övrigt höll väl det hälsosamma måttet. Efterrätt? Jo två röda plommon men jag var nästan för mätt för någon större njutning! Sen TV-soffan och avslutade kvällen med röran på Mannerströms krog i gropen, hur nu det ska sluta där.  

Med det här inlägget hoppas jag komma igång med skrivandet igen, stugbesöken fortsätter allra helst om nu det varma vädret som utlovas kommer tillbaka. Jag ska stegvis referera till sommarens begivenheter samtidigt som återanpassningen till stadslivet och vardagsstrukturen fortsätter. 
På återseende!