SISTA JANUARI

Ja tänk att nu är det sista dagen i den långa månaden januari och faktiskt tycker jag att tiden har gått tämligen fort. Kanske till följd av den omväxlande temperaturen med både riktigt kallt ovanligt många dagar i följd och gårdagens plusgrader. Det  oväder, stormen Tor, som det varnades för, miste nog sin kraft mot Norges kust, upp till 50 m/s, och vi fick bara ett tunt lager blötsnö och vindsten kom inte upp till någon kraftigare styrka. I dag ännu en vintervacker dag, all snö i träden har försvunnit, men markens vita täcke gnistrar fint när solen kommer fram och lyser klart. 

Det känns inte som jag har nåt speciellt att  orda om men kan väl känna mig nöjd över att äntligen bära den sista rullen med julgardiner upp på vinden och förhoppningsvis är det sista gången. Nästa år kanske hela förrådet är nedflyttat och installerat  i därför avsett utrymme och springet i stegen är ett minne blott. Allt tar sin tid och dessutom kan jag inte forcera fram någonting men nog känner jag en lycka över att allt går framåt  i min lilla värld.  När jag ändå är dit upp passar jag på att plocka ner en resväska  inför min lilla utflykt till Sveriges framsida!

För ungefär en vecka sen började jag ett smått filosofiskt inlägg  som jag inte fullföljde, tror  att det var på gränsen till alltför självutlämnande och att jag inte ännu har styrkan att skriva ner mina tankar. Det förhåller sig så att jag som älskar att bada och åtminstone en gång i veckan ligger i karet och njuter ........... och tänker. Tillfället är synnerligen lämpligt för tankekedjor som kan vara välbehövliga och kanske till och med befriande. Oftast stannar den processen av när jag duschat och kliver upp. Kan ju verkligen sakna en medmänniska som vågar och kan ägna sig åt det goda samtalet, jag menar där taket är tillräckligt högt för att oprövade tankar och funderingar ska rymmas med obefintliga pekfingrar och besserwisserkommentarer. I god medmänsklig samvaro. 

Nåväl, vad som stör mig ibland när jag skriver inlägg är att det känns ofta som det blir alldeles för självcentrerat, till och med kanske egoistiskt, men å andra sidan är det ju jag som skriver om min egen tillvaro där jag värderar  friheten att ha egna tankar och uppfattningar. Andras göranden och låtanden eller värderingar som ibland också berikar, kan jag gärna lyssna på och ta till mig, men aldrig göra till mina egna. Anser det egentligen vara privatgods som inte är min uppgift att torgföra eller förfasa mig över. Andra människors integritet och värdighet bör i möjligaste mån respekteras även om allt inte sammanfaller med den egna personliga uppfattningen.

I går var jag bortbjuden på middag och bjöds på en delikat anrättning, trevligt att sitta till bords tillsammans med flera, de ensamma måltiderna blir framför allt snabbt avklarade. Eftertanken som slog mig var att under de här dryga två åren av ensamhet, i synnerhet första året när det kändes som om jag saknade fast mark under fötterna, vilken lycka ett telefonsamtal varit med budskapet att nu har vi maten klar och vi kommer och hämtar dig så får du äta med oss. Så här i efterhand vet jag ju hur kraftlös jag egentligen var, det gällde att klara dagen som den var och nära nog ingenting därutöver. Jag råkade höra på radion ett sammanhang där det talades om sorg mm och någon som sa att hon ofta fick höra att det bara var att höra av sig om hon behövde hjälp, men att inte ens orken att be om hjälp fanns, vilket också bekräftades av någon annan som deltog i samtalet. Jag kan bara stämma in i att uppmaningen att bara säga hur man ville ha det till en början var övermäktig. Och inte förstod man det själv heller utan känslan av otacksamhet  plågade. Sorgen har heller inget mönster som man kan följa utan det gäller som jag ser det att i möjligaste mån lyssna inåt och bejaka känslan som finns, släppa fram sina tankar och inte stänga inne de svåraste ens. Jag känner ödmjukhet inför det livet ger, döden tog en stor bit av även mitt liv, men tacksamheten över allt jag fått del av i fråga om kärlek och omtanke gör mig varm inombords. Jag vet att jag absolut inte ska ifrågasätta om jag kan vara värd allt detta men nog kommer tanken ibland. Hur kan det vara möjligt att just jag.......

Vad blev det här för inlägg egentligen? Det är väl små tankar som ligger och tumlar i mitt inre förstås, på intet sätt störande men kanske vill de ändå ut och luftas. För övrigt så fortsätter mitt datormissnöje. I onsdags efter jag varit på gymmet tog jag mod till mig och besökte datafirman igen, jag gruvade mig men det kändes som jag inte kan fortsätta så här heller. Mitt klagande tog så att säga skruv, nu ska den arma maskinen in igen för genomgång och ev kontakt med tillverkaren för att finna lösningen till det onda. Utan kostnad för mig den här gången och det behövs verkligen eftersom jag till dags dato kostat på den så mycket så det hade varit bättre jag köpt en värstingmaskin när det begav sig. 

Till sist, jag har överlistat Lila! Efter jag börjat lämna sovrumsdörren på vid gavel har hon inte hoppat en enda gång på handtaget, eller nåt annat som kan väcka mig, utan ligger snällt och sover i min säng. Men hon är snabb på tassen om hon hör nåt litet ljud, det finns ju andra katter som kan stryka runt knuten och även rådjuren har senste tiden visat sig bland husen. Hon blir å andra sidan lite otålig på mig om jag ligger  och läser på morgonen, hon vill gärna att jag kommer upp och serverar hennes frukost genast och försöker olika tricks, buffar hårt, ställer sig med hela sin kropp framför boken osv men jag är ju vaken då så det är mer lite av giganternas kamp, som hon säkert i slutet tror sig vinna.

NÅGRA TRÖTTA RADER

Idag var det ungt komma upp på banan, allt tar extra lång tid men har i alla fall kommit i kläderna efter dusch men ör fortfarande trött. Ska ju iväg på kurs som börjar klockan tolv och bör väl se till att vara någorlunda presentabel. Det är andra träffen med datakursen och man kan ju bara hoppas att förra gångens problem nu är åtgärdade, annars blir det pannkaka av allt.

Äntligen har jag dessutom fått ordning på det jag hade tänkt ägna våren åt vad gäller motion och träning, i går var jag för första gången på gymmet på morgonen och det kändes vara en tid som glädjande nog tycktes passa mig. Jag måste i ärlighetens namn medge att just träningen på gymmet upplever jag som så urbota tråkig att bara min envishet får mig att gå dit. Så kändes det inte i går kanske hade jag inte hunnit ladda in olustkänslan med påfäljd att träningen gick väldigt lätt och dessutom fann mina triceps ännu en nivå! Så fortsättningsvis går jag nu på Må bra gympan måndag och torsdag kl 16-17, en tid som också passar mig bra. 

I går efter träningen tog jag mod till mig och gick förbi hos datafirman och spydde ut allt mitt missnöje över den krånglande datorn. Tror att jag kunde skruva upp det hela en nivå  och får se vad det leder till.  Det är med missmod jag går dit men jag vägrar att känna mig placerad i facket besvärlig gammal kärring! Sen passade jag på att betala min lilla färgstarka matta som gör mig glad ...... och katten också. Måste se till att få nåt slag av fy-spray.

Katten, min kära gamla Lila, har också hittat en ny nivå att få fram sina önskemål och det är inte ett sätt som jag uppskattar, så nu gäller det att överlista henne. Så här är det: i mitt sovrum är dörren inåtgående och när jag lägger mig brukar jag se till att det finns en liten springa som hon kan passera genom. Det har fungerat hur bra som helst ända fram till strax före jul. Då började hon hoppa på handtaget med påföljd att hon stängde dörren. I hennes huvud fanns inte instinkten att använda lilla tassen för att öppna utan hon tycktes tro som så, att det är bättre hoppa ännu en gång  ...... eller några gånger till. Naturligtvis vaknar jag till slut, går upp och öppnar dörren och hon, det lilla stycket, har nått sitt mål. Det bevisar hon genom att genast hoppa upp i sängen och tacka mig för uppassningen. Hon lägger sig på mitt bröst och spinner i högan sky; Matte nu ska vi stiga upp! Jag trodde mig hitta läsningen på problemet när jag började låta dörren vara halvöppen, men si det var fortfarande inte något problem att stänga dörren, jama lite bedrövat och få belöningen, matte stiger upp och nu kan man kommunicera med henne igen. Jag kan bara säga att matte känner sig oemottaglig för det önskemålet. Undrar bara med vilket drag jag ska besvara hennes ansträngningar eller är det vårkänslorna som triggar henne och kan instinkten finnas kvar fastän hon är ett kastrat. Jag själv tror ju det faktiskt. 

Kanske tog gårdagen mer energi än jag förväntade mig, jag var ju faktiskt riktigt trött /urlakad under eftermiddagen igår och så med den nattliga kattstörningen kanske det finns en anledning till min sega morgon. Jag kan i alla fall glädja mig över att jag äntligen bytt ut alla gardiner i juliga nyanser av rött till betydligt ljusare och det ser mycket trevligare ut, fast å andra sidan när de kommit upp innan advent blir det så ombonat och mysigt. Men dessutom är dagsljuset tillbaka, solen uppe över sex timmar, och vid klart väder är det gnistrande vackert med all den vita snön. Det känns skönt att den mörka nattsvarta perioden är över, hur det nu gick till.

ÄNTLIGEN FREDAG

Ännu en sent, bara för en halvtimme sen, avslutad frukost och nu känns det som en stunds skrivande vore en bra fortsättning av den starten av dagen. En dag som äntligen har mer normal temperatur, strax under nio minusgrader känns också skönt efter senaste dagarnas isande kyla, igår runt minus 25. Man kan bara hoppas att kallperioden är över för den här vintern, det var många år sen vi hade ihållande kyla så länge och jag kände mig både oförberedd och lite främmande inför lång och omständlig påklädning för att tåla utekylan. Men veckan efter förra inlägget har ändå fort sprungit iväg.

Jag har försökt att med visst förnuft sätta mig in i vad jag ska ägna min tid åt under de närmaste månaderna och som det nu ser ut så är planen klar. Det blir Må bra gympa måndag och torsdag och ett pass på gymmet på onsdag förmiddag. Sen har jag satsat på en datakurs för att ordentligt sätta mig in i funktionerna i Windows 10, det operativsystemet ställer till en aning oreda för mig. Fast igår vid första kurstillfället var inte oredan bara på min sida, endast en dator i kurslokalen fungerade fullt ut så om man nu kan glädja sig åt annans olycka så måste jag erkänna att det kändes bra på ett sätt men absolut inte tillfredsställande.

Dessutom blev det den här veckan ett extra kurstillfälle av den släktforskningskurs med temat DNA-forskning som jag gick under hösten. Det innebar att både onsdag och torsdag blev sk fullmatade dagar så jag känner för att ta det lilla lugna idag. Eftersom jag då var inne i stans centrum passade jag på att gå runt i affärer både för att klara av några ärenden och så naturligtvis lite shopping. En rund matta med ett spännande mönster följde med hem och får efter granskning lov att stanna kvar här. Kylan bet ju i kinderna också den dagen så jag kikade på varma jackor, den jag helst ville ha, en dunjacka, var dessvärre i minsta laget men jag hittade en annan som passade, dock inte dun utan tyvärr inte lika värmande syntet.

Bägge dagarnas kvällar har jag suttit som klistrad vid datorn för att få ordning på de hjälpmedel jag behöver för att tolka mina DNA testresultat. Med min egen kännedom av mig själv så visste jag ju att allt skulle ta lång tid men med envishet, uthållighet och tillkallad hjälp har jag nu nästan tillfullo löst allt. En detalj återstår så jag kanske lägger lite mer krut på att lösa den också under dagen. Detta intresse har så till den milda grad fångat mig att det är bara med stor självövervinnelse jag gör nåt annat, nödvändiga transportgrejer i livet så att säga. 

Som redan nämnts blir det lugna gatan idag, måste nog erkänna att de senaste två dagarnas intensitet kräver det, energin är naggad i kanten. Jag borde kanske ta en promenad, det ser ut att vara underbart vackert utomhus, rent, vitt snötäcke, t o m gatorna ser vita och rena ut, vit snö ligger på träden och över allt detta börjar så smått solen lysa, i den bästa av världar.......................finns ändå sorgliga inslag.

Förra helgen avled en av mina kusiner, en som kom att ha en stor del av min barndom och uppväxt, en känsla som fanns kvar även i vuxen ålder och hela hans familj fick så småningom en särskild plats i mitt hjärta. Vi som hade kommit överens om att när vi en gång i framtiden  satt  på "hemmet" inneslutna i dimman,  skulle ringa till varann och försöka reda ut omvärlden. Nu är han borta och vem kan jag då ringa till som delar så mycket av min barndom, för det är väl just det som stannar kvar längst i minnet. Det är det sorgliga som jag skrivit om tidigare att när en livslång bekantskap går ur tiden, då försvinner också möjligheten att dela de gemensamma minnena. Man kan givetvis berätta för andra människor men ingen, absolut ingen kan med sin version av det hela berika, förstärka  och ge liv åt berättelsen och det är oerhört ledsamt. Minnet haltar i fortsättningen.

Jag svslutar det här inlägget med ett stycke ur senaste boken jag läst, Jan-Philipp Sendker Konsten att höra hjärtslag. Det är sonen som förlorat båda föräldrarna som svarar på frågan: Hur lång tid tog det för dig att komma över sorgen?

"Komma över den? Jag ser inte saken på det viset. När vi kommer över någonting så går vi vidare och lägger det som hänt bakom oss. Lämnar vi de döda efter oss eller tar vi dem med oss? Jag tror att vi tar dem med oss. De gör oss sällskap. De stannar hos oss, om än i en annan form. Vi måste lära oss att leva med dem och deras död. --- När jag väl insåg att jag inte hade förlorat dem återhämtade jag mig snabbt. Jag tänker på dem varje dag. Jag undrar vad de skulle ha sagt vid vissa tillfällen. Jag frågar dom till råds än i dag vid min ålder när det snart är dags att tänka på min egen död. Jag har inget behov av att sörja mina föräldrar." Han avslutar med att säga sig vara övertygad om att föräldrarna var lyckliga i det ögonblick deras hjärtan slutade slå, mot bakgrund av att de var gamla och trötta och beredda på att dö, att de bägge haft ett rikt liv, inte kände någon dödsångest eller hade några smärtor. "Kan man tänka sig en skönare död än denna?" är hans avslutningsreplik. Som jag ser det handlar det hela om att så småningom  försonas med det som hänt och finna tröst i den tanken.

Jag som dagligen läser stjärnorna i dagstidningen har på senaste tiden inte fått några glädjebudskap men i dag ser det ut som om en ljusning är på gång. Avslutningen på dagens horoskop går i positiv riktning då tecken nu visar på att kunna ta en vändning till det bättre! Kan man annat än se framåt, va?

I brist på nytagna bilder plockar jag upp nåt gammalt ur minnenas ateljé.

EN DAG BLAND ALLA ANDRA

Efter en ovanligt sen frukost har dagen flutit på med en hel del plock och städning varvat med funderingar över förrådsinredning alt. upprustning. Det tål att fundera ett tag till , nya idéer dyker upp som tål att överväga.

Den sena frukosten kom sig av att jag sov länge och det i sin tur var beroende av att jag hade vaknat strax efter klockan 03.00 och det kändes nästan som om det inte skulle gå somna om. Det var inte något problem eftersom jag absolut inte hade något emot att läsa en stund i den pågående boken, en julklappsdito med titeln Konsten att höra hjärtsslag, en underbar bok om kärlek. Inte enbart en ren kärleksroman, mer om allmän kärlek till medmänniskorna, ödmjukt och mycket vackert skildrad. Rekommenderas på det varmaste!  Troligen blev det inte många sidor lästa förrän den uteblivna sömnen kom  och varade säkert fyra-fem timmar! 

Varvat med lite städning har jag stannat upp vid datorn och bland annat tagit en titt på släktforskningen. Jag är just nu helt fångad i DNA-forsknngens nät och har själv fått ett prov analyserat och som om det inte var nog beställde jag en uppgradering som det heter. Den analysen ska visa på min moderslinje genom tiderna. Det intresserar mig att få kunskap om hur och var den delen kommer ifrån osv. Jag har så långt jag känner till samisk bakgrund på min mors sida och det bekräftas till viss grad av de "träffar" jag redan fått. Både namn och geografisk läge tycks höra hemma i norra Sverige, Norge och Finland. De finska träffarna överrepresenterade tillsammans med massor med värmlänningar, och se det hade jag inge aning om, inte heller träffar i Hälsingland och Dalarna. Om dessa går att härleda får väl framtiden utvisa. Men ett litet aber var meddelandet jag fick att ny topsning behövde göras för fortsatt analys, så i förrgår kom nytt kit  och provet har skickats in. Det betyder bortåt ett par månaders ytterligare väntetid och jag som är så himla nyfiken!

I samband med med det här riktade intresset kom det upp en helt annan sak i minnet. Under en lång följd av år hade Börje och jag en jultradition som till sist fick ett abrupt slut. Vi gjorde själva julkorv strax före jul och bjöd in alla i närmaste släktkretsen på middag någon gång under jultiden. Det som bjöds på var då ett begränsat julbord och som huvudrätt kokt julkorv, senapssås,  potatismos och ibland kålrotslåda. Efterrätt var obligatoriskt saffranspannkaka med sylt och vispad grädde. Det kunde vara varierande många men nog hände det att det var bortåt 20 personer, den där sista gången var vi nog bara hälften så många. Som vanligt alltid lika roligt att ställa till med det kalaset men den här gången gick samtalet överstyr,  från min sida betraktat. Två av gästerna kom in på ämnet samer, rösterna blev högre och högre och invektiven haglade. Jag upplevde det hela som mycket obehagligt, oförskämt och kränkande, så pass att jag till slut valde att lämna bordet. Jag tror inte att de båda insåg vidden av det hela men jag ansåg att detta skulle jag inte behöva lyssna till i mitt eget hem så beslutet att avsluta traditionen var självklart för mig.

Tanken går vidare till min uppväxt då jag tillbringade mycket tid tillsammans med morfar och mormor bl a alla sommarlov till jag fyllt 12 år. Sommaren därpå gick jag själv till Sixten Eriksson på Arbetsförmedlingen och sökte sommarjobb, vilket jag också fick, kökspiga på hotellet i samhället, ganska snart i serveringen. Ofattbart egentligen, jag varken visste eller kunde något,  och efter ett tag insåg nog min mamma att det inte var ett arbete för en barnrumpa så hon såg till att jag fick sluta ganska snart. 

Jag berörde mitt fritidspluggande  i ett tidigare inlägg och under en kurs i svenska fick till uppgift att skriva en upppsats med rubriken En ödegård berättar. Med risk för att ni kära läsare blir uttråkade tar jag mig ändå friheten att publicera min kria. 


                                                 EN ÖDEGÅRD BERÄTTAR

- Stanna vid gården, så får jag plocka smörbollar, ber jag maken när vi vid midsommartid åker upp till mina föräldrars grav. Det känns riktigt att få plocka en bukett av denna paranta, solkyssta blomma som en hälsning från barndomshemmet till mamma. En handling som jag tror hon skulle uppskatta.

Jag har näven full av blommor och blir stående i stum högaktning och beundran inför denna naturens tavla som ligger framför mig. Fjället som en vägg mot norr, guldgula blommor som en heltäckningsmatta, ladugården, gammal och grå, verkstaden i en gyllenbrun nyans och högst uppe på backen, gården, stolt och röd men med neddragna gardiner för fönstren.

Barndomssomrarna, lyckoåren, dyker upp i minnet. Liv och rörelse. Och så annorlunda det såg ut här. Då, när jag på lätta barnafötter sprang nedför backen från huset, passerade jag mjölk- och fiskbodarna, som låg på var sin sida av vägen. I mjölkboden där det luktade rent och gott, förvarades mjölkprodukter, och i fiskboden som inte hade lika angenäma doft, gravad, saltad och torkad fisk. En liten bit från boningshuset låg rökbastun och sedan. inte att förglömma, en bod intill den stora aspen, med många spännande saker på vinden. Av allt detta finns inte ett spår. Inte ens aspens rasslande blad hörs längre. Potatislandet kan inte anas under ogräset, syrenbusken ser risig ut och nyponrosorna har snart brett ut sig framför hela huset.

I tankarna går jag in i huset och där sitter mormor vid sin stickmaskin. Det kanske är ett par strumpor på gång till något barnbarn. Intet hantverk tycks ha varit främmande för henne. Alla barn och många barnbarn hade nog någon gång fått skor hon hade sytt. Hon hade under första världskriget, när det rådde brist på det mesta, med framgång odlat lin som sedan förädlades av henne själv. Det berättas också att hon vid ett tillfälle födde upp hundvalpar. Av skinnet som hon sedan beredde, sydde hon en päls till sin son.

Morfar är väl som vanligt ute, arbetsuppgifterna är många på denna ensligt belägna gård. Under sommartid skulle ladorna fyllas med djurens vinterfoder, nya tegar kanske behövde tas upp och allt skulle ske med handkraft. Morfars stora livsverk var väl ändå att förse gården med elektrisk ström, en otrolig idé i väglöst land som det var då. Nu ligger vattentunneln ruttnad och turbinen från Trollhättan är nog helt i gravrosten våld. Tänka sig att numera är detta enda stället som saknar elektrisitet här i trakten.

Jag tänker på sysslornas mångfald, brödbaket som började med att alla skalade potatis i stora tråg och sedan eldades ugnen upp i bagarstugan, som fortfarande finns kvar och baket kom igång. Eller vårtvätten, när tvättgrytan kokade flera dagar i sträck nere vid Åkertjärn. Det var lite dunkelt och skrämmande där nere och antagligen för att skrämma oss barn sa de vuxna att det fanns blodiglar i vattnet.

Sköna sommarkvällar bar till iväg ut på älven för att dra not. Fångsten skulle alltid avsmakas genast och morfar var mycket noga med passningen av fiskgrytan. Den fick inte stå stilla under kokningen och nog var de en lyxmåltid som sedan serverades i all enkelhet. Och då berättades det kanske om svunna tider, när bebyggelsen på gården såg annorlunda ut. Om mormor, hennes syskon och föräldrar som bodde där då, om vilddjur t ex varg och lo som hade smugit runt knutarna. Eller att någon nyligen hört björnens visslande i ramarna och kanske hittat något rivet djur. Allt mycket fantasieggande för barnaöron.

Idag förundrar sig många över hur folk levde och överlevde på ett sådant ställe. Ensligt var och är det, men när vägen blev färdig och började trafikeras stannade många till och blev intressanta avbrott i vardagen. Eller också gjorde man resor själv från gården. En sådan som det länge talades om, var besöket i Stockholm 1930 på den epokgörande funkisutställningen.

Minnena, som kommer för mig där jag står, är som karameller i tankevärlden, underbara att suga på men tar ändå slut på en liten stund. Kvar är den milda smaken, där jag står i den absoluta stillheten, där tystnaden nästan hörs, kan jag bara känna tacksamhet och glädje över att få bära detta med mig och att få komma hit emellanåt för återkoppling med tider som passerat. Och använda Trollius, Smörbollen, som orsak att stanna upp i vardagen.

PS. Jag fick 5 i betyg + kommentaren: Fina beskrivningar, mycket bra skrivet!
Jag tror inspirationen hjälpte mig att komma in i ett sk flow. Det är många som till min mycket stora glädje lovordar det jag skriver men bättre än så här kan jag nog inte pressa fram.

KNUTSDANSEN

Hjälpredan

Plötsligt är det 20:e dag Knut och julen ska dansas alt rensas ut, och det finns nog ingenting som jag känner mig så ambivalent inför som just att städa bort alla tomtar, ljusstakar och annat skräp man drar fram inklusive granen med belysning, bollar och  pynt. Det är roligt plocka fram och det går liksom i etapper fram till granen kläds dan före dan eller helgen innan men allt ska helst plockas undan på en enda dag. Det är en stor myt att det blir så för tänk på att tomtarnas kurragömmalek gör att det finns okända vrår där de kan göra sig osynliga under lång tid. Å andra sidan är det ju mysigt med alla ljus under mörka kvällar men jag kan inte med att solen ska lysa på julgranen.

Men för att börja dagen från morgonen så steg jag upp normalt väldigt tidigt, frukosterade med tidningsläsning som vanligt. När jag hämtade in tidningen körde jag snöskoveln framför mig till ett litet dike att gå i, det hade komit några centimeter snö och tillsammans med det som kommit tidigare så tänkte jag att det vore dags för snöskottning så fort det blev fullt dagsljus.  Dessutom kände jag mig fortfarande  så pass sömnig att en stund morgon-TV inte kunde skada med följd att jag somnade naturligtvis och vaknade av dörrklockans signal. På bron stod männen som skulle avsluta tömningen av snickarboa och på garageuppfarten höll bästa Emma på och skottade snö, både med traktor och snösläde! Hon är en pärla minst sagt! Alltså en bättre start på dagen hade jag inte kunnat drömma om. Tänk vilket underverk en liten blund kan göra. Men i det läget hade jag heller inte något val, jag fick lov ta itu med att leta tomtar i vrårna. 

Nu är det mesta av julpyntet ihopplockat och nedpackat, det som återstår får bli morgondagens bekymmer eftersom jag ville ta mig en titt på hur det numera ser ut i garaget och den tidigare snickarboden som hädanefter ska återgå till det förråd det en gång i tiden var. Det blir ett roligt uppdrag, jag har vissa idéer om hur det ska bli och ska försöka planera lite innan jag kontaktar någon som kan verkställa mina planer. Så som det nu ser ut så ska jag för första gången inte bära upp julsakerna på vinden utan det får bli en tillfällighetslösning tills det nya förrådet är klart.  

Kallt är det också, hela dagen mellan -18 till -15 och väldigt lämpligt för inomhusaktiviteter.  I går när jag gick upp till MAXI tyckte jag mig bo i en obygd med oplogade gator och gångvägar och kände mig som Gullspira (ni vet geten i Barnen från Frostmofjället) där jag kämpade mig fram i isande snöstorm. Det var alldeles otänkbart att utsätta sig för det igen och promenera  tillbaka hem med matkassarna, det fick bli bussen i stället, ett klokt val får jag tillstå. 

Det ser riktigt mörkt och trist ut när alla ljusstakar inte lyser i fönstren längre, får väl genomlida kvällen så för att i morgon fixa till lite i fönstren. Några nya fräscha blommor skulle inte heller skada eftersom de som visar tecken på att inte klara vintern får flytta ut och de övriga får fortsätta tillvaron i ny jord om någon vecka.  Undrar om jag ska göra ännu ett försök att hålla liv i en Azalea, tycker den är så lysande vacker men tar alltid snabbt död på den och detta trots jag nyligen hörde Bosse Rappne talade så varmt om den i ett TVinslag. Det går fort nu att det blir dags för de årliga aktiviteterna som kommer slag i slag.

Jag har ju förväntningar och förhoppningar om att ett bra år ligger framför och väntar men de senaste dagarna har tyvärr stjärnorna inte varit positiva för mig. Försöker inte låtsas om det jag läser, deras förutsägelser brukar ju alltid stämma men de kanske inte riktigt hänger med i min positiva framtidssyn! En morgon när det lätta magsjukan lämnat mig vaknade jag under en otroligt sorglig dröm, det var som om all uppdämd gråt kom och i drömmen grät jag så oerhört uppgivet och otröstligt som jag inte vet att jag någonsin gjort i vuxen ålder i vaket tillstånd. Sorgensenheten fanns kvar  efter jag vaknat men försvann ganska fort ändå och jag undrar om inte det var den dammlucka som var nödvändig att öppna för att befria sinnet till förmån för levande, ljusa otänkta tankar. 

Apropå tankar så går jag som katten kring het gröt vad gäller handarbete. Allt i den vägen har fått vila hela hösten och nu kan jag inte bestämma vilket lik jag ska ta till hjärtat, dvs det ligger många påbörjade projekt men inget a dem skriker särskilt högljutt efter uppmärksamhet. Jag är dessvärre rädd för att om jag börjar på något helt nytt blir liggtiden ännu längre fast förhoppningen är ändå att ett nytt arbete ska tända gnistan och det blir roligt göra klart och avsluta om än bara något enda av UFOna (Unfinished Objeckts). 

För övrigt är den här veckan faktiskt en uppstartsvecka efter julledigheten, i går årets första promenad med Gladorna, d v s gågänget. Jag tycker det vore ett passande namn eftersom så mycket skratt och glädje finns med i samvaron.  Är ett absolut måste och jag håller verkligen med den av damerna som en gång sa att tisdagarna är heliga för promenadens och samvarons skull. I morgon eftermiddag är det dessutom dags för Korpens motionsgympa, en aktivitet som ligger i samma riktning, trevlig motion och gruppkänsla. Dessvärre missade jag uppstarten av gruppen på gymmet i måndags men tar igen skadan kommande måndag. 

Nu återstår matlagning, köttkorv med rotmos står på menyn. 

NYA TAG

Vid Storvindels strand

Ett årsskifte brukar ju förutom löften, innebära ny start och revidering av gamla ingrodda vanor, bortrensning av diverse skräp inklusive den nyligen avslutade julen mm. För egen del hade jag väl nyårslöftet klart redan innan jul, att ge mig själv en språngbräda till livsaptit i positiv bemärkelse. 

Efter fjolårets sjukdomsperiod under helgtiden kändes det som det också var en vändpunkt för mig men året som följde var inte lättare för det, snarare tvärtom.  Så min erfarenhet är att första sorgeåret har sin struktur dels av den djupa saknaden, känslan av att vara avhuggen halva sin själ, ett enda stort tomrum plus att allt praktiskt som hör ihop med ett dödsfall obönhörligen måste ordnas upp (inte helt fel men synnerligen jobbigt och tillsynes ändlöst). Andra året är känslornas år i ännu större omfattning, saknaden ännu mer påtaglig och tomrummet ännu större, men nu känns det som om det är ett skede som inte heller går komma undan. För mig kom dessutom en inre stress fram som jag inte visste fanns men som jag blev varse genom fysiska reaktioner. Lite självgod tillåter jag mig att vara med mina slutsatser eftersom jag tror mig vara specialist på mina egna reaktioner, i vilket fall tror jag på den bearbetningen. Det känns dessutom som om jag nu nått fram till en nivå när jag är redo för att ta del av ett fortsatt eget liv fullt ut. 

Under julhelgen fick jag i ett lättsamt sammanhang efter en levererad perfekt sk one liner en överraskande och oväntad fråga som jag inte hade något svar på: Majbritt, var har du fått din terapeututbildning? Svaret har jag nu, LS, den skola vi alla har tillgång till och som pågår hela tiden, nämligen Livets Skola. Samlade erfarenheter man bär med sig med möjlighet att omsätta kunskapen i olika sammanhang, eller i andra ord, låta ett öppet sinnelag bli den kopiator som man hela tiden bär med sig.

När jag (i badet) tänkte i de här banorna kom jag osökt in på min egen skolgång och hur drömmar och planer helt gick om intet på grund av omständigheter jag inte själv rådde över. Jag vet inte vad som hände med min gymnasieansökan som jag själv postade. Något svar fick jag aldrig kännedom om men vad det än var så vet jag att pengarna inte fanns, föräldrarna såg troligen absolut ingen möjlighet bekosta mig tre år på annan ort. Det var med en svag känsla av skam jag satt hemma den hösten, sökte och fick ett jobb efter jul och smidde planer på fortsatt utbildning. Jag som hade stickat, sytt och handarbetat sen barnsben (enligt grannen provinsialläkaren: förspilld kvinnokraft)  tänkte mig att jag skulle passa som handarbetslärarinna. För att komma in på utbildningen i Uppsala krävdes förberedande kurser, två terminer, i sömnad och vävning. Jag hade sökt och kommit in på sömnadskursen, sagt upp mig från jobbet och hemkommen för att göra mig i ordning för åka iväg hände det ofattbara, katastrofen. Min mamma satte tvärstopp för mina planer, jag skulle stanna hemma och hjälpa till! Fyllde 18 år på hösten och kände mig helt ställd och såg ingen som helst framtid att gå hemma som oavlönad piga något som dessutom låg långt ifrån min aptit på utbildning. Under den hösten kunde jag dock övertala pappa att hjälpa mig så jag fick låna pengar och åka till Umeå för att gå en kontorsutbildning under våren. 

Sen började mitt arbetsliv och de första egna inkomsterna kom. Tanken på fortsatt utbildning fanns men jag råkade få jobb där jag tjänade förhållandevis bra, jämfört med jämnåriga affärsanställda ca 25% mer. Det blev i viss mån ett hinder för mig, jag kunde spara och köpa det jag önskade, dessutom betala mitt lån och vågade inte avstå. Så när jag själv kunde bestämma över min framtid hade jag inte modet och styrkan men när jag efter bortåt tjugo år pratade med min mor som då var en gammal kvinna och berättade vilka planer jag haft fick jag till svar: Men att du var så fåfäng! I förlängningen hade jag tänkt mig att efter något år som lärare gå vidare till någon form av textil vidareutbildning på ingenjörsnivå. Dels fanns det då fortfarande en levande textilindustri i landet och dels var allt kring kläder mitt stora intresse men i min mors värld hade kläder en helt annan betydelse. 

Jag har också förståelse för framför allt min mors ställningstagande, för henne gällde i första hand överlevnad genom eget arbete oftast hårt kroppsarbete. Jag är också medveten om att tack vare hennes oerhörda arbetskapacitet kunde jag växa upp i ett gott hem trots avsaknad av pengar mer än till det nödvändigaste. Min Far då? Jo visst han fanns ju där hela tiden, körde bil, först sk turbil, taxi och sjukbil/ambulans med den äran. Han var en omtalat skicklig bilförare som alltid skulle ta sig fram trots dåliga  och urusla vägförhållanden men alla dessa bilar slukade nästan lika mycket pengar som de inkommande. Mamma var den som genom sitt idoga arbete såg till att hemmet fungerade. Han var kan man säga en mer jovialisk natur i motsats till mamma som var starkt ansvarstagande och målinriktad. 

Men ändå, mina grusade planer har trots allt gett mig ett bra liv som jag absolut inte är besviken över, hur kan man vara besviken över livet, särskilt om man fått en god hälsa? Möjligen kan uteblivna framgångar ses som en brist, men vilket sorts liv har jag gått miste om? Finns absolut inget svar. Dessutom fortsatte jag för mitt eget helt privata intresse ända fram till pensioneringen skaffa mig kunskap genom kvällskurser i varierande ämnen, den kommunala vuxenutbildningen har hela tiden varit en ovärderlig tillgång.. Som pensionär håller jag fortfarande intresset vid liv på olika sätt dock mindre strukturerat, det är det som kommer i min väg och väcker mitt intresse som jag snappar upp.

Ett sista minne som dyker upp och delvis pekar på olika generationers uppfattning om utbildning. Som tämligen nygift råkade jag nämna nån studieidé jag hade och fick mig till livs att jag borde tänka på att jag hade ju ett hem att sköta! För det första tänker jag nu att hur gick det ihop att två personer som under relativt lång tid jobbat och haft ett eget liv inte också i fortsättningen skulle kunna klara sig själv, för det andra misstänker jag en viss avundsamhet, ett jantelagstänkande i stil med att inte ska väl du om inte jag  osv. 

Ett långrandigt epos närmar sig sitt slut men jag vill samtidigt dela med mig en liten del av vad den alltjämt pågående utbildningen i LS givit mig, en kunskap som jag hoppas kunna förvalta efter bästa förmåga. Stor tacksamhet finns också till övriga deltagare i LS, mina medmänniskor som ger mig glädje och kärlek tillika med insikten att vi alla behöver varandra. Se med kärlek på omvärlden och se, den ger mångfalt tillbaka!

FIT FOR FIGHT

Första dagen av resten av mitt liv - ja så känns det idag när jag äntligen känner igen hela min kropps yttringar, sover, äter, mår bra av det jag äter, normala toabesök och känner mig laddad för framtidsplanering eller jag ska väl åtminstone tänka på vardagsstruktur i alla fall. Det här dagdrömmarlivet som jag ägnat mig åt de senaste veckorna fungerar mindre bra på hemmaplan, men jag känner också mig glad och förväntansfull inombords!

Häromdagen lyssnade och såg jag på en föreläsning av Bodil Jönsson över ämnet Tid - för det meningsfulla http://urplay.se/Produkter/191902-UR-Samtiden-Slaktforskardagarna-2015-Tid-for-det-meningsfulla. Tänkvärda synpunkter redovisades! Hon berättade bl a om hur hon innan hon skickade manuset till boken med samma titel till förlaget bett sina privata kritiker om deras ärliga uppfattning. Ett svar stack ut, nämligen det från en kvinna, något äldre än hon själv, som våndades över att bli tvungen att göra sig av med sina älskade hästar, den ene p g a ålder och sjukdom och den andre som inte skulle kunna leva vidare i ensamhet. Där spelade alltså hennes egen ålder in! Svaret löd: Jag ska skaffa en ny häst! Tala om att ingjuta livsmod, bokens syfte gick fram. 

Något liknande var jag också med om den gången jag var till min veterinär Gertrud för Lilas vaccination. Det är nu några år sedan men jag råkade säga att det här är sista katten jag har men då spände Gertrud ögonen i mig och sa med eftertryck: Så får du inte tänka.  

För drygt två veckor sedan  - verkligen inte mer? - åkte jag iväg för att fira jul- och nyårshelgerna i Sollentuna och Österskär, planerat sedan månader tillbaka, biljetterna bokade redan runt mitten av september. Jag kunde åka iväg med stor sinnesro eftersom snickarboden tömts på sina maskiner ett par dagar innan. Min inställning var att helt släppa alla tankar om fortsättningen, att bara i möjligaste mån vara i nuet med hela mitt jag. Jag tycker mig även lyckats så till den milda grad att jag ibland kände mig nästan rotlös och bara fladdrade med händelserna med resultat att allt inte bara var nytt utan även fräscht, harmoniskt och glädjefyllt i total närvaro.

Inledningen av helgen såg ut så här; julaftonsfrukost i Aspuddden, fortsatt julaftonsfirande i Sollentuna med hela familjen och Julotta i Edsbergskyrkan. För mig som ända sen barndomen har med mig vanan att gå till Julottan kändes det bra att efter många. många års uppehåll göra ett ottebesök. Förutom traditionellt framförd julmusik var det särskilt den skönsjungande prästens framförande av När juldagsmorgon glimmar som stannade kvar. Lågmält till eget gitarrspel och med stänk av folkviseton var det magiskt. När han sen tillsammans med kören klämde i med O Helga Natt kändes julhögtiden ända in i hjärtat. Det smakade mycket gott efteråt med den julottefrukost som kyrkan bjöd på. 

Hemma igen lockade sängen till en stunds avslappning och vila. Helgen fortsatte med promenader, umgänge med familjen och vänner, körkonsert i kyrkan,  allt i en behaglig blandning. Hela min värdfamilj är genommusikalisk och det bjöds på mycket sång och spel. Ett barnbarn skulle man kunna tro redan är konsertpianist så som han hanterade flygeln och hans yngre broder spelade trumpet med den äran till vår gemensamma sång. På julaftonen efter tomtens besök bildade stor del av familjen kör och sjöng vackra julsånger, vilken lycka att få lyssna.

Måndag var det dags för mig att byta värdfolk då jag åkte ut till Österskär och min brorsdotters familj. Det lugna och harmoniska umgänget fortsatte och dagarna bara rann iväg.

Mall of Scandinavia

Sista dan innan hemresan passade vi på att göra ett besök på Mall of Scandinavia, denna enorma köpkatedral som t o m kallas ett skrytbygge för sent i tiden. I ett debattinlägg hävdas att i Amerika - därifrån allt kommer - byggs dessa "Mallar" om till kontor, bostäder, småbutiker bl a av kostnadsskäl för de butiker som kämpar för sin överlevnad och som har brist på kunder dag/arbetstid. Men - jag har varit där och varmt blev det och mycket folk var det och en väska inköptes!!


Det som ändå förvånade mig allra mest var vädret, hela helgen var totalt snö och frostfri, först på söndagskvällen kom snön, tung blöt snö. Gröna gräsmattor, plusgrader och sol har väl jag aldrig i hela mitt liv kunnat tänka mig ge julstämning men nu tyckte jag allt var så vackert och jag njöt av väderleken. Undrar just vilka gener som ligger bakom den känslan, överraskande för mig i alla fall. Fast nyårsaftonens långpromenad i Österskär i lätt vinterlikt landskap gav också samma känsla av välbefinnande. 

Jag hann också med att under ett par timmars tid få träffa min barndoms- och skolkamrat Annalena innan hon åkte iväg på sin upplevelseresa till Wien och nyårskonserten. Timmarna bara flög iväg, jag gläds åt att återigen ha funnit henne. Däremot blev ett par andra träffar kvar på att göra-listan till nästa besök i huvudstaden. Jag förstår nästan varför alla stockholmare jäktar, de kan inte hantera tiden som står till buds, det är inte klockan som ska styra oss utan helst är det vårt eget förhållande till tiden/hur vi disponerar tiden som blir livsviktig.

Hemresedagen och dagarna därefter är numera som man säger, historia.

Ska senare under dagen ge mig ut i kylan - 23,9 hela fyra grader varmare än nattlägsta - ska fylla på det tomt gapande kylskåpet. Dessutom ligger dagliga promenader på planeringslistan, jag har inte kunnat hålla mig till den ordningen de här två senaste åren och ska rycka till den där bekanta kragen. Jag tänker mig också fortsätta med styrketräning på gymmet en gång i veckan och naturligtvis motionsgympan, bägge aktiviteterna är ju faktiskt bra för både kropp och själ, gruppkänslan lika viktig som kroppsrörelserna.

Egentligen har jag bilder till det här inlägget min jag är totalt begränsad i mitt förhållande till mina foton numera, W 10 och jag har inte helt funnit varann så det får bli så här tills jag lärt mig hanteringen ordentligt.

MORGONKAFFE

Äntligen får jag väl säga och även en om- eller nystart av året 2016 eftersom natten innan min hemresa efter jul- och nyårsfirande blev väldigt kort. Kaskadkräkningar tolv timmar innan hemresa var inte nåt drömläge - förlåt vitsen - och de timmarna blev både mycket stillsamma i stort sett i soffläge och något oroliga. Nåväl, allt gick bra men nog kändes det som om flygturen tog dubbelt så lång tid som normalt och det trots att planet var hemma enl tidtabell.  Sen har tillvaron varit något begränsad och tråkig värre, ingenting har kunnat reta aptiten och totalt intetsägande med välling och te. I ren protest gjorde jag igår amerikanska plättar till lunch, ingen optimal dietkost precis men rysligt gott, särskilt den avslutande tuggan med lönnsirap och smält smör. 



När jag kom hem och låste upp dörren kallade jag naturligtvis genast på 
min lilla housekeeper Lila som kom bums men hon hade verkligen grymt mycket att säga om svek, ensamhet och jag vet inte allt hon hade på hjärtat. I vilket fall har hon under två dagar suttit som klistrad på mig, först igår kunde hon lugnt vila på sina älsklingsplatser. Fast jag undrar om hon inte till och med deltog i mitt illamående, en morgon när jag kände mig riktigt yr, febrig och fort behövde komma till toan hade hon kräkts på golvet vilket jag själv kunde undvika. Tursamt nog tycks inte min sjuka smittat av sig till min värdfamilj, kanske fick de immunitetsskydd redan innan jul.

Nåväl, efter den första välkomstceremonin i hallen kunde jag ta mig vidare in. Massor med post  - mest tidningar - på bordet och på köksbänken den stora överraskningen. Min underbara kattvakt hade helt på eget initiativ ordnat med en första anpassad dietkost för mig, Proviva blåbär, bananer och bröd.

Helt klart Änglar finns! Jag hade själv inte haft vare sig ork, tanke eller tillfälle att skaffa nåt dessutom fullständigt utan annat i huvudet än att komma mig hem, så den omtanken var mer än välkommen.

Som sagt, massor med post på bordet inklusive paket från USA innehållande julklappar och dessutom hade jag sparat de presenter jag fått innan jag åkte bort så det blev en extra julafton för mig.

Bl a fyra pocketböcker som nu ligger på mitt nattduksbord klara att angripa. Läste i morse ut en annan, mycket roande julklappsbok Giraffens tårar av Alexander McCall Smith, författaren till föregångaren Damernas detektivbyrå. Den boken måste jag leta reda på, jag vet att jag har den men när det begav sig fick jag inget grepp  på läsningen och den ligger nu och gömmer sig någonstans. 

Mycket tycker jag också om bokens avslutning med förklaringen till titeln, att vi alla har något att ge till varandra, till och med giraffen som inte har något annat än sina tårar. Kvinnan som förklarade det hade tacksamt tagit emot gåvan och låtit dessa tårar inspirera till ett mönster i en korgflätning. 

Kärlek - bekräftelse - är inte det de allra förnämsta drivkrafterna?

Avslutningsvis kommer en annan tanke för mig. Jag hörde någon som sa något om att den som förorättats eller på annat sätt varit utsatt också var den som hade bästa förmågan att ta emot kärlek. Skörhetens båda sidor, det ligger något i tanken att försöka föreställa sig motsatsen till det som sker, att tänka tvärtom. 

Det här har bara handlat om de senaste dagarna men jag har mer att berätta. Har ju varit out of town som det heter hela helgtiden. Ska försöka att i nästa inlägg göra en sammanfattning av den resan som, förutom att jag haft så innehållsrikt, trevligt och gemytligt, också, tror jag,  haft mycket stor betydelse för mig trots det negativa slutet. 

Just nu -26,9, natten lägsta -28,5 och det var många år sen senast vi hade den kylan.