JAG FOR NER TILL STAN

Halkans ansikte

Ännu ett inlägg på mindre än en vecka, känner för att göra ett försök att skriva när andan faller på och inte skjuta upp till nåt tillfälle då jag med nöd ska klämma fram oordnade ord. Dessutom kom rubriken farande som ett påtagligt bevis på hur mina senast lästa böcker påverkar mig.

I går morse när jag avslutat min frukost kände jag mig inte helt utsövd och eftersom min pågående bok inte var utläst fann jag en god anledning att återvända till sängen. 

Senast lästa, längtar efter nästa del

Läste ut boken och kunde ändå komma igång med morgonstök  och göra mig klar för att ta busen in till stan 09.50. Det hade jag redan planerat tidigare, ärendet var att äntligen köpa teaterbiljetter. 

Västerbottensteaterns säsong är redan i full gång men jag har varit lite sen i vändningarna efter jul och inte kommit mig för att planera för vad jag vill se. Det är i första hand soppföreställningarna mitt på dagen som lockar, konceptet passar mig jättebra , passar med dagtid och passar bra åka buss. Biljetter till tre lunchföreställningar inköpta plus till till teaterns egna produktion för säsongen, Tre systrar, som går av stapeln kl 14.00 idag. 

Det gick snabbt med de inköpen och jag fortsatt ut till Coop dit det var länge sen jag varit. Det var ett lyckokast, strålade samman med goda vänner som jag inte träffat på över ett halvt år.  Tyckte att vi hade en hel del att prata om och undrade om det inte kunde passa med ett hemmahosfika, vilket det gjorde. Väl hemma  och med tanke på att det var lunchtid gjorde sig ärtsoppan från dagen innan 

påmind och det blev soppa av fikat! Spontant, passande och väldigt trivsamt samvaro. Fortsatte dagen i en avslappnad känsla, korsord, stickning och på kvällen teve, de vanliga fredagsfavoriterna. Lagade middag bestående av ugnslagad kassler med äpple, inlagd ingefära och lite andra godsaker plus pressad potatis. Ny bok påbörjad, Anna Gavaldas Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. 

I veckans TV-program Gokväll tipsades det om böcker på bokrean och bl a Bodil Malmstens dikt Det här är hjärtat.

Eftersom jag har den liggande i bokhyllan plockade jag fram den och bläddrade fram den här strofen

                                     Det ringer aldrig

                                     Inte så här tidigt

                                     Inte hos mig

                                     Jag svarar inte

                                     Svara inte

                                     Men så svara inte då

                                     Det är för tidigt

                                     Vad som helst kan ha hänt

                                     Du kan ha blivit död

                                     Vänta på mig

                                      ------------------------

                                     Jag ser ditt ansikte framför mig

                                     En ram av lysdioder omkring det

                                     den första gång jag såg dig

                                      Den sista minns jag inte

                                      Jag visste ju inte

                                       Det ringde

                                    

                                

Den första och sista strofen av dikten och så mycket igenkännande för mig, Det ofattbara som inte fick hända, men such is life.                       

Väcktes idag av en utsvulten katt som tog i med tassen, fällde ut klorna och jobbade en lång stund för att få gehör för sitt dilemma. Sånt får man tåla och går heller inte komma undan, nu vilar den lilla prinsessan i djupet av det dubbelvikta duntäcket. 

Livsnjutare

Den tidiga klara och vackra morgonen med drygt 13 minusgrader mulnade snabbt och nu snöar det, vädret varierar men halkan består. Det går i och för sig hitta fördelar med det och en god anledning till att hålla sig inomhus. I torsdags fick det av den anledningen bli städdag och jag var lycklig över att ha fullgjort mitt uppdrag innan jag gick iväg till gympan. men.... jag kan också så här i efterhand konstatera att orken inte är att känna igen. Jag var riktigt trött vid dagens slut, kastade bara slöa blickar på stickningen och som sagt, var fortfarande trött efter nattens sömn. Kändes som jag inte var återhämtad förrän i går kväll men idag är balansen åter på rätt nivå. Det är tydligen sånt man får lära sig inse med tiden och inte anklaga sig själv för lättja. Svårt är det! 

Fast jag har fått en extra energikick  efter att ha fått en liten uppfräschning av köket med nytt kakel som gjorde att köket känns både större och ljusare.  

Nykaklat

Förutom att städningen blev roligare blev det också limpbak en dag. 

Gott matbröd till frysen

Apropå stickningen så går det så sakteliga framåt, en och annan tillbakastickning blir det, det är den s k kvalitetskontrollen som är anledningen. Det hela är ju ett eget påhitt och jag prövar mig fram tills jag tycker det duger. 

Halvvägs

Veckan som kommer ser det blankt ut i kalendern bara bio i morgon då jag tänker se Min pappa Marianne och Jazzcafè  på lördag. Jag har nu några lördagar inklusive idag skolkat därifrån av olika anledningar så det blir kul gå dit igen. Dessutom kan det vara spännande att se vad som kan överraska, det är tacksamt att kunna vara öppen för spontana händelser.  

DITT OCH DATT

Kulturhuset Sara i vardande

I mitt senaste inlägg, tre veckor sedan, skrev jag om gnistan som inte ville infinna sig och nu får jag nog tillägga att jag är tämligen gnistfri. Trots det tar jag mod till mig att sätta mig här vid tangentbordet, trycker på knapparna i hopp om att se att något läsbart kommer ut, om det dessutom finns ett uns läsvärt i det hela vore inte heller helt fel. OBS! går inte med håven, bedömningen i det här fallet är helt och hållet min egna reservation.

I vilket fall, det är som man alltid säger full fart på tiden som rinner iväg.  Ibland känns det som några av veckans dagar över huvud inte funnits.  Söndag kväll tycker jag att nu ligger en hel vecka framför som ska fyllas med allehanda aktiviteter och en del nödvändigheter. Plötsligt är det torsdag kväll, gympan avklarad och då, ja då ligger strax en hel, lång helg inom räckhåll. Är'e inte märkligt, vad händer med de där borttappade dagarna? När jag tänker tillbaka kan jag "armest" redogöra för något alls (armest=knappast!)

Det lilla dialektala ordet leder mig just nu in på böckerna som jag lustfyllt konsumerar. Karin Smirnoffs 

Jag for ner till min bror avverkades förrförra veckan och när jag lämnade tillbaka den antecknade jag mig för lån av den andra boken i sviten, Vi for upp med mor. Läsning pågår nu med stort nöje, hon är en god berättare, håller ett bra tempo med småroliga inslag av igenkännande slag. Jag kan också tycka att jag har en fördel att vara västerbottning med tanke på de dialektala ord som blandas in i texten. De stannar mentalt upp läsningen för eftertanke en microsekund. Samma sak med avsaknaden av versaler och hopskrivningen av personnamnen, tankepauserna gör något med lästanken. Jag gillar verkligen böckerna och ser fram emot den avslutande tredje delen, Sen for jag hem. 

När jag läst ut en bok och saknar något att fortsätta med brukar jag ta till en till formatet liten bok av Anna Gavalda, En dag till skänks, som jag tycker är en helt underbar ögonblicksskildring som går att läsa om och om igen. Det gjorde att jag just nu också lånat en roman av henne, Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans, en titel som talar till mig. Med andra ord, jag har fullt upp just nu på läsfronten. 

Den situationen har också gjort att jag lagt mig till med en vana som jag aldrig i mitt liv kunnat föreställa mig att jag skulle falla för. Det har dess bättre bara inträffat under helgerna så än så länge kan jag väl tillåta mig göra det också. Jag, som normalt har tidiga morgonvanor veckans alla dagar, har nu under den här intensiva läsperioden  efter att lördag-söndagsfrukostens kaffemugg är tömd gått tillbaka till den goa sängvärmen - - - och fortsatt läsa en timme eller lite längre. I söndags dock, körde det ihop sig för mig och jag fick väldigt bråttom upp. Jag är en ivrig lyssnare på Söndagsintervjun i radion P1 som börjar efter 8-nyheterna, klockan var plötsligt tio minuter över och intervjun med Peter Hammar var redan i full  gång. Programledarens, Martin Wicklin, intervjuer är i en klass för sig och tursamt går allt lyssna på i efterhand.

Fortsättningen på söndagen, som var löst planerad, blev inte helt som jag tänkt mig men det blev ändå en bra dag. Som vanligt  gick jag först iväg med återvinningssoporna men väglaget var en fullständigt hisnande övning, halkan så att säga av högsta art. De fina promenadvägarna ett par dagar tidigare var som bortblåsta, eller rätt och slätt bortregnade och med hjälp av en natt med några ynka minusgrader var isgatan ett faktum.

Blankare is får man leta efter och inte ens med Ice bugs gick det att gå avslappnat. fy och fy och fy. Det blev inte aktuellt att promenera ner till centrum som jag planerat för att gå på bio. Buss båda vägarna. Då filmen slutade samma minut som avgångstiden för bussen hem fick jag en hel timme att slå ihjäl inne i stan. Inte kul och inte på något sätt spännande heller men under helgerna går bussen en gång i timmen så det sura äpplet var i det närmaste citron. 

Men ---- filmen Cat Walk var helt fantastisk, tårarna rann och glädjeskratten pockade växelvis fram. Hudiksvallsrevyn gör ett fantastiskt arbete och sprider en människosyn som det borde finnas i mycket större mängd av i vårt samhälle. Tyvärr är jag rädd att motsatsen växer över lag, kyla, avståndstagande och något som kan antas vara översitteri frodas. Men se filmen!

I dag den 24 februari är namnsdagen Mattias och jag minns ramsan om Mattias som med sitt milda skägg lockade barnen bakom stuguvägg. För 151 år sedan föddes min mormor och ramsan  nämndes ofta då i samband med hennes födelsedag. Ett och ett halvt sekel sedan, stor hungersnöd i landet efter svåra missväxtår. Hon föddes som nr fyra  i en syskonskara på nio. Två små bröder hade redan dött när hon föddes och sen kom fyra  bröder  till att avlida i späd ålder. Enda systern dog i 20-års-åldern och slutligen fanns bara min mormor och hennes bror kvar till hög ålder. Min mormor dog ca ett halvt år innan hon nådde 90 år.  Jag minns ju henne mycket väl men önskar att jag bett henne berätta om sin barndom och uppväxt, som  jag även som barn borde ha tyckt vara spännande. Jag inser ju nu att det hon hade kunnat berätta skulle vara som taget ur sagorna utan att handla om något sagolikt liv. Troligen fyllt av umbäranden, hårt arbete och en allmänt kärv tillvaro. Hon var dock en mångkunnig människa, sydde skor, framställde många alster vid sin stickmaskin, odlade lin - mycket ofattbart uppe i fjälltrakterna - vävde tyg av olika slag som behövdes i hushållet. När familjens ende son, min morbror blev något år, sydde hon en päls till honom av hundskinn som hon själv framställt genom uppfödning av valpar och beredning av deras skinn efter slakt. Det berättas också om henne att när hon vandrade upp till en fiskesjö som låg högt upp ovanför gården, hade garn och stickning i förklädesfickan. Hon stickade under tiden hon gick, ingen tid fick förspillas. Men jag gillade inte hennes hemstickade strumpor av garn som hon själv spunnit av ull från gårdens får. De kliade fruktansvärt och troligen fälldes många tårar  för den skull. Det berättades också att hon var glad och skämtsamt full av skratt. I sina unga år en mycket vacker dansant flicka på Lycksele-marknaden.  Apropå hennes skämtlynne hade hon även vid ett besök hos den legendariske lappmarksdoktorn Wallqvist sagt något på skämt till honom som han tog på allvar varpå hon svarade : Nej jag skojar bara med doktorn. Men nu gled jag iväg långt bort i väLa (Helmer Grundström). Får nog samla ihop mig  för att komma fram till nutid och fixa till en lämplig avslutning. 

I morgon promenaddags med gruppen, hur vi ska kunna ta oss helskinnade fram på de glashala gångvägarna. Tyvärr är det så att de flesta gånger som det sandats har det kommit regn som frusit in gruset till en förrädisk yta.

Tisdag morgon! Fettisdag och bagarnas nationaldag.

Det kom lite TV-tittande i vägen för mitt skrivande. Programmet Husdrömmar gillar jag att se och igår bygget av en ultramodern villa i Hovås, Göteborg, produktionskostnaden 13 millar, inte var mans villa med andra ord. 

I dag återigen fler minusgrader, hade varit ner till drygt nio under natten, halkan lär ändå finnas kvar. Såg i dagens tidning att vinterns grusning kraftigt överstiger budget, men är fullkomligt nödvändigt på gångvägarna bl a.  Efter promenad med efterföljande lunch sedvanlig veckohandling, en kort träff med SPF-pensionärerna och Filmstudions kvällsvisning, den ryska filmen Och tranorna flyga, ett drama från 1958. Som vanligt en packad tisdag som följs av en helt tom onsdag.

Som rubriken antyder, ditt och datt och kanske onödigt långt, men det blir följden av långa uppehåll i skrivandet. Det dagsaktuella försvinner in i minnesbanken likaså tankarna därikring. Jag är inte heller bra på att återuppliva mina funderingar som kommer bland annat under promenerandet. Jag vet inte heller om jag någonsin kommer tillbaka till korta, täta inlägg. Jag har som det känns lång laddningstid för att sätta mig ner och samla ihop min tillvaro till dessa skriverier. Fast när jag väl kommer igång är det ren  och skär njutning.

Men nu, först av allt emellertid, dags att förbereda sig för en vinterdag, ev solig, med promenad i glada vänners sällskap.

VÅRSOL IGEN

Himlens enda moln producerat av fjärrvärmeverket

Strålande morgonsol

Återigen, länge sen sist, även om min tanke på skrivande funnits har inte den rätta gnistan dykt upp. Däremot har mina kontakter till stor del upprätthållits av den bekante JB. Många trötta dagar då jag nästan somnat där jag suttit vare sig det varit dag eller kväll, och förresten särskilt då. Nätterna har däremot varit  lite si och så, till en del har jag själv bäddat för det. I dag som ett uppvaknande, tidig morgonpromenad i sol och härligt vinterväder gjorde susen.

Det har också blivit lite si och så med promenerandet, kanske jag till och med helt mot min vana ska skylla på vintermörkret men en annan verklig orsak har varit halkan, detta vedervärdiga gissel som vintrarna bjuder på och den här vintern har hittills slagit alla tidigare rekord. Trots inget annat än Ice Bugs har varit tänkbart på fötterna har det varit en utmaning att ta sig fram gåendes. Nu har de senaste veckornas snöfall och framför allt åtminstone några minusgrader åstadkommit härliga gångvägar. Och det kan inte förnekas att ljusets återkomst uppskattas, lyser dessutom solen blir man lycklig och glad.

När jag tänker tillbaka på januaritiden som gått kan jag inte komma på att jag gjort särskilt mycket annat än det vardagliga. Promenadgrupp och Stickcafé har startat om likväl gympan. Jag gjorde ett uppehåll under senhösten med gympan eftersom både axlarna och ryggen protesterade men efter nyåret går jag en kväll i veckan. Inte helt bra i varken med det en eller andra men har tyckt mig märka att vila i lagom stora portioner inte skadar. Och av dagens promenad kom ingen efterverkan.

Filmstudion har också börjat om för terminen, gick och såg första filmen Villebråd, en polsk dramathriller som var både spännande, otäck och vacker med ett underbart slut där man fick med sig tanken att allting till slut landar i den bästa av världar. Jag hade inte tillräcklig geist att se filmen därefter men i morgon är blir det nog av att se Woman at War., en isländsk-ukrainsk dramakomedi.

Det tog sin rundliga tid att plocka bort allt krafs jag drog fram inför julen, köksgardinerna satt kvar till i fredags då andra, ljusare längder numera pryder köksfönstret. Nu finns allt mer samlat nedpackat och förvarat i förrådet klart för nästa jul. Jag gillar ju att pynta inför julen och det kändes bra med att alla välbekanta gamla saker fick sina platser här i lägenheten för första gången. Julen blev annorlunda jämfört med de senaste åren då jag haft mina nära och kära runt mig hela tiden, det blev raka motsatsen så att säga. Helt ensam efter julaftonen till trettondag men å andra sidan upplever jag att mycket av tiden sov jag bort, kände mig fullständigt utmattad. Jag ska försöka ransonera mina aktiviteter framöver men vill inte falla in i något lättjetillstånd heller. 

Gjorde en dag ett kort besök inne i stan, men kände inte suget efter förströelse så tog första bästa buss hem igen och somnade nästan på bussen, så det blev en stilla eftermiddag hemmavid. passade på att dokumentera framfarten på stans stora bygge, Kulturhuset Sara. Mycket prat, diskussioner och lång beslutstid innan det kom igång, och budgetplaner som tycks spricka med besked. Men spännande att följa och ännu mer intressant se det slutliga resultatet. Den lägre byggnaden i bakgrunden är hotellbygget som sker samtidigt.

Jag tycker ju om att alltid ha en stickning för händer när jag sitter framför teven men inte ens det har jag lyckats särskilt väl med, det har bara blivit nån enstaka liten grej klart,

Pulsvärmare

allt har gått i segt tempo. Jag har lyckats hålla på riktigt länge med ett par vantar som det nu bara återstår slutfinishen på, men det var å andra sidan ett eget påhitt så det blev en och annan upprepning innan jag fick till ett acceptabelt resultat, bild kommer  framöver.

Det har varit segt även på läsningsfronten men idag lämnade jag åter låneboken som p g a kort lånetid fick all min uppmärksamhet under gårdagen. Inser att jag nog måste ändra mina läsvanor. Jag har hittills endast läst när jag lagt mig  på kvällen, till att börja med egentligen som avkoppling för att kunna somna. Så har det varit hela mitt liv hittills med undantag för en tioårsperiod när jag inte kunde få något sammanhang i läsningen.Lyckligtvis övervann jag den svackan men nu trasslar det igen eftersom jag somnar mitt i läsningen, vaknar och läser igen, somnar och drämmer att jag fortsätter att läsa bara för att sen inse att det jag läst inte stämmer överens med den bok jag håller på med. En annan följd är att jag läser samma sidor och och om igen och det blir inget flyt i läsningen. I går placerade jag mig i läsfåtöljen där det fungerade perfekt trots att jag för det första inte hade någon aning om vari boken jag skulle befinna mig och upptäckte att det jag till en början läste var bekant. Nåväl boken blev utläst i tid. Lyckligtvis hade jag anmält mig för nästa bok som kommit in idag och jag fick med mig den hem. 

Boken jag lämnade tillbaka var Matilda Gustavssons Klubben. En mycket läsvärd bok som väcker många tankar, också populär. När jag anmälde mig för lån var de 50 pers före i kön och idag var omkr 60 pers. i kö. Dagens lån var Jag for ner till min bror av Karin Smirnoff, det är också korttidslån och den ska läsas i fåtöljen.

För övrigt har mina tavlor äntligen kommit upp på väggarna i vardagsrummet och jag befinner mig i ett riktigt Sisyfosjobb. Efter flytten har ett ok legat över mig, nämligen att ordna upp allt jag dragit med mig för hobbyverksamhet. Det blev fullständigt oorganiserat nedpackat och flyttkartongernas innehåll stuvade jag in i skåp och hyllor lika oorganiserat. Nu rensas allt, nya pärmar och annan förvaring har införskaffats och tanken är att en nyordning som jag har någorlunda koll på ska uppstå. Tråkigt, tråkigt, tråkigt och bara en oändlig envishet ska hjälpa mig fram till det åtråvärda målet. Men dit ska jag, det är så att den här oredan begränsar mig och den fantasi som jag tror mig ha inombords får inte komma till tals. Kan också kallas stress.

Nu har jag bränt lite av arbetstiden och låtit skrivandet få ta den delen, kände bara att det var på tiden att rätta upp tankeverksamheten. Det är ju så att genom att skriva kommer jag närmare verkligheten och uttrycket 'att sätta ord på något'  stämmer väldigt bra. Nu närmar sig middagstid, blir mikrad rest av helgens renskavsgryta och i morgon väntar promenad och 'ute'-lunch med gänget. Första tisdagen varje månad byter vi ut kyrkans lättlunch mot något annat matställes utbud. Nu blir det Maxis ombyggda restaurang som ska testas, där finns ju för övrigt kändiskocken-vilda kocken Eric Brännström, blir spännande se vad deras morgondagsmeny erbjuder.