VAD GÖR MAN.........?

Frågan man en gång tiden ställde 'Vad gör dom på banken efter klockan 3? '  kommer väl ingen på att ställa numera. Med hjälp av ett allt mer omhändertagande Internet kan mycket skötas utan att fysiskt besöka vare sig bank eller post. För övrigt så har de fåtal bankkontor som finns kvar betydligt längre öppethållande. Därmed också undanhållande den vetgiriga allmänheten möjligheten att spekulera. En källa som aldrig sinar om man så vill.

Idag, dock, fick jag anledning att ställa en fråga till mig själv; Vad gör man i vår lilla stad en lördag efter klockan 16.00? Av stadens gallerior, tre till antalet, är endast en öppen, ända till kl 22.00, men hos alla butiker är gallergrinden på plats och endast ICA-affären håller öppet. Underhållningsmöjligheterna är minst sagt begränsade men för att fördriva tid gled jag in på ICA. Hamnade vid tidningsstället och skannade mängden av den kolorerade pressen, alla intressen får sitt lystmäte i de olika magasinen tycks det, hobby, specialintressen, mode, mat och för att inte nämna hälsotrenden som underhålls efter bästa förmåga. För egen del blev det  informationen som bjöds via skvaller/skandaltidningarna, t ex att efter några supar, nej förlåt det heter snapsar i den fina världen, blev hon  (vet inte vem) pratsam eller ännu mer spännande vad drottningen viskade i bordskavaljerens öra!! Allt detta bara för att invänta lokalbussens avgång, en gång i timmen lördag-söndag och jag hade med någon ynka minut missat den föregående.Tidningen Släkthistoria om utkommit med ett nytt nummer fick lov att följa med mig hem!

Frågan som vår egen teater, Västerbottensteatern, vidarebefordrat var 'Va göra je om dagarn?' övers. Vad gör ni på dagarna? och den besvarades idag med öppet hus. Det blev en innehållsrik och trevlig dag med teaterchefens information om teaterns inriktning under valåret och kommande produktion. Rundvandring i hela huset med besök i verkstäder, lager, klädförråd mm. På ett bord i syateljén låg just nu kostymteckningarna till sommarteaterns uppsättning av Bröderna Lejonhjärta. Jättetrevligt se allt arbete som ligger till grund för en förställning. 

Vi fick även ta del av ett litet smakprov på repetitionerna av närmast kommande uppsättning Släktkalaset. Scenen/golvet ligger mitt mellan publikraderna och där fladdrade skådisarna omkring med sina repliker (samtidigt) avbrutet av att en av skådisarnas med hög röst skrek ut slutordet i sin replik: KÅMEDI (ljudmässigt och medvetet felstavat) medan regissören Bobo Lundén dansade omkring mitt i alltihop till tonerna av fiol och mungiga utdelande sina distinkta order. Hans varning innan allt tog sin början var att Kaos är granne med Gud! Min tanke var att hur i herrans namn ska de få ihop detta, mycket arbete men en hel månad kvar innan premiär löser säkert det hela till en fantastisk föreställning, Biljetter införskaffades redan innan jul!

Jag som tyckte att teaterprogrammet såg magert ut när jag fick det i min hand kunde konstatera att det kommer en hel del smått och gott på soppscenen under våren.

Det kanske också kan vara på sin plats att jag fyller på med den tidigare utlovade rapporten om mitt julfirande innan glömskans luddiga filt lägger sig över allt. Jag åkte iväg på kvällen torsdag innan jul, efter en liten försening troligen p g a tät flygtrafik fick jag hämtning på Arlanda. Något halkigt väglag som troligen förorsakat en avåkning vi passerade på vägen men kom utan mankemang hem till min värdfamilj. En skön testund  med mysigt småprat innan läggdags. Morgonen var väldigt fin, solen tittade fram och bara någon liten smal snösträng låg på en del ställen, för övrigt var marken helt snöfri och det blev läge för en riktigt lång promenad.Tillresande familjemedlemmar anlände och huset fylldes av familjens övriga. Tråkigt nog drabbades någon av halsfluss och kunde inte närvara på julaftonen. Den dagen var också fint väder och de flesta drog iväg på skogsutflykt medan min värd och jag tog oss till Edsbergs slott för jullunch. Jag har varit där en gång tidigare och det är ett väldigt fint initiativ, överbliven mat från ett närliggande konferenscenter tas omhand och ett dignande julbord serveras dit alla är välkomna utan kostnad. Det är en mycket blandad publik, ensamma, barnfamiljer, människor på livets skuggsida samlas i salongerna och maten är himmelskt god. Trångt och trivsamt är mitt omdöme, i år även med levande musik. Förra gången hamnade vi i ett sällskap talföra och underhållande matgäster, vilket inte var fallet i år, men det var trevligt ändå då vi fick sällskap med ännu en julaftonsgäst. 

Julbordet som serverades hemmavid gick inte heller av för hackor, gott med befriande lite traditionell julmat. Alla intryck följde med mig i huvudet och sömnen blev därefter men ändå uppe med tuppen för julottefärd. Jag är så glad att återigen kunna få gå på julotta, det är en tradition som jag växte upp med och gärna uppehåller när det finns möjlighet. Den lilla Edsbergskyrkan är så fin med en fantastisk kör och skönsjungande präst, det bjuds dessutom på julfrukost och är en god början på Juldagen. Det var också uppbrottsdag redan mitt på dagen, en av familjerna reste iväg och själv flyttade jag också till min nästa värdfamilj, d v s min brorsdotter med familj. Tursamt nog hann jag också träffa sönerna så när som på en och dottern med familj firade julen på annan ort. Prat och mat, promenader och Netflix. En dag gjorde vi en snabb utflykt in till stan, såg NKs julskyltning, tog en fika på Franska Kaféet, vandrade runt och drömde om vackra saker och dito klädesplagg men inte ens den minsta lilla påse hängde med ut därifrån!

Förra julen såg vi Netflix-serien The Crown och nu var det dags för säsong 2 som de väntat med att se tills jag kom. Vi jobbade på det och lyckades klämma in  seriens alla 10 avsnitt. Den är bara så bra och eftersom den här omgången tidsmässigt slutade vid mitten av  60-talet så finns utrymme för åtminstone ytterligare ett par säsonger. Beror väl också på hur länge drottning Elisabet II håller sig vid liv.

Torsdag var det dags för min hemresa och den gick också bara fint, men det stora vemodet seglade in dagarna efter. Det kändes tomt, tyst och ensamt trots allt jag varit med om, men intrycken finns fortfarande kvar.  Min sinnesstämning lättade och så småningom började jag känna att resan hade nog gjort mig gott. Den trötthet som jag känt och besvärats av under hela hösten har egentligen försvunnit och jag känner mig mer alert. Det är nästan så att jag tror att de egendomliga sjukdagarna jag hade på sensommaren kunde ha berott på en infektion av något slag som hängt med en längre tid. Det trots att de prover som togs vid tillfället till min oförställda glädje var helt utan anmärkning. Min axel som varit till stort besvär håller också på att återhämta sig, efter ett besök hos sjukgymnast fick jag besked att det rörde sig om en slemsäcksinflammation som är långdragen och dessutom kunde bli kronisk. Det betackar jag mig för, jag tycker nog att det räcker med den tidvis tunga ryggsäck man ibland tvingas bära, längre eller kortare tid innan man lämpat slagget. Det lämpandet åstadkommer man oftast själv efter vad som kan kallas moget övervägande, tidens gång och självinsikt.

På läsesidan har jag läst julböckerna, båda med god behållning, fast jag kan undra om inte hårddisken i Ranelids huvud är överhetted alt. full med tanke på hur otroligt mycket han svepte över i boken, Överbefälhavarens hemlighet. Jag kopplade av med en omläsning, något som jag nog aldrig tidigare gjort, men Anna Gavaldas bok 'En dag till skänks' lämpar sig verkligen för det. Det är en mycket liten bok till formatet, 150 sidor A6, men risken är stor att den utsätts för ännu en omläsning. En märklig bok som handlar om lycka i det lilla, om uppror mot det förväntade och finurligt skriven språkligt. Nu har jag återgått till mastodontromanen Snö och ska klämma slutet. Det är också en omläsningsbok av en helt annan anledning, den rymmer mycken symbolik och klokskap som kräver eftertanke. Det är redan nu så att varje sida kräver att läsas två gånger för att fånga innebörden av det skrivna.

Idag väljer jag att skippa enfaldiga foton, har inga som tillnärmelsevis förstärker mitt skrivna. Kvällen ska nu tillbringas med Stjärnorna på slottet och Bosse Parneviks dag. 

TRÖGT

Alla har vi våra oaser

Ännu en gång över en vecka sedan jag tog mig i kragen och präntade några rader, det vill sig inte riktigt med skrivandet nu. Den blygsamma starten på det nya året fortsätter fast en liten ljusning kanske ändå kan anas, inte bara att dagarnas ljus så sakteliga blir längre och längre. 

Själv anar jag dessutom att den trötthet jag kände av under hösten och som höll i sig även över julen möjligen börjat tyna bort. Någon natt emellanåt har sömnen hållit ihop hela natten och de dagarna har jag verkligen känt ett sk lyft. Tyvärr är de upphackade nätterna fler än så länge, ser fram emot att jag så småningom sover ostört hela nätter. Men nog har en försiktig arbetslust ändå kommit tillbaka och motivationen har ju sitt bestämda mål. Även om allt omkring mig mer och mer kan beskrivas som hela havet stormar så nu går ingen oöppnad kartong fri från min attack, allt ska genomsökas och gallras. Ett sifysosarbete i sig som under tiden verkligen känns meningslöst men känslan att gjort är gjort är efteråt befriande.

De regelbundna aktiviteterna har nu kommit igång eller är på gång. Var första gången på gympan i torsdags och på måndagarna ska jag fortsättningsvis varva gympa och stickcafé som efter bibliotekets ändrade öppettider flyttats från onsdagarna. Kommande vecka startar dessutom kursen på folkhögskolan, en dag i veckan denna termin. Vårens program från både Filmstudion och Västerbottensteatern har också landat i brevlådan, film oftast varannan tisdag men ett i mina ögon bantat teaterprogram ser ut att bli endast ett par föreställningar på agendan. Den  'livsviktiga' promenadgruppen är stående tisdagsaktivitet och eftersom 'dagen ändå är förstörd' (mitt eget lite slarviga uttryck) veckohandlar jag också då, pensionärsrabatten den dagen inte att förglömma. En av fördelarna! med den är att man oftast träffar många bekanta, hejande och prat ingår så att säga och handlandet tar av den anledningen både sin rimliga och sin sociala tid.

Som utfyllnad om det ändå skulle bli långsamt eller tidsöverskott har jag ju släktforskningen, en riktig tidsslukare om man så vill. Inte kommer jag någon vart i ambitionen att hitta en okänd släkting men jag lämnar inte någon enda liten tråd åt sitt öde, hittills endast blindspår, ibland tror jag på riktigt att det kan röra sig om 'jungfrufödsel' ett så kompakt mörker som jag letar i. Den samiska sidan av mina rötter är likaså kompakt, där är inte heller sökmöjligheterna helt uttömmande, kan tänka mig in i vissa svårigheter att bokföra nomadiserande människor. Misstanken finns att det kunde finnas ett bristande intresse eller om man så vill en annan värderingsgrund. I Metoo-rörelsens spår har ett nytt upprop kommit som syftar till att belysa bl a kränkningar av den samiska befolkningen. I ett tidigare känsloladdat blogginlägg (som jag för tillfället inte hittar) berörde jag hur djupt ooövertänkta samtal t o m inom den närmsta kretsen kan gå och även mina tankar efter att ha sett filmen  Sameblod. Från inlägget skrivet efter det besöket 

 "söndagens biobesök., Sameblod.  Jag var beredd på att påverkas men följde handlingen avspänd och lugn, fast när sista scenerna kom då brast allt för mig. Tursamt hade jag min inkännande och förstående väninna med  så jag fick lätta mitt ohämmade tårflöde. Jag känner igen reaktionen i dessa sammanhang och har kommit fram till att möjligen kan det röra sig om en för alltid förlorad identitet. Jag har aldrig heller till fullo ägt den men till stor del under uppväxten kommit nära människorna och miljön och till viss del också präglats."

Min axel är fortfarande en aning hämmande, jag borde nog helt och hållet hålla mig från sticknålarna men kan inte ens tänka mig det, så en pytteliten stund blir det varje kväll. Sjukgymnastens diagnos var slemsäcksinflammation, ett tillstånd som har lång läkningstid - och i värsta fall kan bli kroniskt. Ingen framtidsdröm direkt så det får bli ännu ett eller fler besök hos honom för ytterligare ultraljudsbehandling. Är oviss om dess verkan eftersom jag tror att problemet är avtagande men lite hjälp på traven skadar väl inte heller. 

Den här vintern blir vi rikligen belönade med snö, faller även idag och ska så fortsätta enligt prognos, gårdagens sjödjup var 65 cm men hittade en uppgift om tidigare största snödjup den 10 mars 2010 då det uppmättes 118 cm! Snöskottningen är just i vinter ett stort problem för mig eller rättare min axel, men en räddande ängel är grannens Kalle som skottar så fint när det behövs. Dessutom kommer emellanåt killen med snöslungan och kör en sväng på garageuppfarten och trottoaren. Helt insnöad behöver jag inte bli fast så kan det tyckas från och till.

Snömagasinet snart fullt

Vackra vita vinterland

Som avslutning kommer en fråga ur Bodil Jönssons bok "Vad är tid - och 100 andra jätteviktiga frågor? 

Fråga 1. Vad är tid?

Kort svar:
Tiden är naturens underbara sätt att hindra allt från att hända på en gång.

Det kan man väl verkligen kalla tur, eller hur?   

Sedan följer i boken ett Långt svar som jag ser bl a kunna vara ett bra underlag för fortsatta samtal. På samtliga 100 frågor finns alltså ett kort svar som ja eller nej, vet inte och ? eller t o m på frågan "Kan man spara tid?" Mjaäaou!!!! 
Klart underhållande enligt min mening.

OMSTART

Mjukvara

Först och främst nytt år som redan hunnit en bra bit, vilket syns främst på det välkomna morgonljuset. Nu, redan vid niotiden, är ljuset rådande och det trots en mulen, gråvit himmel. Vitt är det också helt och hållet på marken, snödjupet runt halvmetern, minus 16,4 grader enligt min källa, alltså 'riktig' vinter. Det är faktiskt några år sedan det senast var så pass stabilt väder, det brukar vara mer eller mindre  en berg- och dalbana med upprepade perioder milt väder eller rent utav tö som resulterat i ständig halka. Att gå ut på promenad har hela tiden varit en utmaning utan broddar eller spikskor - Ice Bugs.

Min egen 'nystart' är något fördröjd. Efter julresan, som jag kanske ägnar ett senare inlägg till, upplevde jag en fullkomlig och bedövande tomhet-ensamhet, kände mig helt vilsekommen efter de gångna dagarnas sällskap hela tiden. Att få börja dagen med frukost med sällskap vid bordet är om något en god början på dagen.Nåja, det rättade snart till sig, hemmamiljön är ju ändå välbekant och trygg. 

För att ta tillvara 'ledigheten' fick det bli två-tre heldagar vid datorn med släktforskningen i fokus. Första dagen inpå det nya året skulle dessutom vara ett sk DNA-café och jag ville vara lite förberedd innan. Datorsittandet  verkar ha varit bra för min ständigt besvärande axel som blivit bara bättre och bättre. Den hade under 14 dagars tid fått sin behandling med ett kraftfullt verkande liniment. Jag har varit linimentfri efter nyår och i dagsläget är smärtan knappt förnimbar. Ska dessutom just idag till sjukgymnast som förhoppningsvis får bukt med den resten. 

Under hela helgtiden avhöll jag mig också från allt vad handarbete heter, jag har så sakteliga börjat om igen nu. Stickar något som ska bli ett par tovade tofflor. Omkring mitten av november skaffade jag garn till en sk julstrumpa som naturligtvis också skulle bli klar innan jul. Det var en utmaning, kunde bara sticka något enda varv åt gången innan smärtan tog överhand, men sent på kvällen innan jag skulle åka iväg gjorde jag sista momenten på den. Inte det den mest perfekta stickning som lämnat mina händer, men  färdig blev den ändå.

Jag som älskar att göra en total julpyntning blir nästan alltid vid nyårstid less på allt och vill börja återställa normalordningen. Dessutom vill jag inte se solen lysa på julgranen! Nu har det också blivit fördröjt, dan när jag bestämt att det skulle ske, var morgonen ytterligt trög, kunde liksom inte vakna till. På eftermiddagen kom de första nysningarna och lite halsont. Alltså snuva på gång, inte helt efterlängtad men som någon en gång i tiden anmärkte. man ska inte förakta en aldrig så liten snuva, hellre se den som en nyttig kroppsservice. Jag brukar säga att om jag efter att ha stigit upp på morgonen återigen under dagen lägger mig i sängen så är jag sjuk. Nu har det hänt t o m ett par dagar, extra fullt påklädd under duntäcket har jag faktiskt ändå känt mig  frusen. Efter diverse olust, nysningar och allmän eländeskänsla, var jag igår åter på banan igen, bekräftat av en enda nysning på förmiddagen! 

På bokfronten så har min mastodontroman Snö, fått tillfällig ledighet. Fick ett par julklappsbäcker och köpte mig själv en klapp, nämligen Bodil Jönssons senaste: Vad är tid? 

En befogad fråga med både korta och långa svar

Golnaz Hashemzadeh Bondes roman '"det var vi"' är en mycket läsvärd bok. Enligt baksidestexten ett känslomässigt knytnävsslag som träffar oss alla! Det var lite märkligt när jag läste den som bl a handlar om revolutionen i Iran under 80-talet kom rapporterna i radion om den nyligen utbrutna revolutionen som vuxit fram ur folkdjupet. Den föregående startade bland studenterna men båda riktar sig mot den vid varje tid rådande, härskande makteliten. Boken handlar om en komplex invandrartillvaro med sjukdom, utsatthet, misshandel, relationsproblem och kampen om överlevnad. Jag vill särskilt nämna ett citat ur boken, lite av invandrarens dilemma. Flykten som skett från krig, förföljelse, tortyr har skapat djupa spår i flyktingens kropp, hjärna och själ som aldrig kommer att läka ut.. "Jag vill säga ibland till alla dem som anklagar oss för att ha kommit hit för att roffa åt oss. 'Ta något som inte är vårt'. Jag vill säga till dem 'tror du att jag har vunnit mer än jag förlorat?'  Och du själv, tror du att du har förlorat mer än du vunnit? Tror du att din förlust är större än min vinst?

Ett i boken nämnt fika på Delselius blev för mig verklighetsförankringen, har varit där och återvänder gärna en gång till. Jag tänker också att vi som svenskar inte har tillstymmelsen till insikt om vad dessa invandrare flytt ifrån och för det andra, kan vi någonsin tänka vad som skulle föranleda en flykt för oss själva? 

Tänker vidare  på de ekonomiska rapporter som strömmar in, om ökande tillväxt inte bara i Sverige utan inom hela Europa, och jag kan ställa mig frågan varför, varför vi och dom! Var finns den demokratiska tanken nu då, vi tillsammans? Som jag förstått det hela så är demokrati inte ett ord med selektivt innebörd, utan alla i en gemenskap. Vi vet också att flyktingar inte är någon homogen grupp och det måste finnas fungerande myndighetsbeslut som sovrar agnarna från vetet. Dessutom, den patriarkala kultur som råder i stora områden som det kommer flyktingar ifrån står ju i direkt kontrast med vårt samhälle.

Den andra julklappsboken, Björn Ranelids 
Överbefälhavarens hemlighet, läser jag just nu
med författarens karaktäristiska skorrande, 
smattrande röst ekande i mitt inre.







Nu har jag fått hela morgonen att gå, skrivandet går lite trögt men efter jag kom hem från Stocholmsresan har jag inte haft någon som helt längtan heller att skriva. Tycker uppriktigt sagt att jag inte har något att orda om. Tänker ibland att min inre stress hindrar mig, men hoppet finns ändå att den så småningom släpper när tillvaron kommit in i nya banor. Till dess, fokusering och längtan.