Summa sidvisningar

söndag 31 maj 2015

DAGENS GODA GÄRNING

Nu blev det svårt med rubriksättningen men jag tar förklaringen i slutet av det här inlägget, det är faktiskt inte något särskilt stort men gav mig ändå en liten eftertanke!

I det omväxlande väder som råder tycks det idag bli en gråmulen och regnig dag men ändå till glädje, för trastarna som jag ser springa omkring på grannens tomt ivrigt pickande efter föda. Själv tar jag mig en innedag igen. Till och med Lila stannar inne idag, trots att hon har sen en vecka tillbaka fått tillgång till uterummet och sover där hela dagarna, knappt att hon ger sig tid komma in för mat men inte idag, hon har inte ens gjort ett försök att gå dit ut! 

Gårdagen bjöd på jättefint väder soligt och varmt om än lite blåsigt. Förresten hörde jag att gårdagens högsta temperatur uppmättes i Älvsbyn! Jag gjorde en utflykt till Lövånger och sen förbi ute i stugan. Min längtan dit blommade upp igen, det var så fint, den här tiden på året är sanslöst vacker med framför allt ljuset som snart råder dygnet runt. Måste hinna vara där, och sitta en sen kväll på "tänkarstocken" och förlora blicken över havet. Då är livet som allra bäst.

Veckan som gick har varit alldeles som vanligt, en i raden så att säga. Satte igång en dag med storstädning av sovrummet och gjorde mig väl därigenom skyldig till hemfridsbrott, det lär ju finnas inkräktare under golvlisterna, åtminstone enligt städtanterna som härjade på TVn för nåt år sen, och som förhoppningsvis blev störda. Jag dristade mig dessutom till att bädda med de tunna sommartäckena i hopp om att det är tillräckligt varmt nu.   Och hittills har det gått bra så då lär det väl ändå vara sommar nu!






                                         Jag fick som synes hjälp med bäddningen!



Jag har också en lista med en del som jag vill ha gjort men det går sakta, fast ett par saker har jag kunnat stryka bort. Jag har gjort ett litet inhopp i bilbranschen under maj månad och kunde faktiskt avsluta det, mer än så berättar jag inte om det. Nu byter jag i stället bransch och går över till maskinsidan. Om det här låter kryptiskt så beror det på att nu är jag inne på saker som jag definitivt inte har någon som helst aning  eller kunskap om. Drygt 10-talet träbearbetningsmaskiner huserar i mitt förråd och nu måste jag ta mig samman för att på något sätt  avyttra dem. Maskinerna är egentligen ett stressmoment nu och dessutom vill jag vill kunna använda förrådet som just förråd i stället för att springa upp och ner för stegen till vinden.

Nu kommer solen åter antagligen för ett kort besök eftersom jag mest ser gråa moln på himmelen så jag kan kanske senare under dagen sätta mig tillrätta och fortsätta läsa Dave Pelzers fjärde bok. Jag har nu på morgonen läst färdigt Pojken som överlevde som var den sista av en trilogi.

Rekommenderas!
De här böckerna är faktiskt de böcker som berört mig allra mest av allt jag någonsin läst. I denna sista bok beskriver han sitt vuxna liv med hela den tunga ryggsäck han bär på, hans beskrivning av sin ångest, sin förlorade självkänsla och sitt utanförskap är enormt stark och trovärdig men också hans befriande möte med den stora, innerliga kärleken och upprättelsen han därigenom får är en enastående läsning. 


Och så var det den goda gärningen då. Först av allt kan jag väl göra en bekännelse; jag har aldrig stoppat en enda krona i någon tiggares bägare, om det är något jag ska skämmas för så OK. Men så här var det, jag var in till Blomsterlandet och handlade ett par 40-liters säckar med jord, bilen hade jag parkerat så nära jag kunde och när jag skulle lasta in säckarna trilskades vagnen och gled iväg och inte fick något bra grepp på säcken heller och så låg den då plötsligt där på backen. Då kände jag en klapp på axeln och när jag tittade efter vad det var fråganom såg jag tiggaren som suttit utan för ingången ståendes bakom mig. Han erbjöd sig hjälpa mig och lyfte in säckarna i bilen! Jag tackade och gick in för att återställa vagnen. Väl i bilen igen tänkte jag att nu eller aldrig, tog en tjuga ur börsen och gick fram till tiggaren, stoppade sedeln i hans näve och tackade än en gång, jag tyckte mig möta en överraskad, varm blick. Jag vill inte förhäva mig och påstå att jag gjorde en god gärning men jag tycker faktiskt att han, tiggaren gjorde det.

söndag 24 maj 2015

MINNEN OCH REFLEXIONER






Gårdagens inlägg som inte blev avslutat, mellon kom i mellan så att säga, fast jag kan ju avslöja att först fick Morden i Midsomer hela min uppmärksamhet och efter det tittade jag på Schlagern och det var ju bara 3-4 bidrag som hade hunnit spelas då så inte gick jag miste om så mycket. Omröstningen tittade jag på från sängen i sovrummet, vet ju hur oerhört svårt det är att komma sig i säng om John Blund i sena timmen hinner ta tag i mig i TV-soffan

Vaknade i morse (i går alltså) av ett riktigt hällregn som piskade mot fönsterrutorna, blåsigt, kyligt och allmänt otrivsamt och regnet  fortsatte ihärdigt. Dagen har hittills gett drygt 18 mm. Med min alldeles egen påkomna logik tänkte jag som så, att allt detta regn är ju så negativt och för att få någon form av bättring så tar jag itu med något riktigt tråkigt=negativt och därigenom vänder det hela till något positivt. Det blev röjning i städskåpet, någonting som jag alltid sparar till sist vid mina vårstädningar, jo, jag har det i latent i kroppen, vårstäda alltså! Därigenom blir det också så, att jag trött och less på att städa, oftast hoppar över det arma skåpet. Det är så fint nu, gott om plats blev det också, med andra ord resultatet blev positivt! 

En del fynd gjordes men mest av allt undrar jag varför det man kallar för nostalgi många ånger står i vägen för att göra sig av med en del. Den är dessutom så ofattbart ologisk fast å andra sidan finns det ingen logik i känslor och det är ju det det handlar om. .



Nostalgiavdelningen. Krustången skaffade jag när flytten hemmifrån gick, modern i plast skulle det vara.


Under veckan som gick fick jag en afton ett mycket oväntat besök av gamla goda vänner. Goda vänner ända sen unga år, kontakten har under många år varit sporadisk, men som alltid med god vänskap så fortsätter man prata i princip där man senast slutade. Vi hade fullt upp att prata om hur tillvaron utvecklats för oss, om hälsa och hur livet förändras vid s k mogen ålder. Bland annat säger mannen i fråga att han börjat reflektera över vilket stort ansvar kvinnorna har haft med att förutom yrkesarbete även sköta hushållsarbetet. Hans fru har med åren blivit ganska trött och han har fått lov att ta över ansvaret för bl a matlagning, eller som han så ödmjukt sa, att ordna fram maten. Och, sa han, tänk hur det var, vi karlar som satt och väntade på att höra 'nu är maten klar' och så var det bara att gå till bords. Jag kontrade med att det var skönt höra att han ändå hade gjort denna reflexion och tagit ansvar för det. Det var också så fantastiskt se med vilken självklarhet och respekt han hjälpte sin fru med små enkla saker som var jobbiga för henne. De är både en bit över åttio år och han som är av ett långlivat släkte ser ut att vara vid lika god vigör som tidigare. 

I mitt förra liv, det vill säga när jag var gift hade vi ett intensivare umgänge och åkte till och med på gemensam brölloppsresa. Då, i början av 1960.talet var Rumänien ett rätt nytt semesterland och dessutom passade priset till den lilla börs man då hade, så vi var i Mamaia som då var under uppbyggnad vid Svarta Havet i fjorton dagar. Att fattigdomen fanns utanför hetellområdet såg vi  ju och någon liten tiggarflicka fanns också inom området, men det som egentligen var riktigt tragiskt   var de stora förväntningarna och glädjen över att en ny president skulle tillträda. Långt senare blev vi så småningom medvetna om vilken tragedi som utspelades i landet. Jag tänker ofta på vår rumänska reseledare Mara, hur livet utvecklades för henne. Vår svenske reseledare Olle, var en toppenförmåga som verkligen gjorde vår första utlandsvistelse till något alldeles enastående, Tyvärr omkom han några år senare vid en flygkrasch på Teneriffa.

Resan i sig var också lite speciell, eftersom det var min allra första flygresa över huvud taget, det var min 28-årsdag och från Skellefteå till Stockholm-Bromma i fint sällskap, ombord befanns sig nämligen inrikesministern Johansson och säkert någon fler höjdare. Det hade varit högtidlig invigning av en av ortens stora industriers nybyggda fabrikslokal där inrikesministern medverkade. Lite mer dramatiskt var flygningen till Rumänien i ett ryskt turboprop plan med som jag minns lappat trägolv i kabinen, oväder och väldigt skakigt. När vi sen blev mottagna mitt i natten av reseledaren Olle som hade ett långt ärr i ansiktet tänkte jag i mitt stilla sinne att det hela verkade lite osäkert. Men som sagt, Olle tog hand om oss på bästa sätt och vi kunde känns oss helt trygga.

Som extra krydda i den här minnesberättelsen kan jag också nämna att det tidigare under den sommaren på lördagen innan industrisemestern tog sin början varit personalfest och inofficiell invigning av lokalerna. Ett litet hörn i byggnaden var festlokal i det som vi tyckte enorma utrymmet. Hela ledningen för företaget var närvarande och det var en fin fest. På sändagsmorgonen efteråt kanske vid 10-tiden äkte vi till våra bästa kompisar, väckte eller om vi kastade sten på fönstret kommer jag inte ihåg, men vi ville ha deras sällskap på högmässan. Det var vår första lysningssöndag, men det hade vi inte berättat innan! 

Minnen som det är gott att vårda, nu är den gamla industrin efter många företagsfusioner, ägarbyten och jag vet inte allt, sedan länge borta. Huset finns kvar dock. Min man gick ur tiden efter 22 år, min nästa man som jag kom att leva tillsammans med i 17 år också borta. Jag har dock haft lyckan att ha fått leva med två fantastiska män med helt olika personligheter, båda med stort hjärta, mycken ömhet och tillgivenhet. Men vad gör man med sin stora saknad, även om jag känner mig stark och vid gott mod nästan jämt så fattas den djupa samhörigheten och tilliten som ett långt och tryggt förhållande med ömsesidig respekt ger. Jag vet också att livet pågår hela tiden och jag själv är den som kan och ska fylla det med det innehåll jag önskar, största risken är att undanflykterna blir för lätta att ta till sig.

Jag som läser stjärnorna i dagstidningen hittar ibland också rena visdomsord som ena dagen höjer mig till skyarna för att nästa dag rispa lite med lejonklon, men man får väl vara glad över träffsäkerheten, haha!!






Avslutningsvis får väl detta inlägg anses moget för att släppas fram i ljuset nu under de sista timmarna av Pingsthelgen. Hänryckt, nja snarare förryckt med tanke på det jag roat mig med, men jag kan glädja mig åt den rena, rama lyckan över en tvättstuga som glänser. Nog om detta!






tisdag 19 maj 2015

EN DAG I MAJ

.....när solen sken, till skillnad från dagen idag som börjat med regn och gråväder, nattemperaturen dock! över nollan fast de fortsatta utsikterna lovar inte någon större bättring förrän tillfälligt framåt torsdag och fredag. Pingstvädret ser också ut att bli regnigt och ruskigt men ändå, det finns alltid något att glädja sig över t ex grönskan som jag tycker kommit både tidigt och långt denna vår. Igår när jag åkte neråt centrum upptäckte jag att björkarna slagit ut för fullt sen i onsdags då jag senast åkte samma gata. Samtidigt som jag såg skillnaden mellan mitt bostadsområde som ligger halvvägs upp för berget och den gryta som centrala stan ligger i, visserligen grönskar både rönn och björk här också men betydligt skirare. Att vi dessutom på vintern alltid har mycket mer snö gläds man ju inte speciellt över, inte heller att den jämförelsevis ligger kvar längre. Dock, bostadsområdets fördelar överväger vädrets förtretligheter. 

Gårdagen var en bra dag och nedstämdheten, oföretagsamheten och den ibland påträngande och ifrågasättande tanken om alltets mening blåste lätt iväg. Till att börja med var besöket hos sjukgymnasten och samtalet med henne uppmuntrande och fint vägledande. Jag hade ju ett inbokat besök sen en månad tillbaka för mitt ömmande knä som under tiden blivit helbra, mycket kanske beroende av att jag inte gjort några längre promenader. Motionen har i huvudsak bestått av lättjobb utomhus. Troligen var jag för ivrig i min önskan att på alltför kort tid återhämta min avsomnade kondition och ska nu försöka mig på ett lugnare tempo. Jag som inte kan förstå att min kropp inte hänger med lika bra som den alltid gjort. Är det utveckling att lära sig hänsyn till sin egen kropp?

Nå, i alla fall så för ca en månad sen fick en uppvaktad 12-åring som present en shoppingdag med mig! Tala om en utmaning men tänkte aldrig annat än det var just en present det var frågan om och att han själv fick välja när det passade. Igår var det då äntligen dags, jag åkte iväg och hämtade honom på eftermiddagen och vi begav oss till ett par sportaffärer. Den ena hade faktiskt inget som såg särskilt spännande ut  men däremot på andra stället fanns det rätta - i mitt tycke - men också han blev nöjd. En liten paus på Waynes Coffee för fika, han valde varm choklad och själv tog jag en chai latte och bägge fick vi varsin kladdkakemuffin. Gott och maffigt!



Efter en sväng in på Ö&B för inköp av diskmedel mm och kattsand på djuraffären avslutades shoppingen. 


Ett par urusla bilder från djuraffärens akvarier. Kunde inte motstå att fota och konstaterade att det finns SAIK-fiskar också, vem visste det. De verkar dock simma lugnt.













Det är roligt i en ung människas sällskap, man kan resonera om många olika saker. Vi avhandlade bl a bra och dåliga lärare och som jag förstår var hans mening att en lärare ska se eleven och en skrikande arg lärare förlorar elevernas respekt. Lite ledande var min fråga om de ska vara som pappa som är lärare. men då uteblev svaret! Men små egenheter hos föräldrarna fick jag mig också tillgodo! När jag köpte tandkräm råkade jag säga att jag nästan fått vända min tandkrämstub ut och in så mycket som jag fått krama den för att kunna borsta tänderna på morgonen. Hans kommentar var att det var pappa jättebra på, det lät nästan som han kunde krama ut tandkräm ur en redan tom tub. 

Vi pratade också om när man kunde få börja vara på stan ensam på egen hand och tydligen hade han inte något större intresse av det men nämnde att det var inte särskilt roligt att följa mamma på stan, hon skulle ju prova alla kläder som fanns. Min kommentar var en liten vägledning för den blivande mannen och jag sa att det skulle han veta att i framtiden var det något han måste förhålla sig till och alltid ställa upp på. Sånt är livet förklarade jag för honom.

Efter ha skjutsat honom hem var det närapå dags att fixa lite middag men inte så bråttom, det mäktiga fikat satt fortfarande kvar. Jag passade på att sitta ute på altanen, det var varmt och skönt i solen och jag kände mig glad, snuddande nära lycklig och njöt av tillvaron. Energin hade också fått en extra knuff och jag känner återigen lite mer lust att ta itu med saker och ting. Tror faktiskt att min inre stress fortfarande ligger på en ganska hög nivå och min svårighet är att dämpa den. Jag behöver ju energin som den bränner.

Under förra helgens långa bussresor läste jag färdigt första boken ur den välfyllda IKEA-kassen med böcker som jag begåvats med. Kriminalromanen Skuggor ur det förflutna av Patricia Cornwell, så otroligt spännande handling i militär, högteknologisk miljö där FBI också agerar och huvudpersonen är obducent.



Nästa bok är nog den värsta bok jag någonsin läst, kände mig faktiskt riktigt illamående ibland, den handlar om barnmisshandel av allra värsta och mest fasansfulla slag och jag var bara tvungen att nära nog sträckläsa den för att komma ur den förfärliga historien. Bokens titel Pojken som kallades det är den första i en serie på fyra böcker skrivna av Dave Pelzer som på ett alldeles häpnadsväckande sätt lyckats både överleva, växa upp och skapa sig ett meningsfullt liv. Han ägnar sig i sitt arbete åt bl a att som föreläsare förebygga barnmisshandel.



I den andra boken som inte är lika fysiskt närgången har hans väg avskild från föräldrarna börjat hos fosterföräldrar vilka har en nästan omöjlig uppgift att hantera den psykiskt helt söndertrasade pojken. En otrolig läsning som berör ända in i hjärtat, min uppfattning och önskan är att varken barn eller gamla, sköra människor borde utsättas för lidande och våld, vare sig fysiskt eller psykiskt. Det är nästan fakirkänsla att läsa böckerna.

Efter förra helgens träff med mina brorsdöttrar flammade också intresset för släktforskningen upp och jag började titta igenom materialet som finns i datorn och det var ju ett bra tag sen senast. De sista noteringarna verkar vara gjorda för 12-13 år sen och jag är en aning ringrostig nu, nästan som att börja om på nytt. Jag hade ju planerat det som höstaktivitet men jag blir så helt fångad av allt så jag kan inte helt låta bli, ett par tre timmar åt gången försvinner fort. men jag har ju ett alldeles speciellt mål som jag hoppas kunna komma fram till. Den som lever får se som det heter.



onsdag 13 maj 2015

KULEN, RUGGIG DAG




Iklädd långärmad tröja, varma sockor och är ändå frusen har jag placerad mig vid datorn för att försöka skriva mig varm!
Det är ju ett bra tag sen sist men det sägs ju att den som gjort en resa har också något att berätta så det får bli förutsättningen för dagens inlägg. Men först en liten titt på vad bondepraktikan säger om maj månads väder och de förutsättningar för sommaren som går att utläsa. 

Maj- Blomstermånad
Om det regnar mycket i maj, skall det regna litet i september och tvärt om.
Dagg och kyla om aftnarna bringa ett gott foderår.
Åska i denna månad skall ej betyda gott år.
Sval maj ger bonden mycket hö i ladorna.
En varm maj göder kyrkogården.
En bisvärm i maj är lika mycket värd som ett lass hö.
Våt pingst gör en fet jul, men pingstdags regn är sällan gott. 
På våt maj följer en torr juni.

Tro't den som vill, kyligt är det i alla fall för närvarande fast vi har ju haft någon dag som varit riktigt överraskande varm. Lövsprickningen har också tagit stormsteg de senaste dagarna och som det inte är nog så har åskan gjort sig hörd ute vid Bjuröklubb. Sommarföraningar? 

Meen .... alltså, en resa! Under senvintern och våren har min ena brorsdotter och jag försökt planera en gemensam 50-årsuppvaktning av den andra brorsdottern i Östersund och den gångna helgen blev det så dags. Fredagsmorgonen var jag startklar i mycket god tid, jag stod på busshållplatsen en hel timme för tidigt, om det var utslag eller resfeber vet jag inte, men jag fick liksom en timme tillgodo, då jag kunde skicka ett par mejl och ringa ett samtal, som jag inte hunnit och tänkte att det fick anstå tills jag kom hem igen. Och det fick väl ändå ses som någonting positivt! 

Lila hade redan dagen innan flyttat in på kattpensionatet, tänk för första gången under sitt 12-åriga liv skulle hon inte ha någon av sina människor att ansvara för. Jag hoppades naturligtvis att den bristen i hennes tillvaro skulle passera utan problem! Men hennes ögon var stora och undrande när jag lämnade henne.
Med sig hade hon bl a den kompis som följde med henne när hon flyttade från sin mamma och Mommi!


Jag åkte buss hela vägen till Östersund, det vackra vädret förbyttes en bit inåt landet till regn, ett hällregn som fortsatte ända fram till slutmålet.


Många biljetter för 100-milaresan

Resan tog totalt precis åtta timmar, inga längre uppehåll vid bussbytena och sista sträckan från Dorotea gick det undan, chauffören garanterade att det inte skulle ta mer än 2h 10 min och det stämde på minuten. En snabb inbromsning till förmån för två älgars passage över vägen var den enda sänkningen av farten! Checkade in på Hotell Gamla Teatern några minuter före kl 20.00 och slappade sen framför TVn och Let's Dance. Sen hände något som hindrade mig från tandborstningen och den blev inte av förrän 01.00!






Gamla Teatern, lånad bild
Bildresultat för bilder gamla teatern östersund bilder
Interiör frukostmatsalen, lånad bild

Glashuset som inrymmer Nya teatern
Under lördagen efter frukost blev det en tur på stan i kallt, blåsigt väder men regnfritt. På den vandringen kom jag förbi torget som verkade vara en senare tids skapelse och jag säger då det att ... vi i Skellefteå vädrar ofta vårt missnöje över vårt torg men inte vet jag om jag uttrycker mig lokalpatriotiskt när jag säger att det är långt ifrån så illa som Torget i Östersund.



En öken mitt i stan! 

Lite shopping förstås och så väntan på resten av sällskapet som kom bilande från Stockholm och det blev en gemensam något sen lunch. En stunds vila och strax var det dags för firandet. Vi sammanstrålade på hotellet och promenerade sen till Restaurang Innefickan för middagen som var utsökt god och alla var nöjda, även födelsedagsbarnet var belåten och det var naturligtvis bäst av allt. Det var inte helt enkelt att välja restaurang men vi snabbkollade de alternativ vi hade och bestämde snabbt att någon ändring av den gjorda bokningen inte var nödvändig. Kvällen avslutades i skönt samspråk på hotellet. 

Söndagsfrukost och ett besök på Jamtli hanns med innan det var dags för återfärd. Tråkigt nog räckte inte tiden att lyssna till Elsa Billgren som höll ett föredrag på Jamtli om Vintagemode men däremot tittade vi på den pågående utställningen av kläder från 18-1900-talen. Bl a fanns ett foto av den första vita brudklänningen som bars 1901 av en brud från Revsund. Dessförinnan hade väl vad jag vet brudarna klätts i svart!


Resan hem också i regn gick bra, ett halvtimmesuppehåll i Dorotea och nästan tre kvarts väntan på busstationen i Skellefteå innan lokalbussen gick. Å andra sidan var det sista bussturen för dagen och jag enda passagerare och chauffören kostade av sträckan en del och jag var hemma en kvart före kl 24.00. Ropade genast på Lila som genom goda vänners försorg hade fått komma hem under eftermiddagen, och hon hoppade som jag hörde, ner från sin sovplats i tvättstugan och tog högljutt emot mig. Inga större klagomål dock, bara väldigt kelig och gosig innan hon drog sig tillbaka igen. Jag fick t o m locka och hämta henne för att få hennes sällskap när jag till slut gick till sängs. Kan man tro att hon demonstrerade, jag tror att hon var nog bara trött och hade sin sovtid då! Fast det verkar som hennes behov av närhet och kel måste fyllas upp igen.



Måndagen kändes lite seg, och ett tag trodde jag nästan att jag fått med mig av förkylningarna som hade drabbat brorsdottern och hennes man, blev frusen, snorig och sov bort en del av eftermiddagen, men det var nog bara åtrhämtningssymptom. Det var i allt en riktigt trevlig helg tillsammans med mina allra närmaste och vi ska nog se till att vi i fortsättningen träffas mer regelbundet.

Lördagens shoppingrunda på stan resulterade också i att jag äntligen köpte en samisk flagga men sen jag lämnat Flaggbutiken kom jag på att jag borde också ha inhandlat en flagga från Republiken och på så sätt hävdat och hedrat mitt ursprung. Det får bli nästa gång jag hälsar på i huvudstaden Östersund!


måndag 4 maj 2015

VÅREN DRÖJER

Dagen började solig och vacker lite kylig dock, nattemperaturen hade varit under minus en och nu har molnen dykt upp på himlen, det är väl regnförberedelserna troligtvis. 

Dagen började dessutom väldigt segt för egen del, och fortfarande efter flera timmar, ja, drygt fem om man ska vara noga, så är jag inte helt vaken. Är det möjligen den långa gåpåardagen igår som ska betalas nu? Men jag fick i alla fall mycket gjort, fast en del tråkiga saker väntar fortfarande på åtgärd. Vinterskorna ska rengöras och flyttas upp på vinden, när det åter är dags för varmare skor ska de vara klara för användning. 

Jag hade dessutom tänkt ta en tur ner till stugan igen, när jag var där lämnade jag kvar lövhögarna jag räfsat ihop och det skulle vara skönt att de inte ligger kvar när regnet som det varnas för kommer. Kanske jag kan räfsa en plätt till också, om jag tar en liten bit i taget går allt som en dans. Fast jag tror jag stannar hemma och äter lunch först, kanske livsandarna vaknar till liv då. 

Min "att göra-lista" har minskat och nu återstår egentligen bara några få saker som jag önskar få bortgjorda innan sommaren, den vårliga städningen är ju ett pågående grundgissel som får lov att betas av allt eftersom. Fast det är ju också så att en liten bit i taget med sikte på det mål man föresatt sig att nå är en mycket verksam metod. Jag tycker mig ha kommit till det stadium då jag inser att det är inte möjligt eller särskilt smart att göra allt på nolltid. Det funkar absolut inte, och jag som har en tendens att slarva när jag blir trött och less, blir sällan helt nöjd med resultatet. Hur var det nu med det som präglades in i barnahuvudet en gång i tiden "sakta och väl slår ingen ihjäl, fort och illa kan ingen gilla",  i sann lutheransk anda, fast  det  finns väl  en liten "point" i det också, som piska vill säga! 

Det blir ett urvattnat inlägg idag, mest för att hålla mig vaken och få tiden att gå, vill inte lägga mig på soffan och vänta på lusten att göra nåt ska infinna sig. Idag hade jag förresten tid hos sjukgymnasten som skulle titta på mitt knä och ev komma med goda råd vad jag kan göra för att undvika problem. Men sjukgymnasten vabbar och mitt knä har efter ett par veckors stillhet slutat ömma. Jag kanske inte behöver nån hjälp och  jag har fått en ny tid så jag spolar inte sjukgymnasten helt. 

I morgon får jag testa vad en promenad har för inverkan.  Vi i promenadgänget ska gå ner till centrum och äta lunch på en hittills inte provad restaurang och sen tar vi sommarlov. Och just nu är mitt huvud inte bara sovande, det är tomt på inspiration också så jag önskar alla en livligare tillvaro än den jag just nu befinner mig i. 




Slö som katten!



fredag 1 maj 2015

1:a MAJ

...och vårens ankomst? Kallt, ruggigt och till och med solen håller sig borta idag, så det är dags för en kojdag. Är det möjligen någon som inte förstår betydelsen av det uttrycket? Om så,  kan jag dra en förklaring! 

På den tiden, faktiskt i min barndom, bildade skogsarbetarna arbetslag som oftast bodde i skogsarbetarkojor som jag  kan förstå uppfördes av de stora skogsbolagen och låg i anslutning till de områden som skulle avverkas. Till kojan hörde också häststall. Vid stort oväder och mycket låga temperaturer  som satte stopp för arbetet lämnade arbetarna inte kojan, det blev en kojdag! Jag skulle tro att den möjligheten inte utnyttjades annat än i nödfall, det gällde ju förtjänsten också. 

Idag skulle jag för min del ha kunnat räfsa en bit till av gräsmattan men i stället finns ju en del att göra t ex i garderoben om det nu skulle kännas "ohullt" att bara slöa. Får väl se hur det blir med den saken, det känns ogästvänligt inomhus också.

Igår åkte jag ner till stugan som fått stå alldeles ensam och utan tillsyn länge nog nu. På vägen ner tog jag en sväng förbi Lövånger och passade på att äta en god laxlunch på Hemgården, äldreboende med restaurang.  Med tanke på det jag skrev om i mitt förra inlägg om vardagens små glädjeämnen fick jag verkligen i stort mått uppleva just ett sådant tillfälle. 

När jag kom dit hade de gäster som brukar äta sin lunch där redan lämnat stället så det var bara jag och en kvinna till kvar. När jag skulle sätta mig till bords tyckte hon att vi kunde väl sitta och äta tillsammans och det höll jag naturligtvis med om. Det blev ett möte det! Samtalet flöt väldigt lätt och jag kan väl säga att vi fann varann på ett oväntat fint sätt. Jag kände mig så glad, sedd och bekräftad i det mötet. En riktigt fin glädjestund eller som hon uttryckte det, en gudomlig ordning eller nåt ditåt.

Ute vid havet i stugan var det som vanligt gudomligt fint och det är inte ofta våren kommit så långt där vid den här tiden som i år. Snöfritt och nästan helt upptorkat  kunde jag räfsa ur blomrabatterna och lite runt omkring, Dessutom var det skönt sitta i lä på altanen och njuta av solen. 




Inte helt snöfritt!


 På hemvägen ett kort stopp i Önnesmark för fika och årsmöte med Allaktivitetsföreningen. Däremot avstod jag från grillning och brasa som föreningen anordnade vid Byagården. Kvällen avslutade jag i stället med att titta på  Niceville, filmen efter boken med samma namn. Frågan som gror är hur det ser ut om ännu drygt 50 år, är rädslan, försvaret och förstärkningen av den egna tryggheten fortfarande lika starka attityder då? Eller blir det omvända roller och hur klarar vi det? Det finns i alla fall inte mycket glädjefyllt i vissa yttringar i nuvarande utveckling.

Mina fingrar är iskalla och nu får jag lov tanka någonting värmande till lunch för lite bättre komfortkänsla. En bok (har ju massor nu) en pläd och soffhörnet kan vara ännu en komforthöjare.

Osökt kommer tanken på Hjalmar Gullbergs dikt ur "Att övervinna världen" 1937

Om i ödslig skog
ångest dig betog
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked
därpå skiljas i fred
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så