Summa sidvisningar

onsdag 6 december 2017

TERMINSAVSLUT OCH ADVENTSSTÖK


onsdag 29 november 2017

DRAMA - MED LYCKLIGT SLUT!

Här har på morgonen utspelat sig ett riktigt drama, ett drama i förvirringens och förskräckelsens tecken med en upplösning som befriade mig från de allra dystraste tankarna. Däremot gick tanken under dramats pågående till historien om 'tröjan i frysen'.

Följande utspelade sig här i min ensamhet i mitt hem under tidig morgontimme, Det är idag sista dagen med undervisning på folkhögskolan, återstår  endast själva terminsavslutningen nu på fredag. Efter den kommer jullovet och väntan på besked om det blir någon fortsättning på det nya året. Nu till dramatiken!

Eftersom jag tar god tid på mig för morgonsysslorna, frukost, tidningsläsning - egentligen i stort sett bara att bläddra igenom - och koll av de  kläder jag tänker bära är i ordning. Det var det momentet som skulle komma att störa mig i allra högsta grad. Den outfit jag tänkt mig gick inte att hitta!!! Detta trots att det jag senast i måndags skrudat mig i även i dag var tänkt att komma väl till pass. Kläderna fanns inte att finna någonstans, bara sjalen jag använt, men det övriga var som utplånat från mitt hem och denna jord. Var, var, var? 

Jag gick i tankarna igenom vad jag gjort i måndags när jag kom hem från skolan men hade inte ens någon minnesbild av att jag klätt om mig då! Efter att i två omgångar letat igenom min garderob och andra ställen där jag rimligtvis kunde tro mig finna klädespersedlarna bestämde jag mig att andra kläder fick komma till bruk och jag började klä på mig. - Då slog blixten till, jag närmade mig en lösning insåg jag.

Det låg nämligen till på detta sätt. Måndagen på skolan avslutades med ett träningspass och vi var uppmanade att komma till lektionen omklädda och med vissa tillbehör. Detta hade jag packat och tagit med i en Ikeakasse. Dessutom beslöt jag att efter lektionen behålla träningskläderna på och åka hem i dem kompletterade med ett par täckbyxor. Praktiskt tänkte jag, varför byta kläder bara för att drygt en timme senare ta på dem igen för att gå till måndagsgympan. I istället ner mina gångkläder i Ikeakassen! Klart som korvspad att de låg kvar där och där hade jag definitivt inte ens haft tanken att titta efter, hade bara ställt ut kassen i förrådet klar för ev kommande behov. Sjalen hade jag så när gått ifrån när jag lämnade skolans omklädningsrum och tog den helt enkelt i näven och la följaktligen ifrån mig den på en stolskarm när jag kom hem!

Jämförelsen med tröjan i frysen behöver kanske en förklaring. Jag läste en gång en story som handlade om den ofullkomliga minnesbilden man har av sådant som görs i stresstillstånd eller helt utanför det vanliga beteendemönstret. Det handlade om den ensamstående mamman som kom hem från jobbet  och skyndsamt skulle göra i ordning mat, fixa grejerna som sonen behövde till sin träning och därefter skjutsa honom. Allt på kortast möjliga tid.  Hon springer upp till övre våningen, byter kläder, tar i farten en tröja i handen som sonen ska ha med, rusar ner till köket, tar fram mat ur frysen och lagar den. Under tiden byter sonen kläder och frågar mamman var hans tröja tagit vägen. Eftersom hon vet att hon hämtat den svarar hon att den ligger framme! Går inte att hitta, sökningen börjar , inget resultat. Förvirring och framför allt irritation, men middagen måste också intas. NU! Den skulle avslutas troligen med en glass varför frysen öppnas igen. Vad ligger där om inte den förlorade tröjan som mamman haft i handen när hon tidigare tagit fram maten och samtidigt lagt ifrån sig tröjan utan tanke på att den hamnade på ett totalt osannolikt ställe. Helt uteslutet att leta där liksom för mig att undersöka Ikeakassen. 

Sitter nu här i den klädsel jag tänkt mig, tacksam och glad för att upplösningen är helt förklarlig om än utanför min vana och normala ordning. Jag kan åka iväg till skolan, avspänd och förväntansfull inför vad dagen bjuder. Och under eftermiddagen dags för veckans stickcafé till vilket jag behåller kläderna på, d v s jag utsätter mig inte för följderna av ett klädbyte. 

lördag 25 november 2017

ATT VÅGA VARA - I NUET


Den dröm som jag verkligen strävar efter, att vara närvarande i nuet, är inte alltid det lättaste, tankarna har en klar tendens att flyga iväg på de mest avlägsna banorna, som om det skulle vara den önskvärda aktiviteten. Att begränsa tankarna, att stilla sig i vetskapen att det som händer här och nu är det absolut viktigaste, och att fullt ut dessutom njuta av det kräver övning, ideligen är min övertygelse. Under hösten har jag för första gången deltagit i en yogagrupp och gjort just den upptäckten, hur svårt det är att släppa alla tankar som likt spindelns ben strävar åt alla håll och att vara totalt närvarande i stunden. Om övning ger färdighet så bör nog övningstillfällena vara många, många!

Just nu sitter jag emellertid och försöker tänka efter var de senaste fjorton dagarna tagit vägen, kanske bör jag också skaffa  och läsa Bodil Jönssons böcker om tid. Första veckan var helt normal med  de vanliga, inplanerade aktiviteterna. Vad som inte var normalt var dock vädret som ställde till stora trafikproblem. Jag hade tid hos frissan på fredagsmorgon och gick i god tid ut till busshållplatsen, inga bussar syntes till och  så småningom fick jag kontakt med bussbolaget bara för att få veta att all trafik ställts in. Morgonens blixthalka var orsaken. Frissatiden var också missad men tursamt nog fick jag en ny tid senare på dagen och blev ordentligt friserad-klippt.

Dagen efter på morgonen var det så dags för en tur med buss till Ikea i Umeå.


En morgon med glöd

Lite klädinköp plus  premiär för julbord. Det smakade bra, fräscht, gott och mättande. På kvällen fortfarande så mätt att det bara fanns plats för en kopp te

Kunde inte motstå blommande jeans+fladdrig blus
Veckan som kom blev inte alls som vanligt, förutom de två dagarna på folkhögskolan. Dels ställde snön till extra arbete, dels också en del annat som jag donade med här hemma. 

Jag hade redan för någon vecka sedan bjudit hem några väninnor och förberedde efter bästa förmåga den kommande middagen. I torsdags, midddagsdagen, när jag hade allt förberett och klart, återstod snöskottning. Redan på måndagen när det behövde skottas hade jag dragit upp ett par smala gångar, dels till postlådan och så för att dra ut soptunnorna för veckans hämtning. I torsdags hade det kommit så pass mycket att det kunde bli problem för mina gäster att ta sig fram till huset. Men man ska ha tur i nödens stund. Precis när jag kom ut gick min granne förbi och han sa "vänta tills jag gått in med hunden så hjälper jag dig med skottningen"! Underbara människa!  Efter en stund var hela garageuppfarten skottad men snöandet fortsatte oavbrutet även när mina gäster kom. Sen vände temperatur och väder, när de lämnade huset var bron regnvåt och snön var på väg att försvinna. Det var egentligen rätt så tacksamt, snöskottningen var inte särskilt bra för min ömmande axel, igår var det riktigt illa igen, förbättringen jag känt var som bortblåst.

Men åter till middagen, som jag äntligen fick mod att ställa till med, blev lyckad och jag kände mig mycket tillfreds efteråt. I dessa goda vänners sällskap känner jag mig  avspänd och närvarande, vi hade en gemytlig och trivsam samvaro med samtal som böljade fram hela tiden. Det blev faktiskt lite av tevens 'Halv-åtta-hos-mig' stuk då jag hade lite att fixa i köket emellanåt. Jag hade t ex sorterat ut en massa böcker för att slängas, och hade som jag kallade det mitt bokbål i sovrummet. Gästerna erbjöds fritt val av böcker att ta med därifrån och lite mindre blev det men ändå många kvar. 

Kanske skulle jag också orda lite om menyn. Efter välkomstbubbel med Västerbottenschips och dip, en skagentoast till förrätt. Varmrätten Texas chili med ris och olika tillbehör, grönsallad, majs, tomatsalsa, gurka, guacamole och tortillachips följdes av efterrätten tiramisu med mörk choklad och hjortron. En slät kopp kaffe avslutade måltiden. Det enda som störde mig lite var dock varmrätten, hade förväntat mig lite häftigare smak. Blir nog inte fler försök, fast igår när jag år av resterna dög den lite bättre åt mig. 

Gårdagen var förresten en enda stor slappardag med läsning, tevetittande och en tupplur fick också plats, allt med en behaglig känsla över att både ha kommit till skott och verkligen anordnat det jag drömt om att göra och att jag förberett mig så noggrant att allt flöt på till belåtenhet. 

Nu kommer en vecka fylld av Adventsförberedelser och tänk att om en månad idag är det Juldagen. Det är också sista veckan för terminen på folkhögskolan,  faktiskt känns det skönt med ett uppehåll därifrån, får väl se om det blir någon fortsättning men då bara en dag i veckan. 

Utsikt från klassrummet en mulen och snörik dag

söndag 12 november 2017

SNÖ

Så snöar det igen, den mörka novembernatten övergår till gryning och marken är helt täckt av vit nysnö. Det kanske inte räcker så länge till eftersom väderprognosen förutspår regn redan mitt på dagen och då lär väglaget bli fullkomligt livsfarligt. Bäst hålla sig inomhus, behöver ju inte bli i stillhet bara därför.

Mina inlägg har en tendens att komma betydligt glesare igen, delvis beroende på att min fantasi tryter i samma takt som jag av olika anledningar blir helt uttröttad. I mitt senaste inlägg såg jag fram emot den kommande lovveckan som en välkommen paus men därav blev intet. Snarare tvärtom, veckan, blev helt hysteriskt jobbig, jag var fullt upptagen hela tiden. Följden blev  att jag på lördag kväll slog av teven redan vid åttatiden och gick till sängs. Insåg det meningslösa i att sitta och titta på något jag inte förstod ett dyft av, inte ens det talade ordet! En lång och skön natt i kombination med en stilla söndag återställde balansen någorlunda och jag kunde utvilad åka till folkhögskolan igen på måndag. Emellertid. då gjorde jag något som verkligen inte tillhör mina vanor, jag skolkade från motionspasset! Skolkade och skolkade, kanske en överdrift eftersom jag i stället tog en långpromenad ända hem. Det visade sig på ett ungefär i tid motsvara mina 100-minuterspromenader och i mycket skönt i soligt väder.

Det blev samtidigt uppstarten av ännu en fulltecknad vecka, nu dock bara trevliga, roliga  och stimulerande händelser. Gympapasset på eftermiddagen kändes bra. Dagen efter var det dags för promenadgruppens 'utelunch', denna gång på Carl Victor i stadens centrum. Buss hem för att direkt gå till ett Yogapass, lite jobbigt efter några veckors uppehåll, men känslan efteråt väldigt behaglig som alltid och resulterande i en lång natts skön sömn. Hann också med Släktforskningsföreningens cafékväll och landade hemma i soffhörnet bortåt nio på kvällen.

Onsdag blev en mellandag med folkhögskola och en som vanligt intressant historielektion, Den läraren kan konsten att trollbinda sina åhörare, jag tror man kan höra den berömda nålens fall mot golvet, så tyst lyssnande sitter vi alla. Kvällens stickcafé är liksom en skön oas att komma till, glatt prat och fika. Och en förväntan på vad kvällens värdinna överraskar med, den här gången en smarrig rulltårta. 

Torsdagen var fylld av en rad trevliga möten, samtal och en medryckande underhållning. Åkte iväg redan strax efter nio för att hinna in på Teliabutiken när de öppnade. Till slut blev det min tur efter lång väntan som dock uppvägdes av en tillmötesgående expedit som tog sig god tid att lyssna på mina funderingar. Fullproppad med information kan jag nu fundera vidare på mitt val av ny telefon mm. Jag har genom åren bytt telefon vart femte år och det alltså dags nu. Ska den också hålla kommande fem år så tål verkligen stor eftertanke, som jag förstår är det i längsta laget för dylika livsnödvändiga tingestar.

Därefter snabbt till lunchstället där jag skulle träffa min kära väninna, långt mellan gångerna men desto trevligare när det äntligen blir av. Vi hade så mycket att prata om och tiden bara rann iväg, missade en buss, eller egentligen två, innan jag kom iväg till nästa träff. Det vaga och obestämda svaret som man ofta ger att,  jo, jag kommer någon gång, absolut o s v har en tendens att inte bli av så nu hade den här väninnan och jag bestämt att det var dags att komma till skott. Efter gott fika och lika gott samtal skyndade jag hem. Lila väntade på sin middag och själv bytte jag outfit innan det bar iväg till Västerbottensteaterns förställning. Denna gång serverades dessutom mat, tortilla med  potatis och salt, mycket salt, lax. Föreställningen som följde var helt oslagbar, Violet Green and all between. Sex tjejer som spelade igenom hela 1900-talets kvinnliga jazz, soul och bluessångerskor, avslutandes med Tina Turner. Välspelat, samspelat och ett mäktigt sound, inte att förglömma den suveräna gitarristen som verkligen gav järnet i Janis Joplinlåten. På kvällen kunde jag förnimma  något som var snudd på LYCKA!

Så kom då fredagen och den gemensamma lunchen med gympagruppen som intogs på restaurangskolans Restaurang Älvy. Vi promenerade dit och maten smakade makalöst bra, därefter en sväng in till stan, både Clas Olsson och Ohlssons tyger fick besök. Därifrån raka vägen upp till Solbacken och jag hann med Jula, Rusta, Ö&B och Maxi innan jag promenerade hem med mina kassar.

Nu är jag i min redogörelse framme vid gårdagen. Då gick jag iväg till det lilla skogsbälte som ligger alldeles intill för att hämta ris till stora krukan ute vid bron. Det röjs regelbundet under den kraftledning som går där och jag hade tur att hitta fint enris. Lite blåbärsdito fick också följa med.  Meen --- jag gick en mycket smal med väl upptrampad stig och där fanns resterna av en väl skymd mötesplats. Fyra tömda vinflaskor låg väl synliga där, frågan jag ställer mig är om jag borde tagit med dem därifrån, det är absolut inte rätt ställe att lämna glas i skogen. Men mina kassar var fyllda med ris och det fanns inte utrymme. Fast om sanningen ska fram så tänkte jag inte så långt heller. men jag vet ju var stället  är.

Förutom att jag gjorde i ordning krukan med ris plockade jag även fram utebelysningen och även om det ännu är ett par veckor kvar innan advent gjorde jag klart med altanens belysning. Som väntat blev det till att slänga ännu en sektion av ljusgardinen, nu bara två sektioner kvar som fungerar och eftersom den helt gått ur marknaden finns inte längre kompletteringar att köpa. Den går alltså en långsamt färd mot slutet och återvinningscentralen.

Kvällen tillbringades i soffhörnet med en stickning, en sjal, en sk Hitchhiker, där garnet tagit slut och samma färgställning inte fanns att köpa. Det blev en liknande färgkombination och lite trixande med enfärgat garn för att förvilla färgavvikelsen. 

Nu snöar det fortfarande, himlen är kompakt gråvit, det ser riktigt vintrigt ut och vädret lockar inte till uteliv. Det får bli allmänt stök och pyssel, kanske en stunds läsning också. Efter att ha läst Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk plockade jag fram hans tidigare Snö som blivit liggande, jag fick inte något grepp om den när jag fått den men nu är jag helt fängslad av den. Framför allt det till synes enkla språket som  beskriver allt in i minsta detalj. Det gör också att varenda ord är viktigt i sammanhanget och att jag i princip läser varje sida två gånger för att inte gå miste om något. Den är  politisk och som jag ser det en mycket viktig roman. En detalj som nära nog återkommer på bokens varenda sida är ordet snö! Som flingor som borstas bort från klädseln, som ymnigt snöfall och som begränsning av rörligheten. Även här berör författaren Oidipusmyten, min fundering är vilken symbolik som kan dölja sig i romanen. 

En annan ny gäst på mitt nattygsbord


Nu har jag nog tömt hela mitt huvud på inspiration, åtminstone för skrivande och tar ett litet kliv framåt, eller åtminstone ur morgonrocken. Ska ägna mig åt  förberedelser för morgondagen och kommande veckas matsedel. Ett visst mått av planering gör att mina dagar med diverse aktiviteter fungerar rätt så väl. Jag är mycket väl medveten om faran att försätta sig i stresstillstånd, då rasar det mesta omkring en till katastrofläge i ett huj. Fast jag ska se till att sätta mig en stund vid datorn med släktforskningen, den har fått stå tillbaka under hösten och lockar desto mer just nu.

torsdag 26 oktober 2017

100 MINUTER



Spirande morgonljus över älven, träbron och stans eget Manhattan

Det blev nu läge för en andningspaus och var kan den bättre tillbringas än vid datorn i ett försök att producera några rader om i första hand morgonens aktivitet. 

Förberedd som jag var, så var det ingen överraskning som mötte ögonen när jag drog upp persiennen i sovrummet; ett helvitt snötäcke! Det var inte heller bästa varianten, skulle väl i det närmaste kunna beskrivas som tjockt, vitt vatten. Tung utom all kraft för skottning, det räckte med ett krampaktigt försök att omedelbart sopa av bilen som jag lämnat stående ute. Tid för däcksbyte redan 07.00, det var bara att ge sig iväg i morgonmörkret genast efter frukosten. Inte något större problem men jag gjorde som läroboken en gång i tiden föreskrev, anpassade farten efter rådande vägförhållanden!

Eftersom jag skulle lämna kvar bilen på verkstaden hade jag redan tidigare umgåtts med tanken att bengå hem som passande morgonpromenad. Utrustad med vinterskor och stavarna som fått hänga med gav jag mig iväg på promenaden i det gryende morgonljuset och lätt regnblandat snöfall. Det var tunggått och stundtals snudd på halka,  'smetut' med annat lokalt ord. Farten anpassades även nu, kunde inte riktigt avgöra hur lång tid det skulle ta  att vandra frän Tjärn upp till Morö Backe men försökte tänka ut kortaste väg. Det gick bara fint ända tills det blev dags för stigningarna upp från älven, getens berg var krävande och en liten andningspaus behövdes uppe på toppen. Undrade lite över namnet  Getberget, om det endast var getter som tagit sig upp där eller om det funnits någon hage för smådjur på bete där fordomdags. I vilket fall så då började jag närma mig kända gångvägar och kände så att säga hemmavittringen. Vinterns-höstens första plogsväng hade kommit igång, såg och hörde surrande traktorer. På gångvägen mötte jag en som tog upp hela bredden, det vara bara att kliva rätt ut i terrängen. 

Varm och utmattad kunde jag låsa upp ytterdörren hemma och när jag kollade klockan så hade det gått exakt 100 minuter från start till mål. Det är samma tid som mina långpromenader runt bostadsområdet brukar ta. Jag kan erkänna att jag var nöjd och belåten med att ha genomfört min föresats.

Sen gjorde jag som jag brukar när jag behöver en paus efter en riktig ansträngning; rasade ihop i soffan med en kopp te  och macka till. Klockan var drygt nio när jag  en halvtimme  senare var var på tårna igen, fast  kände ändå för ytterligare en stunds stillsamhet och för mig kan skrivandet liknas med en form av meditation. Resten av dagen innehåller sovrumsstädning och bilen ska hämtas tillbaka. Kollade busstiderna, jag kommer definitivt inte att gå den långa vägen tillbaka idag igen, men åka buss tvärs över stan tar sin rimliga tid, eller ungefär lika lång tid som min promenad tog!

För övrigt så var det igår sista dagen på folkhögskolan innan en lovvecka. Då hade jag tänkt mig ta igen lite av det jag försummat under hösten, i första hand släktforskningen som har fått gå i stå, Men igår bokade jag in ännu ett viktigt besök nästa onsdag och det måste förberedas ordentligt, det får ta den tid som behövs. Med gympa, stickcafé och en filmföreställning kan jag tänka mig att dagarna bara rinner iväg. Eftersom jag ännu inte varit på Jazzklubben under hösten får jag passa på lördag den 4:e då besök av Johansson/Dölerud/Gulz/Danielsson/Leth står på programmet. Kommentaren på klubbens hemsida lätt förståelig: Vilket bandnamn! Ingen igenkänningsfeeling men eftersom Nordanåteatern bokats lär det vara nåt extra

Men nu får det väl ändå vara nog med vila och dags för ordentligt arbete. Dagens lunch, ugnspannkaka med ajvar relish och getost står på tur. Efter aftonens gympapass lagar jag en risotto med skinka och kapris till middag, sen kanske det återigen är dags för ett ras ner i soffhörnet igen och tevetittande. Ja, och så är det ju torsdagsbadet också. Hög tid att sparka igång om jag ska få nåt ur händerna idag.

söndag 22 oktober 2017

MINNESDAGAR OCH ANDRA DAGAR

Fullmatade dagar, tröttsamma dagar trevliga dagar och dagar som jag sett fram emot med något som närmast liknar ångest men alla har runnit iväg. Efter en lång natt med god sömn (duntäcket på plats igen) känns det som jag landat på en behaglig nivå och med skrivarlusten uppväckt! Det långa uppehållet efter föregående inlägg har alltså sin förklaring, dessutom vill jag inte att bloggandet ska bli ett ok, ett absolut måste utan vara spontant. Jag vill kunna känna mig totalt närvarande i skrivandets stund. 

Det är närmast omöjligt redogöra för innehållet i de sjutton dagarna som förflutit, det får bli små inhopp i minnet och delvis mina tankar i tiden, som jag antyder i rubriken har det funnits dagar då tillbakablickarna dominerat. 

Fyraårsdagen efter min käre sambos bortgång den 12 oktober var den dag då jag återigen (en undran som aldrig lämnar mig någon ro) försökte förstå vad som egentligen hände. Jag inser att det kan jag fortfarande inte, inser inte att det som hände överhuvud kunde hända. Allt kom så fullkomligt oväntat, vi som pratade om framtiden eller egentligen sköt upp planerandet av den kommande födelsedagen eftersom åtminstone jag var helt övertygad om att han då skulle vara hemmavid igen. Vi hade aldrig något särskilt firande, vi ägnade i stället större uppmärksamhet och omtanke åt den som fyllde år. Vi uppskattade särskilt sjukhusbeslutet att behålla honom kvar över helgen, det fanns gott om plats och tillfället var välkommet för mer ingående inställning och kontroll av medicineringen.  Det som därefter hände innebar att hälften av mitt liv samtidigt försvann. Idag har jag ändå kommit fram till en nivå då jag har intresse och lust att ta tillbaka små delar av det förlorade. Nya vänner, nya aktiviteter, bejakande av mina alldeles egna personliga intressen  gör tillvaron mer innehållsrik trots att den riktigt djupa känslan av glädje inte infunnit sig än. Uppfylld av glädje är ett önsketillstånd fortfarande dolt i framtiden. 

Eftermiddag! 

Jag tog en paus för att lyssna på Söndagsintervjun i radion, något som jag sällan missar. I dag med David Lagerkrantz som intervjuoffer, nervig, skör och skuggad av sin far den store Olof som fick honom att känna sig otillräcklig och att han inte tog skrivandet på allvar. Moderns transparens var en uppskattad ventil i hans liv. Hans slutord tyckte jag var både insiktsfullt och tänkvärt, att tvivlet är viktigare än självförtroendet. Han menar att personer med stort  självförtroende, uppfyllda av sin egen kunskap och prestation, stagnerar  medan den som tvivlar på sin egen förmåga  hela tiden utvecklas. Kanske något att tänka på för stora egon, Den som intervjuar, Martin Wicklin, är mycket skicklig i den rollen, inte långt efter den alldeles lysande Ann-Marie Rauer,  som är en annan favorit, en lågmäld intervjuteknik med djupt trängande frågor. 

Efter radiolyssnande blev det en långpromenad, det har blivit lite glest mellan gångerna senaste tiden och i dag var det ett underbart senhöstväder. Rimfrost som solen raskt smälte bort och många människor hade också sökt sig ut.





















När jag kom tillbaka hem efter 100-minutersrundan smakade det särskilt gott med ugnsomelett med räkstuvning. Efterföljande vila med korsord och sen en snabbutflykt till djuraffären för inköp av kattsand och mat till den gamla damen, det var lockpriser idag så det var bäst passa på. Pyntade lite utomhus, hämtar hem gran- och enris troligen kommande helg. Ska också försöka att för en gångs skull sätta upp ljusslingorna innan snö och kyla gör det hela mycket besvärligare. En bra dag so far!

Men tillbaka till tiden som gått. Ett par dagar efter minnesdagen, då jag för övrigt gick till kyrkogården med blomma och ett ljus, kom dagen då sambon skulle fyllt 81 år och ytterligare ett par dagar senare var det dags att fira den gamla kattdamen som bor och residerar här. Lila fyllde 15 år eller omräknat till människoår skulle det också bli 81 år för henne!


15-årsdagen den 16 oktober

Hon poserade ........
... villigt en lång stund




















Hon visar inga tecken på ålderdomssvaghet, får dagligen sin medicin som håller artrosbesvären borta, sover långa pass men gör dagligen (nästan) sina ofattbart snabba rusningar genom hela huset. 

Senaste veckan fick jag lov ta mig samman och noga hålla reda på allt som var på gång och tacksamt nog klaffade det hela utan mankemang. Städade och fejade så långt jag bara kunde inför ett avtalat besök, jag hade gruvat mig en hel del men kände mig väl förberedd och det gick så bra. Omtumlad och lite trött men efter en stunds vila kunde jag i lugn och ro förbereda mig för mina matgäster som dök upp under eftermiddagen. Jag bjöd på palt, en smuldegspaj med päron och mandelmassa  och slutligen kaffe med  kolakaka. Avspänt och trevligt som alltid i det sällskapet var det en värdefull avslutning av veckan och jag kände mig rofylld  och tacksam på kvällen. 

Det blev i och för sig en mycket tidig kväll och trots god sömn var jag ändå lite seg på lördag förmiddag som fick passera i lugnt tempo. På eftermiddagen dags för teaterbesök; Projekt Mamma! En enmansföreställning som i slutminuten resulterade i tårar och en totalt tyst och djupt berörd publik. Alla växer inte upp i dockskåp med tomtebolycka och att någon enda av dessa människor orkar leva vidare och göra något av sitt liv är starkt. Denna skådespelerska kunde på ett mycket imponerande sätt  förmedla sin historia, levande och närgånget. Det efterföljande publiksamtalet fungerade som en fin avslutning på föreställningen.

På mina promenader funderar jag ofta på vad jag skulle kunna skriva om och producerar manus i mitt huvud som dock inte går att återupprepa. Kanske jag måste ta till mig det råd jag en gång fick att tala in mina tankar. Många människor går ju och pratar i telefonen och att jag kan ha  ett annat syfte med mitt pratande märks ju knappast. Det var så under dagens promenad också men nu är den hårddisken rensat på sitt innehåll och det blir ett platt skrivande. 

Övergången till mer handfast matlagning blir således ganska lätt. Det blir lax, sockerärter, purjo, tomater och kokt potatis.


Mitt senaste stickalster som troligen knäckte min axel

En stund i soffan med stickningen, kan inte låta bli trots att min axel protesterar hej vilt,
och förberedelse för morgondagen innan sänggåendet då jag kanske läser några sidor innan jag tillåter John Blunds besök. 

torsdag 5 oktober 2017

1897 - 2017

Ett helt sekel mellan de två årtalen där det första är min fars födelseår, och idag är det alltså 120 år sedan han föddes i Backe, Revsunds socken i Jämtland. I morgon är det dessutom 54 år sedan han begravdes i Gillesnuole kapell vid sjön Storvindelns strand i Vindelälven. Det var också en mulen och grå, lite kylig dag men under färden ditupp sprack molntäcket upp, solen kom som en hälsning från ovan.

Jag tänker på min far som en varm, humoristisk, intelligent och charmerande person som när han gick bort också tog med sig svaren på de frågor jag önskat kunna ställa till honom nu. Ibland har jag poängterat för en del personer vilken förmån jag tycker de har som får behålla sina föräldrar långt upp i åren, att själv ha nått en viss livserfarenhet och mognad  för samvaron med den äldre generationen. Själv skulle jag om ett par år fylla 30 när min far gick bort och 13 år senare lämnade min mor jordelivet. Ensamhet har till stor del blivit min följeslagare. 

Den här veckan har flutit på bra, det har regnet också gjort, inte en enda uppehållsdag och de där vackra, sköna höstdagarna  med hög och klar luft har tråkigt nog helt och hållet uteblivit. Men nu har jag fått bra flyt på dagarna, har kommit in i en fungerande rutin tycker jag. Tisdagarna kan det bli lite snävt om tid mellan olika aktiviteter så den här veckan hann jag inte handla förrän på onsdag. Det var den sedvanliga promenaden med lunch på Scandic denna gång, hem för ombyte till yogakläder och efter den dags för middag innan kvällens filmförevisning. Jag hade dessutom bett min biokompis äta tillsammans med mig, palt från egen tillverkning. Filmen, I'm not your negro var en uppskakande historia, Jag blev djupt berörd, det kändes ända ner i min mage redan under filmens gång.  

På folkhögskolan tittar vi under historielektionerna på dagens konflikter i världen och det är ju inte heller särskilt upplyftande men det tycks som vi lever i en värld med en enda lång-evig konflikt. Allt hänger på ett eller annat sätt ihop som resultat av maktkamper, missnöjen över träffade överenskommelser och delvis felaktiga ställningstaganden som fått ohanterliga konsekvenser.  Man säger ju emellanåt att ingen föds ond men jag frågar mig varifrån ondskan kommer. 

Men jag får väl ändå lov säga att jag är tämligen nöjd med min dag idag, jag fullföljde mina planer vad jag tänkte mig kunna göra idag. Gjorde garderobsstädningen klar, den tog ovanligt lång tid i år och så såg jag  att om jag tog mig i kragen och rappade på lite skulle jag hinna städa kylskåpet innan det var dags för dagens gympapass. Så ut med alla burkar och annat diverse plus hyllor och lådor för rengöring. Hann precis klart innan det var dags att gå iväg till gympasalen i skolan och den gick ju särdeles lätt då. 

Regnet smattrar för fullt på altantaket men om prognosen håller så blir det några timmars uppehåll med tillhörande sol under morgondagen och då ska jag passa på att avsluta säsongen ute i stugan, koppla bort vattnet och annat som ska göras som vinterförberedelse. Det blir skönt få det gjort,med det usla vädret är det inte nåt större nöje att vara därute i regn och rusk och hårda vindar som redan börjat. Sen får jag ägna all min energi åt att rensa och delvis ställa i ordning här hemma.

Nu var det länge sen jag berikade ett inlägg med lite kattpoesi så det kan vara dags igen nu!


                                                              GUDARNAS NEKTAR




                                                         Slurp, slurp, slurp
                                                        Njut av den friska, ekiga tonen                          
                                                        Smask, smask, smask
                                                        Den söta frukten, plommonen
                                                        Slick, slick, slick
                                                        Den finstämda strukturen
                                                        Smack, smack. smack
                                                        Så komplext till sin natur
                                                        Tänk att vatten
                                                             kan smaka utsökt, magnifikt
                                                        Tänk att vattenkranen
                                                             bjuder nåt så rikt
                                                       Tänk så många år jag fått tåla snällt
                                                            det blask som du i skålen hällt







lördag 30 september 2017

ARBETSDAGAR OCH ANDRA DAGAR




Kalla i ny färg

Veckan som gått har från första stund varit intensiv, med mina mått mätt alltså. En följd  är att jag inte åkt iväg till stugan utan stannar kvar hemma över helgen. Meningen var att vintra där men det får anstå till kommande helg då det dessutom ser ut bli soligt! väder. Hoppas den prognosen håller sitt löfte.

Måndag var det kursdag på Medlefors och eftermiddagens schema var motion, cirkelträning. Det var en bra genomgång men kändes lite överkurs då jag efter nån timme bara skulle iväg på Må Bra-Gympan. Dock, träningspasset avslutades med en suverän avslappningsstund, skickligt ledd av Anneli. Sen raskt iväg in till Turistbyrån för byte av teaterbiljetter som jag reserverat. Föreställningen Röst som tidigare bokats hade blivit inställd och vi ändrade till Violet Green and all between som enligt programmet är en hyllning till rockens och bluesens stora divor som Janis Joplin, Bonnie Rait, Aretha Franklin och Tina Turner. Det blir säkert en bra föreställning med igenkänningsstatus. Efter gympapasset kändes det skönt att landa i soffhörnet med stickningen som ideligen avbröts av korta sovpauser så det blev en tidig kväll istället.

Promenadtisdag med sedvalig salladslunch på kyrkans Café Benjamin, snabbt hem för ett avtalat möte och avslutnig av en affär, har äntligen gjort mig av med  stället där mina föräldrar bodde under mina fem första år i livet, numera en ynka bit tomtmark utan några som helst nostalgiska kopplingar. Det var tursamt nog fritt från yoga-klassen den dagen och efter veckohandlingen en skön kväll med lite teve och stickning.


Mössa och blivande halsduk

På Facebook har jag skrivit smått kryptiska inlägg som antytt att jag haft något på gång, och det stämmer. Äntligen blev det dags för ett smått ångestladdat projekt och väl där var det bara att leva med det.

Onsdagmorgon kom den hjälp jag tingat för trädgårdsarbete och jag skolkade från folkhögskolan på förmiddagen. Jag hade tänkt ta bort hela den långa rabatten längs huset framsida och så in gräs istället, vilket vi, min sambo och jag, redan talat om att göra innan han avled. Men när jag steg upp på morgonen kom ur intet en annan tanke farandes. Så  i avgörandets stund och ställd inför fakta ändrade jag beslutet. Rabatten skulle få finnas kvar men i ny skepnad så efter ha grävt upp allt så fick den hjälpande grävaren lämna hela skiten på gräsmattan! Jag skulle själv fixa resten, totalt ovetande om hur stort arbete som låg framför mig. 

Nåväl jag lämnade allt åt sitt öde, hann med nöd och näppe laga pasta med morotssås och ge mig iväg till folkhögskolan, där jag sanningen att säga inte var fullt koncentrerad under de lektioner som var kvar för dagen. Aftonens stickcafé var lika trevligt som vanligt och gav samtidigt den avspänning jag så väl behövde. 

På torsdag morgon började allvaret med grävning och åter grävning, hade min mors ord i minne 'gräv på djupet, bonde' vilket innebar att jag gick igenom allt, grävde, gödslade och fyllde på mer jord innan det var dags att placera ut de gamla växterna igen. Avslutade dagen  där och då för att fortsätta nästa dag, igår alltså.När jag kom in var klockan över fem och gympan redan avslutad så den hade jag missat med råge. Hade kanske inte haft ork nog heller.

Efter att växterna kommit på plats återstod uppstädning av gräsmattan som nästan var heltäckt av jord och stora klumpar. Några turer upp till ÅVC senare var allt skräp borta och den avslutande krattningen återställde gräsmattan i ett skick som ny. Med gott samvete kunde jag ställa bort skottkärra och använda verktyg och avsluta mitt jobb. Jag anser mig ju inte vara någon större trädgårdsentusiast men jag kände mig väldigt nöjd med resultatet. Att jag ställt till med stor oreda för både ogräs och de ständigt arbetande daggmaskarna tror jag inte hindrar dessa från fortsatt levnad så kraftiga som båda arterna verkar vara. På vägen in passerade jag tvättmaskinen och passade då på att dra av mig de jordiga och nedsmutsade paltorna för omedelbar tvättning.

Jag misstänkte att Lilas medicin knappast skulle räcka helgen ut så tog en promenad upp till apoteket på Solbackens köpcentrum för påfyllning och fick ett s k infall. Lika angelägen som hennes medicin var skulle väl en uppmuntran av mig själv vara, så en snabbis in på Maxi gav mig en blomma, en kalla med olikfärgade blommor som jag aldrig tidigare sett och en bakelse - och då det fanns Napoleon så var lyckan stor.

Namnamnam....


2-pack dock så jag blir tvungen att trycka i mig en till, kanske i kväll. Jag är ingen vän av överdrifter även om det är min favorit så är en nästan för mycket - och två, nja jag offrar mig väl  på njutningens altare då!

Gissa om jag kände mig fortsatt nöjd när jag steg upp i morse,  drog upp persiennen och såg att det regnat under natten och att dugget fortsatte! Bättre kunde väl aldrig ett regn kommit. Fast jag såg när jag hämtade tidningen att jag glömt peta ner alla lökar som kommit fram vid grävningarna men det ska väl kunna ordna sig. Jag tror för övrigt jag ska komplettera med mer tulpaner och narcisser, det finns väl inget som är så välkommet som spirande grönska på våren, redan innan all snö är borta.

Resten av helgen tar jag nog för mig mindre krävande uppgifter, ska försöka avsluta garderobsstädningen och kanske sticka den pågående halsduken klar. Men först ta hand om tvätten, maskinen fick inte ledigt medan jag höll på utomhus, torkskåpet blev välfyllt och ska tömmas på sitt innehåll. Sen ska jag fundera över vilket nästa projekt jag ska ägna mig åt .

söndag 24 september 2017

17 DAGAR



Magisk morgon


Jomenvisst, så många dagar har det gått sedan jag skrev senast, 17 dagar som bara flutit iväg, inte bara med regnets hjälp utan min tid har också fyllts av olika aktiviteter. För en vecka sen när jag satte mig ner för att skriva en en liten drapa, fanns tyvärr inte skrivaranden tillgänglig och det blev ingenting alls. Även om det inte är någonting speciellt jag skriver om så måste någon form av flyt finnas, jag varken kan eller vill pressa fram nåt som jag inte känner för. Apropå den flyende tiden så är jag dessutom, till fullo så att säga, inskolad i pensionärslivets schema med EN aktivitet per dag. Resten av dagen slappar man eller vad det nu kan kallas det man har för sig.. 

Så här ser en normalvecka ut från början på måndag med kurs på folkhögskolan, nio till två, och gympa kl 16 till 17. Tisdagarna är rena rantardagen med början vid tio-tiden med promenad tillsammans med tant-, förlåt, jag menar promenadgruppen och efterföljande lunch. Kl 14.30 yoga till 16.00, sen måste jag klämma in veckohandlingen. Varannan tisdag film kl 18.30 på Filmstudion och efter det slocknar jag fort i sängen. Onsdag är det dags igen för folkhögskolan och vid femtiden träff ett par timmar med gänget på Stickcaféet. På torsdag tippar veckan över mot det lediga veckoslutet, bara en timmes gympa kl 16.00 och dagen avslutas med en skön stund i badet. Matlagning, tvätt och städning finns inplanerat för att allt ska flyta så smidigt som möjligt och jag känner mig helt tillfreds med den nuvarande ordningen, känns till och med som jag får lite extra energi av den härliga mixen. Alla möten med olika människor är den extra krydda som jag behöver i min för övrigt ensamma tillvaro.

Veckosluten har jag hittills åkt ner till stugan utom föregående helg som totalt regnade bort. Nu sjunger ändå den här sommaren på slutklämmen,  det blir nog bara en helg till där ute.

Altanmöblerna förpassas till vintervila
I fredags när jag åkte ner var min plan att  röja på stranden men det blev inget av med det förutom en stund på fredag eftermiddag. Det var skördemarknad i Lövånger på lördag så jag åkte ner dit på morgonen, gick runt och tittade, pratade med folk, fikade våfflor och kaffe och åkte tillbaka till stugan. Röjningen väntade men regnet duggade så försmädligt att det blev inget av med det, det är inte maximalt tilltalande att vingla omkring bland slippriga stenar.  


Det blev innesittarliv i stället med en skön brasa i kaminen, en stickning i händerna och tillika en stund på sofflocket med en bok i handen. Mycket angenäm tillvaro egentligen men ändå saknade jag att få vara utomhus. Lila som är en riktig innekatt, tycks älska att få vara utomhus i stugan eller i realiteten hon är van att vara ute där (i koppel). Alltså ovetandes om hur ruggigt vädret var krävde hon att få gå ut och då hon inte gav sig fick hon sin vilja igenom. Och hon tycktes gilla regndugget för det tog en lång stund innan hon var nöjd och ville in igen. Sen vilade hon länge i sin korg framför elementet. Så småningom ville hon tydligen få det bästa från både kaminen och elementet, hade nog räknat ut att gör jag mig riktigt lång kan jag få ännu mer värme, klok kisse! 

Värmekrävande katt sträcker ut hela sin lekamen



Ingen röjning i dag heller eftersom duggregnet höll greppet och åkte hem efter lunch. Nu fick både kvarvarande kläder och all mat inkl. specerier följa med hem så nästa gång jag ska dit får jag tänka mig för vad som kan behövas i matväg. Arbetskläder finns dock fortfarande kvar där.

Natten till lördagen blev lite rumphuggen, vaknade vid halv två-tiden, alldeles för varmt uppe på loftet för sömn. Provade att läsa en stund, det brukar locka fram John Blund ganska snart men icke denna gång och så småningom ledsnade jag på att vänta in honom och steg upp, kokade kaffe och tog en macka. Tänkte att det skulle hjälpa men istället blev det en utökad frukost efter hand och rätt vad det var så var det morgon. Då var det tur att jag hade med stickningen,  mössan jag höll på med blev klar, Ett nytt problem kom emellertid som på beställning, hur skulle jag kunna fördriva kvällen utan handarbete. Jag hade inte med sticknålar till halsduken som skulle komplettera mössan! Men se det löste sig också samtidigt som jag gjorde sommarens enda loppisbesök och hittade nålarna jag behövde. Så nu är även den på gång, en tubvariant. 


Det som ska bli mössa och halsduk

Det är inte riktigt dags för en resumé av sommaren men en sak jag inte gjort tidigare har blivit av denna sommar. Jag har kunnat sätta mig med en bok  någon gång då och då. Det har fått mig att inse att sängläsningens tidevarv mer eller mindre kan vara förbi eftersom jag somnar så fort och läsningen blir alltför osammanhängande. Jag får lära mig något nytt nu, att sätta mig tillrätta och läsa dagtid,.

Ett bra lästips
Det var vad jag  upptäckte när jag läste den senaste boken, Den rödhåriga kvinnan.  Den krävde en mer koncentrerad läsning för att komma till sin rätt. eller egentligen för att jag skulle få ett någorlunda bra sammanhang . 




Efter mycken möda tog den slut

Förresten jag kom mig till slut igenom första delen av Neapelkvartetten och har börjat med den andra delen. Till min glädje faller den i mycket bättre jord, nu kan jag läsa med större intresse och hålla kvar tankarna i händelserna, så det tar sig, man ska inte ge upp för EN motgång.

Eftersom jag kom hem tidig eftermiddag i dag plockade jag in en påse äpplen som jag gjorde  i ordning och kokade, passerade och kokade mos, och nu står ett antal burkar på diskbänken. Inte så många men det räcker för mitt behov till en grötfrukost i veckan. 
-

Att det är svampår i år märks på gräsmattan som är översvallande svamp har aldrig tidigare upplevt en sådan ansamling. 





Gräsmattans överflöd

torsdag 7 september 2017

HÖSTAKTIVITET

Tidig höst kan man tycka när fortfarande en strimma längtan efter den riktiga sommaren finns kvar fast nu är det dags att överge den och  förbereda sig för den kommande årstiden. De gula löven som singlar ner bekräftar ju också det som är på gång.  Förra natten visade sig frosten på en del ställen och vid dagens promenad åkte både långkallingar och vantar på. Nu börjar också en period då man plötsligt känner sig sakna de rätta kläderna, temperaturen under en dag kan växla ordentligt och blir det sol så värmer den fortfarande .

Passar på att skriva lite medan eftersvettningen ebbar ut, efter 100 minuter hade jag avverkat min 10000-runda, ca 7 km. Inte någon maratontid precis men jag tycker mig ändå hålla rätt god fart tills på sista biten. Rundan  avslutas med en riktig 'mördarbacke' där endast envisheten får mig att överhuvud taget gå. Det som inte dödar det härdar är min drastiska tanke. Det blir inte dagliga långpromenader nu längre då jag har andra saker på gång.  Denna vecka har vi i promenadgruppen börjat om våra träffar för hösten, jag går en yogaklass en eftermiddag i veckan,  har kurs måndagar och onsdagar och nästa vecka börjar Må-bra-gympan också två dagar i veckan om man känner för det. 

I går eftermiddag var det dessutom säsongens första träff med Stickcaféet, allt det här kräver noggranna anteckningar i min kalender, annars har jag ingen möjlighet att hålla ordning på tiderna. Utöver de regelbundna aktiviteterna kommer alltid något intressant föredrag plus inbokade teater- och filmföreställningar. Allt blir som ett slags jobb för mig numera, att se till att göra sånt som jag mår bra av med varierad stimulans och är road av det jag gör. Och ..... nog är det roligare bli trött efter motion av varierande slag och  möten , än att bara somna så fort man sätter sig i soffan fram teven, då jag inte ens tillgodogör mig det var meningen  att se! Det verkar väl som jag fyller hela min dag med aktiviteter men nog pausar jag också, bl a ett stående inslag varje dag efter lunchen är soffläge med ett korsord - och då blir det också en liten power nap ca 10-15 min. Det här skrivandet funkar också som en avkoppling, och jag slängtar att återigen hitta tillbaka till den skrivarbubbla jag tidigare kunde befinna mig i, en bubbla där jag kände mig helt opåverkad av det som fanns runt omkring. 

Helgen som gick sov jag i stugan natten mellan lördag och söndag, resten av tiden slappade jag bl a sittandes, läsandes på altanen i solskenet och en långpromenad i härligt väder på vägen som går rakt in i skogen. Lite prat med stuggrannarna fulländade de rofyllda dagarna.

Stickcaféet är också verkligen en glädjehöjare, alla kvinnor med olika yrkesbakgrund  tillika mycket olika - starka - personligheter men med vant-, sock- och andra stickarbeten som gemensam nämnare. I går tycktes dessutom ett ackumulerat pratbehov ligga i luften så de två timmarna gick fort. En av damerna som besökt Island med stor behållning hade där lagt märke till rolig skylt vid en bensinstation som sålde 'odyr' bensin till 0,- kr till ca 6 kr.  Om man med vårt språkbruk säger 'obilligt' så är det väl motsatsen till 'odyrt' och då slog mig tanken att om man slopar o:na i båda orden så blir också det motsatt betydelse. Ord är kul! Nå tillbaka till stickandet så har jag nu en tröja på min rundsticka. Den stickas uppifrån och ner i ett ljusgrått, mycket mjukt garn med en tunn lurextråd som effekt. Jag har alltså tagit ett uppehåll från sockstickandet. 

Eftersom det är torsdag idag är det sovrumsstädning som gäller, sängkläderna hänger ute på altanen och idag putsar jag dessutom fönstret och hänger upp rena gardiner, också det ett hösttecken. Sen tar den sedvanliga höstsorteringn av kläderna vid, shorts, linnen och andre tunna klädespersedlar ligger tvättade och väntar att förpassas ut till förrådet och in får varmare plagg komma. Förpassade blir också de plagg som inte längre passar eller duger. Myrorna , Kupan eller Second hand brukar bli belönade med nån fylld kasse. Det känns alltid  så skönt när allt är genomfört och sen kommer nöjet att göra kompletteringsinköp. Kläder är lite av min passion nämligen!

Men, men, inte går det an att sitta så här och bara prata om det som görs och ska göras, då blir det ingenting gjort så nu gäller skärpning för att starta dagens jobb. Först lunch dock, omelett med sardiner, gröna bönor och riven parmesan gör säkert susen! 

Inga bilder i dag heller, en annan gång kanske jag har nåt att komma med!

onsdag 30 augusti 2017

EN BRA DAGS BÖRJAN!

Efter en gråmulen morgon  och nattens regn, våt asfalt och vattenpölar  skvallrar om det, kommer nu solen fram och lyser klar. Det ska till råga på allt enligt prognos fortsätta hela dagen, därav rubrikens glada utrop.

Dagens promenad är också avklarad, och nu har jag hittat den perfekta rundan vad stegmängden beträffar, lite drygt om man nu ska vara så gnidig. Det blir ganska precis 7 km som avverkas till största delen dock på asfalt men ändå, en bra bit grusväg också. Om sanningen ska fram så har jag fuskat några dagar, en dag tänkte jag åka till stugan och avstod från att promenera, det blev inte någon resa av, det blev regn och hemmapyssel i stället. Nästa dag åkte jag iväg och då blev det inte heller något promenerande, I stugan fanns det en del att fördriva tiden med dagen därpå, ingen promenad då och dessutom hemfärd samma dag. Igår blev det bara en minivariant, laddade energi till ett första yogapass på eftermiddagen. Så lätt är det att hitta undanflykter men då kan man ju trösta sig med undantaget som bekräftar regeln.

Yogapasset var nog bra, jag har då i alla fall sovit hela natten utan att vakna någon gång, vilket som regel alltid annars händer. Det kändes  en aning i kroppen direkt efteråt och jag var förberedd på lite dagen efter också, men icke. Fast jag brukar inte heller känna av mina muskler efter nya övningar och ansträngningar. Fortsättningen blir väldigt intressant.

Som jag nämnde strulade vädret till det en aning innan jag kom mig iväg till stugan under helgen, men väl där njöt jag fullt ut av de härliga soltimmarna. Det kändes en aning kyligt och rått inomhus, började med att tända en brasa som värmde både kropp och själ. Själv gjorde jag något som sällan blir av, jag satte mig i altanhörnet med en ny bok  och bekantade mig med huvudpersonerna, mästaren och hans adept, det blir spännande följa med på den färden. Oftast, för att inte säga alltid, läser jag en stund på kvällen innan jag somnar och tycker mig hinna med de böcker jag vill konsumera. Hörde en gång ett uttalande av någon med insikt som påstod att en med kvarts läsning varje kväll  skulle man tillgodogöra sig tillräckligt. Detta tog jag till mig till fullo och har genom alla år skött min läsning på så sätt. Men nu håller det inte riktigt lika bra längre. Jag somnar fortare! Med den fyrbenta sömnmedicin jag har är det omöjligt hålla sig vaken. Hon, katten, kryper ner i min bädd, lägger sig vid mitt hjärta, sträcker ut sig längs min kropp i hela sin längd (en katt kan bli otroligt lång) och spinner mig till sömns.  Troligen, när jag somnat, försvinner hon till en egen sovplats för att när det är dags för uppvaknande komma tillbaka. Hon hör säkert när jag börjar röra på mig, och då är hennes beteende annorlunda. Hon placerar sig  sig vid mitt huvud, lägger en tass på min haka och spinner, jag kan dessutom känna en liten,liten lätt tendens av klorna på tassen som hon rör ytterst sakta. I själva verket handlar det hela troligen om att hon vill ha sin frukost så fort som möjligt, uthungrad som hon är efter nattfastan. Min skönmålning av beteendet är mer romantisk än realistisk.

En tanke som jag då och då försöker bearbeta handlar om mitt skrivande, min modell är ju skriva om det alldeles vanliga, vardagliga livet, då ingenting händer som man ofta uttrycker det, då det till och med är tråkigt, alltså långsamt. Faran med det, som jag upplever, är att allt blir så självcentrerat eller till och med egoistiskt. Jag vet inte heller hur jag annars ska hantera detta,  det är ju min egen tillvaro och mig själv i denna begränsade tillvaro som är ämnet. 

Sen är ju ett tidens tecken egentligen, att i stort sätta sig själv i första rummet. Det är i och för sig inte så nytt, jag tänker på tendenserna sen 60-talet om självförverkligande, frigörelse osv. Allt med de allra bästa avsikter fast för egen del kändes det inte särskilt nytt med tanke på att jag uppfostrats till att till varje pris klara mig på egen hand, dock i en begränsad omgivning och miljö och inte lita till att andra människor står beredda att fixa. Mantrat  var att man kan det man vill. I en dunkel backspegel kan jag önska något annat men var tid har sin uppfattning hur ett liv kan se ut och levas. Sen ändras också språkbruket det som nu är hetast tycker jag mig märka är att man talar mer och mer om narcissism i olika sammanhang. Vackert ord för självupptagenhet för att inte tala om den värsta varianten, narcissistisk personlighetsstörning, som man tyvärr ibland kan tycka sig ana.  Och faran med detta gör åtminstone mig skärrad om tillräckligt mäktiga personer är drabbade. Då är nog mitt banala skrivande  om min händelselösa dag kanske till och med en befrielse. 

Dagens filosofier från min horisont får väl anses avhandlade, och i stället kan jag mer koncentrera mig på bl a vägkantens fägring som jag ser på mina promenader, till och med det man annars betraktar som ogräs att rycka upp så fort det visar sig kan i den miljön vara en prydnad.












onsdag 23 augusti 2017

MAÑANA

Utomhusarbete hela dagen plus den sedvanliga promenaden, som det nu tycks ha blvit, och nu är gumman slut med nässelbrända händer, måste ta igen mig  och pusta ut vid tangentbordet. Får väl se hur det går hålla ihop tankarna så att det blir någonting läsbart. Vågar väl inte hoppas  att innehållet särdeles välgenomtänkt men nu kör jag fritt fram.

Vädret har varit skapligt bra hela dagen och väl lämpat för att påbörja höstarbetet på tomten. Skam, kanske, men jag måste säga att det inte alls är min favoritsysselsättning men det finns en lägsta nivå som rimligen bör upprätthållas. Dessutom skäms jag när jag ser hur jag låtit förfallet ta över. Jag tycker mig vara någorlunda ordentlig eller åtminstone vill jag försöka se till att inte allt går överstyr runt mig men nu är det nära. Det känns verkligen inte bra men med dagens förberedande insats känner jag mig ändå rätt så nöjd, har bl a lyckats fylla fyra sopsäckar som ska förpassas till återvinningscentralen under morgondagen. 

Jag är också bekymrad över äppelträdet som dignar under sin börda, otroligt tätt mellan äppelkartarna. Har med liv och lust skakat alla grenar jag nått, gräsmattan under fylld av små äpplen som ska plockas ihop, men det man inte kan göra idag får bli morgondagens syssla. Mañana, mañana! Det blir säker minst två plastkassar med frukt som får gå med min soptransport.

I förra inlägget nämnde jag ju att min mobil kärvade så igår gjorde ett besök i Teliabutiken för att få hjälp. Jag mötte där en mycket hjälpsam ung man som gav sig tid att både lyssna och åtgärda problemet, fast till en början verkade allt vara i sin ordning och jag hann tänka; Näe, så kan det inte vara, jag hade ju inte kommit ut på nätet när jag var i stugan och det brukar aldrig vara problem numera. Men, si den gossen hade magiska krafter, han tog ut SIMkortet, höll det i sin hand ett par sekunder och sen fungerade allt. Trodde jag, men det lär bli ett besök till ändå, nu ger den inte ifrån sig ett enda litet ljud trots att jag ställt upp alla signaler på högsta volym, den vibrerar inte heller vid telefonsignal. Små problem kan i dessa mobilens tider bli besvärande, fast jag hoppas att den hänger med ett tag till, jag har en deal med tomten!  Hittills har jag lyckats behålla mina telefoner i hela fem år och det lär  väl vara ett  par år över gränsen till vad de klarar av. 

Apropå mobilen så får jag rätt ofta goda råd att se till att alltid ha den med för min egen säkerhet, men har slarvat en hel del med det. Nu emellertid, sen jag börjat om med promenader ut i skogen så känns det tryggt att ha den i fickan så jag har hittills skött mig perfekt i det fallet. Utom en enda dag och då snavade jag på en uppstickande gren på stigen och föll pladask, framåt. Men då var det mobilen som låg kvar hemma! Jag slog lårbenet mot en sten (den var platt) och upptäckte dagen efter att fickan där jag bär mobilen var precis över det stället, så  telefonen hade nog också varit platt efter den smällen om den varit med. Varför jag inte hade den med? Jo det ska jag tala om, jag hade inte sett till att ladda den så när jag skulle ge mig iväg var den totaldöd och behövde få suga på sin laddningskabel. Förresten ömmar det fortfarande på 'slagfältet'  men det är det enda minnet av fallet.

Såja, nu har vilan vid tangentbordet gjort verkan, det blir ändå en middag av enklaste slag, kokt fisk och potatis, kanske nån typ av kall sås till. Jag hade tänkt börja med fönstren också och göra ett i afton men den viljan flög sin kos, det får också bli mañana. Kvällen kan med fördel avnjutas i soffhörnet möjligen en stund med släkten också, det finns alltid gåtor i släktforskningssammanhang och då upphör tiden att existera. Time flies!

måndag 21 augusti 2017

ASFALTVANDRING

Sensommarens fägring


Måndagsförmiddag med en bra start på dagen , frukost, lite koll på sk sociala medier och promenad. Har nu intagit datorstolen, nyduschad och med förstärkning i magen klar för i första hand skrivande. 

Efter det häftiga och rikliga regn som föll i går kväll gav jag mig inte iväg uppåt berget, troligen ganska blött där och till råga på allt halkiga stenar och hällar. Det fick bli gångvägarna  och det gäller att göra de rätta valen, det finns otaliga möjligheter  vare sig man vill gå en lång eller kort sträcka och för mig i de åtråvärda 10 000 stegen. Den runda jag tog gav11300 steg, inte så illa och dessutom var jag torr om fötterna när jag kom hem. 

Under helgen var jag i stugan och det blev inget promenerande, regnet hängde i luften tidigt på lördag och då borde jag kunnat ge mig iväg för regnet kom först långt senare. I kombination med kraftig blåst var det verkligen inneväder, Satt i korgstolen och stickade, mysigt och skönt men det blev en aning långsamt. Till råga på allt var jag helt utestängd från den virtuella världen, av någon för mig oförklarlig anledning hade jag inte tillgång till  internet. Troligen följden av en kontakt med Telias kundtjänst tidigare under veckan. Idag ska jag besöka Teliabutiken och försöka få det hela tillrättalagt. Den här incidenten visar bara hur stor betydelse det har fått att man är uppkopplad, jag har sällan känt mig så isolerad som de här dagarna när inte ett enda litet plingande hördes från telefonen!


Nåja, det blev promenad i sällskap med gräsklipparen, passade på igår när det var soligt, men fortfarande blåsigt, att klippa  gräset med förhoppning att det inte blir någon fler klippning i år. Klippte överallt, tyckte jag, och det tillsammans med plockning av blåbär som fanns på tomten landade stegmängden på 11300.





När jag var klar att åka hem upptäckte jag att mulltoan stannat, och då blev det lite spänt läge så att säga. Vad skulle jag tag till nu då? Läste bruksanvisningen, inget att finna om felsökning där. Förmodligen är tingesten så driftssäker att det inte behövs. När jag kom till grannen för att säga hej då fick jag förklaringen; Strömlöst. Det hade jag vare sig lagt märke till eller ens tänkt på, men det var i alla fall en upplysning som befriade mig från fortsatt oro för ''skithuset'. Det kraftiga stormen hade kanske knäckt något träd som fallit på olämpligt sätt. 

En annan mycket synbar effekt av stormen var det ovanligt höga vattenståndet, säkert runt en halv meter över medel, ovanligt den här tiden på året. Det var nästan risk att platsen för den kommande höstbrasan försvann under vatten!


Högvatten och...

...vita gäss





















Vid mina vandringar ser jag ett och annat som triggar igång funderingar, idag t ex la jag märke till att vid grusvägen som går bl a bakom Maxi tycks den  användas som parkeringsplats eller liknande, hela vägkanten fylld av skräp. Så enkelt att öppna bildörren och slänga ut, fast ännu enklare kan man ju tycka det vara att INTE öppna bildörren utan ta med sitt skräp till närmaste soptunna - eller helst den egna. 





Alldeles vid utkanten av kvarteren där jag bor går en stig, egentligen en genväg till ett elljusspår. Där har under många år byggts lite till och från på en trädkoja. Den har med åren blivit större och större och kanske också ett svartbygge. Byggandet har stannat upp och gått över till rivning eller rent av förstörelse. Idag såg jag att den högt belägna terrassen inte fanns kvar längre. Av allt att döma med tanke på de dynor som låg på marken kanske varit avsedd för övernattning eller annat kvällsmys. 
Nedskräpning, helt klart.


Äppelträdet som inte blev beskuret denna vår tackar med en enorm kartmängd, ser mer urt som en bärbuske på stam!




I slutet av morgonens promenad träffade jag en gammal kompis och en sak är säker, våra fyrfota vänner glömmer aldrig en god vän. Återseendets glädje var stor, svansviftande och kråmande hälsade hon på mig. Efter att jag pratat med husse en stund och skulle gå vidare chansade jag och lockade på henne, hon följde glatt med men när jag skickade henne tillbaka till husse, kom blicken, den där oemotståndliga blick som bara hundar kan ge; vad menar du nu då? skulle vi inte gå tillsammans? du lovade ju! Men det är nu många år sedan vi gick tillsammans, Ronja och jag, upp på berget, gångvägarna på området och på vintern in i skogen på skoterspår, hon alltid lika troget vid min sida.




onsdag 16 augusti 2017

NITTIOTVÅ STEG FATTAS


Lila på sin favoritplats i blombänken


Stegräknaren är en svårflörtad manick, har nu tre dagar i rad försökt att på min morgonpromenad komma över det magiska 10 000-talet utan att hittills lyckas. Nu återstår att se hur jag lyckas med nästa morgon, om jag hittar rundan med den exakta längden, 

Som vanligt åkte jag hem från stugan när det såg ut som regnet skulle komma och det gjorde det natten mot söndag, åtminstone var altangolvet blött. Det ser dessutom ut som vädret blir en aning ostadigt kommande dagar, kanske en solig klämdag, men jag stannar hemma lite längre den här gången, känner mig lite utmattad fast ännu mer känner jag mig taggad att jobba  här hemma. Efter ett par timmar i garaget inser jag dock att framför mig ligger en dryg uppgift. Nu gäller motivation, fokusering på målet och enträget arbete fram emot detta. Promenaderna ska väl också hjälpa mig att få upp ångan. Den nedstämdhet som jag tyckte mig uppleva och skev om senast var högst tillfällig. Men inte behövs något större  sökande efter bakomliggande orsak, svängningar är väl ganska naturligt, människan är ju inte helt och hållet statisk. Fast en bidragande orsak kan ha varit månen då det just de dagarna var fullmåne!

Under sommaren har jag inte haft någon regelbunden promenadrutin och de dagar jag klippt gräset har jag ju gått runt på gräsmattan ett bra tag! Förra veckan jag var i stugan gick jag min vanliga promenadväg var annan dag och det fick bli startskottet för dagliga morgonpromenader här hemma.

Vägen uppför Nöppelberget


Jag har återupplivat vandringarna uppe i skogen och berget, det har bara blivit enstaka turer de senaste åren. Jag började gå däruppe en gång i tiden när jag hade sällskap av en labrador, ja förresten det blev två labbar. När den första vandrade till regnbågsbron avlöstes hon av ännu en och jag fick förmånen att fortsätta promenaderna under några år. Jag följer samma stigar nu upp på Nöppelberget men det visar sig att jag även måste ta en ut svängarna för att nå  de 10 000 stegen som lockar. Efter ett enkelt överslag har jag också insett att sträckan måste ligga på drygt 6 km, I morgon tar jag det!


Eftersom jag hade lite ärenden inne i city igår så blev det fina bonussteg och jag hamnade på drygt 12 000.  Inte blev det bara det jag planerat göra, man måste ju göra lägeskontroll när tillfälle ges men än har det inte fyllts på särskilt mycket i butikerna, alltså jag tänker närmast på klädaffärerna, Fast med mig hem hade jag ändå ett par byxor i ett fulsnyggt tyg som jag fastnade för och det visade sig vara rena fyndet endast 75 kronor var det överraskande priset. Tror det kan bli snyggt med en svart överdel till min svarta skinnjacka under tidig höst. Bara den inte kommer alltför tidigt förstås.





Dagens morgonvandring gav inte heller de siffror jag ville se på stegräknaren men jag närmar mig eftersom det fattades endast 92 steg. Det är fantastiskt att vandra i skogen-berget med mängder av fina stigar, en del är underlag för vinterns skidspår och preparerade för det ändamålet. Många backar, mer eller mindre krävande och allt så tyst och stilla.

Inte bara backar, ibland går det utför också


Envetet går jag också utan någonting i öronen, vill lyssna på skogens olika ljud, på avstånd kan jag också förnimma trafikbruset som ger stöd för orienteringen. Tankeverksamheten svävar fritt på  på kringelkrokiga vägar. Ibland  tänker jag att jag borde skriva om vissa saker jag tänker på men det jag formulerat i mitt sinne går konstigt nog inte att återupprepa. 

Jag lyssnar någon gång emellanåt på radioprogrammet Allvarligt talat och senast råkade jag höra en lyssnarfråga om man var på väg att bli galen när man drömde egendomliga och märkliga drömmar som dessutom förstärkts med åren. Marianne Lindberg De Geer som svarade räknade upp en massa kriterier på vad som tydde på galenskap och jag tänkte, men kära nån allt det där stämmer ju in på mig!!! förutom sömnsvårigheter som jag tacksamt nog inte besväras av. Så ett alltför ivrigt radiolyssnande kan vara en fara i sig men det sägs ju att en sömn utan drömmar också kan få allvarliga konsekvenser, så man får ta emot de drömmar som kommer  vare sig de glada eller galna.


Ny dag! Jag kom av mig med gårdagens skrivande och efter att John Blund överraskat mig var jag inte särskilt skrivlysten.



 Inte heller rörde jag stickningen som låg framför mig, det har stått lite stilla under sommaren. Men jag fick till sist ett par sommarsockor klara efter att jag repat upp en färdigstickad socka. Jag kan inte tolerera alltför stora skillnader i randningen som färgpartierna på garnet kan ge och jag tycker att den omstickade sockan blev bättre, inte alltför stor skillnad mellan de båda.  






Jag måste lära mig att inte sätta mig framför teven på kvällen utan i stället förbereda sänggåendet och lägga mig tidigare, kan ju kanske på så sätt avverka någon fler sida i en pågående bok. 

Morgonens promenad avverkad och YES, jag gjorde det!! Utökade promenaden in på sydsluttningen av Nöppelberget och fick på köpet en tämligen brant backe uppför. När jag nått toppen av den stigen var det bekvämt med en lättsam sträcka utför. Den går nära pistolskyttebanan och idag kändes det som jag gick rakt mot skotten men jag vet ju att jag skulle komma en bra bit vid sidan om. Men det blev lite funderingar om skottriktning, kulfång och förlupna kulor.  Därefter ännu en konditionshöjande stigning innan den lätta hemvägen. Drygt 11000 steg och strax över 7 km långt. Blöt i svett vacklade jag in på bron hemma, fortsatte lika vacklande in i duschen. Sitter nu här och tar igen mig med en avtagande eftersvettning och ett stärkande fika, känner mig belåten med resultatet men kanske kan starttiden bli ännu tidigare. Det sägs ju att en gång är ingen gång och efter tre gånger en vana. Så lätt tror inte jag en vana etableras, det har vid något tillfälle sagts mig att det tar 21 dagar för att en vana ska sitta.  17 dagar kvar alltså.

Dagen som ligger framför blir det att köra bort sopor  till återvinningen och fortsatta insatser i garage och förråd. Fy 17! Nu gäller verkligen motivation och målbild.