VANKELMOD

Håller koll på mattes skriverier

Idag kan jag inte bestämma mig - om jag bara ska slappa eller göra en insats för att närma mig ordning i tillvaron. Har några dagar under veckan som gått försökt ta mig an alla packade flyttkartonger som jag fyllde med innehållet från vardags- och matrummet när målning och tapetsering av de båda rummen var aktuellt. Tyvärr sammanföll det med den stora katastrofen i mitt liv, det känns faktiskt inte som någon överdrift att skriva så. Det kändes ju som marken försvann under mina fötter och hela min kropp dränerades till sista droppen av kraft och energi. Förhoppningsvis är min känsla nu också riktig, tycker att jag återhämtat mig så pass mycket att jag känner en viss initiativförmåga och kan dessutom tänka framåt en smula, dock samtidigt som jag inser att det finns rätt så mycket att ta tag i, men om jag bara kan planera och prioritera tror jag faktiskt också att allt ordnar sig till slut. Men idag otrivs jag på jobbet! Jag har packat upp och tömt hela tolv kartonger och nu står allt framme på bord och golv. Vad skall jag sortera bort?  Det är svårt, det finns minnen med tingen det är just det som är det svåra. Slänger jag också minnet tillsammans med den kasserade prylen? Ett minne som är skönt att fortfarande ha, och har jag möjligen för bråttom, är det månne så att jag ska invänta tidens läkande kraft? Och hur gör jag med alla mina böcker som följt mig under hela livet, jag har ju inte plats för mer än ett fåtal. 

Jag kan alltså faktiskt med glädje konstatera att jag orkar med tillvaron mycket bättre, faktiskt med "mer än en sak om dagen" utan att tuppa av i soffan efter middagen och håller mig vaken på kvällarna numer. Sover bra på nätterna, emellanåt med drömmar också. Fast inatt gick det lite snett. Drömde att jag pulsade fram i snön längs en sluttning, tyckte att något rörde sig under snön, råttor trodde jag och drämde i drömmen till det jag såg. Tyckte jag kände något framför mig som också rörde på sig och det blev väldigt obehagligt så jag smällde till.

Matte störde mig i natt

Det var bara det att jag råkade träffa katten som låg i sängen och hon stack fort iväg, helt oförstående!

Bilen är  provstartad efter sitt långa stillestånd och allt funkade bara bra. Nu står den nytvättad och fin och väntar på en provtur, hur nu det ska kännas. Mitt uppehåll i bilkörningen har ju också varat länge, länge, hoppas de gamla takterna går väcka till liv igen. Spännande blir det - och gruvsamt till att börja med, men jag ser fram emot en tur ner till stugan så småningom när väglaget är tillräckligt gott.

Den stora händelsen igår var när jag fick träffa lille Zigge. Han var sååå otroligt fin, ett vackert barn, bara elva dagar och jag förundras alltid över hur litet och hjälplöst ett människobarn är.

Några små presenter till Zigge

Bläckfisk till Zigge....

...och en Cup-cake  mössa till storasyster

Tänk att dessa  mjuka och fina små fingrar ska komma att bli stora starka arbetshänder, ofattbart och ett under. Den omvända tanken är också en smula ofattbar när man ser en del potentater som i sin maktfullkomlighet tycks äga världen, försöker sätta skräck i omgivningen eller bara seglar omkring uppe på sina bluffmoln. Alla har vi varit små men hur blir vi som stora vuxna, mycket händer under vägen och hur möter vi det och åt vilket håll utvecklas vi? Det är också ett mysterium.

Nu tror jag faktiskt att min återstående dagsaktivitet blir att fälla ihop alla kartonger för vidare transport upp på vinden och sen göra middag. Det blir idag lax med saffrans- och kokossås, potatis stekt med sesamfrö och persilja och det bör väl duga. Lunchen bestod av soppa på broccoli, kidneybönor och ost plus grovt finskt bröd. så ni ser, jag lagar riktig mat, dock inte alla dagar eftersom det minsta mängd jag gör är två portioner men grytor mm blir dubbelt upp och räcker någon vecka. Det gäller att hålla efter frysen så att inte för mycket stannar kvar där!

TVIVLANDE

Inget samband med rubriken!

Eftersom jag regelbundet stiger upp i arla morgonstund för att sen ha en lång, lugn och avspänd morgon, blir det många gånger då som det känns bra att skriva. Det som egentligen fattas är de "kloka" tankarna som oftast ev kan komma längre fram under dagen, och dagarna liknar ju varann nära nog till enformighet. Följden blir att jag inte tycker det finns något skrivvärt. Den egna censuren är oförsonlig som jag skrev till en av mina bloggvänner med liknande erfarenhet. 

Den gångna veckan gick i stort till att sortera och ordna upp papper, en stor del rensas bort, en del fynd görs och jag måste ju få till en nyordning som gäller i min fortsatta tillvaro. Det är egentligen ett riktigt tungt arbete, känns bittert städa bort spåren av en annan människa t o m när det är fråga om det som finns i pärmarna.  Vi respekterade varandras hobby- och övriga intressen och mycket fick vara alldeles privat. Nästa steg, att börja avveckla alla maskiner, ger liknande tankar, men tack vare en god vän har jag dock fått en liten start på den processen. Det behöver ju inte heller forceras fram men mitt huvud säger mig att det är ett absolut måste. Känslan är däremot att jag börjar riva upp och förinta allt det som gav honom en sån stor glädje, att kunna hålla sitt stora intresse levande för att utveckla idéer och konstruera och möjlighet att förverkliga sina planer. Allt detta är för mig oerhört tröttande. Men .... det är en gången tid om än svårt att inse.

Under veckan fick jag också ordning på nya datorn och vi börjar väl ha bekantat oss rätt bra inklusive paddan som oftast finns vid min sida. Dessutom blev det en mindre omflyttning av möblerna, men det brukar ju vara en fortgående historia innan allt landat på sk rätt plats. Beträffande allrummet har jag också en idé om förändring men den ligger längre fram i tiden, andra saker måste först göras för att det ska gå genomföra. 

Det var också sorggruppsträff denna vecka och det var med en märklig känsla jag gick därifrån. Samtalet hade gått på delvis andra vägar, inte så mycket om den förlust vi alla drabbats av utan mer om något som jag skulle kunna kalla vardagsminnen, en del komiska, stämningen var lättare och vi skrattade faktiskt en hel del. Efteråt kom mina tankar av tvivel på vad det handlar om, är det flykt från verkligheten, är det förnekelse eller börjar den förlamande chocken lätta så att tanke och känsla närmar sig varandra.  Det som besvärar mig är funderingar om jag omedvetet förtränger den svåra förlusten samtidigt som jag hela tiden försöker vara i nuet med varje cell och fiber i kroppen, huvudet är den mest svårhanterliga delen! Jag är en tvivlare.

Det är inte heller lätt att återta de goda vanorna eller ska jag säga de gamla vanorna jag har haft. I första hand motionen, de dagliga långpromenaderna. Det är lättare att hitta undanflykter än att klä på sig och gå ut, som tur är har jag min promenadgrupp att träffa varje vecka och det är ju både motion och till stor glädje. Jag går dessutom åtminstone en gång i veckan på må-bra-gympan men nu pågår den bara en månad till, sen är det sommarlov! 

Ännu en veckomatsedel har också kommit till och jag har handlat för de måltiderna, det är faktiskt inte alls svårt hålla sig till den när jag skrivit ner allt på papper. Jag kanske ska vara glad för de små framstegen, förhoppningsvis kommer mera.


Kvällarna boar jag in mig i soffhörnet med virknålar, stickor och garn, det senaste på gång är en "bläckfisk" och sen ett spännande långtidsprojekt som jag inte kan föreställa mig om det blir bra eller dåligt och om det alls blir till belåtenhet.
Det är ju faktiskt inte alltid jag blir nöjd med mina idéer när de har blivit verklighet men vägen fram till det är alltid lika rolig.





 Dessutom har jag lyckligtvis kommit mig igenom Leif G W Perssons bok, starkt tvivlande om jag ska läsa någon fler, det kommer i vilket fall att dröja. Har nu börjat med Khaled Hosseinis Och bergen svarade, den läsupplevelsen tvivlar jag inte på!

Dessutom, just nu längtar jag allra mest på att få träffa min nya, veckogamle granne, lille Zigge!

FRAMSTEG

Nu något nytt för min del, ska med viss försiktighet närma mig paddan och för första gången skriva ett inlägg och det har dessutom av olika orsaker gått ett bra tag sen senast.  För att börja med vädret, det helt outtömliga samtalsämnet  där ingen får vare sig rätt eller det maktbejakande sista ordet. Igår vårdagjämning och dagen började med strålande sol från klar himmel, men den förtjusningen förbyttes ganska snart till grå himmel, snöfall och kalla vindar. På kvällen när jag kom hem från gympan, uppvärmd och lite på gång, skottade jag  bort den lätta snön från garageuppfarten. Tidigt i morse fick jag lov skotta mig fram till brevlådan för att hämta tidningen och då var det tung klabbsnö - snögubbesnö - minst 15 cm.Gårdagens natt temperatur på ca 13 minus har stigit till bara en minus, omväxlande men inte särskilt kul.                                  

Förra veckan skulle jag få hem min nyinköpta dator, inkopplingen blev lite besvärligt tidsödande och slutade med att firman plockade in vissa delar för koll och jag passade på att åka iväg ner till Sundsvall över veckoslutet. Åkte tåg, från Umeå. Norrbottniabanan saknas oss verkligen, att sitta i Umeå nära en timme sent på kvällen är ingen höjdare. Hemkommen igen fortsatte datorinstallationenq och allt fungerade, till en början, men innan gårdagens slut hade också datorn slutat, med andra ord helt lagt av. Så nu får jag börja dagen med förnyad kontakt med datafirman. Och jag som får en sån himla huvudvärk när dessa tekniska prylar konstrar. Ibland kan man väl tycka att de lever sitt eget liv, men varför inte parallellt med mitt då? Fast paddan är då fortfarande positivt samarbetsvillig. 

Eftersom en olycka sällan kommer ensam så fick jag ännu ett bakslag igår och redan till frukost. Tyckte det var något oväntat hårt i muslin, usch för skräp var min första tanke. Sen kände jag kratern i min mun. Tandläkartid den sista mars.

Ja jag vet inte hur man i dessa negativa rader kan hitta något framsteg men jag hade tanken att det handlade om att jag förnyade och förändrade min datorutrustning, att jag utvecklar mitt förhållande till paddan och att besöket i Sundsvall gav mig förnyade krafter och välmående. Viktigt och välkommet framsteg !

LJUSARE TIDER

Försiktigt optimistisk redan  vid dagens början och jag får bara hoppas att känslan växer i kapp med att dagen går. 

För, som jag antog skulle måndagens TVÅ aktiviteter kräva stor del av mig, men att det nästan skulle ta kål på mig kunde jag inte ana. En fördubbling av dagsprogrammet är mer än vad en pensionär  i allmänhet utsätter sig för, i synnerhet inte jag själv i nuvarande situation. Idag fem månader sen min Börje somnade in, jag kan inte förstå att det hände och det är omöjligt att acceptera. Efter träffen med sorggruppen, när jag satt på bussen hem kände jag hur urlakad  jag var, riktigt illamående, och tänkte när jag klev av bussen på hemmahållplatsen, att jag orkar inte gå de få stegen hem. 

Det blev så att säga en lugn kväll och jag avstod utan ånger från gympan. I går morse hade jag fortfarande inte vilat tillbaka mina krafter men promenadgruppen är inte något man skippar i första hand, så jag gick iväg, men nog blev det både en kortare och en lugnare runda än vanligt. Eftermiddagen höll jag mig stilla, stilla och vilade men det var först sent på kvällen jag kände mig någorlunda återställd och har sovit gott. Idag känner jag mig något mer balanserad.

Jag skyndar mig att skriva några rader nu eftersom det är mitt avsked till min gamla dator. Den har trilskats med mig från och till under en längre tid, eller är det kanske jag själv som misshandlat den. I vilket fall så gick jag till min datahandlare i lördags och bestämde mig för ett nytt paket och nu på förmiddagen får jag nyheterna inmonterade och förhoppningsvis ställer jag inte till någon oreda genast. Däremot har jag insett att jag nog har en hel del städjobb bland allt innehåll men det kan ju bli riktigt roligt också. En hel del är ju dessutom avslutat kapitel. Som lite smågodis följer en padda med !!

Eftermiddagen kommer jag nog att ägna mig åt att bekanta mig med den nye, det är ju naturligtvis nytt operativsystem att utforska. Stackars mig. Men det var värre förr, åtminstone när vi för 16-17 år sen skaffade första datorn och  utan erfarenhet alls skulle börja trycka på knapparna. Det blev datakurser för att nöjaktigt lära sig hanteringen men frågan är väl om det inte är på tiden att bygga på kunskapen lite mer, den är alldeles för minimal upplever jag. Framtidsprojekt göder livsgnistan.

Med tack till den gamle avslutar jag den här harangen, inlägget är mitt etthundraförsta. Nästa gång jag skriver är det via en ny fräsch kanal, skillnaden märker jag nog bara själv och det känns dessutom spännande. (Data)Framtiden är här!

VÅR I ANTÅGANDE

.....och var har vintern tagit vägen? Senaste natten har det inte varit kallare än 4-5 plusgrader och större och större fläckar gräsmatta blir synliga.

Påskliljorna spirar 

  

Däremot är det på andra ställen på tomten långt till vår. En av mina FB-vänner skrev om knoppande rabarber och därav syns intet här. Under den här snön döljer sig faktiskt ett rabarberstånd som tar lite mer tid på sig










 I lördags när jag gjorde en liten stadstur kunde jag gå på helt snöfria gator och förresten fanns inte mycket synlig snö heller. Det kändes vår i luften, och det var vårvindar så friska att det var svårt hålla balansen. Uppmuntrad av det sköna vädret beslutade jag att ta en långpromenad hem. Nu är det bara så att vårt bostadsområde ligger norr om själva stadskärnan och på betydligt högre höjd och det kan synas som vi bor i en annan klimatzon. Ju högre upp jag kom desto mer snö. För att slippa blåsten - trodde jag - tog jag en genväg över kyrkogården, men kan man tala om felval så nog blev det följden. Det var inte bara snön utan alla gångvägar var is och halka och under snön vid sidan  fanns vatten. Så småningom närmade jag mig sköna hemmet men jag hoppas att ingen såg mig sista biten på trottoaren som förutom att luta åt två håll var täckt av blankis och jag hasade mig fram närmast de häckar som fanns och tog stöd för att hålla mig kvar på fötterna. Lättad hojtade jag ÄNTLIGEN när jag kom in på garageuppfarten som lyckligtvis är isfri. 

Tidigare under veckan har jag ett par dagar haft en del praktiska saker att ta itu med, saker som rört Börjes bortgång och måste ordnas. Det är i och för sig oundvikligt och kan kännas befriande när det är gjort fastän jättejobbigt och jag känner mig nästan helt kraftlös efteråt samtidigt som jag också tagit ännu ett steg. 

Det som verkligen har stärkt mig är att jag har kunnat hålla mig till min bestämda matsedel för veckan. När jag skulle veckohandla hände det som man brukar raljera över ibland, jag säger bara minneslappen! Jag hade skrivit en sådan och när jag skulle stoppa den i min handväska upptäckte jag min mobil som låg bredvid, kollade den, fann den nästan urladdad och satte den på laddning. Gjorde mig så i ordning och gick iväg till MAXI, väl där skulle jag ta upp min minneslapp ur väskan. Borta, fanns inte där! Det var bara att gå köprundan och plocka ur minnet det som skulle handlas och hoppas att jag inte glömde något väsentligt. Rena minnestestet alltså. Väl hemma kunde jag konstatera att förutom att minneslappen låg kvar på skrivbordet, fattades det en burk bambuskott, som jag visserligen stått och hållit i utan att lägga i korgen och det var bara den färska ingefäran jag totalt glömt bort. Nåväl det kändes tillfredsställande  och det som inte fanns med hem kunde jag ju köpa senare eftersom det var till lördagens middag det skulle användas. Den dagen  gick jag återigen till MAXI för att komplettera och hade skrivit en ny minneslapp. När jag plockade upp den, trodde jag, var det inte rätt lapp utan den tidigare kvarglömda! Tablå!  Lite galen kände jag mig men skrattade ändå mest åt eländet. Vad har en minneslapp att göra i mitt liv,  egentligen?!!

Vad jag åt under veckan efter fettisdagens frosseri kan väl också nämnas, jag kan ju också se att en veckas matlagning räcker åtminstone för två veckor fram i tiden med tanke på antalet portioner jag lagar. Det blev ett par dagar med Clam Chowder (musselsoppa), pastagratäng  och mikrad tidigare lagad mat. Lördagens middag Indonesisk köttgryta och på söndag var det bekvämt med lite tjälknöl från frysen och färdigköpt potatissallad. För den kommande veckan behövdes väldigt lite handling - utan minneslapp - och desto mer  från frysen, så det blir en enkel match.

Idag har jag med god hjälp gjort en första genomgång - inventering av utrustningen i snickarboa. Vi kunde bara konstatera, förutom allt som fanns där, vilken utomordetligt klurig och uppfinningsrik person som härskat där. Skillnaden mellan yrke och hobby var nog hårfin, han var till minst etthundra procent konstruktör som ofta hade geniala lösningar på praktiska problem. På eftermiddagen är ett nytt möte med sorggruppen och jag anar att  jag kommer att känna av dagens övningar på ett och annat sätt.  

FETTISDAG

Mulet och grått men lyckligtvis promenaddag med glada gänget. Eftersom det är första tisdagen i månaden lyxar vi till lunchen och "går ut" och äter d v s vi byter ut den vanliga  lunchen på Café Banjamin. Idag vandrar vi ner till Skellefteå Kraft Arena och restaurang Rinkside där det bl a serveras stekt fläsk med raggmunkar och bruna bönor, naturligtvis dessutom semlor. Rejäl husmanskost så det föreslår, krävs nog att man inte satsar på närmaste promenadvägen hem eller kanske ännu hellre, en extra runda senare under dagen, men gott blir det sannerligen.Skulle tro att den ugnsbakade fisk med potatismos som också finns på menyn inte kan konkurrera!

Egentligen skulle jag väl skriva inlägg vid dagens slut men för mig känns det bra att i stället göra det i på morgonen, som ett sätt att väcka livsandarna. Samtidigt är det ganska svårt att kunna påminna sig vad den gångna dagen innehöll, men jag skriver ju inte heller en ren dagbok utan det blir en splittrad kompott och då spelar det inte någon roll vilken tid på dagen det är. Som bekant kan det ju t o m gå veckor mellan mina inlägg, men det kan väl vara så att om jag svamlar fram något varje dag så blir det till slut en vana också. 

Igår fyllde jag dagen med massor av telefonsamtal till bl a TSV, försäkringsbolag, banker, bokade tider och betade av en hel del nödvändiga åtgärder. Så ....... nu är bl a bilen registrerad i mitt namn, återstår bara det allra värsta; att få ut den ur garaget och sätta sig i förarsätet, trycka på knappen och rulla iväg. Fy, fy, fy vad jag gruvar mig, men första hjälpen kommer jag att ha av en förträfflig ung man som jag har full tillit till. Jag skulle väl inte behöva känna så här inför bilkörningen men faktum är att det är över fyra år sen jag satt vid ratten senast och dessutom är det en ny bil. Anledningen har varit att jag tyckte mig inte se tillräckligt bra, ett glasögonbyte i somras gjorde susen och synen kändes återställd, något som inte stämde på tidigare glasen antar jag. Jag lyckades dock skjuta upp att börja om att köra igen och så var det ju detta med den nya bilen och dess nymodigheter. Men, som alltid, man ska inte lämna saker och ting ogjorda, en dag kan det bli oåterkalleligen för sent.

Allt pappersarbete tog mycket tid - och ork - från gårdagen inklusive att jag lagade både lunch och middag, fortfarande inget avancerat men det blev först egengjorda hamburgare och sen en soppa till middag gjord på vitlök, broccoli och potatis, god med lite överströdd parmesan och creme fraiche. Efter dagens matorgie blir det nog bara en tallrik uppvärmd soppa till middag, nån måtta får det lov att vara på njutningarna!

Jag hann aldrig till mina handarbeten igår, energin räckte inte så långt. Efter gympan, dit vi gick-klafsade fram-i riktigt slaskföre slappade jag i soffan med en kopp te och det var de hele för den dagen.

SNÖ - IGEN

Ny vecka, måndagmorgon, ny planering och - nysnö. Under natten har det snöat och ett tunt, vitt och än så länge vackert lager ligger på marken. Eftersom temperaturen under natten legat endast drygt en grad under noll och redan är på plus kommer det vita säkert att förvandlas till grått, slaskigt och mindre vackert under dagen. Det får ju förstås gärna bli klart väder också men tyvärr har inte meteorologen kunnat lova det.

Mina planer för dagen klara, nu en del praktiska saker som jag äntligen kan ta itu med, nästa steg i min nya tillvaro så att säga. Dessutom har jag under morgonen totat ihop en veckomatsedel för första gången på många, många veckor. Den senaste gällde vecka 42, men redan vecka 41 sprack allt planerat och jag har sedan dess famlat nästan i blindo, åtminstone har det i stort sett blivit ur hand i mun. Ambitionen är att nu göra ett allvarligt försök att också hålla mig till planeringen, och jag vet ju efter alla år hur bekvämt det är att ha det så.. Dessutom blir jag bara förvirrad av att hela tiden fundera över vad som nästa måltid ska ligga på tallriken.

Som mellanstick under dagen ska jag försöka ägna mig åt ett bland de tråkigaste jag kan ta mig för, nämligen fästa trådar i mina handarbeten. Nu har jag en hög med saker som ligger och väntar att bli klara och dessutom ska jag tova en höna!!?? Inget mer avslöjas i nuläget, men jag lovar att om allt går som det är tänkt kommer en bild, är fortfarande tveksam till monstret men meningen är att en omgång i tvättmaskinen ska göra susen. 

Jag vill ha undan de här oavslutade arbetena nu så att jag kan fortsätta med nästa påbörjade, som är en stickad hund. Den tillhör också avdelningen märkliga saker som jag håller på med, kan också bli rätt läcker om jag lyckas. Det är ändå så att jag upplever en så otrolig avkoppling och vila när jag försvinner in i soffhörnan bland alla garnnystan och obegränsat släpper iväg fantasin. TVn går  hela tiden och jag kan samtidigt titta om det är något som intresserar. I lördags avstod jag helt och hållet från mellon, på annan kanal visades samtidigt en konsert med 150 venezuelanska ungdomssynfoniker. Den glädje som alla, musiker, publik och inte minst dirigenten, strålade av gick oerhört starkt ut genom rutan. Avslutningsnumret - Land of Hope and Glory - helt i klass med The Royal Albert Hall. Feelgood om något!

Om man kan tala om vårtecken efter en obliven! vinter så tycker jag att det är när man kan börja hänga tvätt utomhus, och nu sitter årets första omgång ute under verandataket. Finns det något som doftar bättre än lufttorkade kläder? Absolut oslagbart!

Ett visdomsord från ordspråkssamlingen: 

Vi ler inte därför att det har inte hänt något bra, däremot händer det något bra när vi ler (Japan)

MORGONSTUND

...och inte guld i mund åtminstone vädermässigt, helmulet och ynka 1,3 minus som lägst under natten. 

Uppe med tuppen idag, Lila började väcka redan vid femtiden och det gick inte tala henne till rätta, hon bara skulle ha sin mat för att sedan kunna kura ihop sig och sova vidare. Själv fick jag en tidig frukost lyssnande på radions P2, tidiga mornar är det en lisa för själen. Nu ska jag som förberedelse till Vasaloppet ta tag i min något misshandlade blogg. Det blir ojämnt med inläggen men oftast tycker jag inte att jag har något att skriva om eller också har jag glömt de under mina promenader memorerade inläggen, tankar och reflexioner som kommit och gått. 

- Och Vasaloppsstarten är lika fascinerande varje år, liknar myrornas krig i verkligheten, alla tusentals människor som bara rinner iväg genom rutan - amazing!

För att nu ta det där med promenaderna, i förra inlägget nämnde jag att jag kommit igång och redan avverkat någon runda och jag har fortsatt, visserligen inte varje dag, det har ju återigen blivit en osannolik halka. Fast i måndags var väglaget det allra bästa jag kunde nöjt konstatera att jag tog mig runt på en tid fyra minuter kortare än veckan innan.Senare under dagen var det återigen träff med sorggruppen, som redan tappat en deltagare. Själv är jag fortfarande tveksam om värdet men det är väl heller inte fel att delta och samtala med andra.

På tisdagen var det promenadgruppsdags och då var halkan förfärlig men jag och kompisen Yvonne fegade inte utan drog iväg hela rundan och så snabbt vi överhuvud kunde, och jag kan försäkra att åsynen av kyrkan och tanken på den hägrande lunchen har aldrig varit mer välkommen. Jag var ordentligt trött!  Och inte vet jag om det berodde på att jag tömt mina resurser, men på onsdag var jag fortfarande trött, riktigt trött alltså, och efter jag ätit lunch föll jag till föga. Jag gick och la mig i sängen, drog täcket över huvudet - och somnade. Bortåt tre timmar senare, närmare bestämt kl 16.45, vaknade jag, återställd! Om någon undrar, jag kan bara försäkra att jag också natten efteråt sov gott. Men det hela var nog resultatet av ett visst övermod, tanken på Ikaros kändes inte så främmande! Förresten fann jag i ett tidningsuppslag med ordspråk från hela världen detta: Även den mäktigaste örn kommer ner till en trädtopp för att vila, och viss uppmuntran i följande: Där en örn inte kan fortsätta hittar en fluga fortfarande tio vägar! 

I fredags hade jag klipptid hos frissan tidigt på dagen och stannade mig kvar på stan ett par timmar extra bl a för bokrean och inköp av ett par handarbetsböcker jag sett ut. Det är ändå märkligt vilken uppsjö av sådana böcker det finns, används de som bilderböcker eller handarbetar folk verkligen i den utsträckningen? 







Erfarenheten från tidigare hantverksutställningar är den att försäljningen gick trögare och trögare för alla kategorier. Jag själv har ju alltid något objekt i händerna, antingen drabbar mina alster någon som present eller så har jag numer börjat planera att ägna mig åt sådant som 
det kan finnas behov av och skänka till olika hjälporganisationer. Tanken att det kan komma till användning känns bättre än att bara fylla byrålådorna. Försäljning är inte  my cup of tea, min bristande självkänsla hindrar mig.

Ett annat steg som jag tagit i veckan, och det är stort för mig åtminstone. Jag har lagat mat, och då menar jag verkligen lagat och inte bara hittat nåt i frysen att mikra eller annat enklast möjliga. Nåja lagat och lagat, inte alltför invecklat, började med en löksoppa som faktiskt är en liten favorit, ugnspannkaka med broccoli och getost och därefter en stark chili. Fjärde maträtten för veckan blev en enkel kycklinggryta igår. Lite knepigt är det att laga bara en portion, det måste bli fler åt gången som hamnar i frysen, mikrad mat går nog inte undvika. En av föresatserna när jag slutade jobba var att varje dag äta nylagad mat. Det var för mig vardagslyx, trött som jag var  att göra storkok för veckornas behov, matlådor och ha middagsmat färdig i frysen. Tvärt emot vad många tycker om att hacka, skära och förbereda grönsaker, rotfrukter och vad det än kan vara, så tycker jag att det är rena terapin, man får ju gratis "tanketid" eftersom handen med kniven går av sig själv!  

-------------------

Har gjort en liten paus och fått iväg 14377 optimistiska Vasaloppslöpare, det såg tjockt ut, för att klara vattnet som tränger in hade man smalat in en del  av spårområdet till endast 12 spår mot normalt 52, så den siste startande tog det lugnt eftersom han insåg att han ändå skulle få stå och vänta längre fram och ambitionen var att komma fram till Mora i sinom tid.

Jag gick på gympan bara en gång under veckan, hann faktiskt inte hem från stan i måndags, och som alltid är det väldigt skönt komma hem efter passet, och att alls ha kommit sig iväg. Den livslust jag börjat känna av håller i sig, det känns om om jag kunnat börja tänka lite framtid också om än omöjlig att föreställa sig. Vad är jag och hur är jag utan Börje vid min sida? Jag googlade lite på Kristina Lugn och fann bl a en strof som på ett ungefär var "jag saknar den jag var tillsammans med honom". Jag hoppas kunna behålla den känslan och inställningen jag hade då, den som kom från min innersta kärna.

Avslutar med ytterligare ett ordspråk som också är en knäpp på axeln: Små fåglar som sjunger för tidigt, råkar ut för kattens klor! Men .... idag ska jag gå på kaffekalas och doppa födelsedagstårta och det är riktig söndagsbonus!