Summa sidvisningar

lördag 29 april 2017

SNART VÅR!?

Nu känns tiden verkligen ha gått fort och dessutom varit lång efter senaste inlägget som skrevs i början av påskhelgen. Och så här under april månads sista dagar ska väl vårkänslorna stå i beredskap men något ivrigt trampande lär det knappast bli. Kyliga vindar och fortfarande mycket snö liggande kvar dämpande all obehärskad känslostorm.

Lägger jag dessutom till väderprognosen för valborgsmässoaftonen så lär våren hälsas med tyglade känslor, det kan förväntas snöfall precis hela dagen och en vårsol lysande med sin frånvaro! Anpassningsbar som man är så kan inte opassligt väder hindra alla aktiviteter, ser fram emot vad det än kan bli.

Om jag tänker tillbaka på påskhelgen så blev den alls inte vad jag till en början planerat. Med en dyster väderprognos i bakhuvudet hade jag tänkt mig en helg uteslutande ägnad åt släktforskning sittande vid datorn, men se där bedrog jag mig på det grövsta. Den fulingen behagade gå sin egen väg på skärtorsdagen, helt plötsligt försvann min internettillgång. Efter alla standardförsök att återställa den bristande funktionen kontaktade jag internetleverantören och fick bara beskedet att jag hade fungerande signal fram till routern och rekommenderades ta kontakt med supporten. Som naturligtvis då redan tagit påskledigt och inte fanns tillgänglig förrän på tisdag. Till råga på allt fungerade inte ens skärmen. Puuuhh! Då återstod bara att roa sig med sockstickning, lite städning och andra påhitt.

Nästa steg i datorproblematiken blev en supportkontakt som inte gav annat besked än att jag skulle kontakta firman där jag köpt routern! Och jag som i princip gjort slut med den fick lov bita i gräset och kravla mig dit. Inget fel på routern som undersöktes, fick instruktion hur jag skulle koppla in enheterna och stack glad i hågen iväg hem. Det blev pannkaka av allt, inkopplingen tycktes funka men eftersom skärmen fortfarande var svart gick det inte fortsätta. Ringde firman i desperation och krävde att en tekniker kom hit för akuthjälp. Det blev positivt resultat men se den där skärmen kunde misstänkas ha pajat! Och det bara efter ett och ett halvt år! Då kändes måttet vara rågat med tanke på alla besvärligheter inklusive kostnader som denna dator förorsakat mig. I sitt tillmötesgående erbjöd sig teknikern att ta med skärmen, kolla den och ev komma hit med en ny om det skulle visa sig nödvändigt . Så blev det dessbättre inte, det var en säkring som gått och vips hade jag återigen en fungerande datoranläggning med ett litet undantag, nu fungerar inte skrivaren och jag har inte kunnat uppbringa mod  att kontakta datorfirman. Det har blivit en 'neverending story'  som plågar mig i mitt innersta.

Annars är det avslutningstider på den mörka årstidens aktiviteter nu, säsongens sista visning i Filmstudion, Fäktaren, en sann historia om Stalin-tidens förföljelser, och en gymnastiklärares stora och framgångsrika engagemang i sina elever. En parallellt löpande kärlekshistoria kryddade och balanserade upp  de obehagliga avsnitten och man gick därifrån fylld av en behaglig känsla. 

Säsongens sista teaterföreställning, Darling Dorotea, producerad av Västerbottensteatern var sanslöst rolig med en allvarlig grundton och en annorlunda, spännande scenografi. Vi kan vara lyckliga med den teatern i vår stad, hoppas att  teaterchefen, Fransesca Quartey vill stanna kvar ännu ett tag. Nu återstår bara primärföreställningen av sommarteatern, Sound av Musicals, sommartoner i sommarkväll och i regi av den geniale Bobo Lundén som också står för manuset tillsammans med Fransesca. Det kan bli en bra start på sommaren en kväll i juni, lördag den 17:e alltså!

I torsdags avslutades också gympaterminen så nu gäller det att övervinna bekvämligheten och ge sig iväg på dagliga långpromenader för en smidig uppstart när hösten kommer. Jazzklubbens sista caféträff har också avlöpt med lokala musiker som underhållare och det blev en liten trevlig uppföljare vid Aktiva seniorers senaste månadsträff, då välkända, jazziga och medryckande toner flödade. Det som är kvar på listan med regelbundna aktiviteter är tre träffar  på stickcaféet och ytterligare en månad med promenadgänget, sen står jag helt utan gruppstöd över sommaren, men det kommer väl en ny höst hoppas jag.

Ett stugbesök har också blivit av, på Påskdagen tog min längtan över och jag gav mig iväg och möttes av ett varierande väglag sen jag svängt av från E 4:an. En slaskig grusväg och djupa spår i hårt packad snö, dock inte många isfläckar men jag kände en viss oro för hemfärden när den strålande solen fått göra sitt jobb. Ett gott råd om vägval från en stuggranne gjorde hemfärden betydligt lättare och ett trevligt fikabesök  hos mina tidigare grannar gjorde min dag. Nästa stugbesök får nog vänta ännu ett par veckor, om inte annat för att stugvägen ev har torkat upp, den brukar bli besvärlig att ta sig fram på ungefär en vecka på våren Sommar däcken sitter nu på bilen så jag räknar inte med att möta ytterligare vinterväglag. 

Jag har ju till min glädje mina handarbeten att roa mig med, jag har snöat in en aning på att sticka sockor och min motvilja att upprepa samma sak gör att jag letar och hittar hela tiden nya varianter, just nu en ankelkort modell kallad Midsommarsockor i både ett tunt garn och med tunna nålar, Ett litet spetsmänster ställer till lite förtret så jag ständigt förirrar mig bland omslag, överdragshoptagningar och slätstickade varv. men stickar gör jag ändå hela tiden vare sig det går framåt eller bakåt. Tillsammans med några av deltagarna i stickcaféet gjorde vi en dag en utflykt till en lokal garnförsäljare och till min förvåning följde några garnnystan med mig hem. Ett grått, supermjukt garn som jag blandar med en mycket tunn silverglittrande  tråd och ska bli en enkel, rak tröja stickad på grova nålar uppifrån och ner.

Släktforskningen finns naturligtvis hela tiden med i spelet om min vakna tid, kontaktade förresten en kusin för DNA-test i förhoppning att genom hennes analysresultat kunna sortera bort de träffar som ligger på min mors sida. Dessutom har jag upptäckt en del grava felaktigheter i mitt släktträd som jag nu försöker rätta till. Det hela kan liknas med ett enda stort Sisyfosarbete, vägen till målet ligger delvis i skymningslandet men jag ger inte upp hoppet att nå ända fram.

Eftersom det också brukar vara dags att sätta penséer inför den här helgen ska jag se till att skaffa hem plantor som får ersätta den torra. bleka ljung som fortfarande sitter i väggkrukorna sen i höstas. På bordet inne på bron står fortfarande en kruka med slaka påskliljor. Natten efter jag satt ut dem sjönk temperaturen ner till 10 minus och de har inte till fullo återhämtat sig efter den pärsen.

Just nu sol men himlen är inte helt klar, de få snöflingor jag lyckades se i den tidiga morgontimme när jag gick upp har inte förökat sig och det blir kanske en vårdag med tendens till blåst. Grenarna på de stora träden på andra sidan gatan rör sig oroväckande mycket och än så länge biter den vinden vasst i hyn.

Till slut ett kort citat ur boken Grumpy Cat:

Sann grinighet handlar om att bejaka allt förfärligt, i allt som händer, varje dag 
och kom ihåg: 

ALLT ÄR ELÄNDE och att VARJE NY BÖRJAN HAR ETT  SLUT

Kontentan av det blir alltså att finna något att njuta av i den just nu pågående tiden





fredag 14 april 2017

PÅSKEN ÄR HÄR

Strålande sol från en närapå klar himmel, nattemperaturen hade krupit ner under 10-strecket så på den punkten stämde väderprognosen men det mulna nederbördsområdet syns inte till än så länge, felaktigheter i den riktningen från vädertjänsten gillas. Enligt prognosen för närmaste tiden så verkar kvällen bli mulen med nederbörd, morgondagen mulen medan avslutningen på helgen ser hyfsat bra ut. En kojdag går väl ställa in sig på och också tolerera.

Långfredag var i min barndom verkligen en lååång dag, det gällde att hålla sig i stillhet, värst var att det gick inte för sig att gå till någon kamrat inte ens ringa till någon tilläts. För min egen del kommer jag ihåg att jag oftast satt på golvet längst in i sovalkoven i mitt rum och läste, föräldrarna kunde ta en välbehövlig vila hela dagen, kanske stod en köttgryta sakta kokande på spisen för minimalt stök med matlagning. Påpekas ska kanske att mestadels kokades maten, stekt kött förekom som jag minns endast i form av renskav och fisk som stektes var röding, i övrigt kokades all fisk om inte var gravad. Ja, naturligtvis stekte mamma köttbullar men jag undrar om smaksensationen av kokt renrygg (njarri) skulle tilltala lika väl i dag, men på den tiden var det en höjdpunkt.

För övrigt minns jag faktiskt inte om vi ens gick till kyrkan, mamma och jag, däremot var Påskdagens högmässa självklar att gå till. Min pappa gick mig veterligt bara en enda gång till kyrkan, i samband med min konfirmation! Församlingens kyrkoherde hade varken bil eller körkort och pappa var den som oftast skjutsade honom till byamöten och gudstjänster utanför samhället. Med tanke på de stora avstånd det rörde sig om fanns god tid till samtal dem emellan. I sitt griftetal vid pappas begravning talade kyrkoherden om Vännen Johannes som satt med vid dessa möten, längst bak i rummen, stilla lyssnande.Andlighet kan väl bejakas på många sätt.

I den tidiga morgon när jag klev upp pågick en radiorepris av Filosofiska rummet med rubriken Handen och tanken, klistrar in länken om nån vill lyssna

 http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/821611?programid=793. 

En av många förklaringar till bl a handarbetets betydelse för välbefinnandet. En annan sak som nämndes  var den direkta känsloväg till hjärnan som finns på handens översida. vilket påminde mig om den lilla kärleksyttring jag visade min sambo den tid det begav sig. Många gånger under våra bilfärder tillsammans, oavsett långa eller mycket korta, la jag min hand över hans hand som oftast vilade på växelspaken och kunde alltid se ett välbehag i hans ansikte och gemenskapen kändes lite extra tydlig.Det här radioprogrammet tycker jag om att lyssna till, lite oförklarligt eftersom det är ytterst sällan jag kan följa tankegångarna och samtalen, oftast har jag samtidigt varit sysselsatt med att laga mat så det har blivit en form av passivt lyssnande.

Det blev en skön start på dagen, satt kanske en hel timme i soffan med min stickning, ett par sockar som jag växelvis stickar på och river upp, än behövde sockskaftet snävas in,  än blev det  för långt och som inte det var nog blev färgväxlingen på det melerade garnet inte till min belåtenhet. Rev alltså upp och försöker nu från en annan del av nystanet. Jag har svårt för att bara säga OK det får duga om jag tror att jag kan få ett resultat som tilltalar ögat mer. Men nu börjar den här stickningen kännas tråkig, måste se till att den snabbt blir klar så jag kan börja med den nya stickning som väntar. Sen blev det ett skönt bad och sålunda klar för dagen kändes det på sin plats att skriva ner några spridda tankar.

Med tanke på dagens betydelse och den lilla ömhetsbetygelse jag berättat om avslutar jag med
sista strofen i Bodil Malmstens diktbok Det här är hjärtat:

Jag ser ditt ansikte framför mig
En ram av lysdioder omkring det
den första gång jag såg dig
Den sista minns jag inte
Jag visste ju inte

Det ringde

tisdag 11 april 2017

PÅ RÄTT KÖL

Efter några dagars stíllsamhet  är jag så att säga på banan igen, alltså tillbaka till rutinerna, Gympa i går, gruppromenad idag med thaimat till lunch och veckohandlingen avklarad. Idag fyllde jag bland annat upp grönsakslådan, Lilas matförråd och mera sand.

Jag kände mig lite down efter fredagens händelse, terrordådet som så snabbt störde vår trygghet. Jag kan inte säga att jag blev rädd  men jag kände mig ändå mycket påverkad. En gång i tiden i samband med Ungernkrisen kommer jag ihåg hur rädd jag blev, omåttligt rädd faktiskt. Världskriget hade jag i ganska färskt minne, dessutom hade det ju hunnit komma ut avskyvärda bilder och fruktansvärda berättelser från krigets fasor, allt skrämmande och svårt att fatta. Då, 1956, var jag genom jobbet utskickad till ett för mig helt obekant litet samhälle, bodde i ett uthyrningsrum men hade lyckligtvis? en radio. Det var före TVns tid och det fanns bara en kanal på radion men jag kan försäkra att jag lyssnade till alla nyhetssändningar som jag kunde hitta och blev därigenom också mer och mer skrämd och rädd tills jag en dag insåg att jag betedde mig inte på ett sätt som var särskilt nyttigt för mig. Därmed inskränkte jag radiolyssnandet, möjligen att det blev en nyhetssändning per dag. Jag tror att det beslutet kom att prägla mig för resten av livet, man ska naturligtvis hålla sig informerad men inte preparera sig med allsköns negativ information. Så också nu.

Men, att som litet barn uppleva vuxna människors oro och rädsla tror jag påverkar på ett negativt sätt. Självklart förstår jag att mina föräldrar påverkades av världshändelserna, påtagligt var ju mörkläggningen och så småningom blev pappa inkallad men han var ganska snart tillbaka då han ansågs var i beredskapsläge hemmavid. Men jag såg ju den stora världskartan som satt på väggen ovanför min säng där morfar och pappa markerade frontlinjer. Soldater eller det var väl troligen hemvärnet som kom marscherande genom samhället för utspisning med mat som serverades av lottorna för att inte tala om när när befolkningen evakuerades från en finsk by och inkvarterades i alla tillgängliga lokaler, bönhusen, pingstkapellet till och med kommunalhusets sessionssal och skolan. Det innebar ju att vi skolbarn blev lediga då men vårterminen det året förlängdes till midsommar. Men inte förstod man vad det egentligen handlade om, vi fick ju nya kamrater att leka med och så lärde man sig snabbt finska ord, jag kan fortfarande räkna till tio!

En annan sak jag har i klart minne är från den gången när vi skulle åka Jämtland, Jag skulle fylla fem år på hösten det året och det var naturligtvis grusvägar möjligen i ett skick som vi idag inte kan föreställa oss. I vart fall så körde pappa fast med bilen i jäslera och blev tvungen att kalla på hjälp. Lyckligtvis fanns det ett hus i närheten där en man ställde upp för att få loss bilen. Jag förstår ju att min mamma inte ville att jag skulle komma ut i geggan och hon motade mig mycket effektivt genom att säga att den där karlen kommer nog från kriget! Det räckte för att jag skulle bara smygkika på honom genom bakfönstret på bilen. De som kom från kriget hade jag ju sett när jag en gång följde med min mamma upp till järnvägen när det kom ett tåg med skadade (tyska)soldater från Norge,

All den där rädslan har jag numera stoppat undan långt ner i minnets dolda utrymmen, men jag tror nog att det går att skrapa fram fast hoppas verkligen att det inte sker under min livstid. 

Ibland får jag höra av folk omkring mig att jag torde vara en stark människa, jag vet inte om det är en styrka att sansa sig och tänka efter men det är nog så jag möter mina prövningar. Jag lyssnade för ett par veckor sedan på Söndagsintervjun som sändes i radions P1, det var Märta Tikkanen som intervjuades och hon sa något som jag fäste mig vid;  'Du vet en stark människa böjer man inte utan hon går sönder'... I den kärva meningen ligger mycken insikt och klokskap.

Vinteraktiviteterna är på upphällningen inför sommaren, det åter står tre gympatillfällen, Jazzcafét har redan slutat och ikväll är sista filmen för säsongen i Filmstudion. Det är Finlands Oscarsbidrag; Fäktaren, en sann historia som är både spännande och känslosam, en kärlekshistoria är också inbyggd så jag hoppas gå därifrån lätt om hjärtat.

Så blev det däremot inte efter söndagens biobesök., Sameblod.  Jag var beredd på att påverkas och följde handlingen avspänd och lugn, men när sista scenerna kom då brast allt för mig. Tursamt hade jag min inkännande och förstående väninna med  så jag fick lätta mitt ohämmade tårflöde. Jag känner igen reaktionen i dessa sammanhang och har kommit fram till att möjligen kan det röra sig om en för alltid förlorad identitet. Jag har aldrig heller till fullo ägt den men till stor del under uppväxten kommit nära människorna och miljön och till viss del också präglats.

Nu måste jag försöka hitta något mer positivt att skriva om, kommer att tänka på den bok jag skulle börja läsa under helgen. Jag kände ett visst motstånd eftersom den skulle handla om Israel-Palestina-konflikten från Gaza, Susan Abulhawas Det blå mellan himmel och hav. Alldeles i början av första kapitlet finns denna poetiska beskrivning av tillfället när gammelmostern skulle natta brodern till bokens huvudperson:  Då drog mormor himlen på plats och mamma broderade stjärnorna och månen på den. Och på morgonen hängde hon upp solen!  Så kan det väl vara när vi efter påfrestningar kommer till vila i stillhet och finner ro.

söndag 9 april 2017

TANKAR I TIDEN

På gränsen till tre veckor sedan senaste inlägget och jag erkänner villigt att lusten att skriva på något vis inte har funnits och jag har umgåtts med tanken att pausa bloggen ett slag eftersom de sporadiska inläggen känns meningslösa att utsätta någon för.  Nå, i vart fall snurrar många tankar i huvudet nu, tankar utan sammanhang men med oro och ensamhet i botten. Men det poppade upp ett inlägg på Facebook jag skrev för exakt ett år sedan, en mycket lång epistel där jag berörde några av livets allvarliga skeenden. Nu är det de aktuella dagarna som är allvarliga, sorgliga och djupt berörande.

Fast för att inte helt förfalla i någon sorts elegi över livet börjar dagens berättelse om den trevligare delen av tillvaron. Efter min födelsedag för mer än ett halvår sedan återstod en bjudning som av olika anledningar inte kunnat genomföras tidigare och i går hade jag inviterat medlemmar av den tidigare (mitt äktenskap) familjen till middag på Stiftsgården. En vacker afton, en vacker miljö och utsökt meny i trevligt sällskap, vad mer kan man begära, då är det bara att se till att fullständigt befinna sig stunden och njuta. Tilläggas kan  också vänlig och fin service, med andra ord en lyckad tillställning som jag med  lätt hjärta lämnade bakom mig.

Det kändes på något sätt befriande eftersom dagen igår hade börjat mycket nedstämd för egen del. Under fredagen undgick det väl ingen att inte beröras av ATTENTATET. Både radion och TVn  var igång och rapporterade hela tiden från förödelsen men jag höll mig ändå lugn och somnade nog genast jag gick till sängs. Hade fått bekräftat att alla mina bekanta och vänner i Stockholmsregionen var i säkerhet och sömnen blev god. Men när jag vaknade var ingenting normalt igen, jag antar att då landade det onormala, den skrämmande händelsen i mitt inre och jag kände stor oro. Redan under den tidigaste rapporteringen hade tanken på hur det skulle kunna vara om man plötsligt befann sig en en dito eller ännu allvarligare händelse.Mitt största problem kändes vara min ensamhet och den förlamande känsla som skulle kunna uppstå. 

Oron växte desto längre morgonen gick och det gjorde också mitt behov att prata med någon så halva dagen gick till att ringa till mina närmaste vänner och som tur var fick jag kontakt med de flesta. Det var en bekräftelse på hur betydelsefullt det är att kunna få prata, att få det nära samtalet men också att en utebliven kontakt oroar. Genom alla samtalen lättade min upprördhet, den stora skälvan jag känt inombords försvann så sakteliga och jag kunde lugn och förväntansfull bege mig till den förestående middagen.  Däremot förblev bilen otvättad, kände mig tidigare under dagen omotiverad eller uppriktigt sagt inte i särskilt körbart tillstånd. 

Nu känns det tacksamt riktigt bra igen men tanken på Tage Danielssons monolog om sannolikhet ligger och guppar i det undermedvetna. Sannolikheten att något sånt här skulle hände i vårt land har funnits länge men ögonblicket när det händer är ändå osannolikt. Jag fann ett ur sitt sammanhang lösryckt citat av nämnde filosof som ändå måste vara värdefullt att ha för ögonen: "Se där vår svåra roll - att inse världens lidande med glädjen i behåll".

Jag byter spår, tänker inte relatera särskilt mycket av tidigare händelser, ett par lördagar med jazzcafébesök, firande av Filmstudions 50-årsdag med både middag och 'hemsk' film som gav mig en mardrömsnatt. Den handlade  om korruption, svek, opålitlighet och utsatthet, jag önskar av hela min själ att vi som samhälle inte hamnar i en liknande situation där det inte går att lita på en enda människa, inte ens de allra närmaste. Insikten att vi alla behöver varandra måste ändå genomsyra hela tänkandet, inte att motarbeta, fördöma och söka övertag. 

Av de böcker jag försåg mig med på bokrean återstår snart bara Omgiven av idioter, senast vände jag sista bladet på Katten Cleo av Helen Brown. En bok med ett oväntat innehåll men där katten var den röda tråden. Ännu en beskrivning av en katts stora betydelse, kanske tillerkänns katten mänskliga egenskaper men i den här boken var katten en ledsagare genom livets olika trauman. Sjukhuskatten Oscar, också reabok, med undertiteln En vanlig katt med en ovanlig gåva, där berättelsen var av annan karaktär är också avverkad liksom sista boken från den stora bokfyllda IKEA-kasse böcker som jag tidigare nämnt, Danielle Steels Kidnappad som nu ligger i högen lästa böcker. En annan bok som får ligga framme hela tiden är Bodil Malmstens dikt Det här hjärtat. Jag hade sett den i reakatalogen men helt glömt köpa den och när jag ett par veckor in på reaperioden kom på misstaget och gick in på bokhandeln fanns ett enda exemplar kvar = mitt! Det lilla häftet berikar med fina tankar. 

En annan bok jag hemförde från bokrean var en värdelös bok, Grumpy cat, En butter bok av en sur katt. Jag har väl berättat att jag köper åtminstone en kattbok varje bokrea, och det har genom åren blivit en mycket varierande samling! Orsaken till inhandlandet av den här boken har sin egen lilla historia, kanske tidigare berättad här. Det var vid ett besök på veterinärkliniken för inköp av kattmat och tillika vägning av Lila som kan ha viktproblem. När jag skulle bära ut det inköpta till bilen kom just veterinären Gertrud (kattmänniska) ut i receptionen och jag satte upp buren på disken i det jag sa att nu fanns tillfälle att gulla med Lila. När jag kom in igen stod flera av personalen runt buren, skrattande och tydligen roade.  Det var inte Lila! Hon hade tryckt in sig längst bak tvärsöver buren och visade tydligt sin avsky för situationen. Kommentaren var 'Hon är Grumpy Cat!' vilket inte alls stämmer och Lila ansåg sig nog utsatt för övergrepp av värsta sorten.

Avsky eller åtminstone en angränsande känsla inför att skriva är som sagt något jag känt de senaste veckorna och att pausa bloggen var en verklig tanke. Det tycks inte  bevisas av det här nog så långa inlägget, jag som inte trodde att det fanns något att skriva om. Dessutom har jag ju alltid någon stickning eller virkning liggande i TV-soffan som tidsfördriv och nu är jag inne i en intensiv period då sockstickning står överst på listan. Letar och hittar hela tiden nya varianter att sticka, hinner knappast ett par klart innan nästa nya spännande uppläggning är på gång, det är stimulerande och väldigt roligt. Det riktiga tankearbetet, hjärngympan, står förutom dagliga korsord släktforskningen för. Det tycks vara så att ju djupare man tränger in i kyrkobokföringen desto besvärligare blir utmaningen, gammal skrivstil och rejäla kråkfötter kan ställa till oreda. Nu har jag också tämligen hårdhänt äntligen lärt mig att inte kopiera andras uppgifter utan själv gå till källorna gäller till 100%.

Skrivande som befrielse är min känsla just nu, kan avsluta mitt epos varande vid gott mod och ska se till att få av mig morgonrocken för göra mig i ordning för dagens biobesök, Sameblod. Jag ser fram emot den med blandade känslor, upprördhet tror jag finns med och det tycks dessvärre vara grundtemat för detta inlägg. Berörd i djupet av mitt hjärta räknar jag nog också att bli allt med tanke på mitt ursprung.

Ett stort tack till de läsare som lyckats ta sig läsande igenom ända hit. Älskar er!!!