ÅTERIGEN SNÖ!

Efter senaste snöfallet, då vi faktiskt hade helt snötäckt mark, har vi en tid förunnats gröna gräsmattor och en och annan solstrimma tills i går kväll då de sötaste små flingor började falla igen. Nu på morgonen är allt åter helt vitt och trädgrenarna julkortsvackert vita.

Hoppas det ligger kvar, nu det är tillåtet med snö till Advent men vädermänniskorna pratar om ev regn i kustlandet och det är sannerligen inte välkommet. Man kan ju tycka att väderprat är oväsentligt, det som kommer det kommer oavsett tyckandet men faktum är ändå att den här morgonen upplever jag som stilla och avspänd tillhopa med att också vara mycket vacker. 









Under de senaste veckorna har  tiden galopperat iväg och tur är väl det. Jag har nämligen tagit mig an ett arbete som inte gillas speciellt mycket och som jag dessutom gruvat mig för, har känts som en växande snöboll faktiskt. Till den där snöbollens fördel kan jag ändå konstatera att genom att undvika den har tagit till mig möjligheten att gå igenom skåp, lådor och i stort sett husets alla hörn tills bara det otrevligaste väntande fanns kvar. Och det är det s k mitt rum, min lilla oas där symaskin, tyger, garn, mönster, ja helt enkelt allt som är min roligaste sysselsättning, hobby och framför allt fantasistimulans finns tillgängligt, eller har varit tillgängligt. När köksombyggnaden en gång satte igång fick det rummet bli ett "tillfälligt förråd" men alla planer gick helt  oväntat i stöpet och förrådet blev bestående och t o m utökat. Men till slut fanns ingen återvändo, jag ville inte längre ha dörren stängd. Började i sakta mak röja och tog ett skift på en timme eller två varje dag och inte gick det väl som en dans men resultat uteblev inte. Så pass att fönstret blev putsat och julgardinerna och adventsljusstaken är på plats. Och jag kan återigen gå in i rummet. Nu har jag planer på en del förändringar som jag nog tar itu med efter årsskiftet, nu framöver ska jag bara gotta mig i förjulstiden. 

Under veckan som gick kom jag mig också äntligen för att kontakta hälsocentralen och pratade med en sjukgymnast för att få råd om behandling av mitt knä som fortfarande inte är helt bra.
Svullnaden kvarstår men nu kan jag böja det näst fullt ut och det går bra att promenera utan men. Så det blev ett apoteksbesök för inköp av kylkudde, knästöd/skydd och ormsalva. Ska kanske också damma av motionscykeln som stått oanvänd över ett år. 



Men jag fortsätter massera in det liniment jag hittade i ett skåp, väldigt gammalt, väldigt stark lukt men kanske ändå att det har  gjort verkan efter en veckas användning

Fast en kväll när jag smorde strax innan jag gick till sängs protesterade Lila. Hon gjorde tre försök att krypa ner i sängen plus att hon testade ligga ovanpå täcket, men det var en förfärlig stank överallt tyckte hon tydligen, för hon valde an annan sovplats den natten. Är det inte så att det värsta som finns är det katten släpar in? Och jag måtte ha varit ordentligt under den nivån, just då!


Jag har till och från skrivit om mina veckomatsedlar här i bloggen och oförmågan att hålla mig till dem, men veckan som gått har jag faktiskt tagit ett steg framåt. Har hållit mig till ordningen med bara ett enda litet snesteg. Igår hade kvartersbutiken=MAXI Lilla julafton och ett erbjudande om jultallrik i restaurangen mot att man handlade för minst etthundra kronor. Lyckligtvis fann jag en "onöda" som tillsammans med några reservlampor till advenstljusstaken fixade beloppet. Genom att lämna in kvittot deltog man dessutom i en lotteri där vinsten var kvittobeloppet. Men det bästa av allt, affären skänker 50 kronor per varje inlämnat kvitto till stadsmissionen. Fint initiativ tycker jag, bara av den anledningen värt att också avsmaka det traditionella julbordet, gravad lax, sill, kalv- och pressylta, rökt korv, köttbullar och skinka mm. Det blev alltså min oplanerade lunch.



 Om jag vann? Tror knappast det, fast det lilla beloppet skulle väl ha varit vinst för affären också.


 Onödan förresten var en termometer monterad i en silikonsked avsedd för bl a knäck-och kolakok. Jag som inte kokat knäck på de senaste årtiondena. Börje skötte med glädje att koka knäck och göra marmelad innan varje jul. Har inte riktigt bestämt mig ännu men kanske jag kokar kola ändå, Sandbergs kola, om någon gammal stadsbo fortfarande har den i minnet. Den var på sin tid en höjdare!



Nog är det förunderligt att känna harmoni, lugn och trygghet även om det inte tiden är fylld av stora upplevelser, det är kanske den djupa innebörden av att fånga dagen. Fast tryggheten kanske är något rubbad just den här hösten här i min närmiljö på grund av alla bostadsinbrott som vi har drabbats av. Det känns obehagligt när polisen i vår lilla stad talar om ett 50-tal inbrott och inbrottsförsök häromkring under höstmånaderna. Länge sen den tiden då ytterdörrarna var olåsta, åtminstone i byarna, och nu vågar man inte ens ha olåst dörr dagtid. Eller öppna sent på kvällen t o m!

Jag tror att idag blir en skrivande dag, har några brev/mail att besvara efter att jag filat lite på det här inlägget. Dessutom ska jag se reprisen av Så mycket bättre som tyvärr krockade med Dawnton Abbey i går kväll. Inte för att TVn styr mitt liv men ett och annat program går faktiskt inte att missa. 

Hittade en liten dagsvers av Alf Henriksson som på sitt sätt beskriver årstiden:

                            Olust står målad i dragen
                            Man håller sig lätt för skratt
                            Vaknar man till framåt dagen
                            Så är det redan natt

Det är en anledning till välkomna alla julbelysningars intåg både inom- och utomhus.

 Vill sova idag

ÄNNU EN ÅRSDAG

I söndags var det på dagen för ett år sen begravningsdag - avskedsdag då det för mig var helt ofattbart att inse  det som hänt. Fortfarande har inte den insikten nått mitt innersta, känner ibland som jag står vid en mur där ingen öppning finns men att där bakom finns förklaringen till min tveksamma ovisshet. Jag gick till graven, tände ljus, mindes, stod kvar i min lilla privata bubbla utan att få svar på mitt eviga varför.

Det är också den sista gången jag kan säga för ett år sen med koppling till livet tillsammans med Börje. Redan nu har jag för andra året ensam börjat adventsförberedelserna, och så blir det ju även hädanefter. Jag är på väg in i fortsättningen av mitt liv och nu får jag också tänka mig in i hur det livet ska se ut, vad jag vill - och kan göra av livet. Det är trots allt en form av befrielse att se framåt och jag kan inte förneka att en viss aptit finns som i kombinaation med rimlig fantasi kan ge en godtagbar livskvalitet. Det är ju det här med det egna ansvar man har för sitt liv som jag tror är helt grundläggande, genom bejakande av sina innersta tankar ger man sig själv en trovärdighet  som kanske resulterar i större inre trygghet. Nirvana!

Året som gått har dessutom fört med sig så många och oväntade kontakter med andra människor, vänskap som jag nästan inte trodde fanns till för mig, och det vill jag verkligen ta vara på och fortsätta utveckla, hoppas jag finner en väg till gemenskap människor emellan och att jag inte bara förblir en sörjande person, att jag har något som kan vara värdefullt för någon annan. Är det inte så vänskap utvecklas, att i det goda samtalet byta tankar med varann , inte bara djupa och allvarstyngda utan även det enkla om vardagens små trivialiteter och ibland tillhopa med lekfylld glädje?

Inför den här årsdagen kom en del tankar på de allra sista minuterna då vi för sista gången sågs i livet. Den väna, glada blicken, armarna som sträcktes mot mig i en kram och mina ord fyllda med tillit och förväntan: jag kommer i morgon. Den dagen grydde men när jag kom fann jag bara slutna ögonlock, ett stilla, rofyllt ansikte, stumma läppar. Nu tänkte jag att om jag bara fick möjligheten att kramas en enda gång till så skulle jag aldrig släppa taget mer! Men samtidigt; jag har ju livet och jag vill fortsätta leva och klara mig utan alla hans uppmuntrande, bekräftande och positiva goda ord.  Aldrig har jag behövt höra ett förnedrande, ironiskt, kränkande eller förminskande ord och jag hoppas att allt detta tillsammans räcker för att  i fortsättningen ge mig lugn och inre stabilitet. Memories of love!

Ett snabbt kast till det verkliga nuet, igår började jag rigga utomhusbelysningarna. Ljusgardinen  som har rätt många år på nacken har nästan årligen kompletterats men fr o m ifjol finns inte längre  kompletterande slingor att köpa och naturligtvis så hade även i år en sektion slocknat så det är möjligt att efter den här säsongen måste den kanske skrotas och ersättas. Frågan är väl bara om jag ska satsa på något takhängt då! Å andra sidan kommer hela tiden nyheter i mängd och för mig är det nästan en nödvändighet att få ljusa upp utomhus under den här perioden när dagsljuset varar så få timmar. Inte blir det bättre när vädret dessutom som i dag är mulet och regnet hänger i luften. Fortfarande ingen snö, det är faktiskt på både gott och ont. Snön som ljusar upp känns också förlänga vintern onödigt om den kommer för tidigt. För min egen del tycker jag att snö till Lucia är lagom!

Tisdag och promenaddag idag, ska trotsa regnet och försöka gå idag, en hel månad har jag fegat ur och vilat mitt knä. Det känns riktigt bra nu och några korta promenader senaste dagarna har inte satt några besvärande spår, hoppas det fortsätter så. Sen är veckohandlingen på tur, listan ligger klar, matsedeln likaså. Ska verkligen försöka hålla den också, men det är inte lätt att hitta tillbaka till den fasta rutinen, fast jag har ändå hela tiden hållit mattiderna men menyn har inte hållit sig till planerna.  

När jag läser igenom detta blir jag lite störd av det egocentriska innehållet men det är samtidigt en spegling av mitt "bubbleliv".  Bearbetningen som fortgår, och målet jag har, att kunna lägga det här bakom mig med vetskapen att inte medvetet flytt från någonting besvärligt, något jag inte vågat eller kunnat ta till mig, är och har hög prioritet. Även på den knöligaste stig går det att komma framåt.

OUT OF TOWN

Eftersom jag sedan en tid planerat resa bort över Allhelgona åkte jag redan i torsdags (oj vad tiden gått fort) ner till Lövånger för att tända ljus på gravarna där, med 110-timmarsdito skulle de ju ändå räcka över hela helgen. Samtidigt gjorde jag en sväng till stugan, hade en del nytvättat som skulle lämnas där och bara att åka förbi och titta till där är väldigt trevligt.

Det var en vacker höstdag och allt var i sin ordning.

Spår efter högvattenlinje

Högvattnet, ca 60-70 cm över medelvattenståndet, någon vecka tidigare hade lämnat tydliga spår efter sig.  Hemvägen gick över Hökmark, några stolar som så småningom ska hamna vid mitt köksbord fick följa med hem.

Väl hemma var det bara att göra sig i ordning för den planerade resan till Sundsvall och ett besök hos svägerskan där. Startade 06.00 på fredagsmorgonen med buss för att sedan byta till tåg i Umeå och var framme i Sundsvall strax före kl 12. Soligt och vackert väder hela resan och lika fint där just då men sen blev det regn och blåst nästan alla dagar fram till hemresan på tisdag förmiddag. 

En liten present till svägerskan

Det blev som vanligt mysiga dagar och mycket prat tillsammans. Minnesgudstjänsten i Sköns kyrka var fantastiskt stämningsfull och prästens trumpetspel, Amazing Grace, en riktig höjdare. Men med tanke på det stora antal avlidna där under året var inte besökarnas antal särskilt stort.  Tände ett ljus på Stefans grav, ingen hade väl för drygt ett år sedan kunnat ana att vi skulle stå vid båda brödernas gravar nu. Obesvarad är den ständiga frågan varför det ofattbara hänt, hur kunde detta ske? Ibland upplever jag att jag helt enkelt inte vill ta till mig insikten att Börje är borta, inte längre kommer tillbaka.

På måndagen blev det lite shopping på Birsta och på kvällen var vi bjudna på kaffe till de trevliga grannarna Rana och Amir. De är båda från Iran och bjöd bl a på olika fem olika sorter baklava men för att göra det lite mer svenskt också bullar och Ballerinakex! Jag har inte vad jag vet smakat baklava tidigare och provade intresserat alla olika. Överraskande var att det söta inte var sockersött fastän några formligen dröp av sötat rosenvatten. Som lite tilltugg dukades sedan fram färska pistagenötter. Samtalet som flöt mycket bra hela tiden kom naturligtvis att till stor del röra sig runt den pågående Syrienkrisen. 

Måndagens väderprognos varnade för kraftigt snöfall längre norrut och halvvägs hem var marken snötäckt och snöfallet fortsatte till Umetrakten men upphörde sen och närmare Skellefteå fanns inte ett enda snökorn.

Inget vitt, bara grönt

Det är fortfarande helt snöfritt här och en strålande sol fast nattens temperatur gick ner till 12,5 minus. 

Novemberkaktus på gång

Under gårdagen överraskade jag mig själv genom att städa linneskåpet, allt ordnades upp vilket behövdes då det liksom nästan allt annat här i huset stått i träda. Men känslan över att ha åstadkommit detta var väldigt skön, idag har jag ett annat litet projekt att roa mig med och troligen känner jag samma tillfredsställelse i kväll också!! Inbrottsvågen som drar fram efter Norrlandskusten stör ju friden här också. I det här huset har det en gång varit inbrott, jag vet ju vilket trauma som följer och står inte ut med tanken på ytterligare påhälsning så nu är ett larm på gång att installeras.