Summa sidvisningar

måndag 18 mars 2019

VINTER I REPRIS

Ett tag sen jag skrev nu fast jag haft anledning till tystnaden också! En vecka efter mitt senaste inlägg åkte jag iväg på en sedan länge planerad resa till Kungliga Hufvudstaden för besök hos mina kära vänner där. Det sägs ju att den som har gjort en resa har något att berätta och jag gör ett försök till resumé över den vecka jag tillbringade där. I och för sig hade en hel del inträffat här hemma också fast det var av den mindre angenäma sorten, det hade kommit bortåt en halv meter snö!.

Just nu har jag paus i tvättstugan och passar på att utnyttja tiden till att bättra på mitt försummade skrivande.

Stockholmsresorna blir alltid upplevelserika kanske mest beroende på att om man som jag har tillfälle att vistas hos familjer som sätter en ära i att underhålla mig på allra trevligaste sätt så blir tiden mättad med en mycket varierad konfekt kombinerad med trivsam samvaro. Jag är lyckligt lottad!

Åkte iväg med kvällsflyget, hämtades på Arlanda för vidare transport till Österskär och min brorsdotter med familj. Redan dagen efter bestämde vi oss för att åka in till stan för besök på Hallwylska museet . En mycket intressant guidad visning gav mer kött på benen än den vandring jag gjort där på egen hand för bortåt 40 år sedan. Eftersom vi även bestämt att unna oss Afternoon Tea vandrade vi vidare och hamnade slutligen på Grand Hotel.


Afternoon Tea med alla godsaker

Den smakupplevelse som väntade var inte fy skam, inte heller möjligheten att kunna sitta ner och prata i skön och stillsam miljö . Det var en pärla i en annars småmulen och gråkall dag. Under promenaden till bilen passade vi också på att slinka in på Svenskt Tenn som verkligen är ett ställe för att se men inte röra. Men så mycket vackert för ögat.

Nästa dag hade vi vikit för besök på Fotografiska, äntligen för min del, det har ständigt varit på tapeten men aldrig blivit av tidigare. Hade också kommit överens att göra sällskap med min kusinfru från Kungälv och det var resans bonus nr ett, det visade sig bli en tvåa lite senare. Tre utstälningar pågick och tursamt nog valde vi den värsta först. Med värsta menar jag den dysterhet som drabbade oss tre vid den vandringen, bland dödskallar i mängd och svart/vitt foto fanns ingen glädje även om fotot i sig var utomordentligt bra och framför allt tankeväckande. De två andra var raka motsatsen, vackra bilder, humoristiska bilder men också bilder med tankekittlande budskap.








Därefter var det dags för att tillgodose magens krav och det blev ugnsbakad selleri i restaurangen och vi gjorde oss beredda för hemfärd

Utsikten som försvann

Medan vi satt i restaurangen passerade en båt, storlek större, och fyllde upp hela fönstret!


Lördagen var sedan länge inbokad. Vi hade redan på Nyårsdagen köpt biljetter till Operan Hilma på Moderna Museet som gav en bild av konstnärskvinnan Hilma af Klints liv, världspremiär och allt, fullsatt salong. Sentida släkt till konstnärinnan framförde sång, operasångarna Mette och Fredrik af Klint och musiken bestod av piano, violin och violoncell. Jag är verkligen inte nån som som ska ge mig in på  att recensera vare sig konst eller opera/musik. men jag var fundersam och lite frågande under föreställningen. Överraskningen kom efter slutscenen; jag var väldigt berörd av det jag sett - och hört.Jag tänker att det inte kan vara annat än  musikens makt att gå rakt in i det undermedvetna.. En upplevelse i sig! det som jag tyckte mig sakna var att konsten kunde ha projicerats på bakgrunden för ge en ytterligare dimension av kvinnan ifråga.


Utställningen vi INTE såg
v
Vid entren till MM





















 Vid den snabba rundvandring vi efteråt gjorde på museet fanns endast ett fåtal målningar signerade H af K, konstverken visas närvarande på Guggenheims Museeum, New York.


Så kom söndagen då jag bytte värdfamilj, det blev också en liten ändring av tidigare planering. Jag passade då på att åka ut på Söder och fick träffa min kusinfru ännu en gång i hennes dotters hem, som var ännu en bonus och jättetrevligt ses efter långt uppehåll. Den utfärden var lite av ett elddop för min del,  att på egen hand ta mig från Sollentuna ut på Söder med buss, tåg, tunnelbana och ännu en buss. Jag kom fram på planerad tid överraskande nog, hade inte missat ett enda byte. Jag fick sedan skjuts in till Centralen där jag skulle möta min Sollentunavärdinna för att invänta ett tåg från Köpenhamn som dock var försenat . Följden av det var att vi åt en sen middag på O'Learys, det blev Quesadillas.

Nästa dag ägnades åt besök på Liljevalchs Vårutställning tillsammans med min skolkamrat Annalena. Efter en kort promenad därifrån stannade vi till vid en liten restaurang för lunch och fortsatte vidare in till NK där vi intog kaffe på maten på Art Bakery, ett kondis som kan rekommenderas om man vill njuta utsökt vackra! och smarriga bakverk. Det var som alltid mycket trevligt att ses och vi kunde båda konstatera hur enkelt umgänget blir med barndomskamrater, även om mycket vatten flutit under broarna. Det kan man oftast till stor del bortse från och ostört befinna sig i nuet. Jag hoppas verkligen att vi får möjlighet att ses under många år till och som jag sa till henne när vi skildes åt för dagen: Vi har en stor tillgång att vårda så sköt om dig. jag tänkte då på att vi båda förunnats en mycket god hälsa.

*Semestern* närmade sig sitt slut och efter en lång skön promenad längs Edsviken mitt på tisdagen i strålande sol hamnade vi i Sollentuna Centrum för lite lunch och sen hade vi, min värdfamilj och jag, en underbart skön eftermiddag. Vi landade  med gofika i familjens behagligt sköna, vackra stora rum, en läsande  en fängslande bok (jag), en med ett handarbete och en avslappnat sovande. I bakgrunden hördes svagt stillsam musik och den harmoniska ron var fullständig. 

Innan jag den kvällen gick till sängs packades resväskan för hemfärd och efter precis en vecka landade jag återigen i mitt hem, ljudligt mottagen av en pratsam katt.



Lila hade en del att prata om

Hennes hemtjänst under min bortavaro hade skötts av två tjänarinnor och hon hade nog inte mycket att klaga på så det var nog bara återseendets glädje hon gav uttryck för. Plus att hon lade beslag på min resväska och  bekvämt lade sig tillrätta där under åtminstone en hel timme.


För mig själv tog det betydligt längre tid att komma tillbaka till de gamla gängorna. tröttheten och naturligtvis alla upplevelser som skulle bearbetas. Veckan hade varit helt underbar, rena vitamininjektionen men jag tror mina fettceller gått i spinn och tacksamt tagit emot om alla godsaker som erbjudits. Kom dessutom hem till ett tämligen tomt kylskåp, överlevnadsmat fanns i frysen och tillfället var ypperligt för återgång till normal matordning. I dag blir det ett litet avbrott igen, är bortbjuden på lunch, tacksamt att inte nedtrappningen blir alltför brutal!

Apropå nedtrappning så fortsatte egentligen matfrossan dagen efter jag kom hem också. Jag hade nämligen långt innan jag reste iväg köpt teaterbiljett till  torsdagskväll, en hyllning till Monica Zetterlund där det serverades middag innan föreställningen började. Musikalartisten Åsa Bergh levererade till full belåtenhet och jag avundas Burträskborna liksom de i Norsjö och Malå som har föreställningar att se fram emot. Hon är grym! Som inte det skulle vara nog, med maten alltså, så var det på fredag gemensam lunch på Verandan tillsammans med gympagrupperna från Morö Backe. Det vill med andra ord säga att nedtrappningen i matfatet varit skonsam.

Boken jag läste klart på flyget hem var Silvervägen av Stina Dickson, den gick absolut inte lägga ifrån sig innan sista sidan lästs.


 


















Det var länge sedan jag haft en liknande sträckläsningsbok i min hand, har nog ägnat mig alldeles för ofta åt djupsinniga och lite svåra böcker. Att vara  olika slags litteratur är kanske nåt att tänka på men har just nu inte någon aning om vad nästa bok blir, men när jag lämnar tillbaka min senast lästa lånebok får jag säkert något bra tips.  Den boken är Kvinnors liv av Alice Munro. så långt som det går komma från en spänningsroman men ger ändå upphov till eftertanke.


I min dagsrutin har jag avsatt kvällarna för tevetittande, alltid med en stickning i händerna som får vila endast om programmet råkar fängsla mer. Det är dock inte alltför ofta så det blir en och annan stickad sak som framställs. Just nu ligger delarna till en nallebjörn klara för montering, om det inte vore så himla tråkigt göra jämfört med själva stickandet men jag försöker göra allt klart innan jag startar upp nästa stickning.Det är inte helt lätt men väldigt skönt när jag lyckas hålla mig i skinnet och inte fantasin dra iväg. 

En nalles tillblivelse


Pausen från tvättstugan räckte inte till  för detta långa inlägg utan det fick bli fortsättning efter tvättiden. Inte heller överensstämmer inlägget  med min ursprungliga idé med skrivandet, nämligen att skriva om det allra vardagligaste livet som man på en viss fråga brukar svara att ingenting har hänt. Vilket det naturligtvis gjort, man bara inte fäster någon uppmärksamhet vid det trots att det är själva livet som pågår.  Ett sånt tillfälle var  faktiskt när jag var till frissan i fredags men jag fäste mig verkligen vid hennes kommentar om att nu mår mitt hår bra och har fått tillbaka sin glans efter många års elände, en period  tappade jag till och med jättemycket hår.  Hon gjorde mig så innerligt glad eftersom det blev ett bekräftelse för mig att min känsla att den inre stressen  tycks ha avtagit är riktig. Det är bekant att hälsotillståndet går att avläsa på ens hår, jag hade för länge sen en frissa som genom att se på en kunds hår sa sig kunna ana när en förkylning var på gång. 

Som avrundning måste jag ändå nämna det otroliga snöfall som började medan jag var bortrest och har fortsatt mer eller mindre ymnigt ända till idag. Snöhögarna är återigen lika stora som innan tövädret under februari, skillnaden är att nu är snön tung och svårhanterlig.


Fönsterbrädans orkideer  tycks må bra

Utsikten från vardagsrummet är begränsad igen





















Lyckan är att inte behöva hantera all snön och med tanke på att 
min axel inte alls känns bra skulle snöskottningen ha ställt till stort bekymmer för mig. Men som det nu ändå känns kan jag kanske inte undvika ett besök hos sjukgymnasten.