Summa sidvisningar

onsdag 16 augusti 2017

NITTIOTVÅ STEG FATTAS


Lila på sin favoritplats i blombänken


Stegräknaren är en svårflörtad manick, har nu tre dagar i rad försökt att på min morgonpromenad komma över det magiska 10 000-talet utan att hittills lyckas. Nu återstår att se hur jag lyckas med nästa morgon, om jag hittar rundan med den exakta längden, 

Som vanligt åkte jag hem från stugan när det såg ut som regnet skulle komma och det gjorde det natten mot söndag, åtminstone var altangolvet blött. Det ser dessutom ut som vädret blir en aning ostadigt kommande dagar, kanske en solig klämdag, men jag stannar hemma lite längre den här gången, känner mig lite utmattad fast ännu mer känner jag mig taggad att jobba  här hemma. Efter ett par timmar i garaget inser jag dock att framför mig ligger en dryg uppgift. Nu gäller motivation, fokusering på målet och enträget arbete fram emot detta. Promenaderna ska väl också hjälpa mig att få upp ångan. Den nedstämdhet som jag tyckte mig uppleva och skev om senast var högst tillfällig. Men inte behövs något större  sökande efter bakomliggande orsak, svängningar är väl ganska naturligt, människan är ju inte helt och hållet statisk. Fast en bidragande orsak kan ha varit månen då det just de dagarna var fullmåne!

Under sommaren har jag inte haft någon regelbunden promenadrutin och de dagar jag klippt gräset har jag ju gått runt på gräsmattan ett bra tag! Förra veckan jag var i stugan gick jag min vanliga promenadväg var annan dag och det fick bli startskottet för dagliga morgonpromenader här hemma.

Vägen uppför Nöppelberget


Jag har återupplivat vandringarna uppe i skogen och berget, det har bara blivit enstaka turer de senaste åren. Jag började gå däruppe en gång i tiden när jag hade sällskap av en labrador, ja förresten det blev två labbar. När den första vandrade till regnbågsbron avlöstes hon av ännu en och jag fick förmånen att fortsätta promenaderna under några år. Jag följer samma stigar nu upp på Nöppelberget men det visar sig att jag även måste ta en ut svängarna för att nå  de 10 000 stegen som lockar. Efter ett enkelt överslag har jag också insett att sträckan måste ligga på drygt 6 km, I morgon tar jag det!


Eftersom jag hade lite ärenden inne i city igår så blev det fina bonussteg och jag hamnade på drygt 12 000.  Inte blev det bara det jag planerat göra, man måste ju göra lägeskontroll när tillfälle ges men än har det inte fyllts på särskilt mycket i butikerna, alltså jag tänker närmast på klädaffärerna, Fast med mig hem hade jag ändå ett par byxor i ett fulsnyggt tyg som jag fastnade för och det visade sig vara rena fyndet endast 75 kronor var det överraskande priset. Tror det kan bli snyggt med en svart överdel till min svarta skinnjacka under tidig höst. Bara den inte kommer alltför tidigt förstås.





Dagens morgonvandring gav inte heller de siffror jag ville se på stegräknaren men jag närmar mig eftersom det fattades endast 92 steg. Det är fantastiskt att vandra i skogen-berget med mängder av fina stigar, en del är underlag för vinterns skidspår och preparerade för det ändamålet. Många backar, mer eller mindre krävande och allt så tyst och stilla.

Inte bara backar, ibland går det utför också


Envetet går jag också utan någonting i öronen, vill lyssna på skogens olika ljud, på avstånd kan jag också förnimma trafikbruset som ger stöd för orienteringen. Tankeverksamheten svävar fritt på  på kringelkrokiga vägar. Ibland  tänker jag att jag borde skriva om vissa saker jag tänker på men det jag formulerat i mitt sinne går konstigt nog inte att återupprepa. 

Jag lyssnar någon gång emellanåt på radioprogrammet Allvarligt talat och senast råkade jag höra en lyssnarfråga om man var på väg att bli galen när man drömde egendomliga och märkliga drömmar som dessutom förstärkts med åren. Marianne Lindberg De Geer som svarade räknade upp en massa kriterier på vad som tydde på galenskap och jag tänkte, men kära nån allt det där stämmer ju in på mig!!! förutom sömnsvårigheter som jag tacksamt nog inte besväras av. Så ett alltför ivrigt radiolyssnande kan vara en fara i sig men det sägs ju att en sömn utan drömmar också kan få allvarliga konsekvenser, så man får ta emot de drömmar som kommer  vare sig de glada eller galna.


Ny dag! Jag kom av mig med gårdagens skrivande och efter att John Blund överraskat mig var jag inte särskilt skrivlysten.



 Inte heller rörde jag stickningen som låg framför mig, det har stått lite stilla under sommaren. Men jag fick till sist ett par sommarsockor klara efter att jag repat upp en färdigstickad socka. Jag kan inte tolerera alltför stora skillnader i randningen som färgpartierna på garnet kan ge och jag tycker att den omstickade sockan blev bättre, inte alltför stor skillnad mellan de båda.  






Jag måste lära mig att inte sätta mig framför teven på kvällen utan i stället förbereda sänggåendet och lägga mig tidigare, kan ju kanske på så sätt avverka någon fler sida i en pågående bok. 

Morgonens promenad avverkad och YES, jag gjorde det!! Utökade promenaden in på sydsluttningen av Nöppelberget och fick på köpet en tämligen brant backe uppför. När jag nått toppen av den stigen var det bekvämt med en lättsam sträcka utför. Den går nära pistolskyttebanan och idag kändes det som jag gick rakt mot skotten men jag vet ju att jag skulle komma en bra bit vid sidan om. Men det blev lite funderingar om skottriktning, kulfång och förlupna kulor.  Därefter ännu en konditionshöjande stigning innan den lätta hemvägen. Drygt 11000 steg och strax över 7 km långt. Blöt i svett vacklade jag in på bron hemma, fortsatte lika vacklande in i duschen. Sitter nu här och tar igen mig med en avtagande eftersvettning och ett stärkande fika, känner mig belåten med resultatet men kanske kan starttiden bli ännu tidigare. Det sägs ju att en gång är ingen gång och efter tre gånger en vana. Så lätt tror inte jag en vana etableras, det har vid något tillfälle sagts mig att det tar 21 dagar för att en vana ska sitta.  17 dagar kvar alltså.

Dagen som ligger framför blir det att köra bort sopor  till återvinningen och fortsatta insatser i garage och förråd. Fy 17! Nu gäller verkligen motivation och målbild.

måndag 7 augusti 2017

OINSPIRERAD


Sent omsider slog den första rosen ut



Måndagsmorgon, augustimorgon, höstmorgon och det går säkert hitta fler ord med för mig en lite negativ klang, och ändå, morgonen är vacker med sol och uppehållsväder. Men, luften är hög och klar, ger en föraning om höst ändå. Själv känner jag höst i sinnet, lite nedstämd och totalt oinspirerad. Om det finns någon liten gnutta lust någonstans så har jag då inte hittat dit.

Varför nu detta dystra sinnelag? Kanske är jag återigen inne i en period med stresspåslag, känns som luften omkring mig återigen kräver mer än jag kan hantera. Jag skjuter hela tiden upp det jag absolut måste ta tag i, rullar snöbollen framför mig och om jag blundar tror jag nästan den är borta när jag tittar upp igen. Känner mig ungefär som 4-åringen som står i ett hörn och ryter, JAG VILL INTE, och det trots att jag vet att jag måste. Det är ett mycket dåligt scenario, jag är liksom inte särskilt road av att göra saker och ting under tvång. Därför, kära läsare, terroriserar jag er med denna litania, bara därför att kanske skrivandet hjälper mig att komma in på vägen som leder framåt.  

Dock, jag tar ett litet steg bakåt och tänker tillbaka på senaste dagarna i stugan ute vid havet. Dagen jag åkte ner hade jag besök under eftermiddagen och då blev det ett litet våffelkalas. Med tillhörande trassel, våfflor som fastnade i järnet, våfflor som blev otillåtet mörka=svarta men även ätbara sådana. Tillsammans med nykokt hallonsylt och vispad grädde. Hade planerat utomhuskalas men luften kändes plötsligt väldigt kall och blåsten tilltog så jag dukade inomhus. Det visade sig vara rätt kort, regnet kom också. Fast vi kom undan det värsta ovädret som tydligen härjade runt omkring med hårt åskväder, blixtnedslag, jättestora hagelkorn och en tromb. Hoppades att elektroniken hemmavid klarat sig och tursamt nog visade det sig att allt var intakt när jag så småningom kom tillbaka hem igen. 



Dagen efter var jag trött, riktigt trött och sömnig hela dagen, jag har märkt det tidigare under sommaren att jag på ett omedvetet sätt blir helt utmattad av att umgås med folk, jag som sett fram emot att äntligen vara i form för besök och  umgänge med vänner denna sommar. Kanske är det bara så att jag levt i min egen lilla och isolerade värld de senaste åren, startsträckan kanske ska vara besvärlig innan jag är inne på banan igen. Jag fortsätter och tränar på det eftersom det också alltid är stimulerande och glädjefyllt att ses, att dela allt vad ögonblicket/stunden ger och att sedan bevara allt som en karamell för själen. Möjligen ska jag önska mig större tillit till mig själv för att komma dithän. 


En tidig morgongäst förgyllde tillvaron

Ett annat tecken på mitt förfall kanske också är att jag inte en enda gång under de här dagarna tog min hand i den alltid närvarande och pågående stickningen! Och inte sen jag kom tillbaka hem igen heller. Däremot tragglar jag vidare med Ferrante, något mer uppmärksam på texten nu och därmed också med större intresse. När jag lyssnade på radions bokcirkel som denna vecka avhandlade andra delen av Neapelkvartetten, kändes det befriande att en deltagarna sa att han ibland blev trött och ointresserad av läsandet, måste med stort motstånd ta sig vidare i texten.  Vad är det i böckerna som gör att intresset är så enormt stort, göms det en djup symbolik i den alldeles vardagliga och enkla, glanslösa miljön. Vare sig det är små eller yviga händelser kanske det inte skiljer så mycket på människans reaktioner. I grunden samma mönster som möjligen alltid går igen trots stora  och väsensskilda olikheter i miljö och omgivning. Vad vet jag, läser ändå vidare. Ett problem är dock mina läsglasögon som tycks vara på fel ställe hela tiden och därmed ställer till problem, tror jag måste se till ett det finns brukbara par både hemma och i stugan!

De blåsiga dagarna under veckan var inte riktigt de bästa för att bara sitta och slumra i solen. Jag hade redan tidigare börjat rensa ogräs och med det synligt goda resultatet  fortsatte jag mina åtgärder. Alltså har jag legat på knä med näsan 'i jorden' och rensat upp plattgångarna som finns, stimulerad av resultatet åkte alla med på samma behandling. 

Med hjälp av kaffe och muffins.........
,,,blev slutresultatet inte oävet! 


Oroade en hel del undernärda daggmaskar, långa och tunna nästan som sytrådar förpassades de till bättre jordar. Tyvärr blev väl en del förökade genom delning också, men det lär ju vara ett gott tecken att de överhuvud taget finns i jorden. 

Fredagen blev en jättefin, solig och skönt varm dag, den dagliga blåsten var det lite svårt att finna lä från. Gjorde ett besök på Skördemarknaden i Lövånger, marknadsgatorna var fyllda med människor och förhoppningsvis god försäljning. Dagen innan hade jag också åkt en tur till Lövånger, sommarens besök på Varuhuset hade ju inte tidigare blivit av och jag var väl värd den inköpta glassen! 



Min egen skörd av jordgubbar gick om intet. Det har i och för sig aldrig någonsin blivit någon heller, det finns en gäst som alltid hinner först. Nu tror jag mig veta att den varelsen har en lång och yvig svans, lägger upp matförråd för den kommande vintern och lär vara mycket intresserad av att också spara det söta i sitt skafferi. 

Jag fick också uppleva hur lokalt vädret kan vara. Vid avfärden från stugan kunde jag se hur mörk himlen var både i väster och söder och åskan började mullra när jag var i Lövånger. Jag tog sedan en sväng förbi Hökmark, där stod stora vattenpölar på gräsmattan men på tillbakavägen närmare stugan fanns inget spår av regn och nederbörd. Där hade varken regn eller åska visat sig och min rundtur hade inte sträckt sig över en radie av två mil. 

Åkte hem till stan lördag eftermiddag, kallt, blåsigt och dessutom regn i prognosen för närmaste dagarna. Min uppfattning är att när det gäller regn är väderleksutsikterna tillförlitliga men jag har också kommit på att det måste ju innebära att det motsatta förhållandet också stämmer.   Spås inte regn och rusk är det ju ett annat väder som blir rådande.

Man brukar ju ofta för att beskriva den positiva livssynen ta till jämförelsen mellan det halvtomma och halvfulla glaset. I mitt normala tänkande känns mitt glas alltid vara fullt och eventuella minskningar av innehållet fylls snart upp igen. Naivt, kanske, men nog finns det oerhört mycket positivt att glädjas åt, alternativet är men ju ändå inte omedveten om men det kan inte få lägga sig som en våt filt över hela tillvaron. Det är också så jag ser på min tillfälliga dysterhet, även om tillfället kan bli långt. Det ändrar sig till det bättre med tiden men jag önskar att jag med liv och lust ska kunna ta itu med  allt jag har framför mig. Det känns egentligen inte särskilt roligt med någonting, 4-åringen inom mig står i sitt hörn och blundar. Jag söker den där lilla tändande gnistan som föder engagemang, samtidigt som jag vet med mig att det är precis det jag själv måste åstadkomma.  

Börjar så smått kolla utbudet av höstaktiviteter, vill gärna fortsätta som tidigare med gympan ett par gånger i veckan och mitt nyväckta intresse för yoga, Yinyogavarianten tror jag skulle passa mig, jag blev imponerad av det lilla jag kom i kontakt med på den där skrivar- och yogakursen jag deltog i under försommaren.  Promenader med gågruppen, teater, film och jazzklubben vill jag också fortsätta med, gäller bara att allt planera så att onödiga krockar undviks och att det finns tid för tillfälligt uppdykande trevligheter.

Förresten hade jag igår ett litet  = nästan hela dagen återfall i släktforskningen trots att jag fortfarande har mitt eget självpåtagna sommarlov. Det kommer ju trots det hela tiden nya sk träffar på min DNA-analys, ingen  med de där höga siffrorna som tyder på ett nära eller åtminstone ett närmare släktskap. Däremot, träffarna ger bekräftelse  på det jämtska anorna såväl som de samiska men hur jag ska hitta ingången till det stora antalet värmländska/skogsfinska anorna funderar jag fortfarande på. I deras fotspår finns dessutom lika oidentifierade träffar i Dalarna, Hälsingland och de närmaste gränslandskapen till Jämtland. Att det sen i en databas finns långtgående anor som sätter fart på fantasin är enbart en kul grej där verklighetsförankringen knappast går att säkerställa. Vikingar, Harald Hårfagre och andra nobla personer för ett tusental år sedan är liksom en annan äventyrsroman.

Inte vet jag om energin strömmat till under den här skrivarstunden, men jag har vädrat mina spridda tankar som på så sätt fått ett uns struktur, och som jag ibland brukar förklara mitt skrivande som mitt tillfälle att prata på. Dessutom får jag verkligen många glädjande uppmuntrande ord tillbaka från mina läsare, något som jag försöker ta till mig utan något som helst jantelagstänkande bara med en varm god känsla.


















måndag 31 juli 2017

TANKAR

Tänker på vad som startar tankar i huvudet, helt omedvetet pratar man med någon, kanske bara några korta ord men med innebörd som blir tankebryggor till något man inte tidigare tänkt på. Det fascinerar mig. 

Men först lite om dagarna som gått. Efter min Sorsele-resa behövde jag en dag för återhämtning, lite tvätt och stök hemma var vila nog och jag sköt upp färden ner till stugan till på torsdag. Ett kort telefonsamtal blev också upptakten till ett möte, även det kort med desto mer fyllt av glädje. Tack Carin för att du gav dig tid  några minuter till en kaffetår ute vid solväggen. Hoppas din dag blev bra även om den samtidigt  hade tråkiga inslag. 

Efter lunchen blev jag till slut klar för avfärd till stugan där det som vanligt var fridfullt och en skön kväll med havspanoramat som aldrig slutar att fängsla blicken. Kanske en slags meditation, ofta blir jag sittande nästan andlös. Dagen därpå var mycket mer realistisk och jordnära, jag gav mig på ogräs och annan ovälkommen växtlighet. Det blev en tröttsam dag på knä och somnade gott på kvällen, med öppet fönster  inte ofta den här sommaren och lägsta nattemperaturen  14,7 grader är också ovanligt varmt. 

Dagen som följde blev en allt igenom trevlig dag i otvunget umgänge med alla dessa människor som jag tycker så mycket om att träffa. Tack Viveka och Stig för att jag fick komma, för gott käk och glatt sällskap. Sen fick jag sällskap hem av några ur sällskapet, en del hade aldrig sett var jag har min lilla oas.Och barnen som var med kunde få sig ett sista bad för dagen fast nog tyckte jag att den svala kvällen och blåsten kändes mindre behaglig. Slappade sen framför TVn och såg dokumentären om Janis Joplin. Den berörde, hon självförbrännande och tycktes leva med insidan helt öppen.  Man kan undra vad det var hon sökte i sin tillvaro. 

Nu börjar jag komma in på syftet med rubriken, ord som föder tankar mm. Jag försöker läsa Elena Ferrante, tragglar på med första delen av Neapelkvartetten och får inte något sk läsgrepp. Några ord och svar på frågan vad jag tyckte om den startade ändå funderingar kring boken. Dessa förstärktes då jag dagen efter råkade lyssna på radions program Lundströms Bokradio som startat en bokcirkel just om Ferrantes böcker. De diskuterade första delen, positiva omdömen och en del av deras tankar fäste jag mig vid. Jag ska nog i fortsättningen ta mig en ny funderare över det jag läser! Det är ju också kärnan i all konst, att beröra och starta tankar kring det upplevda. 

Jag upptäcker nu att jag omedvetet djupt berörs av texten, något som jag inte vill kännas vid och inte heller vill komma ihåg. Det handlar om utanförskap, att befinna sig i utkanten av det sociala nätverk som ett samhälle bygger på. Som barn förstod jag aldrig att sådana gränser fanns, trygg i min hemmatillvaro som jag var, men ser ändå som vuxen det begränsande mönstret. Och som jag nu i mina tankar och med en ständigt tilltagande självkänsla, ser som en tillgång att känna till. Det är klyschigt att säga att man skapar sitt eget liv, men jag tror genom att så realistiskt som det är möjligt tänka igenom allt som händer och utan att skuldbelägga vare sig själv eller omgivningen finner man en värdefull kärna. På något sätt berikas man av alla möten med människor, av absolut alla människor.

Nu får det väl ändå bli ett stopp för mitt simpla vardagsfilosoferande och ta itu md dagen som ligger och väntar framför. Den fasta punkten idag är besöket hos frissan, efter sju veckor är frisyren vildvuxna stripor och behöver ett lyft. 

Till sist kommer i mina tankar Hjalmar Gullbergs dikt Människors Möte. Jag tycker den i viss mån bekräftar det jag skrivit och säger allt!





34. Människors möte ~ Hjalmar Gullberg ( 1898-1961 )




Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.


Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.


onsdag 26 juli 2017

SNABBUTRYCKNING

I förra inlägget skrev jag om ett kyrkbesök, ett besök som nästintill årligen upprepats genom tiderna. Därutöver de fyra begravningar som jag varit närvarande vid  och dessutom, där vigdes jag på dagen för 53 år sedan. Efter min mors bortgång har jag bara varit där en enda kyrkhelg, då tillsammans med Börje och hans far men har ändå besökt platsen en gång per år för att se till gravarna. Jag har bestämt  att så länge jag har ork och möjlighet skulle jag fortsätta med dessa besök. Fram till Börjes bortgång åkte vi två tillsammans dit, för honom en resa han alltid såg fram emot och gjorde med största nöje. Därefter har jag några gånger haft sällskap av goda vänner. 

En gång tidigare passade jag på att samtidigt hälsa på min kusin i Sorsele och så blev det hux flux också i år. Vi talade med varann i telefon på måndagens morgon, hon undrade om jag inte kunde ligga över och då jag i all hast fick ordnat med kattvakt så packade jag en övernattningsväska, satte mig i bilen och sparkade igång resan. Soligt och vackert väder gjorde resan behaglig och jag njöt av körningen. Fast det verkar som det finns ormar i varje paradis. I det här fallet var det pågående vägarbeten. Vid ett ställe väglots och det innebar mer en kvarts stillastående. 

Något senare än jag tänkt kom jag fram och då väntade en god något försenad lunch. Det var nästan ofattbart att få sitta utomhus och äta i behaglig temperatur och för att vara i Sorsele helt obesvärade av myggeländet. Under eftermiddagen åkte vi sen upp till 'gammkyrka' 


Kvällssol över vallen

 planterade rosor på gravarna och tog en fikapaus, även då nästan helt utan  att mygg och knott gjorde tillvaron pinsam. Det var en sagolikt vacker afton, varmt och skönt i stillheten på kyrkvallen.. Det kändes så bra att kusinen var med, det är likaväl hennes morföräldrar som ligger där, och att vi, nu de ganska gamla barnbarnen hälsade på. Vi har ju också båda barndomens täta besök där vid kyrkhelgerna  i vårt minne. Jag gillar tanken på ett fortlöpande sammanhang över tid.




På vägen ner till kyrkan träd med lavar, bilderna ger inte rättvisa  men det är numera sällsynt se så mycket lavar på träden














Vid återkomsten till Sorsele var det fortfarande en otroligt vacker kväll så det blev ännu en liten utflykt till kusinens paradisställe för hela familjen. En  idylliskt och naturskönt belägen liten by ett par mil utanför samhället intill Vindelälven. Det går inte låta bli upprepa hur vackert allting var, en magisk kväll, sol och nära nog vindstilla och framför allt, nästan myggfritt! 


Vindelälven uppströms Nedre Saxnäs
En annan del av Vindelälven vid Nedre Saxnäs





















Dagen avslutades med sen middag när vi till slut kom hem, prat halva natten och dagen som börjat så oplanerad med spontant och snabbt beslut, blev den bästa dagen.

Lång skön morgon och till slut åkte nattskjortan av, jag gjorde mig i ordning för återresa mitt på dagen. Naturligtvis kom jag inte undan somrarnas otyg, vägarbeten även nu, fast jag valt en annan väg för hemresan. Den sträckan kändes ganska lång eftersom det var upprepade korta sträckor som bearbetades. Förutom de här arbetsområdena som jag passerade på båda resorna så är vägstatusen riktigt bra, dessutom  i huvudsak 100-vägar. Resan blev ändå ryckig, ständig växling mellan 100 km/tim och ner till 30 km/tim där vägarbetare, maskiner och lastfordon trängdes med bilisterna.

Hemma i bra tid, lite softande i soffan innan sängdags och en god natts sömn. Idag valde jag ändå att stanna kvar hemma trots att det nog är den vackraste sommardagen hittills i år. Tvättat , renbäddat, kollat månadsbetalningar och diverse övrigt fixande har känts bra fått gjort i lugn och ro.

onsdag 19 juli 2017

EN SVUNNEN TID




Grinden till den lilla bebravningsplatsen

Minnessten
En naturbeskrivning och en händelse mer än för 75 år sedan;

FLICKAN, BÅTEN OCH KYRKAN

Morfadern, iklädd de svarta kläderna, satte kepsen på huvudet, hämtade fram den gamla, svarta damcykeln och trampade iväg de få kilometrarna efter landsvägen. Målet för hans färd, den gamla kyrkan, hade stor plats i hans hjärta.

Samtidigt tog mormodern flickan vid handen, gick den korta sträckan nedför lägdorna till stranden av den stora sjön, placerade fickan i båten som hon sköt ut och började ro, hennes mål var också den gamla kyrkan som låg vid sjöändan.

Det var söndagsmorgon en högsommardag, solen lyste från en klar himmel, sjön låg blank och stilla, speglande solgasset. Längst bort vid stranden låg kyrkvallen, skimrande som ett smycke, smaragdgrön med den lilla timrade kyrkan, klockstapeln och prästkammaren. Några få kåtor fanns också där. Till vänster om vallen syntes forsen som fylld med smältvattten från fjället brusade mäktigt. Ännu längre bort i väster stack fjällkedjans toppar upp, fortfarande syntes kvarliggande snöfläckar, utbredda som stora lakan. Allt detta en förunderligt skön och vacker bild som för evigt stannat i minnet.

Morföräldrarna förenades vid kyrkvallen tillsammans med många andra kyrkbesökare. Det lilla kyrkrummet fylldes snabbt, för flickan en långdragen sittning på den smala träbänken men till slut lästes välsignelsen och det blev fritt fram för flickan att springa iväg. De vuxna fick nu tillfälle att hälsa på varann; God dag, God dag. Buris, buris och tack för sist. Snart var kaffeeldarna tända, man slog sig ned gräset, ryggsäckarna och kontarna öppnades och matsäcken smakade gott. Gudstjänsten såväl som återseendet av släktingar och bekanta gjorde umgänget glatt, livligt och trivsamt. Efter bortåt ett par timmar tog rasten slut och det blev dags för ännu en gudstjänst, denna gång kortare och mer av tacksamhetskaraktär. 

Efter den avslutande psalmsången, kan ha varit Härlig är jorden, skingrades besökarna åt alla håll. Morfadern på cykel hemåt igen och mormodern tillsammans med flickan i båten. Vattnet var mörkare nu, solljuset speglade sig inte på samma sätt som under morgonen och mormodern berättade om Brudstenen och det som hänt där en gång.

Det unga par som den gången sammanvigts i kyrkan hade med båt tagit sig därifrån. Olyckligtvis hade de inte uppmärksammat den stora sten som då låg osynlig under vattenytan. Båten kantrade och de båda unga drunknade. Mormodern kunde också berätta att bruden flutit iland vid Risuddden, d v s vid det där stället där det ibland lades ut nät och som flickan väl kände till. Brudens slöja hade fastnat i strandvegetationen.

Eftermiddagen var sen vid hemkomsten, korna skulle tas in från betet i skogen till sommarladugården, mjölkas och ges nattvila. Förhoppningsvis skulle ingen björns visslande höras under natten.

Fler vuxna fanns på gården och sent på kvällen var det dags för fiske, notdragningen som var ett stort nöje. Beroende på väder och tidpunkt på året valde man stället där noten skulle läggas ut, det fanns många varp att välja mellan. För flickan också ett nöje att följa med, dock inte i båten där bara två personer fick plats, den som rodde och den som la ut noten. Under ilandsdragningen som skedde efter ett strikt schema var höjdpunkten när notändan närmade sig. Man kunde ana fångsten storlek och någon stod beredd med pitcheln för att mota in fisken i den s k kilen. Fiskafänget var oftast rätt så rikligt, ja det blev då kokfisk kunde man säga lite blygsamt. Rensningen vidtog innan vandringen tillbaka upp till gården med fångsten. 

Väl inne i köket tog morfadern kommandot vid den kokande fiskpannan. Han hade förberett fisken genom att bryta den längs hela ryggraden och sedan höll han pannan i ständig rörelse under hela koktiden. Måltiden som följde kompletterades med kokt mandelpotatis och nybakat tunnbröd, varje gång lika stor festmåltid i sommarkvällens skymning. För flickan, som  förväntades att själv bena sin fisk, blev det enklare att bara äta potatis mosad i smör - hemkärnat naturligtvis. Hon sa sig inte tycka om fisk som var den huvudsakligaste födan. Jag vet med bestämdhet att det var fiskbenen hon var rädd för. Så småningom hade hon tillägnat sig konsten att bena fisk, i och med det gick det också bra äta den med god aptit. I minnet den absolut godaste fisken, nu bara att drömma om.

Barndomen har blivit ett skimrande minne, underbart att bära med sig, lycklig över upplevelsen



.

måndag 17 juli 2017

EN VECKA I MITT LIV

Veckan som gått har varit omtumlande, sjuk eller som jag väljer att säga för större dramatik, dödssjuk (OK jag vet att så vårdslöst ska man inte använda sina ord), och med en 
alldeles strålande, glädjefylld avslutning, innan regnet kom. Att vara på fötter igen, lite ostadiga till att börja med, men ändå! Vad mer kan man begära än att med öppet sinne ta emot och njuta av det liv som finns helt nära.

Den sjuka delen av veckan beskrev jag ingående i förra inlägget  så jag väljer fortsättningen efter det. Det som egentligen förundrade mig vid besöket på hälsocentralen var att man inte brydde sig om att ta urinprov, jag beskrev ingående mina besvär. Det som drabbat mig kan ha varit en urinvägsinfektion, men för att vara ironisk så fick jag en känsla att diagnosen sattes redan när jag ringde och beställd tid. Jag tänker så här, gammal kvinna, vanligtvis besvärad av hjärtproblem och kanske diabetes typ 2. Med hänsyn till provsvar kunde inget varit mer fel, däremot pekade en lite förhöjning av snabbsänkan på någon infektion. Min uppfattning, anser mig ha en frisk kropp, är att man ganska fort känner en främmande reaktion, däremot inte vad den beror på. Men med glädje över framför allt de positiva provresultaten har jag lämnat det där mörkret bakom mig. Dessutom tappade jag ett och ett halv kilo av min vikt och den kvarstående förlusten letar jag definitivt inte efter!!

Efter besöket på hälsocentralen kom min kära väninna IL och hämtade mig med bil och följde med mig som stöd när jag behövde handla, det var så att säga ett nödläge på livsmedelssidan. Tack IL för att du gav mig en stund av din tid! Med matkassarna inburna och fortfarande i  god form efter mina första steg utomhus tillät jag mig att slappa resten av dagen. Jag skrotade mina planer att åka ner till stugan på fredag utan ägnade dagen i sin helhet åt kronprinsessefirandet på TV. Innan dagen var slut kommenterade jag FB-vännen Ingrids inlägg med en inbjudan till stugan under morgondagen, och hon kunde till min glädje komma!

När lördagen kom med strålande sol packade jag bilen och begav mig neröver, Ingrid kom och vi hade en skön dag i solen. Hon var med på mitt förslag att på kvällen åka ut till Bjuröklubb där det var musikunderhållning i Hamnmagasinet.



Lokala förmågor, sångaren Mats Bergkvist och Skellefteås meste musikarbetare, Mattias Kågström. Den mannen bär mycket inom sig, musikalitet, humor, glädje och han förmedlar på ett sätt som når fram till publiken.




Men jag kan inte hjälpa att sen jag såg honom i teaterns uppsättning av En julsaga, ser honom som julgran! Det var en av hans roller i den uppsättningen och en mer underhållande och spirituell julgran har sällan skådats. Han glittrande ögon tydde på att han trivdes i den rollen!

Vid lördagens föreställning hann jag under pausen träffa många vänner efter längre eller kortare tid sen sist. Allt var så trevligt och en glädje spred sig djup i mitt sinne, en glädje som tydligen följde med ända in i drömmens värld. På söndag förmiddag pratade jag med Ingrid som ursäktade sig för de ev besvär hennes biltrassel förorsakat vilket jag försäkrade henne inte var fallet. Däremot kände jag att så här är ju livet, lite upp och ner, men känslan av att vara en del i nuet av det pågående är kryddan som sätter 'piff på anrättningen'.

Jag vet nu inte vad dessa upplevelser ställt till med men båda morgnarna efter det har jag sovit hela två timmar längre än jag vanligtvis gör. Det är också dessa timmar senare än vanligt för mig även just nu, om det nu är så fortsättningen ska bli, gäller anpassning. Se till att komma ur morgonrocken lite tidigare så att säga, men hanteringen av mitt uppvaknande som också brukar ta två timmar gör att jag vid dagens slut kommer att närma mig nattugglestadiet!

Dagen som är i full gång har jag inte någon annan planering för än att göra ett besök i centrum för vissa inköp, bankbesök och lite ögonshopping. Jag känner mig trygg, glad och oerhört tacksam för mina vänner, känner verkligen att många händer bär. Det enda som egentligen bekymrar mig nu är hur jag ska få till min 'lappländska resa' d v s min årliga utflykt upp till Sorsele/Ammarnäs för att bl a titta till mina föräldrars/morföräldrars gravar vid Gillesnuole kapell. Det känns övermäktigt att sätta sig i bilen med 60 okörda mil framför, och resan måste göras innan sista helgen denna månad. Det känns verkligen inte som jag ännu gjort sista resan dit även om mitt  eget åtagande har varit och är att åka ditupp så länge jag  kan och orkar. Det handlar inta bara om att hälsa på vid gravarna utan även att för några timmar få andas barndomsluft och njuta vyerna där oändligheten döljer sig. Grundläggande livskvalitet med stort värde.

fredag 14 juli 2017

ELÄNDIGT SJUKT!

Ja det är verkligen rena, rama sanningen som jag känt mig dessa dagar. Men idag känner jag mig helt återställd igen, inte ens ansträngningen att stiga upp gjorde mig kallsvettig och darrig så nu får jag nog betraktas som frisk, därifrån till fullt friskt beror på sammanhanget!!

Jag börjar väl ändå med en liten resumé, som vanligt,  av dagarna som flytt. Jag hade åkt ner till stugan efter lunch på onsdag förra veckan och passade på . när jag kom fram, att bjuda några stuggrannar på fredag lunch.Eftersom det skulle bli en enkel, somrig sillunch krävdes inte så stora förberedelser men bakade en kaka till kaffet på morgonen samma dag,en toscakaka med rabarber.
Soligt och härligt väder och vi satt i trevlig samvaro några timmar. Efter gästerna gått blev jag så besynnerligt trött men vilade på utesoffan och efter nån timme kändes det bättre igen. Tänkte väl att solvärmen blivit för intensiv men kunde obehindrat åka ut till Bjuröklubb på kvällen.

Halstring pågår
Den sk Lövångersnatta gick av stapeln med halstrad strömming, fika, underhållning och rätt bra med besökande. Vi åkte dock tillbaka hemma utan att delta i den kvällsgudstjänst som alltid fullbordar arrangemanget.


Lördagsmorgonen kände inte jag mig fräsch, avstod frivilligt från utefrukosten och förblev liggande hela dagen, omväxlande på soffan inne och den på altanen, utan att kunna identifiera vad som drabbat mig, orkade bara inte. Hade jag druckit för lite, solexponeringen för lång, eller vadå? Söndagen bättre igen men utan nån större geist, klippte dock det bit som blev kvar efter senaste klippningen och fick dessutom trevligt spontant fikabesök. Sen packade jag ihop och begav mig hemåt enligt planerna. För säkerhets skull körde jag lite försiktigare, så till att inte överskida hastighetsgränserna och låg nog  på alla sträcker någon km under. Det märkliga resultatet av det var att jag använt endast en enda futtig minut längre tid än vanligt. Lärdom: det lönar sig inte alls att ligga på, bättre köra lugnt, avspänt och njutbart, den förlorade minuten får läggas på nöjeskontot helt enkelt.

Men sen kom eländesmorgonen, måndagsmorgonen, då jag knappt tog mig ur sängen och ökenvandringen till toan var outhärdlig för att inte tala om återvägen till sängen igen som blev både vinglig och krävande.Efter nån timmes ytterligare vila försökte jag få i mig lite frukost men det tog emot. lite fil fick jag i mig men mackan blev inte ens halväten. Sen fortsatte den dagen i samma stil, växelvis vila och nödutflykter från sovrummet för toabesök och vattenintag. Mat kändes enbart motbjudande fast jag tvingade i mig små bitar frukt. Hela tiden frös jag trots varma kläder, sockar på fötterna och  yllefilt ovanpå täcket. Jag hade på morgonen försökt skicka ett meddelande på FB men gav upp efter några försök då jag inte klarade av det, förstod inte vad gallimatias jag skrev.

Tisdagen kom med något bättre känsla men fortfarande svag, ont i ryggen, frusen och omatfrisk vilket innebar fortsatt sängläge.Men en litet tecken på förbättring var att jag på kvällen kunde känna det skönt att sticka ut foten utanför täcket för lite svalka!

 Onsdagen halvbra och torsdag så bra att jag kontaktade hälsocentralen för provtagning. Helt frisk! Då kände jag tacksamhet blandat med tvivel. Jag visste ju hur oerhört kraftlös jag känt mig men kunde jag verkligen ha inbillat mig allt. Nja, en förhöjning av snabbsänkan tydde på någon infektion så någon skit var det som plågat mig , vilken får jag väl aldrig reda på och spelar mindre roll. Det som gladde mig och påverkade säkert tillfrisknandet var att alla prover var så överraskande bra. Jag känner en oerhört tacksamhet för min goda hälsa och vill kunna fortsätta ta hand om den på egna villkor.

Jag kan ju inte i den eländesbeskrivningen låta bli att nämna Lila, min lilla underbara katt som under de här svåraste dagarna inte för ett ögonblick lämnade min sida  utan låg tätt intill mig hela tiden till just på tisdagkväll när jag kunde ana en liten förbättring. Då tog hon friskift och tillbringade natten på något annat ställe i huset. Men kl 04.30 gick åter i tjänst vid min sida!

Nu ser det ut som om det kan bli ett par riktigt soligt och varma dagar ute vid havet så jag kanske åker ut i kväll och stannar ett par nätter så ordningen blir helt återställd så att säga.