HAPPY VACCINATION DAY

 

Vaccinationscentralen

Nejmen, nu tar jag väl ändå i, börjar skriva på nytt bara ett par dagar  efter senaste inlägg. Det var trots allt en stor dag igår med tanke på den rådande stora brist på händelser  eller ska jag säga underhållning. Allt kretsar nu i dagarna runt vaccination, brist på vaccin, pausade vacciner och allt vad man kan tänka  om vaccin. Det är många grejer på ett järnspett  som man säger. Det var trots allt min tur igår för första sprutan och det är inte Astra Zeneca som pausades dagen innan.

Eftermiddagsfikat idag blev en längre sittning i solhörnan på min terrass, jätteskönt och katten Lila till och med lockades ut.

En solkatt

Det ligger fortfarande en meterhög snödriva på hälften av golvytan men solens värme påverkas inte av det. Jag tog också med stickningen ut men lyckades inte hålla reda på mönstret så en liten upprepning blir resultatet.

Men till vaccinationen som gick fort, det var nära nog folktomt på hälsocentralen och ingen stress kunde anas. Jag var där i god tid och fem minuter innan min inbokade tid var inne var jag klar att sitta av de 15 minuter som är en slags säkerhetsmarginal för ev reaktion efter sprutan, Ingen påverkan. Det finns moment av förundran i allt som sker, jag tror att mitt fokus på vaccinationen varit i största laget, eftersom genast efteråt kom tankarna på planer för närmaste tiden. Det finns saker som ligger i träda och som jag verkligen vill få gjorda nu, till och med längtar efter att göra. Troligen måste jag hejda mig men bara att tänka framåt är stimulerande. Det känns som en liten springa öppnats i väggen som skärmar av  framtiden och dess möjligheter. Jag fick dessutom inbokad tid för dos 2, då börjar livet men troligen blir det svårt hålla de fortsatta restriktioner som troligen ligger kvar.

Jag berörde i senaste inlägget lite om den nedstämdhet som jag känt till och från. Vid ett tillfälle då det kändes särskilt tungt drabbades av något som jag skulle kalla inre raseri. Jag tänkte att jag ska inte ha det så här, gav mig iväg på en promenad då jag höll så hög fart jag någonsin förmådde. Hamnade på handelsområdet, jag planerade inte att handla, men när jag gick därifrån hade jag packat en stor kasse riktigt tungt. Det var på vippen att jag inte orkade bära hem den men mitt raseri drev mig och jag kom mig hem, vacklande. Detta hörs inte så klokt men faktum är att det blev en sort förlösning, jag kom ifrån beklagandet och såg lättare på tillvaron. Konklusion - se till att bli riktigt rasande och låt allt brinna av.

Jag är också väldigt nöjd att starta dagen med en långpromenad nu när det är fullt ljus på morgonen och soliga dagar alldeles underbart.

Frukost i hästhagen som jag passerar varje morgon

Mycket snö fortfarande, höga snövallar, men många gångvägar börjar vara avtinade. På torget som jag bor vid har hela vintern varit upplag för hopskottad snö framför allt till glädje för alla barn som passerar. De måste alltid stanna till och passa på åka kana några gånger. Fortfarande en stor hög kvar trots att det forslats bort många, många lastbilslass. En del av torgets konstutsmyckning har dock tinat fram. 

Jag är också nöjd med dagen idag, har gjort en vanlig veckostädning, middagsmaten står i kylen och väntar och för att inte tala om att jag åstadkommit ett, om än litet och anspråklöst, inlägg, känns som ytterligare en levnadskontakt. Däremot ligger jag lite efter i läsandet som jag försöker hålla igång vid läggdags. Efter att det trasslat lite med mina nätter försöker jag hålla tiden för sänggående mer regelbunden och skippar i stort läsningen då. Jag håller fortfarande på med Bomullsängeln av Susanna Alakoski. Sen väntar  böcker som biblioteket sorterat ut, Twist av Klas Östergren, Gör mig levande av Kerstin Ekman och Nattfåk  av Johan Theorin, det är väl alla nåt att bita i.

TILLBAKABLICK

Tom biofoaje den 15 mars 2020

 I går var det på dagen precis ett år sedan jag senast gick på bio, såg filmen Charter och kom till en fullkomligt folktom biofoaje. Väntande till en annan film satt ett par vuxna med barn och vid biljettkontrollen frågade jag om det var någon fler i den salong jag skulle sitta. Då svaret var tvekande bad jag att tjejen  efter filmens slut skulle titta in till mig - för som jag sa till henne, jag kan ju sitta och dö. Hon lovade. De var en till i salongen, vi satt i var sitt hörn! Efter filmens slut gick jag snabbt ut för att hinna bussen hem. Utomhus ett tätt, blött snöoväder.

Veckan som följde var början på den förändring för alla enskilda och i hela samhället som inte någon kunde ha en föreställning om innebörden. Plötsligt var alla aktiviteter, sammankomster inställda, det sociala livet tog på ett ofattbart sätt slut och jag löste in mina redan inköpta biljetter till vårens föreställningar på vår teater. 

Det slog mig också jag skulle få en massa 'spilltid'  som jag måste fylla med något annat och tanken på de rekommenderade 10 000 stegen per dag som ibland sägs vara hälsobringande var det ett bra tillfälle att genomföra. Började omedelbart söka lämpliga sträckor på gångvägarna. Ett par dagar efteråt upptäckte jag Sofiagympan på teven och anammade den. Den dagliga aktiviteten höll jag fast vid till punkt och pricka  fram till stugsäsongen tog vid då det blev andra prioriteringar. När höstsäsongen var inne fortsatte  jag med de dagliga promenaderna och gympan framför teven. På senhösten anpassad efter dagsljuset. Det kom också dagar då vädret gav mig tillåtelse att skolka, och då kände jag mig nöjd med det också. Efter nyår när ljuset kommit tillbaka och dagarna blivit längre har jag återigen kommit igång med tidiga morgonpromenader, känns som en bra start på dagen.

Den regelbundna vanan har hela tiden varit en god hjälp att finna innehåll i tiden men om jag skrapar lite på ytan så har det inte varit helt lätt hela tiden. Det har funnits dagar då sinnesfriden varit störd, svårt hitta motivation såväl som något att se fram emot, oförmåga att sysselsätta sig och den totala bristen på sociala kontakter. Oföretagsamheten som växer fram är minst sagt störande. 

Problemet som jag ser det är bristen på inspiration, nya ideer och utbytet som samtal med andra människor bidrar med. . Jag blev vid ett tillfälle påtagligt uppmärksammad på det värdet . Under våren startade områdeskyrkan med något som de kallade friluftsfika med avstånd.  En väninna som skulle följa med fick förhinder men jag gick ändå dit ensam. Inte så många människor, vädret varmt och fint, fikat smakade bra och trevligt samtal med bordssällskapet. Därifrån gick jag glad och nästan med en upplyft känsla och eftertanken som kom : Var det detta jag saknade, det visste jag inte. Det hade då gått ett par månader med med begränsningar och jag tycktes ha kunnat hantera tiden på ett drägligt sätt utan större problem. Då kunde man inte heller föreställa sig den utveckling det hela tog framöver. Det som också är svårt är att helt kunna förstå vad som händer inombords, hur en aldrig tidigare upplevd situation påverkar. Referenser saknas såväl som framåtanda, strävande framåt mot det okända existerar inte.

En dikt som jag ofta tänker på beskriver så väl värdet av umgänget människor emellan är  

MÄNNISKORS MÖTE 

Om i ödslig skog

 ångest dig betog 

kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog

Giva om vägen besked 

därpå skiljas i fred 

sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed

Byta ett ord eller två 

gjorde det lätt att gå 

Alla människors möte borde vara så 

Hjalmar Gullberg

Vid något tillfälle har jag försökt vädra min känsla av ensamhet och inskränkta tillvaro utan känsla av förståelse. Kommentarer som att så har alla det, är, även om jag vet och förstår  just det, inte någon salva för min själ och jag känner att sånt tal vill ingen lyssna till. På något sätt önskar jag kunna prata av sig så att säga, bara vädra tillkortakommandet för någon som lyssnar, det handlar lite  om att låta solen lysa på trollen. Med andra ord kan jag också se att efter ett år utan annan ljusning än allmän vaccinering är vi alla mer eller mindre påverkade av rådande förhållanden. Kontrasten till det liv som vi hade tillgång till är så fundamentalt stor och vi har inte heller någon erfarenhet  att falla tillbaka på. Möjligheten att söka nya vägar tycks inte vara realistisk, tror att vi blivit förstenade i det pågående. Allt är än så länge dolt i en dunkel framtid. En framtid som mest troligt inte heller fortsätter precis på samma ställe som då vi förlorade det tidigare pågående livet. Om tittar man tittar med positiva ögon framåt kanske man till och med skulle våga säga det blir en spännande framtid som vi får gå in i med erfarenheter som vi förvärvar i nuläget.

I går var också exakt på dagen en hel månad sedan jag skrev senaste inlägget, jag har faktiskt inte fått fram något skrivbart fastän jag under mina promenader i huvudet producerar manus men de är som bortblåsta när jag är hemma igen, många tankar passerar utan att fästa sig på något djupare sätt. I dag lockade solen  och vandringen tillsammans med promenadgruppen fram skrivenergin så pass mycket att jan fann en gnutta glädje göra ett försök. Efter lunchen och fortfarande i vackert väder gick jag över till kyrkans utomhusfika, där det var skönt sitta i soligt lä, dricka kaffe i lättsamt prat och skratt. 

Avslutade med  att gå till den närbelägna ICA affären för veckohandla som idag blev minimalt. Har senaste veckorna gjort mina veckomatsedlar med utgång från det som redan finns i frys och skafferi. 

Nu har jag lyckats fördriva hela dagen och middagen närmar sig och sen ser kvällen ut precis som alla andra kvällar. Sittande i soffan framför teven med en stickning i händerna och katten i mitt knä.. Jag har verkligen snöat in på att sticka vantar och är inne på tionde paret med likadant mönster men varierande färgkombinationer. Måste nog ändra spår, vantsäsongen börjar närma sig sitt slut och därmed också rimligen stickandet. 

Senast färdigställda vantar