Måste kolla om det finns någon av mina kära läsare kvar efter mitt otroligt långa uppehåll. Det finns flera orsaker bl a ren och skär lättja men också bara sporadiska träffar med min dator kombinerat med bristande energi eller det rätta ordet är troligen orken som inte riktigt hängt med. Nu har solen laddat upp mina baterier och dessutom inser jag mer och mer att stora energiuttag sannerligen ska betalas om ock genom ett långdraget avbetalningssystem.
Jag uppmärksammade att senaste inlägget skrevs innan Midsommarhelgen och jag drar väl en liten resumé till at börja med. Torsdag i midsommarveckan åkte jag iväg med buss-tåg till svägerskan i Timrå och som genom ett under kunde jag kliva av tåget i strålande solsken, ett solsken som höll i sig precis genom hela helgen ända till måndagmorgon när det var dags för uppbrott, då var himlen mulen och dimman tjocknade men regnet höll sig undan ända till kvällen när jag kommit hem. Vi fick alltså en drömhelg med vädrets medverkan och på midsommarafton kom hennes barbarn och till och med två barnbarnsbarn, den yngste inte ens två månader! Vi gjorde en och annan liten utflykt och hade som alltid en trivsam samvaro och många glada skratt.
Redan innan helgen hade jag beslutat att flytta ut till stugan över sommaren när jag kommit hem men vädret var motsträvigt, regnigt och ingen riktig sommarvärme men jag drog ändå iväg dit ner. Det går ju bra att se ut över havet genom fönstret också. Det blev inte så mycken utomhusaktivitet fast jag gjorde tappra försök. Bl a genom att gräva upp gamla och igenvuxna rabatter, bara ett par-tre små till att börja med mellan skurarna. Tungt som bara den var det också och jag blev till slut riktigt trött och behövde minst två dagars vila. Det gjorde susen och sen kom solen tillbaka, men efter ett par fulltecknade dagars besök hemma var jag där igen, ja, jag menar nära nog stupade på min post. Trött, trött, trött! Torsdag, fredag, lördag utan att nästan orka röra sig, då trodde jag nästan att jag var nog allvarligt sjuk ändå, men på sändag kväll började livsandarna komma tillbaka och på måndag morgon vaknade jag med ett litet gryende levnadsmod. Därefter har solstolen varit det enda som behövt röra på sig, jag har belägrat den och följt solens gång och mått bara prima av det. Sanningsenligt måste jag ändå tillstå att ibland har tanken att jag var nog ändå bara är lat kommit över mig- Den där gubben på axeln, ajabaja! Samtidigt har det känts så otroligt ensamt och energin har inte funnits till utflykter och ensam, hur kul är det, fast jag gjorde några tappra försök att locka till mig besök men det misslyckades. Nu ska det inte klagas mer här inte men som ensam individ blir ibland tillvaron ohanterlig.
Fast, ibland händer det oväntade eller egentligen för att hålla sig till verkligheten, man kommer fram till ett länge planerat och efterlängtat mål och då blir man innerligt glad och och får förnyad livgivande energi. Det sägs ju att någon, i det här fallet jag, vet var skåpet ska stå och nu står det på plats till min stora belåtenhet. För att göra historien kortkort så drömde jag om att byta ut ett skåp i stugan, det behövdes bl a viss renovering som till slut blev av och i torsdags fick jag telefonmeddelande att det var färdigt. Med hjälp av bästa stuggrannarna kom det på plats och den lilla nervositet för hur det skulle ta sig ut jag kände innan var helt obefogad. Det blev precis så som jag drömt om så nu kan jag fullfölja med små omflyttningar och pynt. Så roligt det plötsligt kan bli!
Hem idag för personlig service, tvätt och kompletterande matinköp och det skulle inte heller skada om jag äntligen kom mig för att köpa den där bikinin som jag döljer i mina tankar. Sommaren är väl inte slut än heller. Men jag fick en skräckupplevelse när jag startade dator vid hemkomsten. Det fanns ingenting alls, allt var tomt, inget epostgrogram, släktforsningsprogrammet helt tomt och allt annat också, då kändes det som jag bara ville sätta mig ner och storgråta. Hopplöst helt enkelt. Jag stängde datorn, ville inte se förödelse helt enkelt. När tanken på att skriva i bloggen kom tänkte jag prova via telefonen men det blev för besvärligt så jag gav datorn ännu en chans och ibland kommer befrielsen som en ängels tysta vingsus. Plötsligt var allt på sin plats, allt fanns och såg ut som tidigare. Men nog tycker jag det är dålig stil att skrämmas på detta sätt, det värsta var att jag har ju backup men inte ens den fungerade. Bara för att jag inte brytt mig om datorn på en hel vecka behöver den väl ändå inte ta till storsläggan och skrämma livet ut mig detta viset.
Nåja efter alla vedermödor blev det då ett blogginlägg som bevisar att jag fortfarande finns till för bl a er mina kära läsare, hoppas ni hittat tillbaka till mig. Det kanske även en tid framöver blir sporadiska inlägg, åtminstone så länge sommaren varar. Nu väntar sängen och troligen en god natts sömn då jag slipper oroa mig för ett förödmjukande besök hos datafirman.
Veckan som kommer innehåller också det sedvanliga årliga besöket i mina barrndomstrakter, denna gång i sällskap med bästa Eva.
