I'M A DREAMER.........

För nog kan det vara däråt det lutar när målsättningen man har inte går att nå. Fast i ärlighetens namn måste väl erkännas att jag har i åtminstone ett fall inte hållit på särskilt länge samtidigt  som jag också kan tillstå att jag vid vissa tillfällen är en smula otålig. En del saker ska egentligen vara klara innan jag sätter igång om ni förstår vad jag menar, d v s det där med transportsträckor har jag lite svårt för. Nå, just nu är det stegräknaren som jag tampas med, jag har äntligen införskaffat en ny, den gamla, mycket gamla t o m, har för länge sen fallit sönder i sina beståndsdelar som inte ens finns kvar.

Efter den nödvändiga inställningen satte jag av på promenad i fredags utrustad med stavar och den där lilla manicken i fickan och den stannade på 7109 steg. Det var i minsta laget tyckte jag men hade fått en liten uppfattning hur lång sträcka jag borde gå. I går upprepades försöket och 9191 var väl ganska bra så då tänkte jag att nu bränns det i alla fall. I dag när solen kommit upp och det var förtrollande vackert med den gnistrande vita snön, gick jag iväg på vad jag bestämde var en riktig långprommis, och aldrig har väl Solbacken varit såååå lååång och så tung, men när jag väl passerat krönet och gångvägen blev svagt lutande utför gick allt som en dans. Jag tog en lite längre sväng än jag först tänkt och var både trött och svettig när jag efter drygt en timme kom hem. 5460 steg var rena hånet, det kändes mycket längre! Men med min målsättning måste jag ändå ut en vända till på eftermiddagen, vädret lockade dessutom fortfarande, resultatet 9651 steg. Nu går jag inte mer idag men att 10 000 steg skulle vara så tidsödande att nå har jag inte tänkt mig, så nu gäller envishet kombinerat med uthållighet. Tidigare när jag gick med stegräknare tittade jag mer på längden som avverkades och i viss mån kaloriförbrukningen, men nu gäller nya tider.

Hela veckan som gått har dominerats av Mellon och höjdpunkten var ju i går kväll men jag var 

under dagen återigen på Jazz-café som hade celebert besök av Rigmor Gustafsson med musiker, piano, bas och trummor. Det var förvisso några fler än jag som kommit för att lyssna, jag tror inte det fanns en enda stol till att sitta på, knökfullt med andra ord. Behagligt, mjukt, melodiskt, finstämt att lyssna till, hon kan behandla sin röst väl, så professor i sång som hon är. De två timmarna gick fort, fylldes till stor del av eget material, både gammalt och ännu inte inspelat. Efteråt tog jag en vandring till Coop och hade tänkt mig ta bussen hem därifrån men såg fel på tidtabellen och missade bussen. Det blev en promenad in till centrum och väntan på nästa buss. På helgerna har bussbolaget glesat ut turerna till en timme mellan varje buss men tursamt nog går bussarna dagen ut. Tidigare gick sista bussen vid tre-tiden på lördagarna sen var man blåst. Eftersom det såg ut att bli en sen middag slank jag in på ICA och rafsade till mig en form mat från Take a'way-disken. 

Tidigare under veckan var det dessutom ännu en filmvisning på Filmstudion men p g a felleverans blev det en animerad film i stället för den planerade dokumentären MR Gaga. Det blev alltså en japansk film, mästerligt animerad och otroligt vacker men det österländska sättet att förmedla innebörd är främmande och något svårt att sätta sig in i. Kommande tisdag blir det förhoppningsvis MR Gaga som betecknas som årets (2016) bästa dokumentär och Finlands Oskarsbidrag.

Emellanåt kan jag tycka att det känns både långsamt och ensamt men när jag nu ska referera bara den senaste veckan så kan jag ändå konstatera att jag har haft någonting att gå till varje dag. Det är ju ett stående inslag med gympa både måndag och torsdag men dessutom fick jag veta att ett gäng damer samlas varje onsdag kväll på biblioteket, handarbetar och pratar, och jag testade i onsdags. Det är trevligare med stickningen i händerna när man har sällskap kan jag nog tycka, så det lär bli fler gånger det också.

För att återgå till mina drömmar, ja inte de som nån enstaka gång, som i natt, stör min nattsömn, så har jag ju min släktforskning med sin alldeles bestämda målsättning och där tänker jag inte att plötsligt händer det utan än större är hoppet att någon gång händer det, jag menar att jag får ett riktigt genombrott. Just nu har jag ett oidentifierat spår att försöka lösa men det är mer av karaktären att betraktas som underlag för intrikata fantasier, men man vet ju aldrig, verkligheten kan någon gång vara mer invecklad än man förväntar sig.

Rubriken till detta inlägg finns ju i en text av John Lennon, Imagine. När den LPn kom recenserades den av P G Bergfors (en gång i tiden läkare i Skellefteå) som avslutade med orden: Det är inte bara en rättighet att äga den här skivan, det är en skyldighet!

Ur den skyldigheten refererar jag sista strofen:

Imagine all the people

Sharing all the world

You may say I'm a dreamer

But I'm not the only one

I hope someday You'll join us

And the world will live as one

Det budskapet har en annan dimension än mina drömmar men man ska ju också gräva där man står som det sägs.

Nu till den middagsmatlagning som jag smet ifrån igår kväll, lax- och musselgryta

VÄLKOMMEN TILL LJUSET

Underbart när natten viker undan för dagen och lampan över frukostbordet kan släckas redan innan halvnio-tiden på morgonen och det en dag då solen inte orkat ta sig igenom det tunna molntäcket. Nu taggas livsandarna igång igen och den ständiga, för mig alltså, förvåningen kommer över att man ännu ett år tagit sig igenom den svarta vintern. Jag har inte problem med vintermörkret men när jag tänker mig tillbaka känns det absolut ofattbart hur det gick till, därför välkomnar jag ljuset och om bara en månad råder dagen över natten!

Den fortsatta dagens prognos utlovar en temperatur runt nollstrecket, det mulnar på mitt på dagen och snön kommer till natten. Ute till havs blåser det upp till kulingstyrka med västliga vindar, eventuell is lär dra iväg med riktning Finland. En ogästvänlig senvinternatt i halvmånens sken.

Efter den här aktuella verklighetsbeskrivningen kan jag erkänna att den senaste tiden har jag inte haft bloggandet i tankarna, däremot har jag nördat in på min pågående släktforskning så till den milda grad att jag i mina tankar jämfört beteendet med en form av beroende. Allt annat runt mig har fått stå tillbaka bara med undantag för en stunds tv-tittande på kvällen (om det varit något som intresserat mig) och med en stickning i händerna. Mitt medvetande om eländet sa mig till slut att nu räcker det och t o m att städa kändes meningsfullt, eller kanske var det omväxling som behövdes. 

Ofta får man ju som pensionär höra att det  bara blir en aktivitet per dag och ändå räcker inte tiden till men inte vet jag hur jag ska bete mig när allt händer samtidigt! Det var vad som hände för  mig härom veckan då det till att börja med på måndagen blev ett extra insatt kurstillfälle som jag absolut ville vara med på. Det förvånar väl inte, men jag säger bara: Släktforskning! Kursen drog ut på tiden och jag hann inte med aftonens gympapass. Dagen efter var det den sedvanliga tisdagsprommenaden, den här gången med lunch på Rinkside, ishockeyarenans restaurang där det alltid serveras välsmakande lunchmat. Nu dessutom i fräscha och fint renoverade lokaler. Promenad därifrån ner till centrum för ett möte  som handlade om ............ gissa en gång! Yes, släktforskning! Den här gången information om nyheter i släktforskningsprogrammet Disgen. Efter det lift med en av deltagarna upp till MAXI för veckohandling, hemma vid fyratiden och middagsmatlagning. Jag hade haft telefonen avstängd under mötet och nu då jag slog på den hade jag meddelande från min filmkompis. Det var ju föreställning på Filmstudion också men vi kom gemensamt överens om att skippa Casablanca och tur var väl det för jag rasade ihop i soffhörnet resten av kvällen. Till och med sticknålarna fick vila!.

En kvällsvana som jag har är att läsa en stund när jag lagt mig och oftast somnar jag då med katten intill mig och lampan tänd,  men jag lyckas ändå plöja igenom bok på bok. Jag hörde en gång för mycket länge sen någon förståsigpåare som påstod att med en kvarts läsning varje kväll kunde man klara av tillräckligt många böcker. Fast nog tycker jag att det emellanåt tar större delen av natten i anspråk, det vill säga läsandet går över insomningsgränsen och det blir inte mycket av sömn. Det hände också förra veckan, lite sömn och böcker som jag lämnat kvar med några sidor olästa avslutades. Sandra Browns Förtärande eld, Danielle Steel Fri som fågeln och den mycket starka berättelsen av Samar Yazbek En mörk strimma ljus. En liten inblick i första hand i en syrisk flickas liv skrivet av en syrianska numera bosatt i Paris. På nattduksbordet låg även Svenskarna och deras fäder de senaste 11000 åren skriven av Karin Boys och Peter Sjölund med kanske en tredjedel oläst och den läsningen avslutade en lång natt. Den boken som handlar om ursprunget till stora delar av vår befolkning går att läsa som en spännande roman, det är ganska fascinerande vad som går att komma fram till med hjälp av DNA-forskning. Men jag tycker nog att mot den bakgrunden borde jag väl ändå kunna komma fram till vem som var min biologiska farfar som, med hänsyn att min far fanns till, också existerade fysiskt  någonstans. Skvaller och rykten som alltid florerar tycks i det här fallet vara spårlöst försvunna i glömska eller är det som jag ibland upplever att skvallret är något som andra bistår varandra med utan att offret=jag inte tillfrågas. Feghet eller större intresse för smaskiga detaljer, frågan är vad som driver. Tala med varandra i stället för om varandra är kanske ouppnåeligt.

Nu blev det ett litet sidospår  men jag ska bara avsluta lite om min läsplanering. Jag har för det första nu börjat den sista boken som är kvar av innehållet i den bokfyllda IKEA-kasse jag fick för länge sen. Samtidigt kom min bokläsande väninna med en bok som hon läst med stor behållning och ville dela med sig av den upplevelsen. Smaka på den vackra titeln - Drick värmen ur min hand av Bengt Ohlsson och jag läser den innan jag fortsätter med boken av Danielle Steel som jag bara hunnit läsa några sidor av. Vid den kommande bokrean ska jag inhandla ett par böcker av Elena Ferrantes svit som sommarläsning, tredje boken har recenserats och den tyder även på fortsättning i en fjärde volym.

Dagen idag kommer troligen att fyllas med jazz, kanske går jag och lyssnar live under eftermiddagen och kvällens program på SVT 2 ser jag fram emot, min vana trogen föredrar jag deras programblock på lördagskvällarna. 

Citat väl värt att tänka på:

Benjamin Franklin "Om du älskar livet så kasta inte bort tiden, för livet är gjort av tid"

FÖRR OCH NU

Medan pannkakan i ugnen gräddas tar jag tillfället i akt och passar på att skriva en stump samtidigt som jag vilar/pustar ut efter promenaden.

Tar väl promenerandet först då eftersom det ligger närmast i tiden. Jag gick längsta slingan, ja avkortad med ett par-trehunda meter men det tog exakt en timme. Jämfört med tidigare, alltså före allt det tråkigaste i mitt liv hände, tog den aldrig mer än 50 minuter och jag kunde nog pressa tiden ännu mer när jag var på det s k kallade hugget! Vädret perfekt  för promenad, bara ett par minus grader, i och för sig mulet men hur skönt som helst. Det välkomna tilltagande ljuset lyfter. Fast ingenting annat på fötterna än spikskor, d v s Ice-bugs, är att tänka på, blankslipat hårt isläge där gruset sjunkit in så pass mycket att det inte går att lita på den hjälpen. Glädjande nog börjar det finnas bara fläckar efter gångvägarna så hoppet står till solens strålande och kraften den ger.

Av en tillfällighet upptäckte jag att om ca en månad är det fem år sedan jag skrev mitt första stapplande blogginlägg. Av den anledningen kunde jag inte låta bli att ögna igenom första årets inlägg och det var ju en ganska stimulerande läsning, dessutom var de mycket trevligare med den rikliga förekomsten av bilder, bilder som på sitt sätt berikade texten. Jag kan också konstatera att mitt skrivande var betydligt livligare då med större variation i språket och i det beskrivna. De senaste åren har jag känt mig begränsad, fantasilös och ensidigt ordfattig. Men kanske det stämmer när man säger att det var så mycket bättre förr!

Mitt alldeles egna motargument är att den inspiration och glädje jag känner inombords efter mina besök hos vännerna och släkten i huvudstaden kanske kommer att öppna upp de spärrar jag tycker mig ha märkt. Det som i min tanke är kroppens förmåga att omfördela energi till viktigare områden för "renovering" möjligen återgår till utgångsläge. Hoppas det, att det är en form av islossning och att det återigen våras i mitt inre.  Man vet ju aldrig vad som kan hända, jag tänker på hur mitt hår på ganska kort tid för ca tio år sedan förlorade all färg och blev alldeles vitt, för att sedan för bortåt två år sedan börja falla av i sådana mängder att det var synbart och verkligen kändes tråkigt. Efter ett visst trixande med både schampo och piller från hälsokosten kom en svag återväxt som tilltagit allt eftersom så till den grad att nu är det nya håret mörkare! T o m frissan har bekräftat det!!!!

Jag hörde nyss i radion att det just idag är 80 år sedan den första Dagens dikt sändes, nu ett av radions allra äldsta program. Då lästes efter klockringningen Esaias Tégners Det Eviga, idag en nutidsorienterad tolkning av Ulf Karl Olov Nilsson - UKON-  om bl det eviga tjatet om våtdräkter, det eviga tjatet om ögonfransserum, och det är surt att vara den eviga tvåan m fl av vår tids tröttsamma 'evigheter' avslutat med ett stilla  påpekandet om det lilla avtryck vi egentligen gör i evigheten. 

Ja då är pannkakan klar att förtäras, dagens korsord väntar och sen återstår att fylla dagens andra halva med något annat evigt förekommande.