VÅREN SOM KOM AV SIG

Gårdagen bjöd verkligen på en ovälkommen överraskning, ja väderprognosen och även i radion varnades det för häftigt snöfall och som värst i dessa trakter. Och som vanligt skulle jag nästan vilja framhålla, när det gäller oväder så lyckas vädermakarna riktigt bra, snöfallet kom, höll på flera timmar,  stora flingor i mängd som landade och stannade kvar på marken. Det var BURR, BURR. Fast än värre för folk som befann sig på vägarna, avåkningar, krockar och stora problem blev följden och många hade dessutom bytt till sommardäck. Det var bäst att hålla sig inomhus.

Jag lyckades intala mig själv att passa på innan snön kom  att kratta bort lite löv och annat skräp. När jag väl var igång gick det väldigt bra och när jag ställde undan sopsäckarna, fyra stycken lyckades jag fylla, kom de första osynliga dropparna föregångna av kraftig vind. Det var kalla vindar och jag blev ordentligt genomfrusen och hade svårt att få upp värmen igen, men som tur är finns alltid något som man kan sätta strykjärnet på. Efter att ha städat bort all tvätt som väntade på att tas omhand kände jag mig genomvarm. Det var då dags för matlagning, en pastagratäng som var planerad innehållande förutom färska pasta även bacon,lök, squash, paprika och självklart ost på toppen. Smakade bra och sen lite soffhäng innan dagen slutade i sängen med katt och några sidor i Min europeiska släkt, Karin Bojs mycket intressanta bok. Den boken har allt, förutom ett tjockt, fint papper, ät välskriven, journalisten hand märks tydligt, lättläst fast otroligt mycket fakta som jag inte alltid kan tillgodogöra mig och hennes kopplingar till sin egen släkt gör den verklighetsanknuten. Tidsperspektivet är hisnande, det handlar inte bara om tusentals år utan många tiotusental och spekulativt ännu mer. Men jag tror mig kunna läsa ut att min egen släktgren på världsträdet över mänsklighetens utveckling uppstod för 13-15 000 år sedan, i sammanhanget en tämligen ung gren. 

Idag ska jag bara ha en rolig och arbetsfri dag, just nu står en snabblimpa i ugnen för gräddning. Jag hade en skvätt filmjölk kvar som den hushållsamma delen av mig inte tolererade att slänga eller förstöras och det räckte precis till en deg med havregryn och några andra gryner. Den är snart klar, ugnens signal har just plingat, återstår att se hur den blev. Ska ta en promenad till graven och sätta dit en kruka med penseér, jag föredrog att vänta med det när det stora snöfallet kom på tal. Det blir nog mer datortid också, månadsbetalningarna ska göras och några mail borde också skrivas. Förra veckan gjorde jag deklarationen, i år för första gången vis SMS, Så otroligt lätt det blivit numera jämfört med den ångestfyllda sysselsättning det en gång i tiden var. 

I går när jag höll på med häckkrattningen  gick mina tankar i egendomliga cirklar, jag uppskattar egentligen liknande otrevliga och enahanda sysselsättningar efter som det ger en alldeles förnämlig tanketid. Jag har samma inställning till t ex att hacka grönsaker o dyl. Nåväl, igår alltså, gick tankarna till min sambo Börje och hans absoluta naturlighet i mötet med andra människor, även helt okända, och hade lätt att komma i samspråk med människor.  Men som alltid finns det en svag punkt vilket jag en gång var med om att uppleva, när han totalt tappade fattningen i ett okänt människomöte. 

Det var i samband med vår första USA-resa till släkten i Minneapolis, så vi fick vara med om det mest varierande besök och utflykter man kan tänka sig och det hanns ju med en hel del under de tre veckor vi var där. En dagsutflykt gick till Gustavus Adolphus College i S:t Peter. Tack vare vår värds goda kontakter fick vi en föredömlig visning av campus och så småningom var det lunchdags. Vid bordet hade vi sällskap dels av vår guide plus en lärare. Det var när läraren presenterade sig och vi fick veta att han var son till Jussi Björling som Börje gick i taket. Jag hade aldrig sett honom så impad (inte senare heller) och han gav också uttryck för det: Tänk att jag fattar inte det här, att sitta här intill sonen till en legend, var hans ord. Tala om Starstruck, minst dubbelt upp Den här läraren gjorde inte någon stor affär av sitt ursprung men berättade att folk kunde komma in i den affär hans fru hade, titta på honom om han var där och t o m be honom sjunga, vilket han däremot inte gjorde. Dagen som helhet var mycket intressant, bl a gjorde vi en kaffepaus på ditvägen i Mankato, historiens brutala vingslag anades........

Det var en utvikning från dagens agenda, som bara innehåller lugn och ro. Jag åker inte iväg förrän i kväll och jag upplever det som ett lyckokast jämfört med att åka på morgonen. Då känner jag mig stressad och fullt upptagen att inte glömma än det ena och det andra. Nu känner jag mig ha gott om tid och ska bara fräscha till lite i tvättstugan nu när jag för en gångs skull inte har något enda plagg som ligger där i väntan på behandling. Förra veckan manglade jag alla de lakan som låg på hög. Jovisst manglar jag, kan inte förneka hur ljuvligt det känns att lägga sig i sängen när den är renbäddad med välmanglade, släta lakan och vädrade, friskt doftande täcke och kudde. Men jag har en svaghet, jag lägger gärna dessa lakan på hög i väntan på att manglas, men nu är de borta från tvättstugan.

Sen ska resväskan packas, jag ska ta mig ut till Falmark och det bär av bort dit vingarna bär mig, bort från snön som fortfarande ligger kvar och det tycks ska komma ännu mer i kväll. För resmålet verkar prognosen bli bättre och bättre men det hotas nån dag med nederbörd fast flera soliga dagar så vinterjackan får kanske stanna kvar hemma, det ju ändå vår nu!

Till sist en liten tanke från min katt:

(ur boken med kattpoesi)

ALLA

Alla har myrkrypningar i benen

Alla har ramlat och slagit sig

Alla lider av svåra depressioner

Alla har problem med blåsan

Alla tänker stämma doktorn

Alla sover dåligt om natten

Alla har svårt klara sig

när allt är svart och vitt

Alla måste försäkra sig

Alla har en skatteskuld

Allting verkar vara utan hopp

sedan du tvingade din stackars katt

att ha teven som enda sällskap

VÅRSOL, FÅGELKVITTER

En helt underbar vårmorgon, sol från tidig timme och luften sjuder av ett porlande fågelkvitter, då blir människan glad, eller åtminstone är det så jag känner.  Bara jag inte tittar ut i onödan, gräsmattan, tomten, häcken ja allt utomhus ser bedrövligt ut och i pockande förväntan om vård och ansning. Och när ska jag göra det då? Jag väljer att fly det jobbet som får vänta till helgen efter första maj. Jag nöjer mig med att fylla väggkrukorna vid bron med penséer så kanske man inte märker den ostädade omgivningen lika mycket. Nu när jag tagit fram bilen från vinteridet passade jag igår på att göra en riktig diversehandling, kattsand 2 10-kilos förpackningar, 4 st penséförpackningar, tvättmedel och lite annat smått och gott förutom att jag fick iväg en hel del återvinningssopor. 

Veckan som gick hade jag i förstone tänkt fylla med många fler aktiviteter än det blev, berättar festivalen till nackdel. Jag satsade min energi på den påbörjade stora vårstädning som jag föresatt mig att göra, känns nästan som jag äntligen fixar i mitt hem, och har äntligen fått in i mitt huvud att nu, nu och fortsättningen är det jag som bor här. Konstig tanke, men bra tanke och realistisk. 

I måndags hade jag till att börja med tid för att byta däck på bilen och efter det lunchteater med Francesca Courney, Västerbottensteaterns chef, gestaltade Billie Holiday i sin egen uppsättning Lady Day. Lysande. Plus god soppa och trevligt i okänt sällskap. Matade tvättmaskinen när jag kom hem och sen  avslutades dagen med ett gympapass och min eländiga höft knorrade.

Onsdagen bjöd på föredrag över temat hemma, var är man hemma mm. Den ena föredragshållaren, en kvinna ursprungligen från Kongo som efter lång flykt hamnat i Bureå. Hon redovisade hur hon fann sin trygghet och sitt hem i fullständig närvaro både i miljö och tid. Svensk medborgare och hade nyss förankrat sig i tillvaron genom att köpa hus där. Den andre föredragshållaren redovisade sitt hem som sju cirklar där den första var den egna familjen och fram till staketet runt tomten. sen vidgade cirklar och den sista var förvånande men så otroligt verklighetsanknuten. Han såg den som en cirkel med 15 mils radie runt kärnkraftverket i Pyhäjoki, och då ingår Skellefteå i den cirkeln. Det var extra effektfullt inlägg på 30-årsdagen av Tjernobylkatastrofen. Bland alla radioprogram som sänts under veckan på det temat kom bl a fram att marken där inte beräknas vara beboelig på minst 250 år! Och här och nu är reaktionen mot det nu planerade kärnkraftverket från centralt håll obefintlig medan frågan om handhälsning föranleder statsministerns tillrättavisning "Här i Sverige tar man i hand när man hälsar"  There are lame ducks in the pool! Frågan Hur tänker man är mer än befogad vilket också Tage Danielssons monolog om sannolikhet fortfarande är. 

Tisdagen promenad som vanligt igen och salladslunch också som vanligt men vi var alla berörda av vår kamrats förlust. Hennes make hade efter lång och svår sjukdomsperiod gått bort men det var välgörande för oss alla vi fick träffa henne en kort stund. Jag tror inte att någon står oberörd när sorgen hälsar på, alla har sina egna tankar inför det oundvikliga, och det är absolut omöjligt att sätta sig in i och veta hur det känns att vara där. Jag förstår är oftast att inte förstå!

Mina egna tanker gick också sina rundor. blev inåtvänd och reflekterade över mina egna sorger. Första gången jag mötte döden i närståendekretsen var när min morfar gick bort, 80 år gammal. Jag var 15 år och förstod inte alls mer än att han, som alltid funnits där, lite kärv men också omhändertagande och en person att samtala med, så mycket som man i den åldern kan samtala om. Åtta år senare gick mormor i sitt 90:de år, dement och helt i sin egen värld, så hon hade under lång tid redan varit otillgänglig och förlusten kändes inte på samma sätt för mig. Helt oväntat gick min pappa bort fem år senare och då förändrades hela världen. En vecka innan hade jag fyllt år, han och mamma ringde och gratulerade mig och jag minns att jag tyckte pappa lät trött på rösten. Ett förebud! Sen kom många förluster i nära släkt och min mammas bortgång 15 år efter min fars. Man lär sig aldrig dödens verkningar, mina båda mäns bortgångar har nästan slagit undan fötterna för mig. Den ena sorgen är aldrig den andra lik och kan inte graderas men sorgen man aldrig talar om och kanske till och med nonchalerar är den allra värsta ........ och livslång med ständig påminnelse.

När jag nu är inne i detta sorgliga kapitel tänker jag på något helt annat men också starkt förknippat med sorg och förtvivlan. När jag var 17 år, glad i sinnet över att flytta hemifrån och få börja tjäna egna pengar, började jag mitt första jobb i Storuman. Vattenfall var under uppbyggnad där och jag blev kontorsbud med uppgift att springa med post  både på huvudkontoret och på byggarbetsplatsen, för att inte tala om kopiering av ritningar. Det var som en tvångskommendering att stå i den lilla, ammoniakstinkande skrubben med dessa jättesjok till papper. Nå, det fanns ju en fritid också och jag träffade en ung, också 17 år vacker pojke. Det blev en rolig tid, jag debuterade som spätta och jag tycker att det stämmer väldigt väl att säga att då lekte livet. Det fortsatte i bortåt fyra år men då flyttade hela den familjen till mellansverige och med det långa avståndet gick det som det gick. Jag blev dumpad! Jag kan väl förstå verkligheten, jag menar ung, vacker pojke, ny på orten och omsvärmad av lika unga och vackra flickor. Det blev nog för svårt att avstå från att dras med i leken, men jag blev sviken och knäckt. Nu, så här långt i efterhand, tror jag faktiskt att jag förändrades för livet efter det, min tillit till människor försvann och min egen självkänsla sargades.

 Efter den händelsen har ingen som helst kontakt förekommit tills för kanske 5 - 6 år sen när jag städade i en låda och fann ett, medvetet bortglömt, fotoalbum från den tiden. Då tyckte jag att det var dags att låta höra vad jag tyckte om det hela, helt enkelt att efter noter skälla ut objektet i fråga. Jag tog reda på telefonnummer och slog en signal. Han svarade! Det blev ett lite krystat samtal om livet och tiden som runnit iväg. Utskällningen kom av sig och fotoalbumet som jag erbjöd mig skicka blev kvar i min ägo. Men nu i år var det dags igen, 80-årsdagen närmade sig, ja jag minns ju fortfarande hans namn och födelseår och kollade datum på datorn. Det råkade vara dan innan själva födelsedagen. Tänkte att gratulera kan man ju alltid göra och så var det det där fotoalbumet igen! Han svarade och när jag presenterade mig kom frågan "Men vad sa du nu då?" Presenterade mig igen och efter några inledningsfraser kom ett överraskande yttrande, att hans största misstag i livet varit att överge mig. Jojo, tänkte jag, det kan du leva med, men nu är jag alltså ett misstag! 

Jag kunde inte låta bli att nämna att jag vid förra telefonsamtalet hade haft för avsikt att läsa lusen av honom men att jag kommit av mig. Det samtyckte han eftersom han sa att det var vad han varit värd och att han många gånger ångrat sitt misstag. Men ........ så ska gamla hundar sitta! 

Nu är det en, som jag kunde höra en gammal man, vars bästa vän är rullatorn, med två strokes i bagaget och dålig balans. Jag kände mig efter samtalet helt oberörd och jag kunde inte på hans undran, hur livet skulle ha utvecklats om vi fortsatt tillsammans,  säga vad min tanke var, nämligen att vi troligen inte varit tillsammans livet ut. Var inte det en sorglig historia men så ljusa ungdomsår det var en gång i tiden som så brutalt försvann!

Dagen idag ska jag förutom blomplantering, ägna mig åt att förbereda min lilla utflykt, ta ner väskan från vinden och försöka fylla den med så lite som möjligt. Jag har en benägenhet att dra med mig alldeles för mycket i onödan men att inskränka packningen till tandborste och trosor lär jag aldrig kunna åstadkomma. Det är huvudstaden som hägrar igen och nu längtar jag att inte bara se körsbärsblommorna i Kungsträdgården utan också träffa mina nära och kära!

BRYTNINGSTID

Söndagsmorgon eller ska jag kalla det för bloggmorgon, i vilket fall känns det lämpligt denna gråmulna och trista morgon. Fast bara vädermässigt, jag känner mig skönt landad i verkligheten och belåten över det sätt dagen börjat. Det är ändå bättre än i går morse då jag klev upp snöade det stora flingor och marken var under dagens början snötäckt, i högsta grad typiskt aprilväder. 

Dagen idag började i och för sig alldeles för tidigt, Lila gav mig ingen ro, hon kände sig troligen utsvulten och i hopplöst behov av frukost redan före klockan hade hunnit bli fem. Jag gick upp i första hand för att få henne lugn, hon fick sin mat, jag gick på toan och återvände till sängen. Boken som jag läser hade  bara några futtiga sidor kvar olästa, så det passade alldeles utmärkt att avsluta den.

Lila kom tillbaka till sängen och mätt i magen somnade hon. Med hennes fuktiga tassar på min kind och haka fortsatte jag läsningen, djupt berörd av historien. Boken titel En stråle av ljus av Danielle Steel handlar om hennes son Nick Traina som föddes med  bipolär sjukdom och utvecklade tidigt manodepressivitet av ett våldsamt slag, diagnos och behandling kom sent igång och han avslutade sitt liv innan han fyllt 20. Av de fakta hon skriver om är bl a att 60% av alla sjuka gör självmordsförsök och av dessa lyckas 30% i sitt uppsåt. Hon hävdar också att det rör sig om en dödlig sjukdom. Det är svårt förstå titelns ljusstråle men jag anar att det är hans friska sida med en glänsande intelligens, en charm som inte undgick någon i hans närhet, fantastisk musikalitet och humor kombinerat med ständiga upptåg. När boken var färdigläst gick jag upp, ändå tidigt för att vara söndag. Åt frukost och hamnade här som en skön fortsättning på dagens början.

Dagen framför mig är inte planerad men jag funderar eventuellt på ett biobesök under eftermiddagen. Det lutar åt The Danish girl. Jag har ju en tanke att i fortsättningen ta mig ut på de aktiviteter som finns, eller rättare det jag tror mig finna nöje av. Det är egentligen en följd av den avkoppling och omväxling som jul- och nyårshelgerna gav. Trots den avslutande magsjukan, eller var det också en mental utrensning.  I går såg jag föreställningen Selma på vår teater. Fin och behaglig berättelse om Selma Lagerlöfs barn- och ungdomtid och livet fram till Nobelpriset. Den gavs på Caféscenen och i stället för den vanliga soppan bjöds Herrgårdsfika, idel godsaker som jag lystet satte i mig. 

Berättar festivalen pågår kommande vecka och jag har ringat in några föreställningar jag absolut vill se. Det börjar i morgon med Lady Day, teaterchefen Fransesca Quartey gestaltar Billie Holidays liv, föreställningen som jag längtat se. 

Det blir troligen en rolig vecka som jag behöver för att få energi att fortsätta det självpåtagna gisslet, vårstädningen. Igår gjorde jag två porslinsskåp klara, diskmaskinen fick ställa upp hela dagen och när jag kom hem från teatern kunde jag plocka in allt i skåpen igen., och fylla maskinen för en sista omgång. Då kände jag mig riktigt nöjd med resultatet. Ja sista omgången, alla glas, är fortfarande kvar i diskmaskinen men det är en baggis att plocka ut och ställa upp på hyllan. Ett diverseskåp återstår och lär väl också kunna bli gjort och sen ska jag sätta mig på en stol, titta in i köksdelen och klappa mig på axeln, Jag har då övervunnit ett stort hinder.

Eftersom det, trots mulen början på dagen, ser ut att bli en tidig vår, ligger det väl nära till hands att tänka på garderobsstädningen, och inte bara tänka utan också dra ner kartongerna från vinden. Rensa, sortera, sätta in vår- och sommarkläder i garderoben, tvätta,vädra och sätta bort vinterkläderna, men inte bära upp på vinden igen. Hoppas på förrådsinredningen blir klar att börja sluka delar av vindsinnehållet. Men innan allt detta kommer igång ska jag ut för att roa mig  ännu mer, fylla på depåerna, omväxling förnöjer heter det ju. Det ser jag fram emot.

Det tycks vara sovmorgon runt omkring här, fullkomligt stilla, inte en rörelse över huvud taget, inte ens trädens grenar svajar det minsta, men de bär glittrande vattendroppar och fåglarna kvittrar hela tiden, vårbudskapet som alltid är lika trevligt att höra. Nu dags för den vanliga söndagssysslan, att dra upp de tunga loden i golvuret och .... kliva ur morgonrocken! En ny dag i mitt liv. 

Och ikväll ska vi pinas av en andra match i hockeylagets jakt på SM-guldet!

JAG STÄDAR........

åaååååååhåhå.........snart seglar jag i det blå ...åååååhåhå. men nu måste jag ta en paus, jag blir så trött av det här periodiska vansinnet även omnämnt som storstädning, som jag nu omfamnas av mer och mer. Jag tror att jag kommit in i perioden med hull och hår. 

Alltså, det är inte alls tungt men ändå, jag blir trött i huvudet av allt jag hittar, som jag inte hittat förr och som knappast heller behöver läggas tillbaka i  kökslådorna igen. Det är ju faktiskt ganska länge sen min senaste drabbning i köket som förresten då var det gamla och invanda. Sen det nya kom har jag på grund av omständigheterna klarat mig undan städmanin men nu har jag gjort en deal med mig själv och då får jag lov se till att det blir gjort, grundligt. Så jag får gotta mig åt resultatet när jag åker bort på *husmorssemester*. Nån som kommer ihåg begreppet? Det var väl tyvärr så att när det var aktuellt gällde det fysiskt uttröttade husmödrars möjlighet till vila och rekreation i skön miljö. 

Fast nog finns det sånt som jag verkligen kan undra över i samband med det här uppdraget. T ex hur många gaständare kan man ha behov av? I mina lådor har de spritt sig som ohyra, inte bara i en låda utan flera. Jag faller ofta för pangerbjudanden mitt i min väg till matavdelningen på t ex MAXI och så åker en ner i korgen! Det måste bli ett slut på det, jag får helt enkelt inte se  den där reklamen i fortsättningen. Och förresten det är nästan samma sak med smörknivar, som jag för övrigt nästan aldrig använder och då bara en eller på sin höjd ett par åt gången, men alla andra. Vad gör de i mina lådor?Inte undra på att mitt huvud blir trött , jag kan inte utsätta det för fler ifrågasättanden idag. Därför rensar jag knoppen med lite skrivande innan det dags att vandra ner till skolans gympasal för en timmes uppmjukande av kroppen. Får väl se hur det går, den där långa vandringen runt IKEA i Umeå tog hårt på min höft, som jag för övrigt nästan inte känt av alls under våren. Problemet var, tror jag, felaktiga skor. Jag borde haft mer sviktande dojor på fötterna. 

Under helgen har jag förfallit åt min släktforskning, fick kontakt med en släkting via en träff i DNAresultet. Hennes mormors far och min farmor var kusiner, dessutom var han född på samma gård och samma år som min far. Så jag såg en chans att få mig en berättelse till livs av hennes mor som bara är ett par veckor äldre än jag. Tyvärr gör sjukdom detta omöjligt. Det går lite troll i min önskan att gräva djupare i det här fallet. En par tidigare kontakter har också gått om intet. Hoppet finns dock att det så småningom dyker upp en trådände som jag kan nysta i. 

Det finns dock en del annat som ändå är spännande, under helgen kunde jag (genom andras forskning) få klart en släktkedja där jag är 11 generationen och då rör  jag mig bland folk som levde under jämtlandsräfstens år 1613. Det är en nog så rafflande läsning som jag kanske ska sätta mig bättre in i någon gång, men att det gick hett till kan man förstå då bl a en person (i släktträdet) dömdes att lämna landet, om inte skulle han mista sin hals. Det lilla jag läst tyder på att jämtarna inte ville ha att göra med vare sig Sverige, Norge eller Danmark. Och i senare tid kanske det inte bara är ett humoristiskt nöjesinslag med bildandet av Republiken Jämtland! 

Innan jag fördjupar mig allt för mycket i relaterandet av dessa historiska händelser avbryter jag med lite katthistorier. Hon, min lilla Lila som lever sitt liv för att ta hand om och sköta om mig på (sitt) bästa sätt (i verkligheten gäller det maten). Hon tar sin uppgift på fullaste allvar. Otåligt kräver hon kvällsmat vid halv niotiden och att jag då också ska gå till sängs. Våra tankar går isär i det fallet, men när jag väl är klar för sängen kommer hon omedelbart, kryper ner efter en omständlig alltid  samma upprepade ritual och spinner mig till sömns, På morgonen väcker hon numera på ett sällsynt skonsamt sätt. Först med svagt jamande och sen lägger hon sig på mitt bröst och sätter försiktigt sina båda framtassar på hakan, mjukt och stilla medan hon ser mig stint i ögonen. Men ibland blir hon lite för intensiv och  trampar mjukt med spretande klor. Gissa hur njutbart det kan vara  för mig! Fast hon har nog en speciell avsikt med det!


En morgon upptäckte hon, som av en händelse, att den allra yttersta svanstippen rörde sig . Det var mycket intressant för henne, hon fick lov att försöka hejda den rörelsen men som ett under så blev det bara mer och mer. Det var också en ny form av väckning. Dessutom föranleder det mig att avsluta med lite Kattpoesi.


SVANSEN MIN

Om svansen min slingrar sig mår jag toppen
Om svansen min är dold är det droppen
Om svansen min darrar ska du pysa
Om svansen min åt sidan drar - kan vi mysa
Om svansen min är fluffig är jag inte riktigt me'
Om svansen min viftar är jag lite lite sne'
Om svansen min är styv vill jag visa vad jag kan
Om svansen min är borta är jag från Isle of Man
Om svansen min lyfter en banan ... är det en apa du kelar med

Och du borde nog gå din väg.


Det ska jag också skyndsamt göra nu. Adjöss!

ALLVAR OCH NÖJE

Nu tog jag väl till i överkant med rubriken, verkligheten ligger definitivt inte i dessa ytterkanter, fast det har ändå varit någorlunda variation i vardagen. Jag upprepar inte vilka mina vardagsrutiner är,  jag ser till att sköta dem  tillfredsställande och inte fuska bort någonting. Ibland råkar man också få välbehövlig bekräftelse på sina handlingar utan att man tänkt sig det. En "tänkare" som jag såg uttala sig i TV framhöll nödvändigheten av att ge sig själv lugn och ro, att stanna upp en stund. Det var precis så min påskhelg blev och jag beklagar inte alls min ensamhet, tvärtom så tyckte jag mig må väldigt bra när vardagen kom, kände mig pigg, alert, i bra form helt enkelt.. Jag har upplevt det en gång tidigare, att stillhet i eget sällskap varit livgivande, inte alls så tråkigt som det låter, bara man inrättar sig i trygghet i nuet.

Jag har sovit lite oroligt ett par nätter men det har haft det goda till följd att jag läst mitt påskekrim färdigt, Sandra Brown Anklagelsen. Ingen favorit, handlingen bara snurrade runt, runt och gjorde att spänningen försvann, epilogen var nästan bäst i hela boken. Inte ens språket fängslade. Däremot var boken jag läste innan egentligen en förunderlig bok. Jag blev trött på att handlingen tragglades fram och var enbart lättad när jag hade läst ut den. Men... det underliga är att den handlingen ligger kvar i det undermedvetna, tankar över skeendet i boken kommer och går, tänker på hur en människa han resonera om sitt liv, komma fram till olika slutsatser  mm. Det är väl det som är konstens verkliga innebörd, att starta en tankeprocess hos betraktaren alt läsaren. Det är den som hjälper till i vår egen utveckling och kan aldrig någonsin förnekas. Konstupplevelser är människans gas och bästa/viktigaste stimulans. Jag beklagar de som nedvärderar detta.

Det andra som min dåliga nattsömn ledde till var att jag satte telefonen på väckning för att inte bli sen till min torsdagsutflykt med buss. Start hem ifrån kl 07.23 och eftersom jag är långstartad på morgonen vill jag verkligen inte ha bråttom och stressa upp mig till följd av en försovning.

Det var  min tur att inspektera det nyöppnade IKEA i Umeå, åkte med en bussresa. Vandrade runt och kollade, hade egentligen inte några köpplaner utan hängav mig åt en del drömmar. Åt lunch som blev Cesarsallad förstärkt med extra melonsallad och en liten chokladpuding till efterrätt, fikade på eftermiddan kaffe och en cheesecake med vaniljsås. Strax innan avfärd toppade jag frosseriet med en glasstrut. Det otroliga priset för dessa utsvävningar blev 105 svenska kronor. Inte illa tycker jag. Jo, visst handlade jag , det blev ett våningskakfat. Tillräckligt med motion blev det också. Efter lunchen tänkte jag ta mig  en titt var bussen stod parkerad och började den, som det skulle visa sig, långa vandringen runt precis hela byggnaden. Jag hittade inte bussen och ändå hade jag noga memorerat registreringsnumret men inte var parkeringen fanns!!! När jag insåg att bussen inte gick att finna vände jag  och gick tillbaka. Vid startpunkten var det ytterligare några resenärer som var ute i samma ärende och jag kunde berätta att på den vända jag avverkat fanns ingen buss. Fortsatte åt andra hållet och långt blev det. Till slut fann jag för gott att fråga en man som höll på att sopa asfalten var bussarna parkerade. Jo, jag var på rätt väg. det var bara att fortsätta. Så småningom fick jag syn på bussfulingen och slängde in mitt paket. Summa summarum, det visade sig att det var nödvändigt hålla reda på ut/ingångarnas nummer, sen var det inte nåt problem, men jag hade genom vandringen rundat Cap IKEA.

Väl hemma igen tog Lila emot, bekymrad över att middagen blev sen! Hon hade skrämt upp mig en aning på morgonen. När jag åt frukost blev det ett skrammel bakom mig där hon har sin matplats och när jag tittade efter låg hon och sprattlade och försökte komma sig på tassarna igen. Jag tänkte genast att nu har hon fått en stroke, smådjuren lär ju drabbas av våra mänskliga åkommor. Dessutom hade jag genast när jag steg upp talat om för henne att hon hade till uppgift under dagen att sköta huset när jag var bortrest. Min veterinär har sagt att det ska man göra, alltså tala om för sin katt när man lämnar hemmet.  Jag tänkte naturligtvis att det pådyvlade ansvaret blev henne för stort att bemästra.

Det verkade ändå inte vara något fel på katten när jag åkte iväg, hon hade hoppat upp till sin sovplats på skåpet i tvättstugan och tittade bara lite avvisande på mig. När  jag kom hem pratade hon lite reson med mig om den något sena tidpunkten för middagsmålet,  men det var allt.  Jag misstänker att hon hamnade lite snett och tappade balansen när hon höll på med sin pälsvård efter maten. Inga tecken på svaghet har heller visat sig idag.

Gårdagens nöjesresa följdes idag av en något mer jordnära uppgift. Jag startade storrengöring i köket med att gå igenom specerierna, överskåp och två lådor. sorterade och kasserade. Jag blev pinsamt medveten om att här har det under de senaste åren nära nog gått överstyr. Det är nu tre år sen köket var ombyggt och färdigställt. Sen dess har ingen storstädning skett. Det kunde jag bl a se på alla utgångna bästföredatum. Jag känner mig oerhört tacksam över att återigen fått tillbaka lite av mitt forna jag, allt går visserligen betydligt långsammare men jag har åtminstone återigen mer vilja och initiativförmåga. Framför allt går det bättre och bättre att göra nödvändiga saker.


Jag gjorde en paus i städandet och tog en promenad i solen med att par påsar återvinningssopor. Samtidigt  passade jag på att köpa kokosmjölk som behövdes till middagens vegetariska gryta med röd lök, paprika, squash, potatis, champinjoner, ingefära och vitlök. Saltkaret var också nästan tomt så jag passade på att köpa ett paket.  Jag är inte nån storförbrukare av den varan efter att redan i början av 1970.-talet vant mig att försiktigt salta maten. Detta beroende på att min man på grund av njursjukdom rekommenderades salt- och proteinreducerad kost. 20 gram protein/dygn var inte mycket att stilla hungern med så det ingick mycket grönsaker, frukt, en del bönor och massor med fett, smör och grädde. Katten och jag gick upp i vikt och han tappade vikt. 

Han sjukdom debuterade under senare delen av 60-talet med diagnos 1971, då den behandlande docenten samtidigt upplyste om att det var en obotlig sjukdom och om han hade otur kunde han kanske inte få uppleva sin 40-årsdag men att det fanns ju möjlighet till transplantation. 1965 hade den första njurtransplantationen utförts i Göteborg så det fanns ingen långvarig erfarenhet. Vi kunde tillsammans fira hans 40-årsdag men trots sträng diet försämrades läget, det blev besvärlig dialys tre gången/veckan och transplantationskö med personsökare och ständig beredskap. I slutet av april 1986 utfördes operationen, samma vecka som Tjernobylkatastrofen. Tiden efteråt var en enda lång period av hopp och förtvivlan, ständiga bakslag och slutligen den personliga katastrofen. En virusinfektion spred sig över hela avdelningen. Läkarna kunde inte häva den och folk dog varje natt. Till slut behöll jag för mig själv vem som gått bort. Han drabbades också och den 1 augusti tog livet slut. När jag kom tillbaka hem igen vet jag att jag tänkte att nu var jag för första gången i livet helt ensam och saknade skyddsnät. Det blev en tuff period, inombords finns överlevnadsinstinkten men jag minns fortfarande skräcken jag såg i ögonen hos vissa bekanta när vi träffades, det är för många en svår situation som man inte kan hantera. Ändå är nästan det bästa i första skedet en varm kram som utan ord uttrycker allt det deltagande man behöver. Jag har själv vid ett tillfälle ställts inför en en arbetskamrat som mist sin son hastigt och det gruvsamma mötet kunde jag inte hantera på annat sätt. Den kramen var på något sätt förlösande.

I dagsläget kan jag bara konstatera  att ingen sorg är den andra lik, att förlora den person man lever tillsammans med är en form av stympning, man måste själv finna vägen vidare i ett tillstånd av fullkomligt osannolik trötthet. Själv har jag nästan känt mig utslagen, olika erbjudanden om  hjälp har varit lättast att skjuta på framtiden, helt enkelt varit för trött för att ens orka be om hjälp, ett tillstånd man knappast ens själv känner igen. Och hur ska man kunna det. Att bli lämnad ensam är definitivt inte något man förbereder sig för och förresten, återigen, hur skulle man kunna göra det? Ibland har jag upplevt en form av regrediering , att kunna få liksom i barndomen krypa ihop i mammas knä och förbehållslöst tröstas, att någon annan helt sonika tar över livet för en under en tid.

Jag har haft en ofattbar tur emellertid, goda vänner som stöttat och burit mig fram till det jag så tacksamt är idag, och hittills under det här året har jag känt mig vara på väg in i mitt egna fortsatta liv igen. Jag till och med tänker framåt inte bara närmaste tiden utan har framtidsvisioner. Jag vill inte heller begränsa min framtid utan se till att jag känner mig tillfreds med tillvaron. Min bästa tillgång i denna tankeprocess är min hittills goda hälsa som inte på något sätt begränsat min tillvaro.

Det blev en lång historia det här, begreppet begränsning är tydligen okänt för mig, och naturligtvis är det en  till självupptagenhet gränsande historia. Det handlar uteslutande om min egen upplevelse men det har för mig varit viktigt att med öppna ögon och sinnelag möta tankar, funderingar och känslor som helt oväntat dyker upp. Att se sanningen i vitögat och inte rygga tillbaka ger också på sitt sätt styrka för fortsättningen.

Ett litet stycke kattpoesi får avsluta (även en liten människa kan med fördel tänka så)

AFFIRMATION

Jag är smart
Jag är attraktiv
Jag är kraftfull
Jag tänker efter före
Jag är värdefull
Jag har god hälsa
Jag är stark
Jag är listig
Jag omges av kärlek
Jag skänker hopp
Jag HORKFLAKGLORKRÄKS

...

Det där var en hårboll
Och jag är katt
Det där som just hände
Är helt okej med mig

SNÖSMÄLTNING

Med ett, som vanligt, långt uppehåll kan det nu vara dags att plita ner några rader. Efter den långa, långsamma och oföretagsamt "genomlidna" Påsken som också tillbringades i största tystnad så kom veckan så sakteliga igång med tisdagspromenaden och efterföljande salladslunch på Café Benjamin. Man kan väl inte beskylla den för att vara särskilt upphetsande men senast var den dessutom sparsamt tilltagen. Även om de inte har tillagningskök borde det ändå finnas större variationsmöjligheter, vi - promenadgruppen är ju säkra stamgäster. Men trevligt har vi när vi träffas även när vi är så få som senast. 

Jag kan också trösta mina kära läsare med att de något nertonade inlägg jag tidigare skrivit visserligen är allvarliga men egentligen inte tröstlösa, det är bara mitt sätt att kunna uttrycka  en liten del av det som finns i min ryggsäck, som jag aldrig har haft styrka att prata om och som jag dessutom inte trott att någon velat lyssna till. Jag yvs väl egentligen inte heller över mina funderingar, men mina tankar är i högsta grad mina egna som ska tacklas, belysas och försonas med.Jag är inte särskilt negativt lagd, någon gång nedstämd kanske eller är man egentligen emellanåt ostämd? Naturligast är nog variationerna som gör att man kan se saker och ting från olika sidor, förhoppningsvis ökar det också toleransen för det olikriktade.

Onsdag förmiddag träning på gymmet, kändes en aning seg men jag är så otroligt glad över att ha fått till den vanan och nu tycker jag faktiskt inte längre att det är så urbota tråkigt heller utan jag går runt bland maskinerna och gör mina programenliga repetitioner. Fast i onsdags orkade jag inte i fullt ut i första maskinen utan fick ta det i fyra omgångar i stället för två men antalet blev ändå totalt 30 som det skulle vara. Sen gick det som det skulle men jag avstod från promenaden och tog bussen hem.

Jag har en lätt böjelse för att skjuta upp vissa saker, det blir liksom bara inte av och jag lyckas både glömma och hitta på annat men nu har jag ändå tagit den motsträviga tjuren vid hornen . Har kontaktat en snickare som lovat hjälpa mig med förrådsinredningen, bokat tid för kommande besök och till sist och icke minst, plockat den sista fjädern på gåsen, med andra ord återigen besökt datafirman. Det återstår en del, egentligen bagatell, men jag är inte fullt ut nöjd. Jag vet nu att datorn var ett sk måndagsexemplar som kostat firman och inte minst mig åtskilliga kulor och enligt uppgift visar tillverkaren kalla handen. Det är en seriöst ansedd tillverkare med låg felprocent, ligger mellan 2 och 3 men till mitt försvar kan jag bara säga att jag som kund tror mig köpa en felfri vara och att felprocenten inte ligger på min sida! 

Det är ändå inte bara min oförmåga att stundom komma till skott som ligger till grund för mina "snöbollar" jag är ju dessutom insnärjd i släktforskningens oändliga grenar. Det om något tar tid, den går gräsligt fort dessutom och kräver ett visst mått av koncentration. Jag har upptäckt att för att ha bättre grund till att härleda matcheningarna på mitt DNA-test måste jag komplettera min tidigare gjorda forskning, det innebär att jag gräver i gamla kyrkböcker, databaser och allt annat som finns att tillgå via nätet. Det blir ändå svårt att hitta de gemensamma anorna och bara som ett exempel kan jag nämna att de senaste två dagarna fick jag 16 sk träffar, av dessa var endast fyra eller fem personer svenskar, resten till största delen finländare, en dansk, några norrmän och troligen någon i USA. Det stora antalet finska personer hänger nog samman med min mors samiska härkomst. För övrigt har jag fortfarande inte hittat någon finsk anknytning eller för den delen värmlänningar som också spökar i stort antal. Men det finns ju s k skogsfinnar som funnits spridda i stora delar av landet och jag vet ju inte heller var min farfar hade rötterna. Spännande dock att se var projektet hamnar i slutändan.

Men det finns ju mer som pockar på så att säga, vintern har släppt greppet och nu kommer ett par månader som är alldeles för korta. Bl a ska vinterkläderna tvättas, fräschas upp och hängas undan, men jag har i alla fall ställt fram de vintrigaste skorna för rengöring så jag kan väl påstå att jag är på gång. Jag har för vana, och hoppas fortsätta hålla fast vid den, att vid varje säsongsstart gå igenom mina kläder, prova och sortera ut det som inte passar, det som inte känns användbart eller sånt jag inte använt på länge, inte vill ha kvar alltså. Det som blir över förpassas till olika organisationer eller till och med soptunnan. Sen blir det roligt, shoppa nya kläder är rena nöjet, fast jag tror det skulle vara nyttigt utmana sig själv och inte skaffa nåt nytt och bara använda det som redan finns.Tänka på miljön ligger ju i tiden.

I den något mulna och milda dagen som det verkar bli passar nog en promenad och småpyssel inför kommande vecka då jag bl ska ta en tur till nya IKEA i Umeå. Någon påse kanske följer med hem också, deras koncept går ju ut på att tala om vilka behov kunderna har - och det verkar funka i allra högsta grad. Människan måste vara lättledd när ett så enkelt budskap blir världsledande, men det borde kunna tillämpas på andra än kommersiella områden. Fast det är ju det där med makten och kapitalet.

Det tycks inte töa idag, inget vatten syns rinna ut på gatan och av de snöklumpar som jag igår kastade ut på garageuppfarten för att mata solen, ligger stora delar kvar. Jag misstog mig på solens styrka, men nu längtar jag efter barmark.