FLICKAN OCH MÅNEN

eller underrubrik;Ett fotografi berättar.

Jag fick i en databas syn på ett foto på mig själv där jag är i tolvårsåldern och under det jag betraktade fotot kom minnen och tankar på hur det var runt den flickan då, samtidigt som jag reflekterar över hur allt var.

Bilden visar  en ung flicka med tårna på väg in i vuxenvärlden, förväntansfull på en vuxenvärld som både var främmande och lockande. Inga sorger hade dittills stört mitt liv, skola, lek med kamrater och både mamma och pappa som det va så självklart att de fanns i min närhet, även om jag med dagens mått kan förstå att jag till stor del fick klara mig själv, något som jag aldrig fann belastande. Mamma tog på sig en del arbeten som erbjöds, oftast att tvätta åt andra familjer och jag minns ångande tvättstugor där tvätten bykades i stora cementkar, kokades i lut i vedeldade tvättgrytor, därav ångan. Eftersom pappa hade bil med beställningstrafik, uteslutande sjuktransporter, var han ofta borta, långa avstånd och smala, krokiga grusvägar var tidsödande. Men jag minns med värme hur trivsamt vi hade det. Som vuxen har jag ju förstått att tillvaron var betydligt kärvare för mina föräldrar, mamma drog ett oerhört tungt lass för att få ihop tillvaron med ständigt dålig ekonomi.

Jag skriver inga sorger, men det hade ändå inträffat något sorgligt, fast jag förstod inte fullt ut vad det handlade om förrän långt senare. Det var nog sommaren innan fotot togs som jag en dag såg mamma ligga på golvet och hon blödde. Hon åkte in på sjukstugan och blev kvar några dagar. Själv fick jag gå bort till en bekant och ligga där. När jag lagt mig hörde jag pratet från köket där de talade om vad som hänt och om jag eventuellt var ledsen. och de sa att jo nog hade hon gråtit, jag alltså. Det som hänt var att mamma fått missfall men som sagt det förstod jag inte vad det var, bara att det var så hemskt se mamma där hon låg på golvet. Långt senare förstod jag dock att det syskon som jag så hett längtat efter, som gick förlorat. Ett syskon som jag som så ofta önskat av föräldrarna och till och med försökt skriva efter i Oskar Ahréns katalog! Ingen leverans kom dock därifrån. Mamma var mycket svag efteråt, men jag kan inte minnas om det blev en direkt följd av det som hänt att hon  senare hon blev inlagd på Umeå lasarett. Det var i alla fall då som jag fick gå till fotografen för att fotograferas så jag kunde skicka en bild till mamma där hon låg. Jag gjorde mig så fin jag kunde, flätade mitt hår fuktigt så det blev lockigt när jag löste upp flätorna.  Jag hade också fått skriva efter en fin, mellanblå tröja från Allmänco. Den blev dock vänd bak och fram vid fotograferingen. Jag lånade också mammas halskedja med hjärtat på.

Under tiden hon var borta, jag vet inte hur länge, hade vi en piga hemma hos oss, den underbara Anita, som var både snäll och glad, vacker var hon dessutom. Hon kan ha varit cirka 19-20 år då, kanske yngre. Samtidigt bodde mammas yngre bror hemma hos oss, han var slöjdlärare på lantbruksskolan som fanns i samhället. Han var glad och skojfrisk och de båda hade så roligt tillsammans, de skämtade och skrattade mycket. Det förstod jag som barn inte heller allt av, men jag kan för mitt inre se bilden och känna värmen från järnspisen. En idyll egentligen.

Jag saknade ändå mamma och jag kommer ihåg hur jag ibland när jag kanske också kände mig utanför, kunde smyga mig ut och kliva upp på en vedstapel som låg ute på gården. Där satt jag i månskenet, längtade efter mamma och var så otröstligt ensam. 

Mamma kom ju så småningom hem, men jag minns också att hon var ledsen och grät när hon pratade i telefonen med sin äldsta syster. Så småningom återhämtade hon sig och kunde under många år framöver fortsätta arbeta hårt,  nitisk och outtröttlig som det verkade. 

Jag kom snart in i en obstinat tonårsvärld och mycket förändrades. Men det där året var ett avsked till barndomen, där inga sorger hade stört, glädje och mycket spring i benen hade burit mig. Kriget som pågått runt omkring oss hade ju inneburit mycken oro för de vuxna, men som jag minns var jag då för mycket barn för att förstå vidden av bl a den sk mörkläggningen eller att pappa inkallades och så allt prat om "spökflygaren". Det jag kommer ihåg var att mamma vid ett tillfälle skrämde mig till lydnad då pappa hade kört fast med bilen i jäslera (riktigt dålig landsväg). Hon ville helt naturligt inte att jag skulle komma ut ur bilen (jag var fem då) och sa att jag skulle sitta stilla i bilen för mannen som kom oss till hjälp kanske kom från kriget! Gissa om jag lydde utan vidare övertalning men jag iakttog honom noggrant för att se om han såg farlig ut!.

Bilden som blev upphov till denna lilla berättelse fanns hos Sorsele Bildbank som administreras av Sorsele Bibliotek

KRATTA OCH SKURA

Känner mig lite tom i skallen men det till trots tar jag en omgång med bokstäverna får se hur det blir med deras ordning i det här inlägget. 

Veckan som gick drog iväg i en hiskelig fart med säsongens sista tisdagspromenad och som extra knorr firade vi med surströmming på onsdagkväll. Strömmingen  VAR god och stämningen på topp. Vi har alltid trevligt tillsammans och det var inget undantag då heller, pratkvarnarna var välsmorda och skratten ekade. Dessutom kom några sällan sedda promenadvänner som en extra liten guldkant på kvällen. Men promenaden hem var kylig om än med en vackert aftonrodande himmel. Dagen efter regnade det i stort sett hela dagen och min planerade stugfärd blev inställd. Roade mig med att storstäda badrummet, for som en furie över väggar, tak och golv, och i samband med den här städvarianten dras också badkaret fram, alla skåp gås igenom och även byråns innehåll granskas, möjligen sorteras någon liten strumpa bort också. Nu var det ganska länge sen senaste gången, men i normalfallet får jag det här rycket en gång per år. Efteråt är jag både trött och nöjd med resultatet.

På fredag var det återigen lite bättre väder och jag rustade mig för stugfärd med ännu mer skurning i tankarna. Jag hade städat allt annat  där så när som på golvet som inte var klart så det var bara att sätta igång. Stugan är ju inte så stor och för att få lite bättre rörelseutrymme bar jag ut så mycket som möjligt på altanen, skurade med öppen dörr, som solen tittade in genom och fåglarna sjöng för mig så egentligen var det en rätt så trevlig tillställning. Sedan allt var inburet och iordningställt och middagen aväten kunde jag lata mig i korgstolen. Värmen i stugan hade dock inte stigit till den där riktigt behagliga nivån så till slut tände jag en brasa som värmde gott och mysfaktorn steg åtskilliga grader. Sen när  Let´s Dancefinalen var avslutad var det skönt ta stegen upp på loftet för efter bara några få sidor i boken vara i drömmarnas värld.På lördagsmorgonen var det brödbak för noviser Önnesmark. Vi fick handfast undervisning av effektiva Yvonne och faktiskt kunde vi alla få med oss vårt egenbakade bröd . Men jag ska nog så småningom skaffa mig en klocka med större siffror, jag har alltför många gånger sett fel på timmarna, och det har inte någon större betydelse om jag bara ska gå och skrota hemmavid, men.........

Var tillbaka i stugan  från bakningen tidig eftermiddag,  trött intill illamåendets gräns och efter en snabb mellanmålsbetonad lunch hamnade jag på soffan med ett korsord. Dock utan att många bokstäver hamnade i rutorna utan det blev en powernap. Nackdelen är bara att om man sover för länge blir det väldigt svårt att bryta sig in i vakentillvaron igen, men det gick så småningom, jag hade ju lite jag kunde sysselsätta mig med utomhus. Lagade sen middag, kött med salsa och couscous, slöade framför TVn innan jag avslutade dagen. Trodde jag, alltså! Läste någon sida, somnade för att vakna efter bara kanske en-enochen halv timme, sen var det kört. Läste, försökte blunda, läste, läste, läste, hörde klockan slå gång på gång, sista gången fyra slag. Nästa gång jag slog upp ögonen var hon bortåt åtta. Ingen bra början på dagen, helt bombad alltså. Inte blev det nåt särskilt gjort heller utan jag plockade så småningom ihop mina grejor och åkte hem i sakta mak. 

Jag hade lite pyssel hemma inför morgondagen, det sista som återstod av krattningen plus att det uppenbarligen var hög tid att klippa gräsmattan. I dag på morgonen skulle jag få hjälp med lite trädgårdsjobb som jag inte orkar med  själv och nu har fyra bärbuskar fått nya hål att förhoppningsvis rota sig i plus att en rabarber flyttat in från grannens tomt och jag tycker att det ser prydligt ut nu. Nu återstår det att flytta ytterligare några buskar, sen ska trädgården få vila över sommaren tills nästa ryck. Till råga på allt har jag en ny gubbe på gaffeln för jobb med återställandet av förrådet, så det kanske också går i lås. Sen ska jag ha sommarlov och ladda batterierna för nya tag när hösten kommer. Kratta och skura ska bli Skratta och kura!

Jag gjorde dessutom ett litet mellanstick idag, Lilas torrfoderförråd var helt tömt, hon äter ju gubevars bara veterinärfoder(jämte blötfoder på burk). Jag brukar hålla koll på hennes vikt och ta med henne till veterinären för vägning en gång per år. Det passade jag på att göra idag och eftersom hennes vikt journalförs kunde vi konstatera att hon minskat lite, det överraskade inte eftersom jag tycks ha kunnat märka att hon blivit lite tunnare. Hon verkade dessutom lite aptitlös för nån vecka sen så nu måste hon få lite extra omsorg, kanske ett gram mer per dag eller nåt ditåt. Jo minsann det är som vid alla dieter, jag väger hennes mat! Men det är inte hon i det här huset som ska gå ner i vikt, Alltså! 

Jag smiter dessutom regelbundet från mina  planerade åtaganden och sitter vid datorn en stund då och då. Det är naturligtvis det här med släktforskningen som lockar, som det inte går att slita sig från så långa stunder, nu i helgen när jag inte var hemma hade det kommit tio nya träffar på mitt DNA-test. Det har jag bara ögnat igenom utan åtgärder, men för drygt en vecka sen skrev jag till tio av mina närmaste träffar och glädjande nog fått svar från flera. De tycks alla komma från min mors sida och det är inte där mitt primära intresse ligger just nu. Dessutom fortsätter jag idogt bygga på mitt släktträd som tidvis gör mig ganska splittrad. Det senaste tillfället var när kontakten med Blix-xläkten (en mycket omfattande jämtlandssläkt) dök upp. Det är dock många kanske t o m tveksamma antaganden när man läser och jämför andra forskares uppgifter och tiden det handlar om är 1600-tal och tidigare med många fällor. Fast när jag så hamnade i en gedigen forskning som gick så långt tillbaka som till 8-900-talet då vet jag säkert att jag befinner mig i sagotiden, men sagor är ju också roliga att läsa om än norska.

MÅNDAG IGEN

Nu går veckorna fort, redan mitten av maj, men trots det så har jag faktiskt hunnit med en hel del av det jag tyckte att jag försummat under min minisemester i huvudstaden. Eller kanske det är tack vare den som energin flödar. Och dessutom har jag premiärlegat i stugan,  första gången den här säsongen, tämligen svalt men helt underbart. 

Sen jag fått hjälp med att sätta igång vattnet i stugan var det fritt fram att  åka ner igen, och att börja skura. Det blev den sedvanliga rutinen med början på loftet där jag sover. Varken tak, väggar eller golv klarar sig undan mina ansträngningar,  det är mycket gå på knä och och krypa på golvet, takhöjden är minimal men det blev ändå gjort,  till min egen belåtenhet må jag erkänna.  Det är egentligen en liten pärs så när det var klart avslutade jag dagen och åkte iväg hem med föresatsen att nästa dag ta nya tag med köksregionen.  Sedan var det dags att på lördag förbereda och tänka ut vad som  absolut var nödvändigt att ha med för ett par vistelse där.

Men före jag åkte iväg var det lite jag behövde ordna med här hemma också. Dels gjorde jag en kycklinggryta för att ha med, och eftersom det kunde komma lite regn kände jag att det var lämpligt att slänga ut gödsel på gräsmattan åtminstone på den del som är krattad. Dessutom har jag en inte så lite imponerande maskrosodling som jag nu beslutat lägga ner, eller kanske i första hand begränsa, möjligen kan det uppskattas av närmaste grannarna. Jag hade några dagar innan testat ett flytande medel som inköpts för ändamålet och de plantor jag då besprutade verkade inte må särskilt bra, så flaskan tömdes. Idag ser faktiskt också de plantorna rätt så vissna ut, fast de ska noga övervakas i fortsättningen. 

Allt det där tog sin tid,  lunchdags närmade sig så jag åt den pastasallad som väntade på mig i kylen. Men sen var det äntligen dags, från vinden hade jag redan hämtat ner korgen till Lila som genast förstod att nu ska vi till stugan!!! Även hon gillar stuglivet. Det är alltid samma visa inför uppstarten där, att komma ihåg vad som absolut behövs för överlevnad ett par dagar, ingenting lämnas kvar där över vintern. Till slut kom jag mig iväg, det råkade nog vara hockey på TVn för E4:an var i princip tom på trafik

Det var inte särskilt varmt varken ute eller inne och Lila behövde fylla på energidepåerna för att hålla värmen. Då gjorde jag den fatala upptäckten - Matboxen fanns inte med. Det äpplet var surt att bita i! Trots att jag försökte åkalla alla tänkbara magiska krafter fanns ingen annan lösning än att vända om hem igen för att hämta den där arma matboxen som stod kvar på köksgolvet. Fortfarande lite trafik så det gick undan men det blev en tio-elva mil längre väg till stugan än vanligt. Sen latade jag mig hela kvällen, såg Mellon och kom i säng vid ettiden. Lila tyckte tydligen fortfarande att det inte var varmt nog att ens komma och krypa ner i min säng, hon låg kvar i sin korg tätt intill det heta elementet. 

Morgnarna därute är helt sagolika hur än vädret är och jag gör varje morgon en liten runda på tomten och hälsar på naturen i fågelkvitter och med utsikt över havet som inte är den ena dagen lik den andra. 

Efter gårdagen, Pingstdagen till trots, då jag bl a tömde, rengjorde och startade upp mulltoan för säsongen, hälsade på grannarna för en liten pratstund och varvade med mer städning inomhus föredrog jag att stanna kvar och sova över till i dag. Tyckte inte att jag nödvändigtvis behövde köra hem efter en lång arbetsdag och kunde i stället utvilad sätta mig i bilen idag  för hemfärd.  

Jag tror i nuläget att min arvedel är räfsning, jag har fortfarande inte gjort klart vare sig hemma eller i stugan men jag gör små beting för varje gång jag går ut och tar tag med krattan, fast idag kändes det tungt, det var nästan så att jag önskade få känna någon liten regndroppe i ansiktet som ursäkt för att gå in igen. Men tro inte att man någonsin blir bönhörd med önskeväder, det var nästan tvärtom och såg ut som om himlen ljusnade, så det var bara att hålla ut och kratta på, och mitt beting blev genomfört. Än finns möjligheten att gå an med krattan men den återstående biten gräsmatta minskar och jag ska verkligen se till att snarast göra  den klar för jag tycker det ser ut som om gräsklipparen har någonting att bita i nu också.

Dessutom har jag lämnat in bilen för yttre uppfräschning fast det är nog så att efter bara en enda tur ner till stugan på en kort sträcka grusväg är ju det som ogjort igen. Förhoppningsvis rinner smutsen av lättare i alla fall. 

Nu står en färdigkokt mussel- och basilikasoppa på spisen som ska intas tillsammans med ett gott rödbetsbröd från Fazer, så jag avslutar härmed mina rader för middag och efterföljande soffhäng, möjligen - troligtvis - någon liten sk powernap också! 

NY VECKA .............

......... och nytt "go" i kroppen, känns jättebra. I vanlig ordning frukosterad och nypromenerad passar jag på att ta en liten paus här vid datorn innan jag fortsätter telefonterrorn och betar av planerade samtal. Jag började förresten redan i går kväll med att, bara efter ett enda samtal, få löfte om hjälp med gräsklippningen under sommaren plus lite annan hjälp, dessutom har jag nyss bokat besiktning av bilen. Skulle ha fått komma på studs men tänk att ibland händer saker och ting lite för snabbt, jag behöver besöka en tvätthall innan besiktningen. Efter ett par körningar till stugan har en dammig grusväg satt sina spår!

I torsdags, som var första dagen efter storstadsbesöket, stannade jag hemmavid, gräsmattan såg bedrövlig ut och jag började så smått med krattningen. Mitt beting för dagen var att göra framsidan klar. Det gick bara fint och efteråt väntade en väl förtjänad vila, sa jag till mig själv. Dagen efter passade jag på att ta första turen för året till stugan och som jag längtat. Det var helt underbart att komma dit, till fågelkvittret, solen, havet, tystnaden och lugnet. Sängkläderna åkte ut och krattorna kom fram för en omgång i rabatterna, någon nästan helt igenvuxen av ogräs så där behövs hårdare tag. Fast egentligen den har jag planer på att gräva om och nyplantera, det stannade vid bara tanken förra sommaren och kom aldrig till skott. 

När jag åkte hem igen tänkte jag mig att återvända på lördag men gjorde sen en  sk kovändning och stannade hemma,  samma arbetsinsats dock, men med möjlighet att byta ut biltiden mot krattning ett par timmer till. Tror nästan att jag hellre kör bil men å andra sidan är det pest att se en skräpig gräsmatta. 

I går gav jag mig iväg dit ner igen och fortsatte utearbetet och eftersom det är så svårt åka därifrån blev jag kvar drygt en timme längre. Satt en stund och pratade min närmaste grannen och vi är båda två lika galna i att vara i stugan i tid och otid så vi längtade tillsammans efter första övernattningen där. För min del hoppas jag det blir under Pingsthelgen men grannen måste våndas ännu längre p g a andra åtaganden. 

Båda dagarna jag varit där har min trogne lille kompis kommit på besök, en dag hade han sin lillasyster med och nu börjar hon också vara pratsam så det blir nog ännu en rolig sommar med glada barn i närheten. Men i själva verket är inte jag föremålet för besöken utan det Lila som är efterlängtad, och jag försökte förklara att Lila är inte så bra på det där med städning vilket bemöttes av frågan "Varför det?" Till tusen frågor från ett barn finns inte alltid godtagbara svar.

Men det känns ändå som jag äntligen fått förnyad livslust, jag kände redan efter julutflykten att något hade förändrats i min tankevärld och den känslan är ytterligare förstärkt nu. Det är en riktig vinst, jag ser liksom en ljusning i tillvaron och en kommande framtid. Det här är egendomligt tycker jag, när en chockerande händelse inträffar har man ingen aning om hur någonting överhuvud taget kommer att bli, det är verkligen tunn is att färdas på. Inte förstår man sig på sig själv heller, åtminstone gjorde jag inte det, och hur ska då någon annan kunna göra det? Jag har ju haft turen att få ett underbart stöd, delvis från oväntat håll men desto förnämligare, det har varit och är byggstenar som jag uppskattar otroligt mycket när jag ser tillbaka. Solen som lyser når in i mitt hjärta nu.

Ja nu bör väl den sk lilla pausen vara överstånden och jag kan slänga mig på telefonen igen, ska försöka få kontakt med någon senior!  Nej jag ska inte ragga, det finns ju Senioruthyrning och jag ska försöka få fatt på någon gubbe som kan hjälpa mig med lite tyngre sysselsättningar,  som t ex omflyttningar av några buskar på tomten, kanske ta bort en vildvuxen rabatt och jag kan nog hitta på mer också men bör nog hejda mig en aning och ta en sak i taget. Eftertänksamhet är kanske en dygd!

STORSTADSVECKA

När jag åkte iväg hemifrån tisdagen den 26 april kändes det nästan som flykten från vinter, snö och framtinande vårarbete men samtidigt spännande att få se hur långt våren kommit i huvudstaden med omgivningar, fast ändå framför allt annat mötet med släkt och vänner. 

Den här gången hade jag valt att åka iväg på kvällen och det visade sig vara ett riktigt lyckokast, det blev inte lika stressigt som en morgon-förmiddagsresa gärna blir, så det kanske blir framtidens melodi. Hemresan hade jag bokat mitt på dagen och det var också skönt komma hem innan det hade blivit kväll. 

Första anhalten blev Österskär hos min brorsdotter och hennes familj. Eftersom jag tidigare sett att onsdagen bjöd på Beriden Vaktparad, som jag gärna ville beskåda, åkte vi in till Slottet och tittade på. Vädret var tyvärr inte bästa tänkbara med duggregn som hängde i luften men allt var så stiligt och jag föll pladask för pukhästen Oden, hur tjusig som helst med sina damasker. Förutom all militärmusik spelades som sista nummer Sakta vi går genom stan och allt blev så stämningsfullt. Ett litet besök på Slottsboden unnade vi oss plus den pågående utställningen med klockor på slottet under 400 år. Rikssalen var dock stängd på grund av förberedelser för den stora födelsedagsfesten med anledning av  Kungens 70-årsdag.

Efter en lunchsoppa på Lilla Parkkaféeet på Djurgården blev det besök på ABBA-museet och det var överraskande intressant kanske den höga igenkänningsfaktorn spelade viss roll men när det gällde inträdesavgiften var det bara att blunda .... och betala. Jag handlade lite i shoppen och överraskades i kassan med kommentaren 'Är ni från Skellefteå?' Det kunde jag inte förneka och det visade sig att tjejen ifråga själv var Skelletbo! Dagen fortsattes med en tur till Täby Centrum, en blus från Joy följde med mig hem. Kvällen avslutades med ABBA-filmen som jag inte sett tidigare.

Torsdag med lång skön morgon och vi planerade att åka ut och äta lunch på ett ställe som heter Drömkåken gårdskafé men det blev en besvikelse,  det var stängt just den dagen utan någon upplysning på hemsidan och färden fortsatte. Vi hamnade i Norrtälje till slut och ett litet mysigt ställe där vi fick oss en sen lunch, en god grillad macka. 

Lasse Åbergs museum i Bålsta var målet för fredagens utflykt, där vi först lunchade, bakad potatis, innan vi tittade på samlingarna. Otroligt mycket prylar dock inte lika intressant, blev faktiskt lite för enahanda. Jag handlade äggkoppar som komplement till de tre jag har sen tidigare,.Nu fanns bara tre motiv kvar så det fattas det två till för att ha alla åtta som han gjort. Min mycket (här) omtalade katt Lila föddes i Bålsta och jag hade innan jag åkte hemifrån hört med hennes uppfödare om det kunde passa att vi fick titta in om museibesöket skulle bli av. Jag fick ett mycket positivt besked så vi åkte iväg dit och fick träffa Monica och Börje och alla kissemissarna i huset, fyra till antalet, Lilas syster Ingrid och tre andra skönheter av rasen Burmilla. Vi fick verkligen en trivsam pratstund vid fikabordet så det besöket var alltigenom lyckat. 

Valborgsmässoaftonen passade vi på att göra ett besök i Vaxholm, åkte den nya linfärjan över till Kastellet och kikade in på museet efter utomhuslunch på bodegan därstädes. Tillbaka inne i stan vandrade vi runt, stannade till vid hembygdsgården för ett riktigt gofika i trädgården, vandrade vidare, tittade in i Lena Linderholms butik medan mannen själv, Gösta Linderholm njöt av solen på en stol utanför. En festlig middag hemmavid avslutade dagen. På söndagen var det dels avflyttningsdag för min del och födelsedagskalas för treåringen Hampus i Vallentuna.

Installerade mig i Sollentuna tidig söndagseftermiddag och bjöds på en riktig festmåltid, det har varit gott om goda måltider och annan god förplägnad dessa dagar. Bland annat hade jag haft en liten förhoppning att det skulle bli tillfälle att träffa båda mina skolkamrater som bor i huvudstadsområdet och det lyckades så att vi kunde äta gemensam lunch på måndag. Vi gick i skolan tillsammans från första klass till realexamen och sen skildes våra vägar. Jag har träffat bägge vid något enstaka tillfälle under senare år men de båda har inte sett varandra på, hör och häpna, 63 år. Det blev ett mycket lyckat möte, mycket att prata om och väldigt avspänt. Jag tror åren på något sätt försvinner när man träffar barn- och ungdomsvänner. Det var soligt och vackert väder, en god lunchsallad avnjöts på utomhusserveringen till Backgården i Filmstaden Råsunda.

Tisdag var det dags för teater, Farmor och Vår Herre med bl a Yvonne Lombard  och Meta Velander, bland övriga skådespelare fanns också Lars Lind. En andlös och lysande föreställning. Det blev mycket åka av den dagen, vi hade först åkt bil från Sollentuna till Aspudden, lämnade bilen där och tog tunnelbanan in till T-centralen, samma väg tillbaka, grönsakssoppa till middag och färd till Bagarmossen för att kolla en Blocket-till-salu soffa, åter Aspudden och vidare till Tegelhagen för återställande av den tillfälligt lånade bilen, därefter buss-pendeltåg-buss-kort promenad till hemadressen och då var klockan omkring tio på kvällen. Hängde ni med? Se det var en riktig sk full dag som vi avslutade i all stillsamhet vid köksbordet med några goda ostar och lite rött i glaset. Det var också sista kvällen för min del, efter onsdagens frukost var det dags att samla ihop sig för hemfärd. En alldeles underbar vårvecka hade gått med rasande fart, och allt hade varit trevligt, harmoniskt, med många sköna möten, jag nästan saknar ord för att beskriva den goda känslan jag hade med mig hem. 

Som jag nämnde här i början så flydde jag i viss mån från vårarbetet utomhus men jag har försökt reparera lite  av det idag. Jag började kratta gräsmattan och gjorde faktiskt framsidan klar.  I min värld försöker jag avstyra allt som heter måste,  jag lurar i stället mig själv genom att ställa upp  ett beting, en viss del ska avklaras och det fungerar förvånansvärt bra för min något flegmatiska natur. Så även idag och det gick mycket bättre än jag trott, solen värmde gott, nästan obefintlig vind och jag känner mig nöjd med dagen om än något ledbruten. 

Stugan lockar också så det blir kanske en tur dit under morgondagen, kan väl åtminstone öppna dörren och släppa in vårluften kanske också dammsuga och vädra sängkläder. Jag får regelbundna rapporter och bilder på hur fint det är därute nu så det blir svårare och svårare att hålla sig därifrån.