OMDEFINIERAT MÅL

Påskkaktus med vårkänslor

Rubriken grundar sig på ett uttryck som för ett tag sedan fanns i min almanacka 'Herre Gud och Co' . Där finns många godbitar att suga på, tänkvärda, ibland träffande, och alltid med en humoristisk knorr som gör en glad. 

Ofta tycker jag att vardagen segar sig fram, får inte något vettigt uträttat stressad som jag är över en för tillfället gränslös tillvaro. Med det menar jag att jag vet vad jag högst av allt vill ska bli av men däremot inte när och var, fast jag vet min innersta önskan. Jag behöver ha det konkreta målet klart helt enkelt för att få den nödvändiga energipuffen för att åstadkomma nödvändigt arbete, tycks närapå som jag befinner mig i limbo. Jag skulle verkligen inte önska vara där särskilt länge till.  

Gårdagen blev på sätt och vis ett kärt avbrott i rastlösheten. Mitt handarbetande har gått på sparlåga ända sedan i höstas så jag var orimligt trött och somnade i princip så fort jag satte mig i soffan och inte blev det många varv på sticknålarna som jag ändå krampaktigt höll i mina händer. Trots det hade jag ett par saker liggande som behövde färdigställas och till min stora förvåning tog jag mig med glädje? an det allra tråkigaste arbete jag vet, nämligen att fästa trådar och montera det jag stickat.

Överraskningssjalen

En sjal som var jättekul att sticka men garnet jag valt räckte inte långt och inget mer fanns att köpa.Fann i mina gömmor ett annat garn som gick att kombinera men inte heller det räckte så det fick bli ännu ett udda garn. Sjalen blev inte som mönstret visade, det blev min egen personliga variant som jag i slutändan försåg med små tofsar. Det blev det  för dagen omdefinierade målet!

Inspekterat och godkänt?

När jag hade fått upp andan blev det tofflornas tur. Jag hade stickat ett par jättestora sockar för tovning.

Jättesockar innan behandling

Det blev mitt första försök att göra en planerad tovning, annat som genom åren tovats i tvättmaskinen har ju varit oförlåtliga misstag! Viss försiktighet iakttogs, körde både i tvättmaskinen och torktumlaren med fortfarande var resultatet i storlek för elefantfötter. Det krävdes ytterligare en körning i tvättmaskinen med högre värme och ut plockade jag ett par små, ganska hårda knölar. Det såg ut som ännu ett misslyckande som jag med möda drog på fötterna. 

Det färdiga resultatet

De sitter fortfarande kvar för att formas efter min egen fot, jag känner mig nästan som Sally! Ja i TV-serien med samma namn   där hon jobbade med att gå in skor åt kunderna i pappans skobutik. Serien var en pärla och Maria Lundqvist var lysande liksom Sven Wolter.

Jag blev glad i sinnet av att koncentrerat hålla på med lite handarbete en heldag, inspirationen kom på besök och jag startade en ny sockstickning, ska bli något som i mönstret kallas Lapplandssockar  plus ännu ett par sockar i miniformat efter ett mönster som ett tag gått som en löpeld i FB-gruperna för stickning. Så rolig och så värdefull dag.

Nu är det återigen en gråmulen dag, solen lär knappast orka titta fram, under morgonen kraftig blåst  som avtar och dagstemperaturen stiger till plusgrader mitt under dagen, hotet i väderleksrapporten var 4-5. Ingen nederbörd men våt luft ändå eller hur man ska tolka 1003-4 hPa  som inte tyder på helt torrt väder.  Våren är efterlängtad eller åtminstone solvärme som tinar bort snön. snövallarna är på tok för höga den här tiden på året. Tar nog ändå en långpromenad under dagen.

Jag älskar att hitta citat, kloka ord  och tankestöd i alla former och de ställen som jag ett längre tag använt är förutom almanackan Herre Gud & Co, Bodil Jönssons Bok Vad är tid?  och Olle Carlssons Just idag 365 Tankar för sinnesro. I alla källorna hittar jag alltid en tanke, ett ord som känns dagsaktuellt. 

I Bodil Jönssons bok fastnade jag i dag för frågan 

Vad är Prenässansen?

Det korta svaret lyder:
Att ta ut saker i förskott (Pre-nässens = före födelsen):

I det långa svaret sägs bl a att vi i vår tid  försöker ta upp kontakten med framtiden och göra det som om framtiden redan vore här men till avvigsidan av det hör bristande utrymme för visioner och längtansutrymme. Den saknade tiden gör tillvaron torftig och insikten bör vara att framtiden ska inte vara här nu. Den ska vara framme , precis om själva ordet säger.

Och slutligen; i 365 tankar dagens mycket tänkvärda ord:

Just idag tror jag på livets inneboende godhet.

Nu har himlen ljusnat och vinden tycks ha avtagit så en långpromenad gör säkert min dag men först lunch, Lila har just hoppat upp på min axel och talat, hon anser att det är hög tid för mat nu efter förmiddagspasset i sängen.

OMTUMLANDE DAGAR

Dagens promenad

Senaste inlägget skrevs i ett bedrövligt sinnelag vilket behärskade mig totalt men som jag anade, det  var just skrivandet som var till god hjälp att lätta på trycket.....tankarna koncentrerades på att finna orden och in på andra tankebanor. 

Jag måste säga att inte minns jag så detaljerat hur den dagen masade sig fram, skrivandet fick ta all den tid jag behövde och efter en lättlunch packade jag 'dramaten' med tidningar och annat småskräp och gick iväg till återvinningsstället, en lagom promenad. Det blev en tidig kväll, nattsömnen infann sig och höll sig kvar tillräckligt länge. Bestämde redan på morgonen därpå att distrahera tankarna genom att göra en grundlig städning av vardagsrummet och det höll mig i jobb hela dagen. Som alltid när man fullföljer en planerad aktivitet kändes det tillfredsställande att kolla resultatet. Dessutom hade jag haft en inre dialog med mig själv att inte hänga upp mina tankar på det inträffade, inser att det blir ett energiutflöde som inte har något gott med sig. Och som jag inte heller har råd med, i den här processen behöver jag all energi att koncentrera mig. Tanken slog mig ändå att följderna av det inträffade påminner om ett minisorgarbete, samtidigt en erfarenhet rikare. Det sedvanliga torsdagsbadet på eftermiddagen, sen väntade sängen ganska snart där god sömn tillhandahölls!

Dagen därpå fortsatte städningen, mitt beting var lite större än bara vardagsrummet, men när lunchen närmade sig tog all min ork totalt slut, jag vinglade mig fram till soffan för ett par timmars vila, och sen väntade snöskottning. Garageuppfarten började likna en upptrampad stig och killen med snöslungan kunde inte komma eftersom han var upptagen av en weekend med jobbet. Det gick galant men min axel protesterade, inflammationen är tydligen inte helt över  än. Kände samtidigt att något annat hände inombords, en vändning om man så säger, och troligen fick både ansträngningen och koncentrationen endorfinerna att spinna loss med belöningen - känslan av välbefinnande!

Den känslan förstärktes av det besök jag fick strax därefter. En skön fikastund med bästa varianten av det goda samtalet och dagen som helhet kändes värdefull.

Jag känner att det är på sin plats att jag lyfter på det sk skynket och efter alla kryptiska antydningar  berättar vad som pågår. Det hela började egentligen vid hemfärden från Valborgsmässofirandet i fjol. Genomfrusen efter att i snögloppen lyssnat på sången och ett vårtal som nästan frös inne. Min väninna och jag passerade ett äldreboende och kom så att prata om hur och var vi kunde tänka oss att så småningom bo. Ett ganska ingående samtal som kom i rättan tid. Jag hade under senare delen av det år som gått anat att den tunga sorgen avklingade och tanken på min framtid började ta form. Jag kände att nu var jag beredd för den boendeförändring jag medvetet inte velat forcera  fram. Vägen från tanke till handling var kort, redan veckan därpå anmälde jag mig till första lägenhetsvisningen. Jag köar i det kommunala bostadsbolaget och hade en bestämd uppfattning att jag skulle bo i centrala stan, Jag fick inte den aktuella lägenheten som var en riktig pärla och nu hade jag fått blodad tand. Valde noggrant bland lediga lägenheter med tanke på att den kommande bostaden skulle bli mitt hem för all min framtid. 

Kontaktade mäklare för förberedande åtgärder, tanken är att den dag jag hittar den bostad jag känner att jag vill bo i, ska försäljningen dras igång. Fram till dess är också min mening att jag ska försöka röja, sortera och kassera men med det otydliga målet  vill det riktiga drivet inte vill infinna sig - och dessutom tröttar det så ofattbart mycket, tror att den psykiska ansträngningen spelar mig sitt spratt. Den sysslan skulle vi ha varit båda två att genomföra.

Nå så kom då en lockande lägenhet ut, som dessvärre inte låg centralt utan här på det bostadsområde där jag bor sen 22 år tillbaka - efter att under åtta år som 'baglady' varit här i tid och otid. En annan följd av att den bedövande sorgen börjat lätta är att jag så sakteliga tar mig ut bland folk och hittar egna, nya oaser och därtill många vänner, jag känner tillhörighet i ett sammanhang. Det är, kunde jag också konstatera, betydligt värdefullare än att ha stadens utbud runt hörnet och att då samtidigt hitta nya sammanhang är inte heller gjort i brådrasket. Allt tar sin tid. I den vevan råkade en person yttra något i stil med att om du flyttar härifrån vad ska det då bli av dig! Avgjort, Jag anmälde mig till lägenhetsvisningen här på området och låg som köetta till någon dag innan anmälningstiden gick ut vilket kändes hoppfullt fram till de allra sista timmarna då en intressent dök upp med många fler poäng än jag har. Inte kul alls. 

Visningsdagen kom  och jag pratade med en bekant i kön som visade sig vara den som hade flest poäng men som samtidigt sa att de inte var de intresserade av denna lägenhet utan det egentligen fanns en annan som de hellre ville ha och skulle gå på visning någon dag senare. Det lät ju uppmuntrande för mig och förhoppningen att jag ev kunde få lägenheten steg. Den motsvarade på alla punkter mina förväntningar, såg för mitt inre det potentiella hem jag skulle bo och trivas i framdeles. Vetskapen om hur lång tid en flyttning tar, d v s innan man vant sig, innan man hittat balans och harmoni i hemmet,  gör att jag börjar få lite bråttom, jag har inte all tid i världen på mig skulle jag tro. Jag lämnade visningen fylld av hopp och med stor förväntan som dock krossades totalt av det telefonsamtal som kom under kvällen. De andra spekulanterna hade plötsligt ändrat sig och talade om att de skulle tacka ja till lägenheten. Falluckan stod på vid gavel, jag hade svårt hålla kontroll på rösten, ville att samtalet skulle ta slut fortast möjligt och då kom det stora tårflödet. Nattsvart, nattsömnen infann sig aldrig och resten är historia. 

Jag erinrar mig att i just den dagens tidning fanns en lång artikel om vad man skulle tänka på vid en visning - det gällde köp av lägenhet - och där poängterades att man skulle gå i sin egen bubbla och inte lyssna till kommentarer från andra besökare. Det goda rådet hade jag tyvärr inte tagit till mig.

Med tanke på tidsbegränsningen jag nämnde har jag lämnat den här incidenten bakom mig (fast det skaver och jag känner mig inte tillfreds med det som hände) men jag vet var jag har mitt fokus. 

Lördagarna hålls regelbundna Jazzcaféer som jag försöker besöka men efter jul har det verkligen gått snett för mig beträffande den vanan. I lördags kändes det som det var precis vad jag behövde och parvlade mig iväg dit. Promenaden tar bortåt en timme men det var skönt väder om än inte helt utan nederbörd, Det uppvägdes fullständigt med råge av musiken, mjuk,skön och harmonisk och jag gick därifrån med verklig feel-good känsla. 

Ben Paterson

Neal Miner

Erik Söderlind

Jag sa till min bordsgranne att det var så fint att det kändes som en söndag lördagen till trots. Den amerikanske pianisten Ben Paterson hade dessutom svenskt påbrå genom sin mor från Kälarne i Östjämtland. 

Ett länk tips https:/ https://www.youtube.com/watch?v=87-B6s2oflQ

Idag ännu en långpromenad som höll på att knäcka mig, den vanliga rundan tog hela 20 minuter längre tid än vanligt. Långa sträckor var ordentligt moddiga och det var tungt att gå, men stegräknaren upplyste om att jag presterat nästan 11000 steg. Inte så illa! Däremot att mikra en wokad rätt är matdestruktion men, men,  det fick ändå duga. Sen soffan och lördagskrysset, skön vila och avspänning.Middagsmaten blev en klass högre med bl a ungsrostade rotsaker, potatis, morötter, palsternacka och rödbetor.

Tilläggas kan att min terapi också innehållit ganska många timmar vid datorn i släktforskningens tjänst. Också värdefullt då får man får lov hålla tungan rätt i mun och tänka på det man håller på med, fallgroparna är många om man inte koncentrerar sig och att rätta till misstagen är ett onödigt tidsödande.



When I grow too old to dream
I’ll have you to remember
When I grow too old to dream
Your love will live in my heart
So kiss me my sweet
And so let us part
And when I grow too old to dream
That kiss will live in my heart  
When I grow too old to dream
I’ll have you to remember
When I grow too old to dream
Your love will live in my heart
So kiss, kiss me my sweet
And so let us part
And when I grow too old to dream

That kiss will live in my heart









W

FÅFÄNGA, ÅLDERSNOJA, KAOS

Det är fullkomligt ofattbart att tiden gått så fort, nästan en hel månad sen mitt senaste inlägg, men som bekännelse får väl min seghet sägas bero på idétorka, kvardröjande trötthet efter den där förfärliga hostan liksom alla tankar i samband med mina försök att rensa i skrymslen och vrår.

Små minnen från en svunnen tid

Men nu måste jag koncentrera mig på att skriva några splittrade rader i hopp att min nedstämdhet ska försvinna och att min tankevärld befrias från den tillfälliga låsningen.

Allt detta låter lite väl kryptiskt men jag tror på skrivandet som förlösande faktor, tankarna tvingas in på andra vägar. Jag kommer att fästa min uppmärksamhet på små händelser från de gångna veckorna, som vanligt finns inga revolutionerande inslag i det dagliga livet om jag bortser från det senaste dygnet som närmast kan beskrivas som labilt. 

Jag har inte besökt vare sig Filmstudion och Jazzcaféet efter jul av olika anledningar, konkurrerande intressen, isande kyla  eller bara onormalt trött. Däremot iPad-kursen en dag i veckan, jag skolkade en gång p g a hostan som också fick mig att avstå från några gympapass och en stickcafékväll. Min pågående stickning har också fått fullständig vila på kvällarna under lång tid. Men i måndags var det i alla fall dags igen och det är så trevligt att träffas. Mycket prat och skratt förgyller timmarna och den här gången blev det något av vrålfika då vi var tre som kom med fikabröd.

Silviakaka

Det blev goda frallor med ost, blåbärskaka med vaniljvisp, saffranskaka och min Silviakaka. Det blev också ett gympapass förra veckan, inga svårligheter att hänga med nu då orken kommit åter. Den testade jag för övrigt en söndag när jag blivit 'hostfri'  och de nästan 11000 stegen på 110 minuter inte på något sätt bekom mig. Underbart, både det soliga vädret och känslan! Nu är det också ljust ute igen både när jag går till och hem från gympan. 

Däremot verkar det som snön vill inte sluta falla, snöhögarna är mycket höga nu, Balderskolans snödjupdiagram visar 75 cm, och  viss oro för SM-veckan finns med hänsyn till att 2004 när SM senast gick här kom 35 cm blötsnö, förödande när det gäller skidåkning! Kylan har också varit stark och ihållande, idag ca 12 minusgrader vilket dock känns ganska skönt och risken är faktiskt att nu kan man till och med bylta på sig för mycket kläder. Nu måste jag nog också tillkalla min snöslungeman igen.

Måndag en vecka tillbaka blev det ett trevligt besök i Kopparnäs utanför Piteå, åkte buss dit, enkelt och bekvämt. Min kära väninna ifrån Sollentuna tillsammans med döttrar och barnbarn på besök i Luleå och tyckte att det skulle vara trevligt om vi kunde ses. Det passade bra för mig som också längtade att träffa alla och vi hade en gemytlig och trivsam dag tillsammans, god mat och avspänt umgänge kändes gott och varmt inombords.

Rubrikens fåfänga grundar sig i en liten händelse  en gång när jag stod i kassakön på MAXI. Jag såg en man som höll på att plocka ihop sina varor från bandet och till punkt och pricka påminde om min bortgången käre sambo, kroppshållning och storlek liksom profil och rörelser. När jag blev varse om min fixering flyttade jag blicken till en annan person som höll på att betala, också en man. Dock med annat utseende och kroppskonstitution men med den sen någon tid  populära lilla knuten. Hjässan var kal men den lilla hårkransen runt huvudet hade fått växa ut och satt samlad i en knut i nacken. Det om något tyckte jag låg inom fåfängans revir samtidigt som jag inte vill eliminera manlig fåfänglighet, det är väl i stället så att, vi. både kvinnor och män. kan få socka tillvaron med egna företeelser utan att det blir en belastning.

Detta blev en direkt övergång till mitt andra rubrikord; åldersnoja. Jag vill påstå  att själv inte är nojig över min ålder, snarare tvärtom. Under största delen av mitt liv då jag aldrig höll reda på min egen ålder och när  frågan  någon gång ställdes var tvungen att 'räkna på fingrarna'. Det där ändrades en smula när jag fyllde 80 år, då jag för övrigt tillät mig fira eller firas i en hel vecka vilket verkligen satte sig i mitt minne. Allt ifrån kräftskivan i Göteborg, kryssningen mellan Köpenhamn och Oslo, en heldag i Stockholms centrum med Museeibesök, Sven-Harrys, Slusch uppe på Gondolen, och promenad till Kajplats 15 för middagskryssning till Vaxholm. Veckan avslutades på Österskär med min härliga familj där,  uppvaktning, presenter och utsökt fin middag. Så där börjar min tideräkning kan man säga! Men det som gör mig nojig är yttranden som att i den åldern får man räkna med, i den åldern kommer det ena och det andra, i den åldern kan man inte eller ännu värre ska man inte. Min inställning är att leva livet i den tid man är utan att belasta eller skylla det ena eller andra på ålder, det är som en undanflykt från själva livshändelserna tycker jag. Alltså en omvänd nojighet.  Lite que sera sera om man vill alltså.

Det är också så jag får söka tänka om gårdagens händelser som till stor del handlar om min planerade förändring för mitt framtida boende.  Tiden som går vill jag gärna förkorta, vet av erfarenhet att större förändringar av livsvillkoren tar mycket längre tid än man anar och nu drabbas jag egentligen av en sorts åldersnoja, jag har inte all tid i världen att hantera, jag vill med varje fiber i kroppen känna mig tillfreds med de val jag gör och inte minst; någon fler flyttning blir det inte fråga om såvitt jag kan bedöma. Det blir den 19:e och förhoppningsvis sista adressen jag kommer att ha efter att jag lämnat min nuvarande adress jag haft längst hittills i mitt liv, 22 år.

Nu har jag promenerat runt i mina tankar på små irrvägar men tänker avsluta inlägget med lite stöd som jag hittar bland olika skrifter, till att börja med underbara, underfundiga Bodil Jönssons bok Vad är tid; 
Fråga 82 
Vad gör din förväntan för skillnad? 
Kort svar: Ibland all skillnad i Världen!

Ur Olle Carlssons Just idag, 365 tankar för sinnesro, den 7 mars; 

Just idag ska släpper jag taget om andra.
Något av det viktigaste vi kan göra för att åervända till livet efter en kris eller ett nederlag är att släppa taget om vår bitterhet och skam över hur allt blivit. I klartext handlar det om att jag ger upp försöken att förändra någon annan människa än mig själv och få det gjorda ogjort.

Avslutningsvis Bodil Jönsson igen: 
Fråga 68
Vad händer när tiden är inne?
Kort svar: Något fantastiskt. Eller något fruktansvärt. Eller bara att tåget kom när det skulle .

Något kan ha hänt med min blogg som lär se annorlunda ut nu, dessutom misslyckas jag överföra bilder så det får bli bildlöst till vidare. Men allt ordnar sig, till sist kom även bilderna igenom!