JULEN 2013

Skrivandet fick alltså vila över hela julen, lusten infann sig inte  och jag känner uppriktigt sagt inte mig helt bekväm i skrivarrollen nu heller. Tänkte för mig själv dagarna innan helgen,  då jag gjorde allt de där som vanligtvis hör till julförberedelserna, städa, pynta, handla, handla, handla, fixa  laxen och skinkan och klä granen, att vad förbereder jag - egentligen? Det var ett som ett oskrivet kort men samtidigt kom faktiskt en mycket liten strimma av förväntan, vilket förvånade mig och i samma stund ett förmanande pekfinger - det förstår du väl att det får du väl inte känna. Hela tiden dessa motsägelsefulla tankar och känslor i ett inre som inte kan hantera den ensamma verkligheten.

Jultårta från Mina magiska bakverk

Julaftonsmorgonen kom och ute var marken täckt av ett tunt snölager, minus tio och mycket vackert. Det dröjde bara till lunchtid sen kom all tänkbar blöt nederbörd och isgatorna kom överraskande fort och vinden hårdnade. Då var det jätteskönt att bara vara inomhus där värmen, både temperaturen och hjärtevärmen var på topp i goda vänners lag. Fyra generationer hos värdfolket, dvs mormor, föräldrar och syskon på bägge sidor med de små, söta barnen i tvåårsåldern och lite drygt det, som sprang omkring på glada, kvicka små ben. Bägge de fyrbenta gick lugnt omkring och nosade på alla utom lille Charlie, som inte ens vågade se på dem.  Allt gemytligt, avspänt och hemtrevligt, julmaten smakade som alltid gott och jag åt med god aptit. Tomten kom först med klappar till de små som överraskande frimodigt gick fram och kramade och tackade honom. Den efterföljande klapputdelningen gjorde  att värdfolket fick tillbaka åtminstone dubbelt så stort vardagsrum och de utdelade högarna öppnades av varje familjegrupp för sig. Imponerande lugnt och stilla utan skrik och skrän. När jag kom hem igen blev det sedvanligt TV och midnattsmässa från Rom, som dock startat en timme tidigare vilket SVT inte hängde med på. Eftersom jag också hade en liten tanke att gå på julotta så klev jag upp i god tid och gjorde mig i ordning för promenad, som jag dessvärre  inte hade föreställt mig så halkig, det var riktigt besvärligt ta sig fram inte bara pga halkan, det var delvis stora vattenpölar omöjliga att ta sig över utan fick lov att rundas. Kom fram  till kyrkan i sista minuten, glest befolkad, det var nog inte mer än 12 - 13 personer i bänkarna och stämningen infann sig inte."Var hälsad" var inte direkt jublande. 

Vandringen hem tog lång tid och nog skulle gummistövlar varit en lämpligare fotbeklädnad men å andra sidan då hade jag nog inte kommit många steg framåt eftersom det på vissa ställen inte gick ens att stå stilla, det gled bara iväg, men hem kom jag till slut. Sen blev det dags för ännu en isvandring upp till MAXI. Jag hade överraskande blivit bortbjuden på eftermiddagen, det skulle bli julklappsspel och jag behövde inhandla julklapp och blommor till värdinnan. Det blev en glad och uppsluppen bjudning och som present hemförde jag en skål designad av Ernst Kirchsteiger och jag känner starkt för devisen "I det enkla bor det vackra" !!

Men.......sen kom en annandag och den var lååååång. Sov nog bortåt en timme längre än vanligt och kände mig inte alls i form när jag steg upp, hamnade i TVsoffan och blev kvar där stor del av dagen, i det närmaste helt utslagen. Först framåt eftermiddan började livsandarna vakna till och jag slötittade på en hispig film med det evinnerliga amerikanska temat om det godas vinst, fixade lite middag och fortsatte dagen ungefär på samma sätt bl a med bondebröllop, hade en stickning i närheten om det skulle behövas. Slutsats: mitt elände sitter i huvudet nu, allt som kräver tankeverksamhet i samband med umgänge med många andra människor, och det trots att jag trivs med det, tömmer all min mentala kraft,  som är totaldränerad och än så länge med låg toleransnivå. Det,  plus den stresskänsla jag fortfarande lever med, kan inte koppla av under dagtid utan måste hela tiden "göra" nåt, är det jag behöver komma till rätta med nu. Inte för att jag vet hur, men jag vet att jag måste finna en väg som känns riktig och inte lägga till ytterligare stress i form av att tvinga mig till, nu måste jag eller det sämsta strunta i min inre känsla och bara rusa iväg. Den ärrade själen känner igen symtomen och kroppen reagerar därefter. Kombinationen stress och samtidigt lugn verkar något omaka.

Idag väntar middagsbjudning och innan dess ska jag väl ha kommit ur morgonrocken, som förresten blev min egen julklapp till mig själv, den är lila, mjuk. skön och god att befinna sig i lång stund av dagen. 

Orkar inte leka mer