Dystra tankar belägrar mitt huvud och jag tänker tillika att jag måste skriva någon liten harang, kanske jag får rätsida på tankevärlden. Jag hörde för ett tag sen på radion en diskussion där det refererades till ett uttryck av prof Ulf Linde som sagt att"jag skriver inte det jag tänker utan för att få veta hur jag tänker" vilket jag verkligen kan tycka stämmer vissa gånger, t ex som för tillfället. (Linde gick för övrigt bort den 12 oktober 2013 /Vikipedia/ samma dag som min älskade Börje lämnade jordelivet)-
Eftersom det gått tämligen lång tid sedan förra inlägget ska jag referera till några händelser, också sådant som påverkat mig djupt och blivit en del av min dysterhet. Dagen efter det inlägget redan mycket tidigt på morgonen, fick jag ett telefonsamtal, ååh dessa tidiga samtal som kan föra med sig så mycken sorg och bestörtning. Jag fick veta att Börjes bror somnat in för alltid under natten som gått, åtta månader mellan bröderna på en dag när. Döden , som vi alla vet ändar våra liv, kommer dessvärre aldrig väntat, eller åtminstone nästan aldrig. Inte heller denna gång, även om det var väl bekant att hälsan inte var på topp, och inte heller gick det att helt ta in. En människas liv berörs man av på många nivåer och det kräver lång tid att bearbeta, man förstår inte allt i ett sammanhang. När det dessutom är en närstående försvinner ju också en bit av ens eget liv, gemensamma minnen är för alltid avskurna, möjligheten att samtala och gemensamt återuppliva det som varit är för alltid borta, samtidigt som man bär minnena inom sig som gnistrande diamanter. Det är svårt att ens se döden som en befriare.
Några dagar senare ringde en av mina bekanta som fått över teaterbiljetter och frågade om jag ville gå och se Norrländsk Passion senare på dagen. Naturligtvis accepterade jag detta, blev glad över att både få möjligheten att se uppsättningen och detta i sällskap. Det är/var en samproduktion mellan de fem nordligaste teatrarna, nämligen regionteatrarna i Jämtland, Västernorrland, Västerbotten, Norrbotten och Sameteatern i Kiruna. En gigantisk historia där den röda tråden/temat var kampen mellan det lilla och det stora, makten och den enskilda utsatta människan på olika nivåer, både ur samhällssynpunkt och människa och människa emellan. I slutet av den länga föreställningen kom en samisk rap!!! som berörde mig i djupet av mitt hjärta, klumpen i halsen kom och tårarna trängde sig på. Tjyvsamhällets övergrepp på den samiska kulturen kan man väl kalla det och för egen del berördes det etniska och kulturella arvet. Jag har en kompakt samisk bakgrund så långt tillbaka som det går följa i den skrivna historien om samerna, min pappa var den första svenska inblandningen, Jag har inte växt upp i samisk miljö, däremot fanns en både självklar och respekterad tillhörighet och med en morfar som vid många tillfällen försvarade samer som instämts till tinget i tvister med den bofasta svenska befolkningen, kom en medvetenhet om skillnaden i uppfattning om människors olika värde. Detta har haft till följd att jag aldrig någonsin har vare sig nämnt eller framhållit min bakgrund. Dessbättre blev jag både uppmuntrad och bekräftad av min sambo som alltid mycket stolt berättade om detta.
Det har funnits tillfällen då oliktänkandet har skurit som vassa knivar i medvetandet. Jag glömmer aldrig den gången när invektiven med stigande röster haglade över samerna och deras beteende och jag fick till slut nog och fann för gott att lämna matbordet. Jag kan väl också avslöja att det bordet dukades aldrig mer igen, tyckte inte att jag skulle behöva lyssna till något sådant i mitt eget hem. Förundrades samtidigt över dubbelmoralen som avslöjades. Lyssnade för övrigt på Jason "Timbuktu" Diakité, årets förste sommarpratare i radion, som pratade om betydligt allvarligare tilstånd men i grunden ändå liknande, delvis orsakat av rädsla för det okända, det obekanta. Han nämnde smärtan över tvingas lyssna på alla ord som han avskydde och medvetenheten om sin överkänslighet. Jag tror att det som sårar en människa på djupet också kvarstår som djupa ärr i själen.
Nog om detta!
Sen kom då Midsommarhelgen, väderutsikterna var minst sagt dåliga men tänkte som så att jag åker ner till stugan där jag har min lilla oas, känner mig trygg, rofylld,lugn och harmonisk och att jag hellre sitter ensam där än hemmavid. Men regnet hade bestämt sig för samma sak och dessutom var det ytterst få varma grader. En ljuspunkt var dock att stuggrannen bjöd på en trevlig Midsommarlunch och just då kom också solen fram några timmar. Tömde regnmätaren på 11 mm när jag på söndagen åkte hem. Det var den absolut tråkigaste Midsommarhelg jag någonsin upplevt och jag frös ända in i själen. Som om inte det var nog tog bensinen slut i gräsklipparen så bara halva gräsmattan blev klippt, och sen kom regnet tillbaka.
Dessutom hade en tragedi inträffat. Fågelboet i rönnen som vi upptäckt, befanns rivet och plundrat, troligen av en hermelin som lär finnas i grannskapet.
Däremot så piper det dagen i ända i holkarna som finns på tomten.
Den här sommaren går väl till historien på grund av det obefintliga sommarvädret, natten som gick har visst till och med bjudit på frost på något ställe här omkring, förra natten syntes 0:an också inte så långt härifrån. Dessutom är dagen redan åtta minuter kortare, så nu går vi mot jul och vintermörkret.
Jag är ledsen att skriva så pessimistiskt men det är så jag känner. Jag sover illa, jag är jättetrött och går som i en dimma vissa dagar, kanske inte idag, dock jag vaknade i vargtimmen. Nu kan det ju ändra på sig efter ett tag tror jag men en viss tillbakagång är det trots allt.
Rubriken syftar till att gårdagen blev en mañanadag, alltså det jag så smått hade tänkt få gjort blev inte av, delvis pga att jag behövde lite pep-talk med mig själv. I stället försökte jag avsluta det segdragna jobbet med alla ändringar jag ska göra, ändring av abonnemang och liknande, till råga på allt byter jag även bank för att ha så mycket som möjligt samlat på samma ställe, kunna ringa och få svar utan att sitta i telefonkö i evigheter med anskrämlig musik som underhållning och framför allt kunna slinka in och få omedelbar hjälp när det behövs. Att dessutom ha en och samma kontaktperson ser jag också som en tillgång. Samtidigt vill jag kunna sköta så mycket som möjligt via datorn men inte heller det har gått som smort. Och då får jag riktigt ont i mitt arma huvud. Men... en massa pärmar tömdes och papper sorterades bort, alltid nå't som nån sa om Åmål.
Men i morse var det ju gårdagens mañana och ingen ursäkt för ytterligare dröjsmål. Bilen i skriande behov av tvätt och dessutom tjatar den på mig att det är dags att boka tid för service, så det var bara att ge sig iväg till bilfirman. Servicetiden bokades och sen var det det där med tvätten. Faktum är att jag har aldrig tvättat någon bil i en automattvätt, eller så har jag glömt det. Förra gången jag var ensam med bil halltvättade jag i alla fall några gånger. Alltså bad jag att någon skulle visa mig och det var ju inga problem, vare sig med det ena eller det andra. Som Nalle Puh så vist sa att
med lite hjälp är aldrig håningen långt borta. När jag sen var på MAXI och handlade kom jag om inte förr så precis då på att jag hade verkligen gjort mig välförtjänt av svenska jordgubbar som så frestande fanns där. Årets första för min del och det smakade som jordgubbar ska.
I fredags åkte jag ner till stugan på eftermiddagen och det var en helt underbar kväll där, solig och varm. På lördagen blev det sista av målningen klart, jag hade med mer färg eftersom den så förargligt tagit slut när bara en liten bit återstod att måla. Nu fattas bara att flaggstången också kommer och förhoppningsvis blir monterad innan midsommar så är årets projekt avklarade.
Vi är bara ett litet fåtal grannar på våran sida viken och däribland en liten 5-årig kille som kommer på besök titt som tätt. Han kommer cyklande, slänger av sig hjälmen och knackar på dörren och när jag öppnar möts jag av hans glada uppsyn. Han är synnerligen pratsam och väldigt intresserad av katten Lila. Tyvärr är inte intresset ömsesidigt än så länge, hon behöver nog lite längre tid på sig. Men han pratar med henne och har talat om för henne vad han heter "så hon vet vem jag är" och en av dagarna när vi var ute berättade han en godnattsaga för henne eftersom jag sa att hon nog var trött och ville sova! Ibland upplyser han mig om att han pratar med katten Lila och inte med mig!
I en rabatt i stugan har jag begravt mina två senaste katter och satt ett par stenar jag hittat på stranden där. När jag berättade att den ena var över arton år när hon blev sjuk och dog överraskade hans kommentar när han sa "Som Börje". Det visade samtidigt att det jag sagt när vi pratade om Börjes bortgång hade han uppfattat riktigt. Jag visste tidigt om att hans familj hade dröjt med att berätta för honom, men första gångerna när vi träffades under våren hade han frågor om var Börje var och om och när han skulle komma. Jag fick lov att tänka ett extra varv hur jag skulle formulera mig, jag anser att barn ska få riktiga svar på ett så enkelt och rättframt sätt som möjligt. Hans farfar är sedan mycket lång tid bortgången och det vet han om, så jag använde mig av det . Han frågade då "Är han död?" Ja var mitt svar som genast följdes av frågan"Varför". Jag kunde ju inte svara att det undrar jag själv över också och inte heller att han var gammal. Hans farmor är ju ungefär i samma ålder, tänkte att det kunde ge upphov till andra funderingar för honom, så mitt svar blev bara att han blev sjuk och det räckte för tillfället. En 5-årings värld är fylld av många funderingar , fantasier och spontanitet, det är underbart att se det absoluta förtroendet och glädjen lysa ur ögonen och jag känner verkligen mitt egna ansvar att möta den här lilla människan så han han känner sig sedd och respekterad för den han är.
Han upptäckte också ett fågelbo byggt i en rönn alldeles intill stugan, han såg när fågeln flög därifrån. Vi hade då ett samtal om att han inte fick störa fågeln genom att gå för nära, att fågeln måste ha det lugnt för att kunna ligga på sina ägg och att det om någon vecka kommer att finnas fågelungar där. Så man kan väl säga att våra samtal har handlat om livets ytterligheter.
I soffhörnet på kvällarna slumrar jag rätt ofta till så min grytlappsvirkning och stickning går det långsamt med men det är ju ingen brådska med någotdera. Jag stickar en liten kofta till någon hjälporganisation sk Sticka och skicka-projekt och tanken är att det ska bli några stycken så småningom.
Dessutom har jag faktiskt också läst ut ett par böcker under våren, Stor i käften av Joyce Carol Oates och Sent i november av Tove Jansson, alltså barn och ungdomsböcker med stort vuxenvärde. Tror nästan att det inte skulle vara fel att läsa Tove Jansson under sommaren, jubelleumsår som det också är. Jag tappade koncentrationen när jag höll på med Och bergen svarade av Khaled Hosseini så den kanske jag ska ge mig på att läsa färdigt men den är inte lika fängslande som de två tidigare han skrivit. Men det kanske är jag själv som inte var In the mood.
Jag har ju skrivit tidigare om SVT2.s musikkvällar på lördagarna och i lördags kom återigen en ny höjdpunkt. Benny Andersson och orgeln med 9000 pipor, särskilt intressant eftersom jag för ca tre veckor sen såg och hörde detta underverk till instrument. Den finns i Piteå och invigdes 2012, Benny Andersson hade komponerat hyllningsmusik som spelades i TV-programmet. Titta gärna på Play, orgeln är en otrolig skapelse och det mest otroliga är att den finns här uppe i norr.
För att återgå till det jag började skriva om, nämligen bilen, så betar jag av oöverkomligheterna eftersom och känner mig väldigt belåten med det, men bilen har ett stort problem, den är på sniskan hela tiden, obs! inte jag! Allvarligt så kan jag inte ställa ifrån mig den rakt, den står alltid snett och det stör mig särskilt mycket. Snedparkerade bilar är en styggelse, men idag har jag lyckats flera gånger, sista gången stod den faktiskt precis mitt på parkeringsrutan fast det var nog mer tur än
skicklighet. Rolig att köra det är den däremot så det finns en vänskaplig sida av saken också!
Tidig morgon, lugnt och stilla, stannade kvar i stan i går och tog hand om utomhusjobb på tomten i det soliga vackra vädret. Den här veckan har hittills gått i ett närmast rasande tempo (i min värld alltså).
När jag åkte hem från stugan i söndags hade jag inte några större planer i huvudet men jag hann bara innanför dörren hemma så brakade det loss. Telefonen ringde medan jag höll på att kolla missade samtal och det var målarhjälpen (till stugan) som idogt försökt få kontakt med mig. Eftersom jag inte fått någon påringning på mobilen visade sig att han fått uppgift om fel nummer och det var kanske lite synd för han och hans hjälpreda hade planerat komma och påbörja målningen på måndagsmorgonen. Baaah, och jag som varken skaffat målarfärg eller gjort några som helst förberedelser fick snabbt bestämma mig för att åka ner dit direkt på morgonen. Genast MAXI öppnade på morgonen var jag där och köpte nybakade wienerbröd - direkt från plåten - tänkte att jag får väl fjäska lite för gubbarna med gofika och åkte neröver. Väl där var gubbarna redan på gång med skrapning, och jag tror fikat blev uppskattat. Vi mätte och beräknade färgåtgången, såg över vad annat som måste åtgärdas och jag åkte sen iväg upp till stan med beställningslistan.
Ibland kan man tro att man befinner sig under trycket av Murphys lag - om någonting kan gå åt h-vete så gör det det! I vilket fall, jag hade sett när jag körde ner att det var dags att tanka bilen och tänkte att jag måste komma ihåg göra det omedelbart jag når stan igen, men vad gör bilen då? Jo signalerar att det är sju mil kvar till tom tank. OK, räcker ,tänkte jag, men får omedelbart signalen 6,5 mil kvar - och det kan jag inte chansa på, så får ta omvägen över Lövånger för tankning. Väl där nästa problem! När jag för någon vecka sen gjorde testtankningen (för att veta att jag klarade det) glömde jag tydligen skruva tillbaka tanklocket och nu var påfyllningsröret spärrat så det gick inte få ner munstycket! Begärde hjälp och verkstadskillen fixade mitt problem och med full tank och mycket förlorad värdefull tid, på väg till stan.
Handlade och små förtretligheter inträffade hela tiden. Först av allt var jag tvungen att skaffa torrrfoder till katten, inte en enda kula fanns kvar, och eftersom jag måste hålla koll på hennes former får hon dietfoder från veterinären. Där var det fortfarande lunchstängt, några minuters väntan men snabbt in, före alla andra som köade, när de öppnade.
Färgaffären nästa, då fanns inte den färdiga färgen pga försenad leverans och det blev till att bryta färg. Som en extra liten poäng var stora kaggar med brytbas slut och det blev ett par mindre burkar. Nästa anhalt var Bygg-Max och när jag skulle betala mina inköp där var pengarna slut och mitt andra kort låg hemma! Varorna lämnades. Hem för en snabblunch, målaren ringde och undrade var jag höll hus och skynda, skynda. Efter att ha hämtat - och betalat - på Bygg-Max gav jag mig äntligen iväg neröver. Då kunde jag inte bara ligga och sleepstrima bakom långtradarna utan fick lov se till att få dem bakom mig. Det gick också! Exakt 50 minuter efter starten landade jag vid stugan!
Vädret var jätteskönt därute så jag stannade till drygt en timme för lite återhämtning innan jag åkte hemöver igen med en stunds pratuppehåll i Önnesmark. Efter lite middagsmat och vila tänkte jag att, eftersom det är tisdag så är det ju också egentligen min veckohandlingsdag och att jag borde väl ändå göra den också, ångan var ju så att säga uppe. En stor fördel är ju också om man kan få tanke och handling att sammanfalla, man blir liksom skönt belåten då. Det var jag när klockan visade två minuter i nio och jag burit in varorna.
Det märkligaste var ändå att, trots att hela dagen gått utan längre avbrott för vila, jag kände mig inte det allra minsta trött utan snarare uppiggad. Kan det vara så att det är mer stimulerande att vara i full gång och skärpa sig än att bara sega sig fram? Fast jag har varit lite trött dagarna efter och igår kände jag mig sömnig hela dagen och bestämde därför att inte åka någon väg utan stannade kvar hemma.
Övriga dagar i veckan ägnat mig åt underhållsarbeten på tomten, gräsklippning, ogräsplockning och ett experiment. Jag har fallit för TV-reklamen och köpt Roundup som man ska applicera på ogräset, en droppe räcker, och det ska försvinna. Duttade igår maskrosorna som finns som kantväxt mot trottoaren och det blir spännande se vilket resultat det blir. Sprutade också brännässlorna som förpestar tillvaron i ena tomthörnet, väntar bara nu på att allt är borta om några dagar!
I onsdags kom trädgårdskillen som ska ordna och rensa upp tomtgränserna och vi kunde i samråd med grannen bestämma hur vi ville ha det. Det blir en hel del bök och stök här framöver, men jag tror att vi kommer att bli nöjda med resultatet. Jag har haft väldigt svårt besluta om framtiden för hallonriset. Det var ju Börjes speciella skötebarn de senaste åren och det är ganska ångestladdat att förgripa sig mot det. Men för bästa resultatet beträffande hela den slänten så måste jag nog ta bort det alt. flytta till annat ställe. Tror jag!
Den tidiga morgonen till trots har tiden gått ganska fort och jag passade på att ta några bilder av de blommor som kom på plats igår och äppelträdet som just nu är fullständigt översållat av blommor. Om humlorna gör sitt jobb och det blir frukt av allt så kan jag inte tänka mig annat än att det blir gott om äppelmos, frysta äppelklyftor, torkade äppelringar och vad mer som går att hitta på i det här huset.
