SPRIDDA ÖGONBLICK

Så har ytterligare tio dagar flugit sin kos, fort som vanligt och att försöka redogöra för det som hänt är i det närmaste inte möjligt. Naturligtvis mina vanliga, dagliga aktiviteter, som jag försöker hålla mig till. Fortfarande söker jag mig fram till en passande rytm som ger en varierad stimulans och förhoppningsvis glädje - någon enstaka gång dock den djupaste förtvivlan. Då gäller i högsta grad gårdagens visdomsord i Herregud & Co:s almanacka! (Bilden ovan)

Om jag börjar med gårdagskvällen så såg jag filmen Lycky på Filmstudion, en stillsam historia om en åldrad men kroppsligt frisk man som metodiskt följde sina vanor. Alla hans vänner har gått ur tiden och vid ett tillfälle i filmen säger han att det går bra att vara ensam men ensamheten är outhärdlig. Det är i och för sig något jag i alla högsta grad kan instämma i. Saknaden efter en nära, förtrogen och lyssnande vän är helt olidlig. Att mista den livsventilen alt. att inte kunna behålla, känns  djupt i hjärtat, det tar tid att bygga upp den närheten och kräver mod till självutlämnande för att nå fram till en önskad trygghet. Det känns som jag misslyckas helt i allt.

Åter till filmen, skådespelaren i rollen som Lycky David Lynch var vid inspelningen 91 år och dog innan filmen var klar för visning. En berörande prestation.

Vid lördagens långpromenad råkade jag vara ute i precis rätt tid för att se skidtävlingen Kraftloppets åkare passera. Det såg ut att vara toppen glid för de tävlande men också vanliga motionsåkare - utan nummerlapp - åkte, och spåret blev snabbt tomt på åkare tills ett par nummerlappsförsedda damer promenadåkte vidare förhoppningsvis mot målet i Skelleftehamn.

Inte en enda åkare så långt ögat når

Någon söndagsbio blev det inte den här veckan då inte någon film föll mig i smaken, men det kommer fler söndagar, så jag fortsätter nog med den vanan åtminstone våren ut. Sommaren är inte biotid som jag ser det. Däremot gick jag på en teatersoppa  i fredags, en lunchföreställning om Berta Hansson, Mina ungar - dagbok från en byskola, som också handlar om hur hennes konstnärskap upptäcktes. En tunn köttsoppa serverades är allt jag kan kommentera.

Egentligen är jag inte i det rätta skrivarsinnet idag men känner mig behöva sitta här ändå och ordna till tankarna så att säga.En incident under gårdagen sänkte mig totalt, jag hade svårt att släppa upprördheten och hitta någon form av lugn, mest kanske för att jag själv förorsakade det hela men också att mitt försök till förklaring nonchalerades totalt. Så förödmjukad försökte jag nämna att jag kände mig skamsen, förstörd , otillräcklig eller hur nu de orden föll, så  kommenterades det med att det skulle jag också  göra. Jaja, jag gjorde åtminstone något rätt men då sprack mitt skal. Natten har till stor del tillbringats i tevesoffan i försök att få någon kort slumrande sömn. I avsaknad på den önskade förtrogna och lyssnande vännen ser jag bara skrivandet som möjlighet att sätta ord på mina tankar. Det lättaste som finns är att ta till  är nedvärderingen av jaget, nästa steg är självförakt men det hoppas jag kunna hålla mig ifrån. 

Det slår mig plötsligt en händelse som Alice Munro skriver om i sin roman Kvinnors Liv. I ett ganska långt avsnitt om huvudpersonens (författaren?) sökande efter kristen tro går hon till en annan kyrka än den familjen-hennes mor går till. Hon finner där en form av trygghet och det blir fler besök. Hon har uppmärksammat en annan besökare, en gammal dam som hon vid ett tillfälle träffar ute på stan. Den gamla haggan undrar då varför hon kommer till deras kyrka, ni hör ju till en annan. Det tycks ha satt punkt för hennes kyrkbesök, åtminstone fullföljs inte det andliga sökande i romanen. Ett elakt ord med förödande konsekvenser.

Nu får jag ta mig samman och se framåt, ska väl inte vara någon oöverkomlighet egentligen. Först ger jag mig ut på promenad, ishalkan är helt osannolik. I går kväll när jag kom ut från filmföreställningen regnade det för fullt men som jag såg på termometern då jag nollställde i morse så har det varit på plus hela natten. Ice Bugs på fötterna är ett måste nu och blicken hela tiden fäst vid underlaget/blankisen. Med tanke på det och att jag lyckades få ihop 15536 steg igår blir dagens runda kortare......

Får väl gå och grunda över min förestående resa till K Hufvudstaden med planerade aktiviteter som besök på Moderna museet inkl opera där, Vårutställningen på Liljevalchs, Fotografiska där jag ska träffa min från v(b)ästkusten uppresta kusinfru, umgänge med mina båda värdfamiljer och andra möten/träffar. Som vanligt känns det som tiden inte räcker till allt jag vill hinna med men det gäller att välja ut godbitarna vid varje tillfälle jag är där. Det har hittills inte varit något som helst problem tvärtom och alltid mycket lyckat och minnesrikt.

Såja, så lyckades jag till sist höja stämningsläget en aning och kan lättad gå ut och tanka lite sol, fortsätta dagen genom att göra en städinsats innan aftonens stickcafè. Där frodas prat och skratt hej vilt med ett alltid lika gott fika.

Numera avslutade bara trådfästning återstår

Just nu repar jag upp en påbörjad tröja och har inte någon lämplig stickning på gång men jag varierar med virkning av grytlappar i stället. Hoppas det besöket har en befriande inverkan och resulterar i en skön och lugn sömn i min säng kommande natt; en vädjan om nåd.

LJUSET ÄR ÅTER

I går afton åkte jag hem med buss kl 17.28, förundrad och glad kunde jag konstatera att det fortfarande var ljust. Det går fort nu, bara senaste veckan förlängdes dagen med 47 minuter och idag soluppgång kl 07.25. Tyvärr har vi inte fått någon skymt av den än, himlen visar sig i en jämngrå skepnad. Kan delge lite ur den detaljerade text jag fann om solens upp- och nedgång där det anges både officiell (vanlig) och borgerlig tid. Enligt borgerlig tid anges dagens soluppgång till kl 06.33 och nedgång kl 17.07 med förklaring att tidsangivelserna inträffar då solen är 6 grader under horisonten. Under borgerlig gryning och skymning är det fortfarande ljust ute och du kan läsa text utomhus. Så var det med det, men onekligen påverkas man av ljuset och gläds, livet känns lättare. anden friare och tankarna får vingar. 

En annan tidsmarkör brukar flyttfåglarnas ankomst vara och i lördags den 16 observerades de första sångsvanarnas ankomst till sjön Tysslingen där de tar igen sig ett tag innan fortsatt resa till häckningsplatserna i Finland och norra Ryssland. 

Efter de ovanligt kalla veckorna med med stora snöfall, har det nu varit mycket milt t o m något helt dygn med plusgrader och det vackra, vita snölandskapet har fått sig en ordentlig knäck. Under helgen har det varit isigt och halt och som om det inte var prövning nog så har det under natten fallit ny, mjuk snö som ställer till med  risk för halka.

Kom att tänka på senaste Söndagsintervjun, Robert Aschberg var dagens gäst och på frågan vad han springer från var svaret: Jag springer inte från något, jag springer mot något, lever så att säga framåtlutad. Under den fortsatta intervjun kom dock fram att hans dödsångest kan i pressat läge slå till hårt men ältar inte det som sker och anser att stiltje i tillvaron är vår värsta fiende.

Det här blev en annan inledning på inlägget än jag hade tänkt mig, skulle ursäkta mig för att jag låtit det gå hela tre veckor sen mitt senaste livstecken. Tiden har i min värld gått så otroligt fort, kanske har jag haft roligt då, självklart är det så också men mest har det varit många varierande 'tilltag'.

Det som har haft den absolut största betydelsen är den hjälp jag fått att skruva upp grejer på väggarna, klädhyllan i hallen, check, hallspegel på plats, check, väggklockan i rummet, check, liten prylhylla, check, gardinstång, check, golvuret förankrat, check, och sist men inte minst viktigt, hinken för kompostsopor fastskruvad på bänkluckan. Man kan tycka att en del av detta kunde jag väl själv åstadkommit men jag vägrar skruva i gipsväggar, gör jag ett misstag är det oåterkalleligt och det skulle i fortsättningen alltid störa mig. 



Allt som hittills legat oåtgärdat  har hindrat mig från att få lite ordning på prylarna. Nu känner jag mig befriad  och kan fortsätta ställa mitt hem i ordning. För det första genom att göra en ordentlig städinsats. Hittills har allt varit stor oreda och dammkaos så under tre!!! hela dagar har jag gnott fram lägenheten. Nu återstår att hänga tavlorna, det  behöver tänkas över både en och två gånger, men vad tiden lider kommer de nog också upp. 

För övrigt har mina dagar varit fyllda av teater- och filmbesök, lyssnat på en intressant föreläsning om demens, varit på möte med släktforskningsföreningen, onsdagarna på stickcafé. promenerat med gruppen på tisdagarna och gympat 2 ggr i veckan. Det har blivit två teatersoppor, När prinsen kom till byn efter Torgny Lindgrens roman Brokiga Blad och Shakespeares Dotter, en alldeles lysande föreställning med Görel Crona. En film på Filmstudion har det blivit, Ladykillers, en gamml historia i dubbel bemärkelse men jag har också skaffat mig en ny söndagsvana nämligen att gå på bio mitt på dagen. Hittills har jag hunnit med  The Wife, A Star is Born och gårdagens Bohemian Rhapsody, alla tre mycket sevärda och på olika sätt djupt berörande. Jag fortsätter absolut ett tag till på den vägen då det tillika ger mig en skön helgkänsla. 

Det här med att erfara en god och skön känsla tror jag dessutom för min del äntligen gör att den inre stress som blockerat och varit en lång tids belastning nu till stor del börjat släppa taget. Som jag kan förstå är det ett tillstånd som inte tankemässigt går att bli av med så länge det som orsakar stressen finns oåtgärdat. För min egen del känns det nu som om allt som hänger ihop min flyttning börjar bli avslutat. En viktig och alldeles nödvändig del var att bereda deklarationsunderlaget med åtföljande fyllnadsinbetalning av skatt, vilket åtgärdades inom föreskriven tid. Då kändes det som den största snöbollen bara smälte och lämnade mig i ett totalt lugn.

Jag vill ju gärna i möjligaste mån finna en logisk förklaring till det som sker bl a har jag nästan under ett helt års tid eller åtminstone sen husförsäljningen tog sin början oroat mig för Lila. Hon har under fjolåret från januari till oktober minskat omkring 6 hg vilket är ganska mycket på den slakna katten. Jag har testat olika foder, energirika och med högre fetthalt med tanke på hennes ålder, 16 år, och behov av fettrikare kost för att tillgodogöra sig näringen. Det har gått sisådär och ibland har jag starkt funderat över om hon på något sätt fått reda på 5 - 2 dieten, i varje fall har hon under lång tid knappt ätit hälften av normal dagsranson. Nu har hon under de senaste två veckorna plötsligt ändrat sig, äter som normalt igen och t o m verkar helt uthungrad på morgonen och börjar äta redan när jag lägger upp maten. Hon verkar må bättre och har t o m börjat leka lite och springa små race genom lägenheten men som den gamla dam hon är njuter hon av skön sömn stor del av dagen.

Min vana att efter middagen placera mig framför teven någon timme är mitt avslut på 'arbetsdagen' och jag får lov att ägna mig åt mitt handarbetsintresse. Köpte strax efter nyår 3 hg garn i grått. rött och vitt för att sticka sockar och samtidigt öva upp förmågan att sticka mönster i flera färger. Det blev mycket garn över och jag passade på att sticka en mössa i ett mönster som jag fallit för men då det ändå återstod alldeles för mycket garn kom idén att se till att sticka upp allt garn för att inte alls få något restnystan kvar. Det blev en liten utmaning att både hitta på lämpliga saker att göra som att de dessutom gärna fick bli till belåtenhet. Det blev ett par vantar där jag tränade på både en sk lettisk fläta som en helt ny lvariant på vantens tumme. en sk indisk tumme. Det som blev den största prövningen var det minsta objektet, att få till ett par små barnsockar av resterande garn där det inte skulle synas att det var en nödlösning för att göra slut på garnet. Jag tycker själv att det lyckades till full belåtenhet och det blev bara några små ynka garnstumpar kvar som inte går att använda till något alls. Det sitter faktiskt också nya sockar på stickorna nu, den här gången med alldeles för mycket garn som väl så småningom blir något restgarnsprojekt.

Summan av den här kardemumman är att jag äntligen börjar vara framme vid målet, husförsäljning, flyttning med allt runtomkring i stort sett genomfört och nu kan jag börja 'vårstäda' i alla skrymslen och vrår med avsikt att få full kontroll över tillvarons måsten och vilka de är. Det hela rör sig om ett stort uppbrott, en livsförändring ur många  synvinklar som jag så här i slutskedet tycker gått mycket bra och i stort sett efter de planer jag kunde förutse. Kraftansträngningen har varit på gränsen till vad jag orkat och under hösten kändes det som all kraft och energi var totalt i botten, jag blev nedstämd, trött ibland intill medvetslöshet och tyckte inte att jag kunde sova mig 'otrött'. Det tillståndet känns vara över nu, känslomässigt tycker jag att hela processen gått bra delvis för att jag hade allt så väl genomtänkt innan start men när jag skulle göra i ordning deklarationsunderlaget och gick igenom kvitton, räkningar och förda byggdagböcker kom känslominnena upp till ytan. En för mig mycket innehållsrik, rolig  och tillfredsställande epok i mitt liv är till ända men goda minen finns för alltid kvar.

Kanske det är i det här läget man sägs vända blad, inte vet jag vad det skulle ända till men just nu känner jag stor öppenhet för framtiden, jag har bokat biljett för en resa till Kungliga Hufvudstaden och det  känns bra att gå framåtlutad!