BRA JOBBAT

Och de orden ska komma från en med så total brist på  självkänsla som jag har men ibland slår det över liksom. Fast jag känner mig så belåten med att ha åstadkommit en mycket grundlig rengöring av både badrumm och tvättstuga. Ev silverfiskar har fått sin miljö helt saboterad och de änglatofflor jag väntade mig finna under och bakom maskinerna i tvättstugan var inte  så stor mängd jag hade trott men avlägsnade ändå. Däremot hade jag inte förstått att gamla maskiner ökar i vikt liksom vi tvåbenta varelser som kommer en bit upp i åren. Tvättmaskinen var åtminstone dubbelt så tung nu jämfört med förra gången jag drog fram den och därmed  avslöjar jag att det var ett bra tag sen. Nu är det i alla fall så rent det kan bli, allt som legat och väntat på mangling och strykning är borta men det lilla som fanns i tvättkorgen får ligga kvar där. Om jag hör någon sucka nu så är det såhär att .... jag manglar lakanen och stryker kläder, dock inte  trosorna nu längre. Men ... det gjorde jag i unga år! 

 Att mangeln finns kvar är enbart till följd av min envishet, därom var det många och långa diskussioner och ett tag förpassades den också ut ur huset men när vi hade byggt om tvättstugan och utrymmet blev större då blev det dags att återbörda den. Men då var jag tvungen att komma med "ett enda skäl varför den skulle vara kvar".  Jag fick t o m ta till en liten listighet och dra till med att manglade lakan tog mycket mindre plats i linneskåpet. Eftersom inget motargument fanns så fick mangeln förlängd livstid - och jag använder den alltså. Jag vet att det går att släthänga och rulla dessa lakan med fullgott resultat men det kan aldrig överträffa känslan av att lägga sig på manglade, släta och svala lakan. 

Nymanglat

En annan fördel med mangla kom jag också på idag och det gäller faktiskt även andra rutinmässiga göromål, som exempelvis hacka och skära grönsaker. Det går väldigt bra att låta huvudet jobba med annat istället och kanske tänka smått filosofiska tankar, grönsakshackandet ser jag nästan som en terapi. Idag var min stukade självkänsla på genomgång och utan att gå för djupt in på detta faktum kom jag på att jag samtidigt utvecklat en oerhört stark känsla att till varje pris klara av det mesta själv och att aldrig ge upp och det känns verkligen inte som någon belastning. Nästa konstaterande jag kom fram till är att människans starkaste drivkraft måste vara motivationen, att ha klart för sig vad det är man vill uppnå och möjligtvis också varför. Det är svårare men först och främst att man är så pass trygg i sig själv att man bildar sig en egen uppfattning som man kan stå för och inte att genom att anpassa sig och tillfredsställa omgivningens förmodade förväntningar, tro sig bli en bättre människa och passa in bättre. Till detta kommer dessutom respekten för medmänniskorna, lyssna och analysera, andra infallsvinklar kan också vara till värdefull självinsikt. Ja inte är det lätt att vara människa men ack så stimulerande. Mötet med människor, stora som små och olika kategorier, är fantastiskt givande, och det kan hända vid de mest oväntade tillfällen. 

Det där blev kanske ett obegripligt rundsnack, men under året som gått har jag funderat en hel del över tillvaron. Till följd av det som hände hamnade jag i ett tillstånd där jag kände att ska jag kunna komma vidare har jag att finna styrkan inom mig själv, skala av allt som jag uppfattade som oväsentligt och bara vara i tillvaron, vara trovärdig mot mig själv helt enkelt. Runt mig har funnits människor, vänner, som stöttat, respekterat och på ett helt fantastiskt sätt burit mig framåt. Det kan också verka banalt men tänk att varje gilla på Facebook och Instagram har värmt och varit som en virtuell kram liksom alla positiva kommentarer till mitt enkla skrivande. Vad jag kan tycka ibland är att jag inte helt och fullt kan visa den uppskattning och glädje jag känner  framför allt till människor som säger berömmande ord till mig. Lite Jantemästrad är jag allt, men innerst inne blir jag både glad, stolt och upprymd.

Ny tycks det vara dags att avsluta det här inlägget, Lila börjar trampa fram och tillbaka över tangentbordet och hon har ju ingen koll på vad hon åstadkommer, det passar inte mig i alla fall. Hennes enda intresse just nu är att middagsmålet ska serveras, själv festar jag på gårdagens uppvärmda pizza, inte mycket att hurra för men hemgjord i alla fall och det får räcka.

Sluta skriv nu Matte!

SOMMARTIDEN ÖVER

Till natten är det dags att ställa tillbaka klockorna igen och man kan sova en timme längre - troligen mest på kvällen till att börja med. I dagens tidning publicerades resultatet av en lokal omröstning om sommar- och vintertid, där den övervägande delen, 73 %, röstade mot vintertid, alltså att sommartid ska råda året om. Jag googlade på sommartid och fann otaliga argument mot införande av sommartid, bl a kostnads- och hälsoskäl, men om jag själv ska tycka något så borde det råda sommartid året om. Smått egoistiskt tänker jag att  med hänsyn till det geografiska läget råder under vintern mörker till stor del av dagen och då saknar det betydelse om dagsljuset kommer en timme tidigare eller senare. Man längtar bara ändå efter att ljuset ska komma tillbaka och då ju tidigare desto bättre, man vill ju möta morgonsolen så tidigt som möjligt. Men ......................

"Never argue with idiots. They'll bring you down to their level and beat you with experience."

Apropå att sova längre på morgonen så har min kropp troligen redan ställt om sig, jag har de senaste dagarna inte vaknat förrän strax efter klockan sex och det är minst en timme senare än förut, konstigt med tanke på att jag försöker ändra kvällsvanan och gå till sängs tidigare plus att även släcka sänglampan. Det gillas framför allt av katten som tydligt markerar när det är sängdags och hoppar upp i sängen på en gång. Det är ganska mysigt när hon kryper ner under täcket med huvudet på kudden och att känna hennes lilla varma tass på kinden. Men nu när jag sovit längre på morgnarna har hon blivit lite otålig och använt sig av ett effektivt vapen att väcka mig, de sk burmabuffarna. Hon kör med en helt otrolig kraft sitt huvud in mellan  min haka/axel och lyckas få önskat resultat. Jag vaknar!

I början av veckan hade jag stickat klart ännu ett par syltasockar som jag lovat göra och eftersom det där med att fästa trådar är så otroooligt tråkig sysselsättning, letade jag istället fram garn till ett par projekt jag haft i tankarna och som jag längtade att börja med.  

Jag var alltså helt enkelt tvungen att genast på morgonen dagen efter gå till verket. Naturligtvis åt jag frukost först men sen började jag testvirka. Men se det var något som inte gillades av katten Lila, hon ska nämligen ha en gosestund innan hon går för att sova efter hon fått sitt morgonmål. Hon tog till sitt bästa knep för att få fram sin vilja, tassen bakom en tavla och sen släpp av!! Självklart fick hon sitta tryggt utsträckt med tassarna på min axel. Det är faktiskt något som hon är van sen husses tid, då det var en daglig sed och sen följdes de båda åt till sängen där hon bäddades ner. Jag går inte med henne till sovrummet men när hon väl är där, sitter hon på sängen och ropar; Kom och bädda ner mig! Vanedjur eller inte, men nog har hon en hel del charm i sitt beteende och dessutom ser man ju det man vill se.

Testvirkningens resultat, en ljuslykta och en dito manchett, ska testa några variationer innan jag fortsätter med fler.











Snön som tidigare kom under veckan har legat kvar tills i natt, nu är allt borta och med drygt åtta plusgrader kommer väl eventuell nederbörd som regn. Undrar bara oroligt om marken nu är så kall att det resulterar i halka på vägarna.  

Första snön och sista körsbären

Igår var det dags för mig att provåka lokalbuss igen. Det har ju blivit en genomgripande ändring av tidtabeller och bussturer, man får numera mycket åka för pengarna så att säga. Men det gick bra, jag kom mig lyckligt hem också. Däremot fick jag ännu ett bevis på hur väl vi behöver att Norrbottniabanan byggs, det går inte ens att köpa tågbiljetter på busstationen i Skellefteå längre - vilket tidigare varit enkelt. Det som nu gäller är att köpa biljett antingen i Umeå eller via nätet. Självklart förnekar jag inte att det enklaste är ju nätet och biljett i telefonen men ändå tycker jag att det är en försämring. Fortfarande är det inte alla som har dator och tillgång till internet och alternativet att be någon köpa biljett på orter där det går och sen skicka med snigelpost är väl en minst sagt omständlig väg. Samtidigt som rabatter via pensionärsorganisationerna kan vara svårutnyttjade.

Gårdagens stadstur var egentligen "ett litet hopp ur selen". Det känns emellanåt som jag försummat mitt hem och ligger efter ett helt år  men försöker ta tag i bristerna allt eftersom. Det är ingenting jag gör särskilt entusiastiskt, brukar försöka intala mig själv att göra en viss del varje dag men igår  - nope! Jag kunde hitta några små ärenden som var alldeles nödvändigt att göra inne i stan just igår bl a måste jag ju fylla godiskorgen inför kommande Halloween, även om det är kvar en hel vecka! Under årens lopp har det alltid kommit barn ett par gånger om året och det har ju varit så roligt med dessa besök. Just nu pågår en generationsväxling i området och det är glest med barnbesöken, i påskas var det bara grannens två barn som kom. Men jag vill ändå undvika busrisken och eftersom jag aldrig har godis hemma var ett besök på godisbutiken ett måste. Problemet för mig är att jag inte vet vad jag ska köpa heller, enligt utsago är jag helt värdelös på att köpa godis. Så den här gången gick jag på färg och slevade ner sånt som såg vackert ut i påsen! Samtidigt tänkte jag att eftersom det ändå till 100% handlar om  onyttigheter blir det väl inte värre om godbitarna bildar en harmonisk färgsymfoni! Hahaha vem köper det? I vilket fall valde jag också några kulor till mig också! En dög dock inte och det var den färggrannaste!

Färggrant godis

Nu kanske jag ägnar mig åt en del av gårdagens planerade och uppskjutna otrevligheter, det kan ju åtminstone bara bli bättre! Kan eventuellt skjuta upp det en liten stund till eftersom det snart är lunchtid och det vore förödande att göra ett avbrott om jag kommit igång. En kalkylerad risk bör man i möjligaste mån väja för!

SNÖ

Så kom den då till slut. Den första snön, ganska tunt täcke på marken i morse och som nu närmar sig slask, med plusgrader är inte annat att vänta. Enligt väderprognosen för närmaste dagarna kommer först regn som går över till snöblandat och slutligen snö  - ett helt dygn till och med, men sen får vi hela dygn med plusgrader och sol.  Troligen snöfritt också. Det är lite märkligt med första snöfallet som man går och väntar på , vet ju att det oundvikligen kommer och man både fasar för det och välkomnar att det trots allt ljusar upp tillvaron. Jag upplever ett stilla lugn som infinner sig, känns på något sätt som man slappnar av. Men - väntan på våren blir alldeles för lång.

Först av allt vill jag verkligen tacka er alla som läser min blogg, och då särskilt mitt senaste inlägg, för all respons. Det var till och med besöksrekord på bloggen!  Jag vill bara tala om att all er uppmuntran värmer, jag som aldrig tycker att jag får till det skrivna så innehållsrikt som jag skulle önska och att jag nog borde ägna längre tid åt mina inlägg. Å andra sidan, inte tror jag att det skulle bli mycket  då heller, så det får även fortsättningsvis bli spontana anteckningar helt utan anspråk på märkvärdigheter. Jag är så glad för att ni läser och att jag kan få det skrivna att vara somliga till tröst och att det kanske också finns en igenkänningsfaktor som stärker. 

Veckan som gått har varit fylld av påminnelser, jag har vårdat minnena så att säga. Förutom den sorgliga årsdagen, en födelsedag då jag tände ljus på graven igen. Kattens födelsedag går heller inte bara förbi men hon är nog omedveten om högtidsdagen fast hon får lite godare mat,  som jag tror då. Fast, helt ärligt, tror jag definitivt inte att koständringar uppskattas av vanedjuret katten.

Lila 12

Lila 12

 

















Naturligtvis skulle hon avporträtteras särskilt nu då hon gått in i pensionärsåldern! Hoppas bara att den blir lång!!

Pensionärsföreningen hade en dag under veckan ordnat en eftermiddagssammankomst med jazz och köttsoppa. Det blev riktigt trevligt, soppan smakade bra om än något avsvalnad och det svängde bra om musikanterna och en sångare med bra  jazzfeeling. Eftersom de inte presenterade sig var det troligen en konstellation enbart för dagen men välkända godbitar serverades. 

På vägen till den sammankomsten passade jag på att gå till antikvariatet Nordbok, hade lovat skaffa en bok som skulle finnas där. Det blev verkligen ett intressant besök i en helt annan värld. Det visade sig att den efterfrågade boken fanns i lagret dit jag fick följa med på snirklig väg. Upp och medför trappor och genom många dörrar kom man så till skattkammaren, där det enligt ägaren fanns mer än etthundra tusen böcker, mer än vad som finns i Skellefteå stadsbibliotek. Mitt i allt stod ett piano med uppfällt lock och notblad framme! På frågan hur det gick att hitta någonting där fick jag ett något svävande svar; det kunde bli mycket letande särskilt efter böcker som "hamnat" på fel ställe. Jag fick tag i den sökta boken, ett kort men trevligt samtal med ägaren och lite kel med butikshunden som dock inte var särskilt antik, endast fem år gammal men otroligt lugn och social.

Annars har jag inte så mycket att orda om, fortsätter dyka in i oredan så sakteliga och städa upp, det är inte kul att ta sig an men varje litet steg känns som ett fall framåt och bra. Lagat lite mat, lång- och storkok för frysen som är bekvämt att ta till vid många tillfällen. Kvällarna viker jag oreserverat för TV-soffan och för tillfället sockstickning. En beställning som jag hade klar blev till stor belåtenhet, överbivet garn blir så småningom ännu ett par. 

Varje morgon och kväll smörjer jag dessutom fortfarande mitt onda knä, som ännu inte är helt bra och nu är jag på gränsen till överkänslig, men jag vill inte ha det här besväret tillbaka. Överväger i tankarna ett läkarbesök när jag snart tömt den andra  tuben Voltaren. Jag vill ju börja om med mina morgonpromenader som jag anser vara en bra grund till att på ett enkelt sätt hålla hälsan god.

ÅRSDAG

Inte idag, men väl i söndags var det ett år sen den där lördagsmorgonen  när jag väcktes av ett ödesdigert telefonsamtal och då allt som egentligen var lugnt, hanterbart och nästan bara som vanligt totalt förändrades. Den morgonen då jag för ovanligheten både sov länge och hade mobilen liggande på nattduksbordet, påslagen. Men allt  blev på några ögonblick ovanligt! Efter ett antal signaler vaknade jag till slut så pass att jag förstod att jag skulle ta telefonen, en främmande röst presenterade sig och omständligt gjorde klart för sig att jag var jag. Jag fattade nästan inte alls budskapet utan till slut blev jag riktigt irriterad och frågade vad rösten försökte tala om för mig, svaret "Börje avled för tjugo minuter sen" var alldeles omöjligt att förstå. Jag hade ju som hastigast talat med honom vid niotiden på kvällen, så kan det väl ändå inte vara . Men.......

Gick upp, kände mig som en vålnad, skickade ett nödvändigt sms, ringde ett lika nödvändigt samtal och sen rullade en fullkomligt osannolik dag på, vet inte var jag befann mig själsligt, huvudet och kroppen var på något sätt självgående. Besök på lasarettet, goda människor höll mig sällskap då och resten av dagen som gick. Tiden som följde saknar jag ord att beskriva mer än att jag kände mig chockerad och fullständigt utslagen. Endast det praktiska som måste ordnas drev mig framåt, kände mig oerhört forcerad men somnade så fort jag satte mig ner. Det tillståndet fortsatte under lång tid samtidigt som jag var rastlös och  stressade, måste hela tiden hålla mig sysselsatt. Mina goda vänner var en stor tillgång, "vårdade" mig på bästa sätt, respektfullt och medmänskligt, vilket också samtidigt grundlade min fortsatta tillvaro. Matlagning och mina disciplinerade rutiner var som bortblåsta, tack vare havregrynsgröt och ägg höll jag mig mätt. Fortfarande har jag inte lyckats hålla mig till uppgjorda veckomatsedlar trots riktigt allvarliga försök men tids nog kommer det också tror jag. Begravningsdagen  som blev så ljus och vacker,  med så oväntat många gäster som hedrade Börjes minne, kände en otroligt stor värme runt mig även om stora delar av dagen är i ett töcken. Sen kom vardagen smygande, julen, ett nytt år och en ensam tillvaro, men på något sätt går allt framåt, då det enda som gäller är att försöka befinna sig i nuet, begränsa tillvaron till det hanterbara och leva i det pågående livet. Upptäckte också hur läkande någon dags tystnad och fullkomlig stillhet kunde vara,  för att inte tala om att tillåta sig göra något som bryter vardagen. Jag har kommit fram till att för mig har det varit välgörande att en gång i månaden göra det, en dagsutflykt, en längre resa eller någonting annat som innebär miljöbyte, stimulans och möte med människor. Känner mig alltid lite gladare och tillfreds efteråt. 

Så småningom började jag tänka efter hur jag ville ordna för att min fortsatta tillvaro skulle bli så bekväm och fungerande som möjligt. Både hemma och i stugan och nu efter sommaren ser jag att resultatet i stort sett blivit som jag tänkt mig. Tomten är upprustad och planerad, stugans påbörjade renovering avslutad bara detaljer kvar till nästa sommar. Den varma sommaren och all tid jag varit där ute vid havet har på något sätt fört med sig ett nytt lugn och det unika inträffade att jag kände det skulle bli skönt av avsluta säsongen där och vintra för att kunna ägna mig å kaoset här hemma. Jag som alltid velat stanna därute i den lugna miljön ännu längre på hösten. Dessutom har jag upptäckt att jag numer håller mig vaken när jag sätter mig ner och kan faktiskt se ett TV-program till slutet!

Kaoset som jag kallar det här hemma är i själva verket fördröjningen av den renovering vi började planera strax efter julen 2012. Ombyggnaden av köket under våren fick till följd att vi skulle fortsätta med uppfräschning av vardagsrum och matrum. Bara de nödvändiga kökskartongerna packades upp och köket ställdes i ordning, och vi bestämde att göra ett uppehåll över sommaren för att fortsätta när hösten kom.  Vi hade bestämt med målarfirman när de skulle komma men då var det katastrofläge och jag fick flytta fram tiden ett par veckor, leva med ett dussin packade flyttkartonger och tömda rum.  Avslutande arbeten gjorden första veckan i Advent och jag julpyntade faktiskt, kände att jag ska väl inte straffa mig själv bara för att jag är omgiven av kaos. Julpyntandet är i min värld det nödvändiga avbrott som behövs i den allra mörkaste vintern. Allting annat har efter det fått stå i princip orört men nu känns det som jag har energi och lust att ställa allt tillrätta och det blir ett nytt julpyntande så småningom, tiden går som vanligt väldigt fort nu. Men ibland undrar jag hur det är med närvarokänslan och hur mycket självkontrollen driver, hela tiden gäller det att vara vaksam på sig själv att det man gör känns riktigt inombords, att ifrågasätta varför och vad jag vill nå fram till. 

I lördags inför årsdagen  pyntade jag graven, tände ljus både där och här hemma, mindes med tacksamhet alla år jag fick tillsammans med Börje, år som innebar så mycken glädje och djup gemenskap. Han var en god människa som lämnat ett stort tomrum efter sig. Jag saknar honom vid min sida.

BARA VANLIG TISDAG

Promenaddag med gågänget och eftersom det är första tisdagen i månaden går vi "ut", det vill säga vi går på annat än det vanliga lunchstället och äter. Idag blir dt Rinkside, Skellefteå Kraft Arena, och där brukar man inte bli besviken på maten som serveras. Eftersom jag ömmar för mitt ömmande knä avstår jag även idag från promenaden och åker bil dit. Knäet behandlar jag sen förra tisdagen regelbundet med Voltaren gel, det onda har fortfarande inte släppt men är betydligt bättre och den här gången tänker jag inte göra något påfrestande innan det släppt helt. Vad det nu är men min egen diagnos är att någon forma av inflammation pågår eftersom det förutom svullnad  både ömmar och är varmt och som jag tror resultat av överansträngning.  I soffhörnet överanstränger man väl sig inte fast nog kan det vara förenat med vissa besvär att sitta där för långa stunder också. 

I mitten av förra veckan åkte jag ner till stugan med avsikt att stanna där till och med söndag och under tiden avsluta sommarsäsongen och göra stugan i ordning för vintervila. Dagen jag kom ner var det lämpligt väder för att elda, svag västlig vind och soligt, så jag tände på den rishög jag samlat nere på stranden. Himlar vad torrt ris brinner bra, snart var det bara aska kvar och som extra säkerhetsåtgärd hällde jag över hinkvis med vatten, inga problem eftersom jag bara hade ett par meter till vattnet. Önskade nästan att det varit valborgsmässoafton men ville inte lämna högen kvar med risk för att höststormar och högvatten skulle dra iväg med allt  och kanske ställe till förtret för de som fiskar med nät. 

Före soluppgången

och Here comes the Sun

Morgonen därpå och efter höstens första frostnatt började jag tänka över mina planer, ifrågasätta varför jag skulle dra ut på det som skulle göras och stanna längre än nödvändigt. Märkligt, eftersom jag alltid varje år har velat stanna kvar där längre, men nu kändes det som om jag var beredd för att avsluta säsongen. Det känns också som om sommaren gett mig harmoni och trygghet med råge och jag kan belåten med allt förbereda min vinter hemmavid.

Vinterberedd

Visserligen går tankarna särskilt mycket nu till motsvarande tid för ett år sedan, till sista gången vi var där ute tillsammans. Den lördagen ville Börje göra en tur dit ner, jag kände inte någon direkt längtan men han vidhöll och vi åkte ner och tittade till att allt var i ordning. Minnesbilden av honom där han stod på tomten, till synes i sin egen värld, avspänd och lugn, finns för alltid på min näthinna. Det var på något sätt speciellt och jag stannade upp och iakttog honom alldeles klart omedveten om att han en vecka senare ofattbart nog lämnat jordelivet.

Jag bestämde mig alltså för att packa ihop och åka hem samma dag, har turen att ha hjälpsamma sommarstugugrannar som ställer upp, jag fick den hjälp jag behövde, och det var nödvändigt eftersom det är första gången jag skulle fixa allt på egen hand och har väl inte heller riktigt klart för mig alla detaljer, har ju liksom inte behövt engagera mig i detta. Men allt gick så smidigt och på eftermiddagen kunde jag med fullastad bil ge mig av hemåt. 

Det kändes skönt komma hem i vetskapen att nu kan jag koncentrera mig på mitt hem. Allt stannade egentligen upp för ett år sen, jag har varken haft tid eller lust att ta mig an detta stora kaos jag känner mig leva i. Men allt har sin tid och nu är rätt tid inne tycks det. Dessutom hann jag nästan inte hem så ringde telefonen och det var den man/firma jag under vintern kontaktat för försäljning av snickeri- och andra maskiner som finns i snickarboden. Han kom och inventerade vad som fanns med löfte att höra av sig så småningom, det känns bra att få en öppning och kanske kunna bli av med sånt som nu bara står helt oanvänt. Jag längtar efter att kunna återställa förrådet till just förråd och slippa springet i stegen upp till vinden. det är både tungt och jobbigt att ha förrådsgrejor där uppe, att dessutom hålla någon form av ordning där är nästan ouppnåeligt. Det man inte ser stör inte och så fort jag går dit upp blundar jag för röran men att det är ohållbart inser jag till fullo. 

Troligen håller den förlamande chocken på att släppa för under sista tiden har jag dels känt att det blir skönt avsluta i stugan och att ägna mig åt hemmet och dessutom kommer en märklig känsla av närvaro i nuet, en trygghet att vara här hemma och att ordna min egen tillvaro. Det är många som jag träffar som ger mig komplimanger för att se så fräsch och pigg ut och det är ju i sig uppmuntrande men jag undrar om självkontrollen kanske håller på att släppa lite nu, den gråt som jag inte kunnat släppa fram tycks komma närmare. Ofta när jag får frågan hur det går svarar jag numera att livet pågår ju och jag får lov att inordna mig i det på mitt eget sätt, men egentligen finns det inget riktigt uttömmande svar. Det går inte sätta ord på känslor, tankarna går många gånger sina oväntade vägar och det är bara jag själv som kan bearbeta dem. Andra har svårt att sätta sig in i den världen och om man då vid något tillfälle avslöjar tankegången får rådet att så får man inte tänka känns inte som något större uttryck för empati. För det första tror jag inte att någon enda tanke kan vara förbjuden och för det andra är väl just förmågan att möta tanken det viktiga, att inte hänga upp sig och älta utan försöka inse verkligheten och gå vidare. Det ger i sista hand också en djupt känd trygghet. 

Jag råkade se Stefan Einhorn, Helle Klein som pratade om de nya dödssynderna  på morgon TVn och i diskussionen  om egenskaper och inställning höll Helle Klein på att vår inställning var påverkningsbar och jag tror jag kan hålla med  henne. Jag tänker på den harmoniska och osjälviska anda som fanns omkring Börje och inte minst hans far som påverkat mig mycket och genom det nära umgänget landade jag i en ny, fullständigt tillitsfull trygghet. Jag har känslan av en bestående god utveckling.

Syltasockor på G.

14 DAGAR

Ibland kan tiden kännas lång - jag tänker på att det idag är precis två veckor sen mitt senaste inlägg och det är 14 dagar som verkligen haft varierat innehåll, sett ur min synvinkel. I väntan på att det blir dags ge sig iväg till frissan ska jag försöka tänka efter vad det är som gjort dagarna fyllda av olika aktiviteter. 

Naturligtvis var jag ut till stugan lördag-söndag, blev bara lite småstök och vila, vädret var fint sensommar-höstväder, lite kyligt men mycket sol. Det var fortfarande folk i stugorna på "min sida" och på lördagen hade jag som vanligt besök av 5-årige Gustav ett par gånger. Han kom farande med andan i halsen efter klockan sex på kvällen och sa att han skulle bjuda mig på godis, dukade upp på bordet med en flaska dricka och karamellpåse. "Varsegod, ta en godis"! Satte fram en stol så han fick sätta sig, glas för drickan och festen kunde börja! 

Men..... ute började det det skymma en aning och plötsligt var festen över, Gustav skulle gå hem och den vanliga frågan kom: "Kan du följa mig hem?" Naturligtvis gör jag alltid det, tror att de stora granarna vid sidan av vägen kan göra den passagen lite för spännande för femåringssinnet. En gång när vårt samtal var alltför intensivt och jag hade följt med lite längre än vanligt, påpekade det,  fick jag svaret "Ja det har du"! 

Men tanken var god/jättegullig faktiskt, enl mamman hade han hela dagen planerat för lördagsmys med mig!!!! Jag kan väl säga att vår bekantskap präglas av öppenhet och som jag tror total tillgivenhet från hans sida. Det är bl a det som gjort den här sommaren särskilt innehållsrik, spännande se vartåt hans utveckling går. 

När jag kom tillbaka hem tog jag itu med höststädning av först och främst garderoberna, de låga temperaturerna kräver snart nog något varmare kläder, shortslivet är avslutat för detta år. En garderop kunde jag ändå inte tömma än, öppnade dörren men stängde den igen. Och när jag väl kommit igång följde fönsterputsning, gardinbyte och annat höstgöra med inte minst att rensa bort sommarblommorna som visserligen fortfarande blommade men med inskränkt vattning vissnar de och gör det lättare att tömma amplar och krukor. Höstljungen pryder istället. 

Ett efterlängtat besök var också planerat till månadens sista helg och bl a skulle en släktmiddag anordnas. De som kom och hälsade på är en familj från Oslo, där bara mamman i familjen varit här tidigare en gång för 25 år sedan. Hon, Pamela, är född i USA med rötterna i Önnesmark där fortfarande släktanknytningen finns. Börje och jag var gäster på hennes bröllop i Minneapolis 1995 och sen dess har vi inte träffats. Mannen är norrman. Det blev tre intensiva dagar som jag hoppas ger mersmak till ytterligare besök, hela familjen är mycket trivsam att umgås med. 

De anlände sent på fredagkväll och åkte direkt till hotellet och jag hade sagt att jag skulle komma för att träffa dem till frukost och då planera de tre dagarnas besök. Först av allt direkt till Lövånger där kyrkan och familjegraven besöktes plus en liten vandring bland kyrkstugorna, där det tydligen pågick vintring/avstängning av vattnet. Vidare en sväng förbi stugan och så till Önnesmark för lunchfika och besök i släktgården, dvs den gård där kvinnan som kom att bli Pamelas mormors mor vuxit upp och bott innan hon utvandrade till USA. Väl hemma igen skyndade jag att åka iväg för att plantera och göra höstfint på graven, regnet dagen innan hade hindrat mig, sen var det bara att klä om för middagen, då det plötsligt ringde på dörren och jag fick ännu ett besök, denna gång verkligen oväntat och överraskande. Tyvärr var jag tvungen säga att jag inte hade tid med det två herrarna men jag hoppas att det kommer fler tillfällen. 

Middagen blev gemytlig med mycket skön stämning och maten var superb, svampsoppa, reninnanlår med rotfruktsgratäng och glass. Sen väntade för min del sängen.

Söndagen började vi med en promenad genom stan bort till bonnstan och tillbaka, kollade snabbt shoppingutbudet och ät lunch innan vi delade på oss. De, gästerna, gab sig iväg till  Boda Borg med annat sällskap och jag till ett födelsedagskalas. När jag till slut landade hemma i TV-soffan var jag ganska mör och mitt knä började ge sig till känna, det blev en orolig natt med lite sömn och jag anklagade mig själv för dåligt omdöme. 

Måndagen blev det en utflykt till Piteå för gästerna, jag nötte hela förmiddan på soffan, trött med ett ömmande knä. På kvällen avskedsmiddag med gästerna, ett mycket trevligt besök var tillända och jag hoppas att de hade njutit av dagarna här. 

Jag slickar fortfarande mina sår, efter besöket hos frissan bara vila idag, måste försöka vara varsam med mitt knä, smörjer med Voltaren och hoppas på lindring,  framför allt när jag ska till att vintra i stugan behövs full rörlighet.