SVARTA DAGAR

Det är inte bara årstiden som för med sig mörkare och mörkare dagar, för snart fem veckor sedan inträffade det som släckte ljuset i min tillvaro. Min älskade sambo gick plötsligt bort, helt oväntat. Han låg visserligen inlagd på sjukhuset men i en till synes helt  trygg miljö var det ju lugnt, vi tyckte till och med  båda att det kändes bra att han skulle få stanna kvar över helgen bl a för kontroll och inställning av medicineringen.  Men.......det kanske är så att människans dagar är räknade och när tiden är ute hjälper ingen vård eller doktorer. 

Veckorna som gått känns oändliga samtidigt som jag ibland undrar var de tagit vägen och hur jag kan leva utan att han finns här vid min sida. Tomrummet är nog världens största rum. Allt är ofattbart och helst vill jag inte förstå att detta har hänt. Jag koncentrerar mig på nuet, ett nu helt utan perspektiv och blir samtidigt nästan skrämd av mina egna reaktioner. 

Det som gett dagarna struktur är allt praktiskt som ska ordnas, besök  och samarbete med begravningsbyrå för begravning mm. Det har faktiskt gått alldeles utmärkt, tror att jag haft god hjälp av min erfarenhet av administration under arbetslivet. Allt blev helt efter mina önskemål och jag tänkte nog ibland att jag också haft hjälp från någon annan dimension för att allt skulle falla på plats. Överraskande var dock hur berörd jag blev av att välja musik, tårarna sprutade hela tiden när jag lyssnade. Det var svårt och jag trodde att det vid begravningen skulle brista totalt för mig, men då blev allt så värdigt, ljust och vackert,  min sista gåva från hjärtat till honom.

Vi hade i mitten av september dessutom bestämt att det var dags att dra igång fortsättningen av renoveringen, ett par rum skulle målas och tapetseras och målaren var redan inbokad. Tacksamt nog med en veckas förskjutning som gjorde att jag hann tömma bokhyllor och skåp, skicka möbler till Second Hand och förbereda för hantverkarna. 

Det tog ca en vecka innan det var klart och efter några dagars uppstädning kunde jag ta emot mina gäster. Alla flyttkartonger står dock ännu ouppackade, möblerna är mer som kulisser och den beställda soffan har heller inte ännu kommit. Den totala ommöblering vi gemensamt planerat ser ut att bli bra, det är bara så tråkigt att vi inte också får uppleva förvandlingen tillsammans. 

Återstår diverse pynt, hänga tavlor, skruva upp lampor, kanske byta gardiner, sy nya stolsöverdrag och kuddar, det går säkert hitta på en hel del  och det brukar också vara så att det ena föder det andra. Långa vintern har ju bara börjat och än så länge känner jag mig helt tömd på energi, de måsten som finns är tillräckliga, känner mig sanslöst trött vissa dar, det blir mycket sova i soffan.

Igår fick jag äntligen reda på var graven ligger  så idag ska jag gå dit, tända ljus och stilla mig en stund där. 

Jag ska försöka fortsätta skriva inlägg, kanske det hjälper sätta ord på tankarna som kommer, allt är så motsägelsefullt och nära nog obegripligt. Jag tror sorg är färskvara, tidigare upplevelser hjälper inte, möjligen finns spår i själen som väcks till liv igen och gör vandringen tyngre och jag måste gå hela vägen själv. Mitt största stöd finns inte längre.