TIDEN GÅR........

......och Julafton om en vecka. Jag kan inte säga att jag längtar, den kommer ju oavsett hur jag tänker, men, men jag har väl en liten hint om hur jag skulle kunna tänka mig den. Jag kommer alltid att sakna den stilla förtroliga och avspända tvåsamheten, samtidigt som jag vet att några timmars sällskap kommer att göra min julafton till en ljusglimt. 

Veckan som gick var både upp och ner men tog mig ännu ett steg framåt, sorgens ansikte är outgrundligt. Den gången tidigare när jag blev ensam, fick jag höra av "kloka" personer att sorg är ingen sjukdom och det är kanske kliniskt sant, men nog känns det som jag är sjuk - av sorg. Många tankar som kommer nära nog skrämmer - så här kan jag väl inte tänka, det är inte realistiskt. Men just att vara realistisk när ens närmaste och käraste människa inte finns där längre, trängs oftast effektivt undan av känslor man inte styr över - och ska väl inte heller styra över, tvärtom alla känslor som man kan släppa fram renar själen. Men när jag ska komma fram till att det absolut ofattbara är verklighet kan jag inte förstå. Gud hjälpe mig!

Goda vänner är en tillgång som ger mig fina pusselbitar att bygga på. I måndags blev jag utbjuden på lunch, Nygatan 57, av gamla bekanta från min uppväxt. Vi har inte umgåtts sedan vi alla lämnade vårt Sorsele, men vi kunde konstatera den stora betydelsen av en gemensam uppväxtmiljö. På något sätt fortsätter man där det en gång slutade, vad som hänt under mellantiden blir istället
intressanta samtalsämnen. Vi hade en  så trevlig eftermiddag tillsammans och som min värdinna senare skrev i ett meddelande - det känns som vi känt varann hela livet! Den kontakten ska vi fortsätta hålla och en gemensam tanke som vi pratade om var att på något sätt kunna samla utflyttade sorselebor här i stan. Till att börja med kanske ett enkelt fika eller nåt ditåt, vi får spåna vidare på idén.

Dagen avslutade jag med ett besök på möbelaffären där rumssoffan beställts, jag kunde för mitt liv inte förstå att jag/vi bestämt den egendomliga färgen på tyget, och så var inte heller fallet. Soffan är fellevererad och det är inte affärens fel, beställningsordern är korrekt. Det blir alltså förnyad väntan till februari, soffan får stå kvar så länge men den fulingen stör mig! Trots att dagen varit så trevlig och positiv på alla sätt slocknade jag i TV-soffan så fort jag satte mig där och vaknade inte förrän bortåt tre timmar senare, det kan man kalla utslagen!

Tisdag och sista gängpromenaden före juluppehållet, dagen till ära bjöds vi på lunchfika. Dagen efter kom bästa vännen Margareta på besök och vi hade en trevlig eftermiddag tillsammans och på torsdag var det Luciafirande på SPFs månadsmöte. Jag gick dit ensam, tänkte att jag träffar säkert någon bekant där, men jag vet inte var alla höll hus, så jag satt där omgiven av helt främmande människor och det, tillsammans med de välkända sångerna, golvade mig helt. Det är något alldeles speciellt med musik som går rakt in i hjärtats alla vrår och berör omedelbart, kanske man till och med kan säga skoningslöst. Naturligtvis också, vid andra tillfällen, till stor glädje. En promenad till graven dagen efter för ljuständning gav som vanligt en avspänd känsla.

Jag försåg mig ju för några dagar sen med olika sorters garn och det är faktiskt riktigt roligt sätta igång sticknålarna, jag har till och med kunnat se några TV-program helt och hållet utan att somna ifrån hälften, bara det ger mig en förhoppning om bättre tider, fast ibland tänker jag att det är nog en släng av narkolepsi som drabbat mig. Men den slår inte till under dagtid, jag/vi har under massor av år haft som vana att vila efter lunch på var sin soffa, jag med ett korsord och han slumrande en kort stund. Detta kan jag inte stilla mig till nu, måste hela tiden "göra" nåt. Stressad, ja något! 

Alla julkort skrivna och postade, jag håller fortfarande fast vid skrivna julhälsningar som förr om åren. Däremot inga julklappsinköp som tidigare, jo en liten sak har jag faktiskt inhandlat,  några godjul-besök med lite blommor får bli ersättning. Det låter lite trist när jag skriver det men 'I'm not in the mood'.

Den här veckoredogörelsen känns väldigt underlig, kan inte riktigt hålla ihop att det rör sig om bara en vecka, undrar  lite om det ev har hänt för ännu längre sen, men kanske kan det vara de här upp- och nergångarna i sinnet som stör tidsperspektivet. Lite obehagligt ändå, det tillhör dessa tankar som skrämmer.