GLÄDJEÄMNEN

Känner att nu måste jag skriva lite igen men kommer inte riktigt på en bra ingång, eller kanske den bästa ändå är att ta fasta på det allra enklaste, uppmärksamma vardagens glädjeämnen. Jag tänker på att det ofta sägs att du ska göra en god sak, OBS! inte godsak, varje dag och då kan man väl också tänka att du varje dag ska uppmärksamma något, litet eller stort, som gjort dig glad. Det vore väl ändå trist och nattsvart om inte vardagen skulle innehålla något av glädje, ett bekräftande ögonkast, ett hastigt möte, naturen som vaknar till liv, det går nog inte räkna upp att tillfällen under en dag där egentligen det finns en strimma glädje, det gäller bara att ta den tillvara. Just nu kan jag tycka en tidig morgon  hämta in tidningen  är lika fantastiskt varje dag,  jag blir så glad av fågelsången från lekparksskogen här intill, eller om det är sång vet jag inte, hela luften kokar av skrik och skrän och lockrop. 

Jag fick för ett tag sen uppmärksamhet på ett annat och oväntat sätt. En för mig helt okänd läsare av min blogg hade sett att jag läser en hel del och som stor bokslukare själv hade hon mängder av lästa och utsorterade böcker som hon genom en gemensam bekant erbjöd mig!

 I går fick jag hämta en IKEA-kasse full med böcker och nu finns nog mer än ett års läsning tryggad. Men en sån fantastisk och generös omtanke gjorde mig både överväldigad, glad och tacksam.  Att hon dessutom själv var glad, trevlig och spontan var en extra bonus och jag kände mig väldigt bekväm i sällskapet.  Det värmde in i själen. Tackar allra mjukast, Anna!

Det var också helt rätt i tid, i söndagskväll läste jag klart Micke Leijnegards Var blev ni av, ljuva drömmar, 68:orna och fyllde på med Jonas Gardells sammanställning av twitterinlägg som så vist börjar med detta: Fånga dagen. Varför då? den har väl inte gjort dig nåt!

På måndagskvällen hade jag en bok tillhands men när jag började läsa den tyckte jag innehållet kändes bekant och förutsägbart och naturligtvis var den boken redan läst. Så igår kväll började jag läsa första boken ur kassen, Patricia Cornwell Skuggor ur det förflutna, den lovar gott och blir säkert inte gammal på nattduksbordet.

Under veckan som gått sen förra inlägget har jag börjat städa utomhus, en liten bit i taget ger resultat och roligt är det att se hur grönskan kommer.

Sista snödrivan hänger kvar

Mindre roliga är protesterna från mitt vänstra knä, jag har ransonerat promenerandet och det kanske hjälper men jag hoppas mer på att sjukgymnasten ska komma med riktigt goda råd när vi ses på måndag. JAG VILL INTE HA ATT GÖRA MED EN TRILSKANDE KROPPSDEL! (Nog vet jag att det är sånt man får räkna med, men i det här fallet kan jag nog inte räkna)

En annan glädje igår var ett telefonsamtal jag fick från en i mitt promenadgäng (jag avstod från gårdagsträffen). Vi ska idag träffas och äta surströmming fast jag tänkte skolka från det men då löste gruppen mitt problem genom att erbjuda mig skjuts. Jag säger bara det att i den gruppen frodas omtänksamheten om varann i mycket stor omfattning. Ni är guld värda tjejer!

Mina handarbeten ger mig ett glädjefyllt tidsfördriv även om det ofta är helt onödiga saker jag gör. Jag har ännu inte kommit igång med att sticka och göra saker till ideella insatser men det är egentligen en målsättning jag har. Behöver dock ett tag till för att samla mig för det. Just nu är en  konstig duk och rosa palldynor på gång.

Sista sockparet på ett tag

Med glädje! har jag också upptäckt att det har startats ett kattpensionat alldeles i närheten, det första  tror jag här omkring och det ska jag bekanta mig med.  www.facebook.com/pages/Bergsängarnas-Kattpensionat

Bild lånad från hemsidan http://www.hundpensionat.eu/

Jag ska framöver åka bort några dagar och Lila ska då få testa att bo på pensionat, hon som aldrig någonsin har lämnat hemmet utan att ha med sig sina människor. Jag hoppas det funkar bra, men lite orolig är jag. Hon har ju sina egenheter också. För ett tag sedan hade hon ju en sovande dag och visade sig inte på något sätt social när jag hade gäster men det händer ju emellanåt att hon anser att nattetid ska man inte sova utan röja runt, gamla katten! Vi är inte helt eniga på den punkten, tursamt nog hör jag inte alltid när hon kör sitt röj, men jag kan ju se bevis på vad som försiggått.

Ja det här inlägget har en tendens att spreta åt flera håll men den sammanhängande tanken var ju vardagens små glädjeämnen. Dit får jag väl också räkna uppfräschningen av ett par stolar där klädseln var blekt och inte heller stämde mönstret/färgen så bra. Skellefteå landsförsamling har en tynande verksamhet, Missionsboden, där man kan få bl a omklädning av möbler gjorda. I måndags fick jag hämta tillbaka stolarna och jag blev nöjd och glad över resultatet. Klädseln numera är ett skinnliknande konstmaterial som passar bättre.

Det känns skönt att eftersom beta av sånt jag tänker mig vilja göra, jag blir lite otålig av att skjuta upp allting i evighet men ibland behövs det självövervinnelse för att komma till skott. Nästa steg måste nog ändå bli att försöka få en lösning av mina datorproblem. Varför kan jag inte själv och varför kan man inte leva utan dator? En del framhärdar ju fortfarande utan men för mig är det alldeles otänkbart, men det måste funka också! 



1

OMVÄXLING

Det är inte bara den årstid då vädret växlar från dag till dag, ena dan sol och varmt, nästa full storm och dessemellan snö. Som tur är ligger den inte kvar utan ger bara jorden vätan som den behöver massor av just nu. Solen har också gjort underverk med snötäcket som försvinner i rask fart. Det som fortfarande ligger kvar är antingen stora högar som varit hopskottade under vinter eller i skuggiga lägen. 

Det innebär också att utomhusarbetena står på rad för åtgärd. I tisdags promenerade jag till MAXI när jag skulle veckohandla (hade väldigt kort lista) och kände för det första hur varmt det var och för det andra att vinterkläderna absolut var för varma den dagen. När det var så varmt kunde jag inte motstå att gå ut igen när jag kom hem och mitt förnuft tog överhanden så jag hämtade fram kratta och lövräfsa och gick loss på häcken. Innan jag slutade var tre säckar fyllda med löv. Vilken lycka, men gräsmattan var turligt nog fortfarande för blöt för räfsning och jag kunde avsluta  med gott samvete. Idag fortsatte jag och gjorde klar den lilla bit av häcken som återstod, rensade bort vinterdekorationer och kunde dessutom räfsa en bit av gräsmattan som torkat upp. Sen gjorde jag en anordning för att möjligen få glasrabarber, har aldrig prövat det tidigare så det blir spännande se resultatet. I början av veckan kom dessutom folk från trädgårdsföreningen och beskar äppelträdet så nu ser kronan luftig och fin ut. De kommer numera vartannat år och trädet var verkligen i stort behov av ansning.  Det hade skjutit så otroligt mycket korta skott så det började se ut mer som en buske. 

I måndags ringde dessutom tandläkaren in mig på ett återbud och lyckligen fanns ingenting att anmärka på men i stället fastnade jag i tandhygienistens garn och inte heller kunde jag värja mig för det så i dag blev det ett besök hos henne. Det var väl egentligen inte någon pärs, jag brukar när det handlar om mindre behagliga tillfällen försöka tänka mig bort till en annan värld så hon fick låna mitt huvud och jobba på. I dag såg jag Tai Mahal i bländande sol och ljus för min inre syn och kunde väldigt väl tänka mig värmen där. Det här kan verka som hokus pokus men på något sätt funkar det för mig.Men en liten del av mitt medvetande är ändå helskärpt och uppmärksamt på det som pågår och om jag blir plågad. Jag menar då måste jag genast kunna säga ifrån naturligtvis.  Dessbättre plågade hon mig inte det minsta. 

Den gången när Lila beklagade sig över tillvarons förtretligheter nämnde hon ju att hon gömt sina bytesdjur för kommande behov. När det var dags för dammsugning kom bägge två fram, det är dels en köpt minimal råtta - kattleksak - och en hasselnöt invirkad med  hemspunnet ullgarn och omåttligt populär. Men ibland händer saker som är mindre lyckade även för denna lilla pärla till katt och jag antar att sånt vill hon knappast berätta om så jag tar mig friheten att göra det. 

Jag äter grötfrukost åtminstone en gång i veckan och i tisdags var det dags igen. Jag gjorde i ordning en tallrik, satte ner den på bänken intill mikron medan tag tog ut en kopp vatten som jag värmt. Då hände det. Lila hade ätit sin frukost och då ska hon alltid dricka rinnande vatten efteråt! Så ock denna morgon men då hon hopade upp på bänken var olyckan ett faktum. Hon landade tydligen med framtassarna på tallrikens bräm så den vickade och där gick den gröten till spillo. Och som en naturlig följd var det grötmassa på bänken som rann ner för luckan under och hamnade i en stor pöl på golvet. Att en tallrik rymmer så mycket kan jag inte förstå. Kattrackarn försvann dock en stund ur min åsyn. 

Lila är en mycket försiktig varelse och sina misstag upprepar hon aldrig så hon satsar nog inte på någon gröttallrik mer, men jag var nog orsak till att hon faktiskt hamnade i en mycket prekär situation för inte alls så länge sen. När hon var en mycket ung och något spänstigare katt med full fart i kroppen hamnade hon i toastolen och kom upp blöt och eländig. Men.... det hände en gång till och jag som alltid stänger locket hann inte göra det innan hon kom hoppandes, hon tar nämligen den vägen när hon ska dricka vatten från tvättställskranen. Den här gången var det absolut inget fel på vare sig smidighet eller snabbhet, jag tror inte  hon hann mer än doppa en tass innan hon var uppe igen och försvunnen, antagligen skamlig och förlägen. Det tog faktiskt några dagar innan hon hoppade upp på toastolen igen.

För övrigt lever stan i en avvaktande guldfeber, det är ju det tredje SM-guldet i ishockey som ska hamna här men  i morse såg jag en skyltning där en klubbhalsduk hängde slokande fast hos tandläkarna bar personalen SAIK-tröjor!  Guldet är dock två vinster bort, onödigt spännande slutspelsomgång i år. Eller om dagens match håller stilen, bara en seger till!

Bara Guld gäller

VÅRSÖNDAG

 Ja visserligen ser jag bara snö när jag tittar ut genom fönstret mot söder men på norra sidan syns grannens nästan helt snöfria tomt så man kan väl förhoppningsvis säga att något är på gång, våren alltså. Men med tanke på att den månad som nu kommer alltid är minst 30 dagar för kort så är det säkrast att börja städa det som går utomhus, bland annat bort med allt grus som ligger på garageuppfarten. Numera finns inte sand (tror jag) utan det är någon form av krossgrus man "sandar" med. om det fungerar bättre än sand är tveksamt, det är åtminstone inte kul att det följer med in och gatan ser mer ut som en grusväg just nu. Antagligen kan det vara billigare än sand och den tillgången är väl dessutom begränsad så man får väl leva med grusningen. 

Jag har dröjt med att skriva här på ett tag, delvis beroende på att jag har pysslat med andra saker. För det första hade jag ett syprojekt kvar att göra och eftersom tyget var inköpt och planeringen klar ville jag fullfölja det jag tänkt. I går gjorde jag till sist allt klart och symaskinen ska nu få vila ett tag, inga fler projekt planeras nu heller. Soffa, gungstol och stolen vid datorn har fått nya överdrag, dynor och kuddar, rummet är numera fyllt av ugglor! Det blev mer sammanhängande och en hel del ljusare.

 




















Den andra anledningen till uppehållet, en liten överdrift men ändå, det tål att tänka på! Senaste inlägget fick ju bli sprunget ur Lilas mun och det blev också det mest lästa inlägget på den här bloggen någonsin. Dessutom så mycket uppskattning i form av både skriftliga och muntliga kommentarer och det har varit väldigt uppmuntrande faktiskt men ställer också krav på mitt skrivande. Kanske borde jag försöka den varianten vid flera tillfällen, det var lättare att skriva i den formen samtidigt som jag inte tycker mig ha något speciellt att skriva om ur min egen fatabur, är knappast särskilt rolig och har inte heller sådana ambitioner. Framtiden får ge mig form och inriktning, det är ju en glädje i sig att skriva fast innehållet också har viss betydelse. Var hittar jag det frågar jag mig oroligt?

Det finns ytterligare en anledning till att bloggen fått stå tillbaka, nämligen hushållsarbete! Ännu mera palt har kokats och dessutom bakade jag åtta mastiga limpor. Jag förberedde paltkalas både onsdag lunch och torsdag middag. Det funkade jättebra och det var så roligt att återigen ha gäster hemma här och ännu roligare med nöjda gäster som berömde måltiden, mer kan man ju inte önska åt det hållet. 

Men min kära gamla lilla Lila orkade nog inte med allt ståhej. Under onsdagen lunch deltog hon liggande på den tomma stolen vid bordet men det slutade med att hon helt uttröttad sov hela torsdagen! Åt sin frukost som vanligt och drog sig sen tillbaka till sängen och låg inkrupen under duntäcket.

Stör ej!

Fram på eftermiddagen kom hon upp, slukade lite mat och sedan snabbt tillbaka till sitt bo i sängen och där låg hon hela tiden middagsgästerna var här. Dessutom tog hon sig ton och sa tydligt ifrån att hon ville var i fred! Hennes beteende (att hon låg hela dagen) oroade mig en aning,  kunde hon möjligen vara sjuk eller nåt sådant, men dagen efter och hela tiden därefter det har hon betett sig som vanligt. Gammkatta?!!


Nu till en annan vardagssyssla som fått stå tillbaka, tvättmaskinen står väntande på att få fyllas. Jag har faktiskt sen ett tag tillbaka också försökt strukturera upp veckorna och ge de nödvändiga och tråkiga städ-, tvätt- och andra evighetsarbeten egna dagar att utföras på. Det underlättar men då gäller också att gumman disciplinerar sig och det tycks vara dags att tänka på det även om söndagsmorgonen egentligen ska vara fri från arbete. Det tar sin tid att att få gamla hundar att sitta men det ska gå!

DAGS ATT TALA UT

S*Kikirikis Diva Delilah, 

 Jag är katt här! Jag vet inte om min matte någonsin brytt sig om att ens presentera mig, jag vet hon brukar skriva om katten, om Lila osv, men det tycker jag är alldeles för anonymt. Jag har ju faktiskt ett alldeles eget och riktigt namn och det går inte av för hackor heller! Kikirikis Diva Delilah och den 16 oktober 2002 föddes jag i Bålsta. I mitten av januari 2003 åkte jag upp till Skellefteå - med flyg, och det var det värsta jag dittills varit med om. Det var så många okända människor runt mig och ett alldeles förskräckligt oljud, och när jag kom ut ur planet var det jättekallt. När jag sen träffade matte och husse förstod jag inte riktigt heller vad dom hade där att göra, jag saknade min mamma , alla mina syskon och inte minst mommi. När jag kom in i huset där jag skulle bo tog jag det säkra för det osäkra och gömde mig och lät de där människorna leta bäst de ville, men jag gav mig inte tillkänna. När det blev mörkt och tyst i huset började jag undersöka vad det var för ställe och kanske hur jag skulle kunna ta mig hem igen, men så hittade jag ett litet bo som passade bra för mig. Matte sa att det var en igloo med draperier och där låg jag och sov till det blev morgon. Så småningom upptäckte jag att det fanns t o m mat som jag tyckte om där och det fanns alla bekvämligheter så kanske skulle det vara värt att prova bo där och se vad det var för människor, om de var värda att sköta om och ta ansvar för. Det var mycket att upptäcka, ytterdörren var väldigt spännande men matte påstod att där fick jag inte gå ut. Konstigt! Men så fort jag fick tillfälle gick jag ändå ut och gjorde mina rundor i omgivningen. Men jag visste precis var jag bodde, det hände t o m att jag lyckats smita iväg utan att husse och matte upptäckt det när de åkte iväg med bilen och det var en spännande upplevelse. Inte minst för dem vid hemkomsten då jag tog emot dem på bron! Gissa om jag fick beröm och det var jag ju värd också.

En gång var jag på någonting som matte sa hette utställning, massor med människor och många, många kattor, stora och lurviga och svarta och jag kan inte säga allt konstigt jag såg. Själv var jag ju inte ens ett år så det var ett äventyr. Vi var bara två ungdomar i min klass, den andra fick bättre plats än jag men jag fick ändå Exelent 1, fast jag talade högt och ljudligt om för domaren vad jag tyckte när hon började tala om mina brister, för lång och tjock päls och det var något med huvudet också och hon hittade på en massa dumheter, men när hon slutat prata gallematias fräste jag till ordentligt! Hon blev nog rädd för hon sa: "Ojdå, det passade tydligen inte den lilla damen". Matte ursäktade sig sedan för mig och sa att vi inte skulle göra om det där någon fler gång, matte hade bara önskat se hur en sådan där tillställning gick till. Och hon har hållit sitt löfte. 

Åren har gått bra här, numera tar jag det mycket lugnt, ytterdörren bryr jag mig inte om så mycket, men naturligtvis går jag ut om den råkar stå på glänt, men det får matte ta på sig. Under vintern är ändå så hemskt kallt under tassarna så jag tycker det är bäst vända om in igen. 

Men idag känner jag att nu måste jag få tala ut ordentligt, ibland förstår inte matte att jag har ansvar för henne och då kan hon inte bara försvinna och vara borta flera timmar utan att jag vet var hon är. Idag har hon uppfört sig under all kritik, enligt mitt förmenande! Först fick jag nästan inte henne vaken i morse, nästan två timmar fick jag försöka väcka henne, men till sist tog jag till storsläggan och körde med all kraft in mitt huvud under hennes haka, ja jag hade ju varnat flera gånger och buffat lite försiktigt och dessutom trampat i omgångar utan något som helst resultat. Och äntligen fick jag liv i henne och fick min frukost serverad, jag var ju alldeles tom i magen. Jag trodde ju att dagen skulle fortsätta som vanligt men ack vad jag bedrog mig. Hon gick ut på promenad något senare men som vanligt ändå. När hon kom tillbaka började jag ana att någonting kommer att gå alldeles snett här. Hon serverade min lunch utan att själv sätta sig till bords och det stämde ju inte så jag blev lite orolig för henne.  Och så plötsligt tog hon på sig ytterkläder och gick ut genom dörren utan att säga någonting till mig! Fel, fel, fel! När hon sen kom hem flera timmar senare mötte jag henne redan vid dörren och talade högt och ljudligt om att så där gör man inte mot mig. Jag har ju och tar ju fullt ansvar för dig min kära matte! Nu har du ju inte ätit och det var ju knappt att jag kunde äta heller! Jag hade till och med lagt fram mina bytesdjur på hallmattan så hon skulle förstå att hon gjort ett misstag. Nåja, sen skötte jag om henne en stund i soffan innan jag kunde tagga ner och snurra ihop mig på min pläd för lite vila, uttröttad som jag var. 

Matte började sen yra om att hon skulle fotografera, ok jag lät henne hållas medan jag putsade min päls före vilan, men när hon letade bytesdjuren, två till antalet, följde jag hennes letande på avstånd och tänkte som så att leta du, jag har gömt dem på ett säkert ställe för att kunna ta fram dem nästa gång de behövs. Hon hittade dem inte så hon fick inte sina bildbevis. Hahaha!

Nu återstår bara att se om hon sköter sig bättre vid middagstid, men jag är så trött nu att jag sover nog över en aning, egentligen bara för att testa hur hon uppför sig! Att inte hon, gamla människan, förstår att jag är ju här för att sköta om henne och då kräver jag naturligtvis att hon sköter sin del av överenskommelsen (ensidig från min sida). Men hon är besvärlig ibland, på kvällarna får jag också ibland ta till med extrema metoder för att få henne i säng, fast hon har bättrat sig betydligt.  Men om sanningen ska fram så finns det dagar när inte jag heller vill stiga upp och då önskar jag att det fanns en sådan där hotellskylt att hänga upp: STÖR EJ!

Tack för att jag fick tala ut, men ibland rinner det bara över och människorna påstår ju att det är skönt att få prata om det som trycker och nu känns det redan mycket, mycket bättre. Jag älskar ju min matte och hon brukar säga samma sak till mig. 

Vad matte gjorde idag då det var så nödvändigt att lämna mig åt ett öde som inte går komma över? Jo först gick hon på lunch med sin kära väninna (? säger jag) och sen bar det av på shopping för henne, för hon kom hem med en packad påse som innehöll blommiga jeans, en läcker överdel i en rosa färg, ett enkelt svart linne, en tunn tischa med kort ärm och tryck på och en grå sweetshirt översållad med små, små glittrande paljetter.

Hon sa sig var lycklig och nöjd över inköpen men hur ska man ta ett sånt uttalande? Lycklig att lämna mig, finns inte på kartan. Sådetså!!!

PROMENADER OCH TANKAR

..och slutet för amaryllisen

Påskhelgen avslutad och nu borde vårvädret komma med ilfart. Har sett bilder med vårblommor  från Stockholmstrakten  och det är lite mer än vad som finns här där snön fortfarande ligger kvar ganska heltäckande. De senaste dagarna har ändå solen och värmen tärt på snön som tinat bort runt husen och det är kanske bäst att hålla koll på de soligaste slänterna där hästhoven brukar dyka upp som den tidigaste blomsterhälsningen på våren. 





Jag har försökt hålla igång promenerandet, OK en morgon med uruselt väder och en annan när jag var sömnig och  det kändes omöjligt vakna skolkade jag men annars lufsar jag mina 5-6 kilometer. Som omväxlingen tar jag olika rundor, området har otaliga gångvägar som gör det möjligt att variera en hel del. Någon enstaka gång har jag musik i öronen och särskilt uppiggad blev jag den morgon när jag lyssnade på bl a Vivaldis Våren, fötterna gick väldigt bra då. 

En söndagsmorgon för ett par veckor sedan lyssnade jag på Gomorron Världen och ett intressant inslag handlade om författarna till dels Flyga Drake och dels En halv gul sol. handlingen i Flyga Drake är förlagd till Afganistan och författaren ursprungligen därifrån, En halv gul sol behandlar Biaffrakriget, författarinnan  från Nigeria. Båda författarna utbildade i USA och enl reportaget har de tillägnat sig den amerikanska romanstilen och det var just det som satte igång mina tankar. Båda romanerna har blivit populära storsäljare och jag undrar om det möjligen kan vara mer än de intressanta skildringarna som fångat läsarnas intresse, kan det möjligen vara så att men känner sig bekant med stilen i böckerna. Och vad innebär det i så fall? 

På Facebook haglar det av tankar eller ska man kalla det moderna ordspråk och i det mesta finns alltid något som man kan ta till sig som ledord, uppmuntran eller att det finns ett rent moraliskt och etiskt innehåll. För ett bra tag sen hade någon skrivit ett inlägg om tomheten  i samtal på fester, sammankomster eller bjudningar och kontentan blev att vill du veta något se till att fråga. Något senare  kom en blänkare som uppmanade att vill du veta något om mig är det smartast att du frågar MIG! Och mina tankar rotade kring dessa två påståenden och det slog mig att för det första är det ytterst sällan någon frågar något direkt personligt och för det andra tycks många veta synnerligen mycket om andra människor, en vetskap som egentligen berör väldigt illa. Tanken slår en hela tiden att vad vet den här människan om mig som jag inte själv vet,  och det upplever jag med stort obehag. Att med inlevelse prata om andra och inte spontant samtala med det sällskap man befinner sig bland. Det s k goda samtalet mellan människor ger ju både kraft och energi. Det här kan jag undra över men samtidigt uppskattar jag de spontana människor som finns i min närhet som gör umgänget enkelt och värdefullt.

Mitt umgänge med symaskinen under senaste tiden har peppat mig , alltså det var ju roligt att sy och jag kunde inte låta bli att skaffa tyg till locket på kronblomssoffan där jag dagligen löser korsord. Ugglemänstret på tyget torde väl innebära att hädanefter löser korsorden sig själv, någon påverkan måste väl de kloka ugglorna ha. Ja, jag skaffade samma tyg till dynan i gungstolen också och jag tror att den uppfräschningen blir bra. Nu hoppas jag bara att jag får kontakt med någon som tar på sig att måla ett skåp och ett par bord för att fullborda mina planer. Nästa steg för mig blir att kontakta en dataguru, jag har problem som behöver lösas. Det är en ständig brist eller som jag  en gång ganska nedslående fick höra att det var konstigt att jag inte hade barn eller barnbarn  som kunde hjälpa mig vilket innebär att jag drar mig i det längsta att fråga om hjälp. Ibland ifrågasätter jag varför jag har en dator när jag inte kan utnyttja den, men jag tycker ju den är en nödvändighet också. Bläää!!

OBS! Inte är jag gormig och inte heller på dåligt humör, men i min ensamhet kommer alla möjliga och omöjliga tankar. Jag är egentligen glad och tacksam över att jag klarat mig så bra efter vinterns sjukdom och nu inte har de minsta lilla men efter det hela, t o m smärtan i höften är helt borta och jag tror att min kondition sakteligen blir bättre och bättre. So Keep Going Forever! 

....... och i morgon ska jag koka palt, det var jättelänge sedan sist!


Blommorna som förgyller tillvaron just nu!

LÅÅÅÅNG FREDAG

GLAD PÅSK

...och Långfredag, bägge skrivningarna stämmer eftersom jag denna morgon vaknade långt innan alla begrepp som uppe med tuppen, svinottan och vargtimmen, inte ens katten var vaken utan snusade stilla, stilla vid mitt huvud. Eftersom det definitivt inte var läge att stiga upp så fördrev jag tiden med att läsa lite i de två böcker för följde med mig hem i onsdags när jag handlade. När jag passerade bokbordet på MAXI skyltades 50% på reapriset och jag tog en sväng förbi där, mest i hopp om att hitta Gatukatten Bob. När reakatalogerna kom bestämde jag att köpa både den plus efterföljaren Mitt liv med Bob. Tyvärr blev det bara den senare jag fick tag i men jag går ändå och sneglar om inte första boken ska flyta upp någonstans. Jag har under flera decennier köpt kattböcker på bokrean men det har varit tunt utbud de senaste åren. För något år sen fick jag kommentaren: Men Majbritt har du en hel bokhylla med kattböcker? det stämmer såtillvida att det kan väl röra sig om EN HYLLMETER.

Nå Bob fanns inte men jag fick ögonen på Jonas Gardells bok med Twitterinlägg och Micke Leijnegards 68:orna. Gardell är alltid Gardell och underfundig och den andra boken är ett tidsdokument som nästan spänner över hela mitt vuxna liv (bara liten överdrift!) Igenkänningsfaktorn är i alla fall 100 %-ig och av de tolv personer han valt att skildra så år det bara Sköld Peter Matthis , Clarté som han representerade  känns mer bekant, och i viss mån Gunilla Thorgren som jag inte har några speciella minnen av. De flesta syns och hörs ju fortfarande sporadiskt i både ruta och press. Att sen Micke något år bodde på samma bostadsområde som jag känner jag till och när jag gick en kortkurs på en folkhögskola fanns hans föräldrar med där. Pappan som med en viss humor  gjorde en tekanna på keramiken i form av en sittande hund där pipen var huvudet med öppet gap och dessutom jag undgår inte att känna igen mammans drag när jag ser Micke på TVn. 

Så småningom när katten vaknat och både trampat och buffat en stund gick jag upp till en tidig frukost. Jag har senaste veckan varannandags promenerat så det fick bli en timmesvandring som var riktigt skön. Anledningen till att jag fuskat med promenerande är det sömnadsprojekt som jag dragit igång och som jag med viss möda till slut fick färdigt. Stolssitsarna! Det var tråkigt, enahanda och till slut fick jag lov ta tag i den s k kragen. Men jag säger bara upprepa alla detaljer sex gånger med kravet att det skulle se bra ut i slutändan det frestar på! Min självkännedom säger mig också att när jag blir trött eller utled börjar jag slarva vilket jag sen inte tolererar utan måste göra om. Och det ville jag undvika så då gällde det att sluta i tid men när knytbanden skulle sys, tillhopa 18 meter, fick maskinen gå som en Ferrari, full gas alltså! I onsdags blev jag till slut färdig med allt och stolarna fick sin nya klädsel som blev till full belåtenhet. Hurra!!!!

Återvinning

I den lågprisaffär där jag fann lämpligt material till själva sittdynorna såldes innerkuddar för 30 kr st och när jag kompletteringsköpte kostade bara 20 kr, ett synnerligen lämpligt pris. Det som kanske delvis berodde på att innehållet/fyllningen verkade vara återvunnen från vad som tycktes varit tunna täcken. Jag skräddade om kuddarna till sitsdynor och återvann på nytt innehållet, så mycket mer omtänksam går inte vara. Själva tillverkningen av produkten var säkert ändå till en början inte helt miljövänlig.

Allt har sin början

En bit på väg

Första provningen

Slutresultat

Till soptunnnan

Så kan jag till sist sätta punkt för det här mycket länge planerade projektet och gå vidare till något annat. Det är faktiskt riktigt inspirerande nu att göra förändringar  här hemma som också gör hemmet till mitt hem. Det är inte till någon del hypermodernt, vilket inte heller är mitt mål utan för mig är mer viktigt att jag känner mig tillfreds med det jag omger mig av, att det finns en harmoni i färg och form, en balans med andra ord som tilltalar mig, det ger mig trygghet och lugn, kanske till och med lycka, vilken innebörd som nu kan döljas i detta ord. Det kanske till syvende och sist är och förblir mycket subjektivt.

Den höll ända fram till påsk!

Undrar bara hur länge jag håller ikväll, vill ju se både Let's Dance och Tusen bitar.