ÅTERHÄMTNING

Idag har vi legat väldigt lågt faktiskt. Har bara fixat lite lätt lunch och ömsom läst och ömsom slumrat. Dessutom har det varit riktigt varmt och mulet, nu vid sextiden 22.7 ute och 23.7 inne med alla dörrar på vid gavel. Det är väl det vi kallar sommar och egentligen längtar efter i januari när det är mörkt  hela dagen, många minus och snön yr, men dit är det ju ändå fortfarande väldigt länge. Det blev rätt så många mil igår för sambon som körde fram och tillbaka upp till Gillesnuole, ca 54-55 mil, för mig var det tillräckligt åka bara halva sträckan.  Jag tycker ju egentligen att det är tråkigt och långsamt att bara sitta och åka men fördriver tiden med handarbete. Just nu virkar jag på den jättestora mormorsrutan jag nämnt tidigare nån gång. Projektet går ut på att göra slut på ett antal små nystan i olika färger med vita partier mellan varje nyans.  Skulle väl kunna lägga ut en bild men det får anstå tills jag har den klar. 

De handarbeten jag senast gjort klart kan jag däremot visa upp. Dels är det en liten filt i vitt ullgarn, dels ett par mobilfodral, jag ska nog gör fler och ändra utförandet, men jag tror ändå att dess två funkar så där.

Tack för inspirationen Monica Jansson.

Filten var en gammal önskedröm att göra, mönstret, ett tidningsurklipp, har jag sparat i närmare 50 år och på senvintern satte jag igång stickningen, men vad jag inte visste då var att det skulle bli ett av de besvärligaste arbeten jag någonsin gjort. Det var felaktigheter i mönstret och jag tror att jag repade upp och började om fyra-fem gånger, ritade om mönstret och till slut fick jag ihop det hela. Inte förrän jag stickat över halva filten hade jag fått in allt i huvudet så att jag  direkt kunde upptäcka när jag stickat fel. Många sk tillbakastickningar (upprepningar) blev det, men jag tänkte att jag stickade in ett antal goda egenskaper i filten som jag hoppas kommer den lille "prinsen" tillgodo och jag kunde med tillfredsställelse paketera och skicka den till mottagaren. 

Blockning och färdigställande

Färdig

Bussfärden upp till Sorsele på torsdagen gick bra, man hade nästan egen buss så att säga, bara en passagerare till som steg av i Lycksele. Medan jag satt på busstationen där i väntan på avgång för den buss som skulle ta mig till Sorsele passade jag på att ta mig lite fika och bekanta mig med en medpassagerare. Det var en språksam, äldre dam som var på väg till Kristineberg för att städa ur ett garage. Sen när vi klev på bussen kom ytterligare en passagerare som skulle åka ända upp till Ammarnäs och om jag inte tog fel så skulle han nog komma att sova hela vägen dit upp (ca 25 mil). 

Kusin Siv mötte vid bussen och vi fick en skön dag tillsammans med god lunch, rökt abborre tillhör ju inte sånt jag får smaka så ofta.  Min väninna Astrid kom sen och hämtade mig för  övernattning där. Det känns så skönt att ha kunnat öppna kontakten med min gamla hemort igen, som under många, många år legat i träda och jag skojade med de här två flickorna och sa att jag måste hålla båda deras sängar varma för att trygga övernattningarna i fortsättningen när jag åker upp till Sorsele. Jag är väldigt glad att ni båda finns där för mig. 

Gårdagens begravning, som Siv och jag följdes till, var känsloladdad och högtidlig och det kändes väldigt bra att träffa den sidan av släkten. Det var  i stort sett var mycket länge sen sist och många av de yngre hade jag heller aldrig träffat.

Direkt efter minnesstunden, då sambon anlänt, åkte vi upp till det gamla kapellet där mina föräldrar och morföräldrars gravar finns. Det är egentligen inte en allmän gravplats utan dessa två gravar finns där med särskilt tillstånd. Platsen har mycket stor betydelse för mig och jag har besökt den ofta sen tidig barndom. Där har sedan början av 1940-talet hållits tre sommargudstjänster varje år och från början med många besökare, det var som jag tror ett uppskattat sätt att träffas. Själv vigdes jag där för 49 år sen och som sagt fyra begravningar av mina närmaste har jag också varit med om.

Ett mycket tidigt barndomsminne är när jag följde med mina morföräldrar dit. De bodde några km från kapellet och min mormor rodde båten upp dit med mig som passagerare  medan morfar hellre tog cykeln. Båtfärden finns för alltid i mitt minne, Älven låg spegelblank, det var soligt högsommarväder och långt bort i väster sågs snöklädda fjällmassiv. Det ger fortfarande en otrolig lyckokänsla att tänka  och försöka återuppleva den stämningen.

Information vid Ammarnäsvägen

Den lilla bäcken porlar vid stigens början

Stigen jag vandrat många gånger

Gillesnuole kapell

Stabbur och nyuppförd kåta

Den lilla gravplatsen

Minnessten

Johannes Sehlin och hustrun Betty

Jonas Öhman och hustrun Anna

Vindelälven

Uppmaning vid Hemfjälls byaskylt "Si på vyn mitt i byn"

I går afton var det också ett fantastiskt väder, men myggen var helt galna så det gällde bara att fort som attan sätta ner rosorna, vattna och snabbt ta sig tillbaka till bilen. 

Hem färden gick problemfritt och strax efter klockan nio körde vi upp på gården hemma. Vi satt länge och summerade dagen men jag hade svårt att spänna av, dagens intryck och många känslor virvlade runt i huvudet, men så småningom när jag gick till sängs somnade jag och sov gott minst ett par-tre timmar längre än vanligt.