TRÖTT, TRÖTT, TRÖTT

Solig höstmorgon

Ännu en vecka, drygt, har dragit iväg med både trevliga tillställningar och smått tröttsamma aktiviteter och idag försöker jag med någon form av återhämtning efter gårdagens totaldip.

Men jag börjar med den roligare sidan av tillvaron, d v s både film och annan underhållning. Andra filmen i Filmstudions höstutbud, den norska filmen Vad ska folk säga? var ett omskakande drama om hederskultur,. Jag gick därifrån med en känsla av förtvivlad maktlöshet, var finns möjligheten till kontakt och förståelse mellan så olika kulturer, i vilken värld finns mötet?

Jazzcafeet på lördagen lämnar jag därhän med tanke på söndagskvällens konsert på Nordanåteatern med Edda Magnason och Norrbottens Big Band.

En lång basklarinett, en icke fullt så lång man och i bakgrunden Edda Magnason

En konstellation med bl a 12-13 blåsare stod för ett enormt tryck och jag borde egentligen ha suttit längst bak i salongen och inte på rad sju. Fantastiska musiker och för alla utom en komposition stod överraskande Edda Magnason för. 

Lördagskvällens middag hos en väninna var ett avslappnat och trevligt avbrott i min tillvaro som hela tiden egentligen uteslutande handlar om att få lägenheten i det skick jag vill se den - så småningom! Tanken som kom efteråt var att jag tydligen fortfarande har en hög stressnivå som jag för en kort stund kunde släppa och bara njuta av den gemensamma och otvungna samvaron. Sov gott och länge på natten och kunde unna mig ordentlig vila under söndagen.Veckans morgonpromenader har varit härliga med soligt och lite höstkyligt väder.Jag passerar varje gång ridhuset och hästarna är då redan ute i hagarna, senast gången var vattenkaren tomma till viss förtret.

Vattenväntan

Kommande vecka startar dessutom något försenad Må bra-gympan.

Nu har jag ett par morgnar sett +2 grader som lägsta nattemperatur och det kan väl betyda att vissa ställen redan haft frost. I dag har jag avstått från den långa rundan men det blir not en kortare version senare under dagen.. I eftermiddag kommer Ikeatransporten som innehåller den garderobskombination jag beställde vid besöket i Umeå. Under dagen ska jag göra plats för de platta paketen som får ligga tills på måndag då monteringen ska ske.Det blir spännande se hur det kommer att ta sig ut och om det motsvarar min önskan om praktisk förvaring.

Och till sist men inte minst, vilken härlig känsla att äntligen ha fungerande belysning överallt. I går var elektrikern här och satte upp takarmaturerna och största statushöjningen är nog hallbelysningen då  jag kan ha stängd badrumsdörr i fortsättningen. Men ........ när allt var klart gick den s k luften ur mig, Jag blir så enormt trött när något ska göras eftersom jag hela tiden engagerar mig i vad som händer, vill ju att jag får mina önskemål genomförda till belåtenhet. Det blev ju också det igår men som sagt all ork tog slut för mig. Veckohandlingen stod dessutom på tur och det kändes ett tag som att om jag träffar någon som ska prata med mig så orkar jag inte med det.fast när nöden är som störst o s v..... Jag stötte ihop med underbaraste Kerstin, pratade några ord och hon erbjöd mig att åka med i bilen hem vilket jag tacksamt tog emot. Helt utmattad sov jag bort kvällen, orkade inte med vare sig film eller höstmöte med släktforskningsföreningen och sticknålarna fick dessutom också vila.

Den smådeppiga attacken försvann under nattens sömn och nu förbereder jag en stillsam dag.Tanken att jag inte kommer att klara av slutföra detta med lägenhetens iordningsställande får inte ta energi från mig. 

Veckan som kommer är det hög tid att vintra i stugan, som verkligen fått klara sig utan mina besök denna sommar, hoppas kunna vara där längre perioder kommande år. Efter det ska jag fundera över om och när det kan passa med några dagar i huvudstaden, det skulle nog behövas som omväxling. Dessutom fick jag hörom dagen en inbjudan till julfirande som jag ser fram emot, hoppas kunna ordna med kattskötsel under tiden. Lyckligtvis finns alltid ljuspunkter i framtiden.

Dagens vackra tanke

VILKEN DAG!

  

Det är gårdagens resultat som föranleder detta euforiska utrop! Jag som nästan börjat förtvivla över den förlorade energin  och framför allt oförmågan till klar målsättning. Och i för sig är ju det naturliga målet att få en för mig själv godtagbar ordning i lägenheten men jag har lämnat frågan om tid öppen, det får ta sin tid och bli när det blir. Avslappnad och skön tanke men inte helt tillfredsställande. En svag natur förfaller lätt i ett latmanstillstånd och resultatet låter vänta på sig, man blir lite lessen i roten. 

Eftersom jag hade ett planerat telefonsamtal att ringa i går så gjorde jag det och elektrikern som det gällde lovade komma hit om ca en vecka och efter det har jag förhoppningsvis fungerande belysning överallt. Dagen därpå kommer Ikeatransporten och då krävs montering. När jag ändå kommit igång ringde jag den trofaste snickaren som omedelbart lovade komma den 1 oktober och det blir så att säga början till slutet. Det handlar om en garderobskombination och jag kan få undan mina kläder som ligger  i stora högar på stolarna och fortfarande i lådor för att inte tala om trängseln i klädkammaren. 

Det blev en mycket bra start på dagen så efter en snabb tur ner till stan för att hämta teaterbiljetter fortsatte jag upp till Solbacken och Rusta. En liten transportkärra som i deras ordbruk kallas magasinskärra, och en steghylla var föremålen jag planerat köpa en längre tid men inte funnit i affären  trots att dessa skulle finnas enligt uppgift på deras hemsida- Efter att personalen funnit att det fanns en av vardera produkterna i affären startade operation Sökninng. Jag hade ju tidigare själv letat och det fick också den personal som hjälpte mig göra.Möjligheten att den lilla transportkärran gått ut utan att passera kassan fans som en rimlig förklaring! Det behövdes ytterligare hjälp och se, högst upp på en hylla bland måleriartiklar fanns en enda kärra, den jag behövde! Steghyllan som också var den sista som fanns hade vi hämtat under vägen men då kom problem nr två.Hur skulle jag kunna få med mig ett nästan två meter långt platt paket plus den lilla kärran? Jag hade nämligen inte bilen med. Och .... det var just den lilla kärran som blev den naturliga lösningen, det den var speciellt lämpad för så att säga. Att jag dessutom precis hann fram till lokalbussen och träffade på en hjälpsam chaufför var en extra poäng. Alltnog, jag lyckades ganska smärtfritt komma upp i lägenheten med de eftertraktade prylarna.

Platta paket, som är lågprisaffärernas kostnadslösning innebär också montering och det kunde jag naturligtvis inte låta bli att ta mig an. Hyllan kom på plats men jag väntar tills jag får hjälp med att förankra den. Vill inte gärna skruva i väggarna själv, rädd att det då går snett och som den lite petiga natur jag är, skulle det störa mig i evigheter. 

Hur som helst det kändes skönt med gårdagens resultat som jag tycker förde mig en bit framåt men det kostade! Jag somnade stilla ifrån teven och missade kvällens inslag i programserien om sökandet av arvingar. Det går leva med, finns ju både repris och play. 

Nu väntar träff med promenadgänget för dagens vandring med efterföljande lunch, I kväll dessutom den andra visningen av Filmstudions program. Apropå teaterbiljetterna jag köpte var det till Västrbottensteaterns julföreställning, Hasse och Tages Julafton, som redan är livligt bokad. Jag har dessutom köpt biljetter till ett par lunchföreställningar för att inte tala om det som ytterligare väntar; Edda Magnasson, Stacey Kent och Jojje Wadenius. Jag tycker mig ha väldigt mycket att se fram emot

MINNEN KONTRA ICKEMINNEN

Hösten är kommen

Söndagen är på väg att gå över till kväll och jag försöker mig på ett inlägg, denna gång från datorn eftersom jag upplever att paddan strular till de för mig på et sätt som jag inte är tillräckligt kunnig för att tackla. Frågan 'r om detta blir lättare då jag sittandes på sovrumsgolvet med utsträckta ben och tangentbordet vinglande på mina knän. Väl värt ett försök ändå!

Började dagen med den vanliga långpromenaden efter att jag lyssnat på Söndagsintervjun på radions P! med den i mitt tycke absolut bäste intervjuaren, Martin Wicklin. på den kvinnliga sidan är/var min idol Ann-Marie Rauer (programmet Sverige) som tyvärr försvunnit från rutan, men de här båda behärskar en mjuk intervjustil som resulterar i förnämliga mänskliga program.

Promenaden var skön i soligt något svalare väder men jag förstår mig inte på mätningsresultatet i min telefon, appen Hälsa, stegmängden varierar och även promenadens längd fastän jag går samma sträcka varje gång. Misstänker att jag tar kortare steg ju fortare jag går men troligen rör det sig om ca 7 km. Numer bryr jag mig inte om att på något sätt pressa tiden utan tar mig runt i de takt som känns bekväm och att resultatet blir en ordentlig genomsvettning - ända in i märgen! Rundan går till stor del på en väg i närheten av skog där höstfärgerna så sakteliga börjar visa sig men det har ju fortfarande inte varit någon frostnatt här så grönskan är övervägande. 

Under gåendet virvlar tankarna runt i huvudet, oftast har jag långa utläggningar i mitt inre som skulle sitta bra  på pränt men tyvärr så stannar det mesta kvar där uppe bland cellerna. idag dock bearbetade jag det jag låtit bli rubrik till dagens inlägg, minnen i första hand men också betydelsen av det man inte minns. Anledningen till det har med flytten att göra. I samband med att jag tömmer flyttkartonger kommer många gamla och så att säga arkiverade saker fram bl en gedigen brevskörd. Inte bara mina egna under hela livet erhållna brev utan även min mors  och t o m min morfars brev.  Det har bara blivit små axplock som jag läst nu men bland mina egna brev förundras jag över med vilken iver jag började söka brevvänner från jordens alla hörn så fort jag efter ett år i realskolan kunde uttrycka mig på engelska. Det blev både kortare och längre brevväxlingar.  Det tog mig en hel dag att gå igenom den kartongen delvis beroende på att en del som jag kallar ickeminnen blev klarlagda när jag läste brev som min mor skrivit hem, de svar hon fått dels av min far och även sina systrar. Jag har till stor del förträngt att min mor var sjuk under långa tider och inlagd på sjukhus, bl a för blödande magsår. Som jag förstår kan det ha varit från det jag var i 11-årsåldern och periodvis framåt något år.En del händelser som jag inte förstått sammanhanget kring är totalt borta från mitt medvetande. 

Det hela slutade med att jag avbröt att läsa fler brev för tillfället, jag blev alldeles för berörd av det jag fått mig till liva och natten efter ville inte sömnen riktigt infinna sig. 

Nu har i alla fall den sista kartongen som fanns uppe i lägenheten blivit tömd, nu väntar jag bara på att leveransen från Ikea kommer och att jag får de beställda garderoberna monterade.  Jag hittar inte så bra bland mina kläder  och snart får jag behov av annat än sommarkläder. Framför allt behöver jag få ordning på liggande kläder som det inte finns någon plsts för, hyllor saknas.I morgon är  det äntligen dags att kontakta elektrikern enligt löfte, så  det kan så småningom bli ljus i mitt hus, hittills har det visserligen gått bra med fönsterlampor men det vore bra få stänga badrumsdörren. Det är nämligen enda sättet att få ljus i hallen den vägen!

För övrigt så har programmen för både Filmstudion och teatern kommit och ett antal biljetter  har införskaffats, men första filmen på Filmstudion var totalt värdelös, hoppas veckans föreställning blir trevligare.

Det var också premiär för Jazzcaféeet i går, en konsert som benämndes som Tribute to The Great Kai  & J.J.Två trombonister, Lars Ullberg och Hannes Falk, med band som hedrade Kai Winding och Jay Jay Johnson, trevliga, välklädda och välspelande, välutbildade musiker som kanske låter höra sig mer i framtiden, kanske i synnerhet pianisten Britta Virves. 

Här åkte kavajerna av 

När Jazzklubbens ordförande tackade musikanterna passade han på att dra en liten anekdot, han har många lustigheter på lager, och den här handlade om definitionen av en trombon. Han hade nämligen en gång spelat tillsammans med en trombonist, utbildad genom Frälsningsarméns försorg som hade förklarat ungefär så här: En trombon blåser man i ena ändan och Gud vet vad som kommer ut i den andra!

Efter det kom ett extranummer!

Jag slutar också med lite extra nämligen en bild av mitt orkidéfönster som blommar så tacksamt

. 

HÖSTMÅNAD

Tänk vad tiden går, redan höst efter denna på flera sätt intensiva sommar som för min del känns oändligt lång när jag tänker bakåt. Men tack vare tidens gång börjar jag nu ändå landa i tillvaron och mentalt känna den fasta marken under fossingarna.

Oredan runt mig består men jag betar av små bitar i taget om än inte flitigt men som en av mina vänner Uppmuntrande kommenterade ’Rom byggdes inte på en dag’ och vad blev inte den staden. Säger jag som inte varit där trots att det varit ett av drömresemålen ända sen olympiaden var där. Och vad ska det inte bli av den här lägenheten till slut!

Nu har jag dessutom äntligen skaffat den mikrougn jag inte saknat särskilt mycket men inte helt kan undvara heller. Inte helt lätt att välja, utbudet är stort och tilläggsfunktioner utöver de mest basala som tining och uppvärmning, är oändligt. För att inte tala om själva designen, jag höll verkligen på att falla för en läckert retrobetonad historia.  Fast dubbelt så dyr och med alla möjligheter till varierad matlagning som jag ändå aldrig skulle komma att nyttja avgjorde, nu står den alla enklaste och minsta modellen helt anonymt i ett hörn på köksbänken och tillfredställer mitt behov att värma mat.

Jag gjorde en paus i skrivandet för promenad, en härlig vandring i skönt och soligt väder. Den blir ganska lång, ca 7 km, och känns lite trist emelllanåt. Tänkte idag att kanske jag till slut faller för frestelsen med en bok i örat men jag tycker också om att höra alla små ljud som finns, fågelsången den här årstiden är nästan obefintlig men suset av trädens finns hela tiden med varierande styrka, att kunna höra  här finns en asp i närheten det är naturens egen poesi. En dag tidigare när jag gick en bit efter det nästan övervuxna skoterspåret blev jag en aning tankfull, hur hade en avfallstunna hamnat mitt inne i skogen, dit vare sig hittar eller kommer sig en sopbil! Hur tänkte man den gången?

I och med det kom jag in på ett av mina favoritprogram på teve, Babel, som jag sällan missar liksom Kulturstudion på lördagskvällarna. I gårdagens sändning medverkade Jonas Hasse Khemiri som pratade om sin senaste bok Pappaklausulen, medverkade gjorde också norska författarinnan Vigdis Hjort som med sin familjeroman Arv och miljö lyckats både göra succé och skandal. I samtalet poängterade hon bl a hur minnen av vissa händelser upplevs helt olika av personer som varit med, ingen kan sägas vare sig ha helt rätt eller fel, den egna upplevelsen skiftar. Khemiri beundrar jag för hans förmåga att vända på alla stenar en extra gång. Som småbarnsfar hade han bl a iakttagit hur fort hans egna barn fattat olika beteenden och att han försökt att inte använda villkorade förmaningar t ex att de inte fick sitta hela tiden med plattan varpå barnen omedelbart kontrat med att ’om vi inte får det får du inte heller sitta och läsa’.

Apropå läsa har jag så smått att läsa igen, det blev en total förändring av mina vanor under sommaren, orken räckte liksom inte till och jag somnade oftast långt innan jag hann ta tag i någon bok. I flytten flöt en del olästa böcker upp bl a Runt globen med fötterna på jorden skriven av Assar Svensson grundare av skellefteföretaget Skega (Ersmark). En entreprenör ut i fingerspetsarna som haft en stor betydelse för bygden, spännande läsning om hans internationella verksamhet. En annan bok som jag också tog mig an är Carl Linnaeus Lapplands resa år 1732. Jag skulle behöva min kusin Anne-Maries latinska kunskaper för att förstå dels alla växters namn liksom även många uttryck. Det finns visserligen förklaringar men det blir en hoppig läsning då. Själva resandet beskrivs så man får en uppfattning om svårigheterna jämfört med dagens olika färdmedel. Jag har nu följt med till Veda i Ångermanland. Förutom en beskrivning av sin reseutrustning förekommer ibland lustiga kommentarer som i gränslandet mellan Uppland och Gästrikland är gästgivarna odugliga eller citat: Inmot aftonen kom jag till Sundsvall, vilken stad är en liten fläck, ligger mellan 2:ne höga backar; till den ena sidan går havet och dit flyter gent emot en flod från landet. Han hade då varit på resa 6 dygn och stannade kvar över Kristi himmelsfärds dag ’dels för högtidens skull, dels för min trötta och skakade kropp att litet ställa till rätta.’  Och då hade han hela det inre av övre Norrland framför sig med ofantliga vedermödor! Och jag har efter den här bokens slut att ta itu med det som återstår av Maria Magdalena, boken alltså!

Ett annat tidsfördriv som fått ligga helt orört är mitt handarbete. När jag åkte nr till stugan för min vilovecka tog jag med det enda i den vägen jag hittade, ett par sockor som jag skulle ändra en aning och virkade grytlappar som väntade att avslutas. Efter jag gjort det klart kunde jag inte låta bli att starta ännu ett par sockar, för övrigt har jag inte hittat i vilken kartong något handarbete eller vare sig sticknålarna eller virknålar finns så jag får syssla med det som finns till hands. För övrigt har jag fortfarande nära till sömnen när jag på kvällarna sätter mig framför teven. I går på eftermiddagen strax innan stängningsdags tog jag en promenad till handelsområdet och skaffade lite fräscha blommor att placera utanför dörren, den sommarplanteringar som stod där var både risig och utan sommarcharm, helt bortglömd helt enkelt och det var verkligen dags att byta ut./>

VARDAG

Dagarna har runnit iväg efte mitt förra inlägg men nu håller jag på att hitta tillbaka till mig själv och en någorlunda struktur på dagarna. Det har ju faktiskt redan gått drygt två veckor sen husaffären avslutades och nycklarna lämnades till de nya ägarna. Det blev ingalunda så dramatiskt som när kontraktet skrevs, jag kände bara en total befrielse och glädje över att allt gått i lås när jag gick ut från banken.

Det blev en lite planlös vandring för mig men då kom tanken att detta var ett tillfälle värt att fira på något sätt, varför inte belöna mig själv för att mitt projekt gått genomföra. Jag har under lång tid tänkt  köpa ett större lite roligare armbandsur och nu var alltså rätt tillfälle. Det blev den snyggaste som fanns på stan!!!!

Eftersom det också äntligen blev s k fritid för  mig tog jag chansen att dra iväg till stugan för några dagars avkoppling och vila. Och vila blev det fullt ut till att börja med, jag sov i stort sett ett helt dygn bara med korta avbrott för lite enkelt käk. Och en natt med åtta timmars sömn vet jag inte när det hände senast, normalt räcker sex timmar för min del. Dagen efter passade jag på att ta en långpromenad - och ännu mera sömn, men sen fanns väntande jobb. Det var drygt en månad sen gräsmattan klipptes senast och tack vare sol och torka hade den inte växt särskilt mycket men vissa delar hade aldrig klipps tidigare under sommaren så det blev en tuff omgång för gräsklipparen. Jag har ju inte haft tid över för stugskötseln och inte någon annan heller för den delen. Efter en vecka där åkte jag hem igen i akt och mening att åka tillbaka om några dagar.

Det finns liksom lite att pyssla med här hemma också, kassar och flyttkartonger som kräver att bli av med sitt innehåll, men nu när jag inte har något stoppdatum är det inte lika lätt att komma igång.  Det får bli lite åt gången samtidigt är det ju ganska roligt att försöka få till någon form av ordning. I dag
hade jag ingen klar plan till att börja med, det blev dock en långpromenad med min kära väninna som  stannade kvar på fika och prat resten av förmiddagen.  Det var så trevligt ha henne här, tillfällena att ses har denna sommar blivit få av olika anledningar.   Sen på eftermiddagen städade jag ihop utemöblerna på terassen och r3nsade den odlingsbänk som löper längs hela terassen så nu ser det välvårdat ut. Krondillen som tidigare nästan helt fyllt den är förpassad till en sopsäck som åker på en kompost.

Upplivad av det stöket fick vardagsrummet också sina gardiner upphängda och nu väntar jag på att korvgrytan på spisen blir klar. Jag har ju också börjat räta upp min matordning som under  sommaren blev väldigt enahanda, nyponsoppa och två kokta ägg till lunch och ofta nåt grillat kycklinglår till middag och det var inte så spännande men jag var hela tiden så arbetstrött så jag ägnade ingen tid åt matplanering. Det positiva resultatet var att vågen visade fyra kilos viktförlust! Nu gäller matsedel och veckohandling med åtföljande matlagning och så småningom kommer jag förhoppningsvis att få delvis nya rutiner att luta mig mot.

Första promenaden med gågänget har redan varit, stickcafeet börjar om kommande vecka och  en vecka senare drar gympan igång. Höstens program för Filmstudion har redan landat i brevlådan och det torde väl teaterprogrammet också göra liksom  jazzcafeets säsongsprogram och då kan jag se fram emot en på olika områden stimulerande höst.

Slutligen kan jag bara konstatera att jag känner mig så glad och tacksam över att den här flytten blev av, att jag kunde bestämma mig i tid så att säga, och att allt har gått bra. Jag känner redan nu att här är mitt hem, här trivs jag och allt passar mig fint. Framtiden känns spännande även om det återstår mycket innan allt kommit på plats, eller placerats om några vändor innan den ’rätta’ platsen är funnen.

Nu till middagsbordet, korvgrytan har redan väntat ett tag.

FLAGGAN NEDTAGEN

Nedtaget och flyttat

Här är jag återigen efter ett mycket långt uppehåll. Tid har tyvärr inte funnits för filosoferande i bloggen, mitt fokus har varit totalt inriktat på att slutföra flyttning och inte minst tömningen av huset. Men ....... tursamt nog har allt ett slut, så även detta!

Skylten indragen och flaggan nedtagen på 23:an och vajar i fortsättningen på terrassen till min lägenhet. Skylten eller egentligen min egentillverkade keramik ska också få plats där. Och äntligen har flyttprocessen landat och jag är nu installerad i min nya bostad omgiven av ännu ett kaos som kanske tar stor del av hösten att ordna upp.

I torsdags kunde jag plocka med mig de allra sista prylarna och flyttstädningen blev kollad av de nya husägarna till full belåtenhet. För övrigt var jag själv också mycket belåten med städfirmans arbete och rekommenderar dem gärna.

Luften  eller var det orken som tog slut så totalt när jag landade i lägenheten på kvällen. Slocknade totalt i soffan och kunde med svårighet ta mig till sängen där sömnen fortsatte hela natten. Vaknade ganska mosig och behövde hela förmiddagen för att komma på rätt köl. Tog helledigt resten av dagen, rantade lite på affärer och kollade bl a på en ny tevebänk. Köpte lite färdiggrillat och potatissallad till middag, sen ännu en kväll i John Blunds sällskap. Fanns ingen möjlighet att hålla korpgluggarna öppna.

I går åkte jag som planerat ner till stugan med en del grejer, längtar så förtvivlat att äntligen få vara vid havet på ’semester’ ett tag nu. Om några dagar så ska jag bara lata mig där. Det blev bara en kort visit, träffade och pratade med grannen ett tag och åkte sen tillbaka. Men kors vad soffan drog när jag kom hem, kunde inte alls stå emot och vad hände då om inte ett besök av den efterhängnse John  Blund som stannade minst ett par-tre timmar. Det i sin tur gjorde att för första gången på minst en månad kunde jag hålla mig vaken hela kvällen, så det kanske finns hopp om en förnyad vakentillvaro.

Från mitt kök där jag sitter och skriver just nu

För övrigt försöker jag ordna upp det mest basala, har idag plockat ut allt som bara stuvats in skafferiet huller om buller och utan möjlighet att ens hitta saltet eller nåt annat livsnödvändigt. Nu är allt placerat i en ordning som jag först och främst måste lära mig och för det andra rimligtvis försöka hålla.

På så sätt tänker jag mig att allt eftersom vidga cirklarna och få till en fungerande tillvaro, det kommer att ta tid och så får det bli. Förutsättningarna är ju annorlunda nu men inte desto mindre trevliga. Jag känner mig redan nu hemma här och trivseln är bl a min egen uppgift att fixa vilket jag tror kommer att gå bra.

För övrigt slog det mig en dag medan hustömningen pågick att jag ville absolut inte flytta tillbaka. Jag har trivts så bra i huset och kände fullständig harmoni där tillsammans med min sambo. Efter hans bortgång blev tillvaron aldrig mer densamma, och jag känner stor tillfredsställelse över att ha kommit fram till detta beslut i tid. I tid för att om möjligt skapa mig en ny innehållsrik tillvaro.

Känns som ett något trevande försök att skriva ner några av mina tankar, förhoppningsvis kommer jag igång  lite bättre framöver när jag kommit till ro. Tror också att med lite distans till de senaste månadernas stök och bök kommer reflexionerna över den här stora omställningen, vad som händer inombords tillika med allt yttre runt omkring.

 Även Lila tycks ha funnit sig tillrätta här, hon har bl a nu äntligen accepterat sin hängmatta, den elementhängda säng hon aldrig brydde sig om när hon fick den, så den har varit förvisad till vinden under många år.

FETA KOMPLI

Alternativa stavningar Fete accompli och Fait accompli mynnar ut i fullbordat faktum vilket var gårdagens allt överskuggande händelse. Husaffären skrevs fast med avtal om tillträde den 13 augusti 2018, 

Det som jag trodde skulle bekräfta min känsla av befrielse och tillfredsställelse över att allt gått i lås visade sig vara en skör dröm. Vid det affärsavslutande handslaget bröt min gråt helt oväntat ut. Det var jag verkligen inte förberedd på, överraskad försökte jag ursäkta mig, kändes smått pinsamt att det i övrigt helt korrekta mötet stördes. Men ursäkten kan kanske vara att den stora anspänning som jag känt under den här förberedelsetiden plötsligt krävde sitt pris och att jag  hellre tacksamt ska ta emot och bejaka mina känslor.

Jag var dock berörd av allt resten av dagen, kände mig nerstämd, till och med rent ut deppig och inte alls vid gott mod. Hade absolut behövt en varm famn att gråta ut i och där ligger också min stora saknad, att i alla livets skeden vara helt ensam är inte lätt för människan att uthärda. Frusen ända in i själen, tom i huvudet och oförmögen att tänka positivt gick jag till sängs, sov en god natt och håller nu på att rulla igång en alldeles vanlig dag. Inte helt modlös men än så länge lite låg. 

Vilken litania det här blev, borde väl hellre ha varit en glädjefylld tacksamhetsberättelse men helt övertygad om glädjens återkomst går jag hellre uppför stegen mot ett mer harmoniskt tillstånd. Det kommer helt visst!

Hur som helst så var jag också väldigt nyfiken på hur långt renoveringsarbetet i lägenheten kommit. Det skulle ju varit klart redan i fredags men då återstod en hel del. Nu var alla tapeter uppsatta, jag godkände mitt eget val! Målaren var i full gång med avslutande måleriarbeten, arbetade på övertid och skulle behöva någon timme till idag.Den beställda städningen framflyttad motsvarande tid. Sen återstår att sätta in de nya dörrarna och skåpluckorna så efter midsommar kan jag nog börja 'belamra' lägenheten med mina prylar. Ska idag också boka dag för den kommande flytten.

Gårdagens ljuspunkt var den kommentar jag fick av målaren när jag berättade hur fantastiskt väl allt fungerat under den här tiden, så glad och tacksam jag är över att allt gått i lås helt utan problem och mankemang. "Du har säkert förtjänat det" Tänk, det var andra gången jag fick den kommentaren och båda gångerna av män, okända män! Man kan väl säga att det finns hopp för mänskligheten.

Ett annat hopp, för mig, är att skriva ut det som ligger på hög inombords, mitt sätt att prata av mig i min ensamhet, det neutraliserar och känns som att slänga skräp på sophögen, man blir av med det och saknar det inte.

Avslutningsvis, jag brukar ju nu och då försöka hitta 'kloka ord' som understryker innehållet i det jag skrivit. I dag fann jag, som så ofta, en fråga med svar i Bodil Jönssons bok Vad är tid. 

Frågan är: Hur kan man hålla ihop sitt jag över tid?
Det korta svaret: Ja det kan man verkligen undra. 
I det långa svaret citerar hon Tomas Tranströmer (i Minnena ser mig)

Inom mig bär jag mina tidigare
ansikten, som ett träd har sina 
årsringar. Det är summan av dem
som är "jag". Spegeln ser bara
mitt senaste ansikte, jag känner av 
alla mina tidigare

BEFRIANDE REGN

En årsgammal bild men alltjämt min längtans mål 

Vaknade till ljudet av regn som föll mot altantaket och konstigt nog blev jag glad åt det jag hörde. Tror bestämt att kroppen signalerade en fridag i sikte och det känns som om jag behöver den.

Det har ju dröjt väldigt länge sedan mitt senaste inlägg här och anledningen är att tiden verkligen inte har räckt till och inte orken heller för den delen. Efter fotograferingen av huset som jag då skrev om har hela husförsäljningsprocessen gått på rulle så att säga. Den följdes av annonsering både Hemnet och i lokaltidningen den 2 juni med två planerade visningar som dock till slut blev fyra. Trots att jag inte fysiskt var närvarande där så tror jag att mitt psykiska deltagande var åtskilligt mer än 100% så totalt utmattad som jag kände mig efteråt. Efter första visningen hade anspänningen varit så hög att det tog flera dagar innan jag kände mig någorlunda balanserad igen. 

Det största besväret var egentligen att hålla hemmet i välstädat och presentabelt skick vilket gjorde att packning mm var mindre lämpligt att syssla med just då men jag hade ändå sysselsättning hela tiden. Parallellt pågick-pågår renovering av lägenheten och samtidigt  försöker jag tänka mig in i vad som är mest nödvändigt och ändamålsenligt i mitt nya hem. Koll på affärer och inköp eller beställningar har tagit en stor del av tiden. I planeringen ingick också inköp från Ikea, en lista har legat till grund för det och den har redigerats hela tiden.

I fredags var det till sist dags för en tur till Umeå för Ikeabesök. Det var skönt att med listan i hand gå runt mellan avdelningarna där, bestämma och beställa. All heder åt personalen som verkligen var tillmötesgående, hjälpsamma  och trevliga. Inte nog med det, de som jag träffat tidigt på dagen återkopplade senare på eftermiddagen när man möttes genom att både heja och fråga hur det gick! Det om något är en vinnande affärspolicy! Nu återstår bara leveransen, skruvandet och den slutliga granskningen av resultatet som jag hoppas bli nöjd med. Spännande är det hela tiden nu.

Stugan har fått vila i godan ro på en andra plats i mitt sinne. Min längtan efter försommarens 'vita nätter'  har nog aldrig varit större än i år när det dessutom varit önskeväder. I lördags morse blev det äntligen dags för en tur dit ner, gräsmattan har fått stå i träda hela våren och med bitvis alldeles för långt gräs såg den "gräslig" ut men gräsklipparen gjorde ett bra jobb. Delar av tomten har dessutom lidit av svår torka, bruna fläckar vittnade om det. Sen jag kört slut på två tankningar gav jag upp och lämnade en stor del kvar att klippas vid senare tillfälle. 

I går blev stugan dessutom ordentligt uppstädad, jag fick en god väninnas välvilliga hjälp och efter dagens möda kunde vi lämna det sommardoftande huset med gott samvete. Nu väntar jag bara till midsommar och första övernattningen där. Dessvärre ser inte väderprognosen lovande ut men jag hoppas att den för en gångs skull inte slår in vilket annars alltid bruka vara fallet när det förutspås regn. 

I dag har jag inte planerat så noga vad som ska göras men det verkar vara en god idé att ta hand om tvättstugan. Jag hann tvätta en maskin i går kväll, och maskinen hade redan startat när jag steg upp och ännu en omgång går nu. Dessutom har jag inte riktigt hunnit med att ta hand om någon tidigare tvätt. Med regnet smattrande mot altantaket bör det vara en given sysselsättning. 

Det är inte bara regnet som befriar, än mer befriad känner jag mig att husaffären gick så pass snabbt. När jag var i Umeå så passade jag också på att skaffa lite nya kläder och när jag var i provhytten kom det efterlängtade samtalet från mäklaren och jag kunde att med glädje ha ropat ut att 'jag har sålt huset' Jiipiii!! Däremot bubblade jag över och berättade för biträdet som servade mig. Jag blev inte så lite uppeldad och vimsig.

Dagen blev alltså upplevelserik och fortsatte så. Efter jag kommit hem fick jag ett telefonsamtal som också var smått euforiskt. Det var en kvinna som jag i släktforskningssammanhang tidigare varit i kontakt med, då med avsikt att kontakta hennes far. Den samtalet blev aldrig av, han gick bort innan vi hann pratas vid och den tråden kändes tråkigt nog avslutad. Nu hade hon DNA-testat sig, funnit att vi är mycket nära släkt och vill absolut att vi får träffas för att närmare analysera släktskapet. Som läget är nu måste jag hur intressant det än är skjuta på det mötet till senare under hösten. Efter en snabbtitt jag gjort verkar det som gemensamma anor finns i Ragunda på flera linjer via min farmor. 

Kontentan av allt som händer är ändå en känsla av närvaro och aktiv delaktighet i ett hela tiden pågående liv, att den egna världen blivit större, att det helt enkelt är roligt att leva och att en spännande framtid väntar.

TEMPERATUREN STIGER

En förebild när det gäller att koppla av och njuta

Ja inte bara utomhus utan även för mig personligen. Händelseförloppet nu har kommit in i ett självgående skede  och det gäller att hålla ångan uppe för att hänga med. Har börjat dagen med en liten förberedelse för det transportstöd jag får under dagen. Den här flyttsnurren innebär bl a att en del av bohaget som jag tror att jag behöver ha kvar flyttas vidare till nya ställen, i det här fallet till stugan där jag förhoppningsvis kan få mitt förråd lite mer praktiskt inrett.

I går fotograferades mitt hem inför den kommande försäljningen och förberedelserna innan pågick till sista minuten.  Jag plockade bort och städade undan så mycket så jag tyckte till slut att jag inte alls kände igen mig i miljön, dessutom har jag nu svårt hitta igen det nödvändigaste, t o m fjärrkontrollerna verkade ha gömt sig ordentligt.Det jag inte hann med var att fixa håret och även om jag inte skulle finnas på något foto så var det helt nödvändigt! att även göra det.!!

När fotandet var över var jag fullständigt utmattad, en lätt lunch och vila med korsord var välbehövligt men tog mig till sist samman på en affärsrunda. Eller egentligen till en möbelaffär. Har kommit fram till att förutom att jag definitivt inte kan flytta med mig alla mina möbler så ska jag ta med bara något fåtal prylar och komplettera med med nya och mer ändamålsenliga möbler. Nummer ett är en ny säng och jag hittade en som motsvarade mina drömmar  och som förmodligen också ska ge mig en bra drömsömn. För det andra uppmuntrade jag mig själv med en annan dröm, en läckert röd Stressless fåtölj  som ersättning för den älskade röda soffa som jag tyvärr måste ta avsked från. En ny soffa står alltså på tur men rummet ska mätas upp lite mer exakt innan jag bestämmer mig. Det blev en trevlig stund på möbelaffären och pricken över i:et var att den trevlige försäljaren visade sig vara en riktig surjämte från Frösön!

Som om inte det var nog kände jag när jag kom hem att jag behövde prata av mig en stund och passade på att hälsa på min fina väninna. Efter fika och prat hade jag kommit in i 'normal mode' igen och åkte hem. Något mer produktivt arbete blev det inte den dagen, bara slappa i soffan framför teven. Tar igen det under dagen idag.

Det blir lite handarbete nu på kvällarna, jag håller i sticknålarna och knappt något mer. Men jag har avslutat mitt lilla projekt att sticka sockar till det inte fanns något restgarn alls kvar. Jag tycker nog att jag lyckades helt och hållet. Bild kommer senare när dator och kamera är mer samarbetsvilliga.

Samma sak med kvällsläsningen, jag håller i princip bara en bok i handen, läser knappt någon  enda rad. Avslutade till sist Nabots sten av Sara Lidman. Det var en märklig bok, svår att tyda och behöver helt klart en omläsning. Efter den behövde jag en ny bok men nu har de flesta hamnat i flyttkartonger men fick syn på Laurence Gardners Maria Magdalena och tänkte att det kanske är dags ta sig an den.Jag tycks ju ha kommit in i att läsa svåra, annorlunda böcker och det verkar stämma in på den här boken. Jag inser också att efter ha läst den är det dags att ännu en gång ta sig an Umberto Ecos Rosens namn eftersom Gardner ofta refererar till den.

I lördags åkte jag ner till stugan för årets första besök och där var lika soligt och rofyllt som alltid, stannade dock bara ett par-tre timmar innan jag åkte hem igen. Lastade ur bilen prylarna jag tagit med och var på vägföreningens möte. Jättetrevligt att se alla som var där och känna lite av sommargemenskapen. När nästa besök kan bli har jag inte en aning om men till midsommar ska jag nog ändå försöka övernatta där. Ja vill sitta i  solen vid stugväggen en tidig morgon med min frukost, titta ut över havet, känna havsluften och lyssna på fåglarna. Det är den absolut största lyckan, i full harmoni med alla sinnen öppna för omgivningens intryck.

Dagen idag har börjat solig, svagt fågelkvitter hörs, det är sommar och rönnens blommar väntar på att slå ut.  Konvaljens blad sticker modigt upp sina blad och ser ut lova blomning. Maskrosorna lyser redan med full kraft, inte alltid lika välkomna dock, men vackra ändå.

Nu till mitt dagliga värv, ingen mer tid får förspillas åt enbart nöje fast jag inser nyttan med att varva
 aktiviteterna för att på så vis hämta energikickar. .

LIVSFÖRÄNDRINGENS TID

Om någon undrat över min frånvaro från bloggandet så har det verkligen sin förklaring. tiden räcker inte till, andra aktiviteter har helt tagit över min tillvaro som är stadd i totalförändring.

JAG SKA SÄLJA MITT HUS! 

Den årslånga processen att söka lägenhet, d v s en som 'duger' och tillgodoser mina önskemål är över. Jag har hittat den,  en där t o m adressen känns hel OK eller vad sägs om Lyckogränd? och numret sammanfaller till råga på allt med mitt födelsedatum 12/9!! I och med att kontraktet skrev startade också en händelsekedja som jag knappt hänger med i. Startsignal till mäklaren, genomgång av allt som gömmer sig i huset alla vrår, packning och inte minst skaffa folk som hjälper till med det som är absolut nödvändigt att göra.  Själv koncenterarar jag mig på inomhusarbetet. Jag störs av mitt ekorrbeteende, att samla på allsköns  någon gång så kallade nödvändigheter och som nu förpassas till soporna. Deprimerande och tröttsamt, så till den grad att i söndags kände jag att bäst före datum för kärringen nära nog passerats, deppade till och tänkte att jag klarar inte av detta, det här fixar inte jag. Så i måndags tog jag kontakt med mäklaren för en liten ändring av den agenda vi kommit överens om. En extra vecka känns som den löser allt, naturligtvis återstår det att se.

En följd av detta kaos som mitt hem befinner sig i och med mig på bristningsgräns så har jag för första gången i mitt liv haft städhjälp. En firma som kom och städade hela huset som förberedelse för fotografering. Det går inte beskriva den njutning jag kände sen dom varit här, det doftade rent, golven glänste och mitt beslut föddes att detta kan kanske bli något om jag nyttjar även i framtiden. Det fanns heller ingen anledning att fortsättningsvis oroa sig, vilket jag gjorde innan genom en natt med dålig sömn, det kändes gruvsamt att någon främmande människa skulle nagelfara mitt hem. Mitt val av firma som jag gjorde efter en god väns rekommendation visade sig vara bra, jag fick ett gott förtroende för dem.

Fortfarande vet jag inte fullt ut hur allt ska fixa sig, men som alltid så brukar saker och ting lösa sig till slut. Hela mitt jag är uppfyllt av att få komma till ett nytt boende, känner en total förväntan - och glädje! Lägenheten som är en 3-rummare kommer att i det närmaste totalrenoveras, endast golvet i vardagsrummet lämnas orört. Valet av tapeter tog sin tid och jag hoppas att de känns bra även på väggarna, Nya mattor på övriga golv och möjlighet att välja nya köksluckor fanns dessutom. Nu har jag mina funderingar över möbleringen, om och vilka nyinköp det kan bli utöver den nya säng jag bestämt mig för. Ett extra plus för lägenheten, som jag upplever det, är den stora terrass som löper utanför hela lägenhetens bredd, skönt utrymme under sommarens soliga dagar.

Sålunda fylls mina dagar helt  och hållet med alla dessa tankar som ibland blir ganska tröttande. Den här morgonen fick jag inte upp ångan genast och tillät mig den här stunden för skrivande. och som förklaring vill varför det är och kommer att bli långt mellan mina inlägg.Hade haft tankar att skriva redan i går kväll men den gode vännen John Blund kom på besök väldigt tidigt och knep minst ett par timmar från mig, det blev en stunds tittande på mellon, allt annat dessförinnan försvann in i dimman. Följden blev en riktigt tidig morgon i ett tillstånd där sömnen inte ville släppa sitt grepp men nu är jag laddad för nya tag. 

VAR SAK HAR SIN TID

Förebud om kommande värme och efterlängtad vår?

Dessutom kan jag emellanåt undra var tiden tar vägen! Får rådfråga Bodil Jönssons tidslexikon Vad är tid. 

Ett påstående som ofta hörs är att det tycks finnas en speciell pensionärstid som är riktigt nedslående nämligen att tiden räcker till endast en aktivitet - sak - arbete - förnöjelse per dag. Den vecka som passerat verkar ändå vara det sanna beviset. Att jag nu börjar veckan med skrivande är på sitt sätt ett resultat av den tidsbrist som uppstod föregående vecka.

En vecka som fylldes av ett jätteutbud av aktiviteter under Berättarfestivalen som pågick och som 10-årsjubilerade med många tillfällen  till underhållning. För min del blev det två heldagar på muséet/teatern.

Min uppväxtkommun var vald till årets berättarkommun och hade sin dag i onsdags. Promenerade i solskenet till Nordanå där akttiviterna pågick. Lyssnade bland annat till Fia Kaddik som med stor inlevelse berättade under rubriken Levande samisk kultur. 

Hon avslutade med en joik till sin dotter (eller kanske det var ett barnbarn) och jag blev så glad att lyssna till ett framförande som kändes riktigt och ursprungligt. Det var mycket starkt och  den form av joik som jag minns från min mormor som ofta joikade när hon i slutet av sin levnad var på väg in i en annan värld där hon levde sitt oåtkomliga liv. 

Sorsele poesisällskap hade tid på scenen under eftermiddagen och gjorde ett utomordentligt snyggt framträdande, proffsigt och med avspända aktörer. Det hela kompletterades av musik där den fiolspelande kvinnan imponerade stort.

I bakgrunden projicerades konst av Lligo Matson vilket gjorde föreställningen komplett. De medverkande vittnade om den stora glädje som genomsyrat förberedelseperioden vilket också fanns med i uppträdandet. All heder åt de medverkande och tack för beviset att i en liten 'utrotningshotad' kommun finns stor inspiration och företagsamhet. 

Jag träffade helt klart bekanta, bland annat en barndomsvän och vi fick tillfälle att både äta lunch och ta en fika tillsammans. Som alltid tycks de många årens uppehåll vara som bortblåsta när man träffas och vi hade fina samtal med varandra. Men jag glömde påminna om den midsommar när vi åkte iväg till logdans i Nedre Sandsele och det som hände på hemvägen. Jag väljer att berätta nu istället. I den ljusa sommarnatten när vi startat hemresan, hon körde sin VW, blev vi pinknödiga och stannade vid ett vägskäl där ingen annan syntes till, satte oss bakom bilen, gjorde våra behov och åkte vidare. Första dagen efter midsommar fick jag på jobbet höra hur poliserna berättade sin historia! De hade varit ut på trafikkontroll midsommarnatten och när det äntligen kom en bil, en VW, gjorde de sig beredda att stanna den. Men ..... bilen stannade självmant och ut kom två flickor osv..... De hade inte hjärta att slå till utan lät dem åka vidare. Erkände jag delaktigheten? Nej naturligtvis inte!

På lördagen var det dags för en ny vandring ner till stan. Då stod för min del en föreställning på Nordanåtatern  på programmet. Det var en musikalisk berättelse om en familjs öden och äventyr genom generationerna, nybyggare i en kärv tillvaro med umbäranden, kärlek och stora tragedier. Miljön var näraliggande och de medverkande gjorde ett känslosamt och fint framträdande som arrangerades av Jazzklubben Boston. Jag hade avsiktligt gått iväg för att hinna äta lunch på caféet, fick som extra plus ett trevligt samtal med bordsgrannarna. Efter att ha lyssnat på berättelsen och följt med tre musiker på En musikalisk roadtrip genom Nordamerika var min dag på muséet nästan över, tog dock en fika och förgyllde dagen med en Budapestbakelse. Lycka!

På lördagarna är det en hel timme mellan lokalbussarna och när det var hela tre kvart kvar til nästa buss började jag vandringen hem, tänkte att jag kommer nog hem ungefär samtidigt som bussen och vädret var skönt vackert. Min planering stämde nästan, bussen hann före med någon minut.

I slutet av vandringen såg jag en pappa som kom bärande sin tydligen alldeles nyfödda baby i famnen och tanken som kom farande var ett tidsperspektiv. Det slog mig att när detta lilla barn uppnått samma ålder som min idag är det redan på gränsen till år 2100 och hur kan det då vara i världen. Lägger jag dessutom till att min mormor föddes 1869 och dog ett halvår innan sin 90-årsdag blir perspektivet svindlande. Så lite vi egentligen vet om människorna och deras liv genom generationerna, det gäller inte bara nära släkt utan helt allmänt. Där är det en stor nödvändighet att berättartraditionen hålls vid liv. En dopgåva som kanske vore värdefull för alla är ett tidsdokument till den nyfödde.   

En gisten portfölj fylld med minnen

Det är väl få som kan berätta vad som hände, vad och vem som fanns, vad som pågick  i hur många avseenden som helst under sitt födelseår. För mig låter det mäktigt att få en berättelse i ord och handling tillgänglig.

Till sist - hur många har fått ett handslag som tack för att man betalar sitt fika?Jag har! Det krånglade med Swishen när jag skulle betala onsdagen eftermiddagsfika, servern var tydligen överbelastad för tillfället men jag fick beskedet att ta mitt fika och försöka om en stund. Stunden gick förbi och själv gick jag också. På väg till bussen slog tanken till, jag hade smitit från betalningen. Förargligt pinsamt. Nåväl när jag stod vid kassan på lördag kom ägaren, som jag handlar med i onsdags, förbi och jag bekände min slarvighet och att jag nu skulle göra rätt för mig. Det var då handslaget kom med påståendet att han INTE hade drömt elaka drömmar om mig, i motsats till mig där det skavt i samvetet.

Ska försöka knyta ihop den här storyn och ta upp tråden jag kastade ut i början. Med de här dagarna plus en heldag på folkhögskolan och tisdagsvandring med åtföljande veckohandling så fanns varken tid eller kraft kvar för någon städning här hemma. Det blev i stället söndagsnöjet med åtföljande soffhäng på kvällen i sällskap med sticknålarna där en ny socka kom till världen. Provade sticka från tån och uppåt.  

Socka nr 2 på gång

En aktivitet per dag uppfylld, eller hur? 

Knytblus på er alla!

VÅREN DRÖJER

Påskhararna på besök 

Ja så borde det väl egentligen inte vara nu, men det räcker med att titta ut genom fönstren för att konstatera att snötäcket är både heltäckande  - och djupt. Den här dagen börjar mulen och enligt prognos ska det dessutom komma mer snö på eftermiddagen och snöfallet tycks ska fortsätta för att på fredag bli ymnigt men nästa vecka, då kommer solen - och värmen. Läser man in det dåliga vädret i prognosen så får väl det vackra i än högre grad komma med. 

Den här väderbetraktelsen påminner mig om ett av Mark Lewengoods alltid lika humoristiskt allvarliga och träffande kåserier som handlade om svenskarnas besatthet av väder som dessutom ganska snart avslöjar nationaliteten när svensken befinner sig utomlands. Hans tanke var att om solen lyser kan man kanske förutsätta att den lyser på alla eller om snön faller kanske samma förhållande gäller medmänniskan ävensom att mängden är ungefär densamma. Inte kan väl den fallande snön bli en personlig kunskap och möjlighet att säga sig veta mer?

Själv kan jag bara hålla med, samtalsutbyten om väder och vind kan ibland bli rena fäktningsmatchen om vem som kan komma med den mest målande beskrivningen av vädersituationen. Kan bara tycka att vi alla kanske förhåller sig på ett eget och ganska privat sätt, antingen får vädret stå skott för missnöje och en evig klagan eller så väljer man att vara i nuet. Själv kan jag ha en speciell och lite udda känsla för riktig låg kyla, blir lite triggad och uppåt, bara man byltar på sig tillräckligt med varma kläder. Det kändes på ett sätt befriande när jag en gång hörde en person som i radion berättande om en liknande reaktion, kände mig tacksamt bekräftad i mitt annars så ifrågasatta uttalande.

Igår var den regelbundna gängprommenaden och som månadens första tisdag dags för lunch på annat matställe än kyrkans café, det blev Rinkside, hockeyborgens restaurang. När jag hämtade tidningen på morgonen såg jag att gatan utanför var en enda lång isbana som glänste i fullmånens sken.

Isgata

Promenaden gick oväntat smärtfritt om än svettigt, själv var jag försedd med mina Ice-bugs, flitigt använda så fort jag går utanför bron. Stavarna följde inte med, de kändes  bara bli i vägen när  jag efter lunchen skulle fortsätta ner till centrum för inköp av teaterbiljetter  till sommarens utomhusföreställning. Jag fick tag i de önskade biljetterna samtidigt som det var glädjande se hur mycket som redan sålts. Föreställningen, ja det är Rickard Lejonhjärta. som spelas i den naturskäna miljön vid Medlefors Folkhögskola.

På väg hem i bussen läste jag om Lill-Babs bortgång, det kändes overkligt på något sätt, hon är och har varit en så stor del av vårt artistliv och alltid funnits där, skulle liksom vara bestående. Jag råkade surfa in på sista avsnittet av Bonusfamiljen kvällen innan, har inte följt serien, och såg hela avsnittet. Överraskad av hennes övertygande insats, verkade lika naturligt som för övrigt hennes uppträdanden alltid verkade vara.

Det var också dags för Filmstudions filmkväll  och jag hoppade över veckohandlingen, vilade lite, åt middag och gav mig iväg ner till centrum igen, denna gång bussåkandes. Filmen som visades var Den syriska förlovningsringen, bra och trevlig film som visade på motsättningar mellan människor med ett konserverat hat till den andra sidans människor, allt och alla över en kam. 

Det kom mig att tänka på min nyss och äntligen utlästa bok Snö, som bl a har samma tema. Den boken är en av det mest intressanta och 'svårlästa' böcker jag kommit kontakt med. Läsningen har tagit oerhört lång tid och ibland avbruten av andra mer lättillgängliga böcker, hela tiden har jag i stort sett regelbundet repeterat senast lästa sidan för att fånga kärnan, meningen som dolde sig i texten.

Äntligen avslutad

Den kommer helt klart att ligga öppen för en omläsning. Ordet snö är i boken magiskt, förekom i stort sett på varje sida i oändligt många beskrivningar, dessutom titeln på huvudpersonens, poetens, sista diktsamling. Miljön är en liten stad i Turkiet och beskrivningen av det turkiska tankesättet oerhört ingående, med känslan av total oförståelse för omvärlden.

Nu har jag för första gången tagit tag i Sara Lidman, Nabots sten, och hon är inte heller särskilt lättillgänglig, mest beroende på språkrytmen och meningsbyggandet. Jag hör hela tiden för mitt inre hennes högläsning och tror nästan att boken skulle vara lämplig för just det för att bättre kunna förstå. Spännande är det dialektlexikon som finns i bokens slut, många ord behöver verkligen sin förklaring/översättning.

Påskhelgen rann förbi, vädret var verkligen ett riktigt önskeväder, sol från klar himmel och någon plusgrad mitt på dagen. Jag har nog aldrig längtat så intensivt ut till stugan som detta år. Det är i år trettio år sen jag för första gången var där, en påskhelg då det var mycket snö, som nu, vackert väder och luften tidiga morgnar fylld av orrspel. Istäcket var kraftigt och lämpligt för långa promenader. Vi hade satt på värmen en vecka tidigare i gamla stugan så det var varmt och skönt att komma dit. Det fanns ingen upplogad väg ända fram, och vi t o m drog dit teven på en snökälke. Min gamla katt Emma var också med och eftersom det när stugan stängts hösten innan satts ut råttfällor ville jag ta bort dem. De var orörda och jag tänkte att katten kunde råka illa ut om hon ville inspektera. Börje hade större bekymmer för att någon råtta kunde komma på besök. Jag litade mer på kattens jaktinstinkt och kontrade med att om något jaktbyte dök upp skulle hon säkert slå till. Jag vann! På morgonen efter låg ett villebråd nedanför Börjes säng som om hon ville tala om att 'jag gjorde jobbet'!

På Påskaftonen kom Börjes far på besök och han gladdes åt att se vår sysselsättning just då, vi båda sittande vid köksbordet jag med ett handarbete och Börje täljde i trä, en fågel. En örn som sedermera blev dekoration på väggklockorna han tillverkade. Efter att ha framställt en gjutform gjöt han fåglar i ett material han fått tips om av museet. Pappan hade med sig godis och en veckotidning till mig, en tidning som jag av nostalgiska skäl aldrig gjort mig av med.

Symbol för nostalgi, allt hänger ihop som hjärtan på en tråd

Detta med nostalgi är till viss del förödande, men det som väcker minnen och tankar kan också vara synnerligen värdefullt. Jag är ju nu den mesta tiden  sysselsatt med att gå igenom allt som sparats i åratal och som delvis är totalt bortglömt eller som nu senast obekant. Det har funnits en portfölj med innehåll från mitt föräldrahem som jag bävat för att öppna, varför kan jag inte sätta fingret på, men den har stått uppe på vinden helt orörd. På annandagen tog jag mod till mig, hämtade den för genomgång, som allt annat rensande är nödvändigt. Innehållet var synnerligen intressant då det bl a fanns tillhörigheter i form av brev från min morfars tid och några få från min farmor med en del tillägg av mina fastrar. Morfars brev var från hans två yngsta barn, min moster och morbror, som enligt min morfars mening inte var någon tillgång som hjälp i jordbruket på gården och fick åka iväg på utbildning. Min moster blev barnmorska och min morbror slöjdlärare, mostern i Göteborg och morbrodern i en förberedande finsnickarutbildning i Västervik. Han hade innan det gått en handelsutbildning vid Karlskoga Praktiska läroverk, men som han sa 'Nån kamrer ville jag inte bli'.

Så intressant läsa, dels glädjen i utbildningssituationen dels de ständigt närvarande penningbehoven. Antingen var det pengar till terminskostnader eller nödvändiga kläder. Bl a mosterns vita förkläden som slets hårt i tvätten och eleverna rekommenderades att skaffa sig många.  Morbroderns dröm om en ny kostym, 'det fanns så många fina i affärerna' en vädjan som han upprepade i ett par brev. De var ju unga då, mostern fyllde 29 och morbrodern var ca 25, tiden mitten av 1930-talet. Arbetet på respektive skolor var hårt och ansträngande men glädjen lyser igenom när mostern berättar om när hon för första gången  på eget ansvar  fick förlösa en kvinna, eller morbrodern berättar om inköp av träsnidarverktyg och jobbet med examensarbetet, en silverkista med många utskärningar. Men det fanns ändå tid för nöjen, bio- och cafébesök eller morbroderns beskrivning av den kommande julfesten på skolan, där han bl a skulle sjunga. Han berättar också att han lär sin rumskamrat att dansa.  Ungdomsglädjen är rolig att förnimma, jag är så glad över att  ha fått behålla en nära kontakt med båda under hela deras livstid. Uppskattar också att min mor behöll allt detta, mycket har ändå förlorat främst av min morfars omfattande korrespondens.

Den gamla portföljen blev till sist en riktig glädjekälla som höll mig sysselsatt långt ut på kvällen, men ska jag ägna så mycket tid åt alla tillhörigheter tar den här utrensningen alldeles för mycket av min tid. Jag springer på upprepade lägenhetsvisningar, som ständig trea i kön får jag finna mig i att åtråvärda lägenheter glider mig ur handen men jag önskar verkligen att jag hittar min pärla snart. Dels vill jag ha ett reellt mål att arbeta mot, just nu känns det som att famla i stort vakum, dels vill jag helst av allt få hela detta jobb, rensning, försäljning, flytt och allt som hör ihop med hela processen avklarat under sommaren innan hösten är här.

Nu har jag trots allt ändå förbrukat en stor del av dagen till skrivande, på något sätt en normaliserande handling, jag stannar upp, ordnar tankarna och känner mig på något sätt befriad. Apropå gårdagens gående så blev resultatet till slut icke föraktliga ca 13000 steg och snudd på en mil!  Det var inte illa med tanke på underlaget, ishalka, ojämnt och fruset här uppe där jag bor, inne i centrum med snö-och isfria uppvärma gator inga problem, i utkanten slask och tövatten som dock kan vara lurigt. 

I mitt sökande efter visdomsord fastnar jag idag för lite kattpoesi om kattens arbetet: Det sägs att ett dygn har tjugofyra timmar men jag är bara vaken tre och två av dem är övertid.

Skulle jag tillägna mig den tanken går allt överstyr. Som motvikt får jag se till att dra igång dagens aktivitet - genast!

Tackar för denna Påskhelg

OMDEFINIERAT MÅL

Påskkaktus med vårkänslor

Rubriken grundar sig på ett uttryck som för ett tag sedan fanns i min almanacka 'Herre Gud och Co' . Där finns många godbitar att suga på, tänkvärda, ibland träffande, och alltid med en humoristisk knorr som gör en glad. 

Ofta tycker jag att vardagen segar sig fram, får inte något vettigt uträttat stressad som jag är över en för tillfället gränslös tillvaro. Med det menar jag att jag vet vad jag högst av allt vill ska bli av men däremot inte när och var, fast jag vet min innersta önskan. Jag behöver ha det konkreta målet klart helt enkelt för att få den nödvändiga energipuffen för att åstadkomma nödvändigt arbete, tycks närapå som jag befinner mig i limbo. Jag skulle verkligen inte önska vara där särskilt länge till.  

Gårdagen blev på sätt och vis ett kärt avbrott i rastlösheten. Mitt handarbetande har gått på sparlåga ända sedan i höstas så jag var orimligt trött och somnade i princip så fort jag satte mig i soffan och inte blev det många varv på sticknålarna som jag ändå krampaktigt höll i mina händer. Trots det hade jag ett par saker liggande som behövde färdigställas och till min stora förvåning tog jag mig med glädje? an det allra tråkigaste arbete jag vet, nämligen att fästa trådar och montera det jag stickat.

Överraskningssjalen

En sjal som var jättekul att sticka men garnet jag valt räckte inte långt och inget mer fanns att köpa.Fann i mina gömmor ett annat garn som gick att kombinera men inte heller det räckte så det fick bli ännu ett udda garn. Sjalen blev inte som mönstret visade, det blev min egen personliga variant som jag i slutändan försåg med små tofsar. Det blev det  för dagen omdefinierade målet!

Inspekterat och godkänt?

När jag hade fått upp andan blev det tofflornas tur. Jag hade stickat ett par jättestora sockar för tovning.

Jättesockar innan behandling

Det blev mitt första försök att göra en planerad tovning, annat som genom åren tovats i tvättmaskinen har ju varit oförlåtliga misstag! Viss försiktighet iakttogs, körde både i tvättmaskinen och torktumlaren med fortfarande var resultatet i storlek för elefantfötter. Det krävdes ytterligare en körning i tvättmaskinen med högre värme och ut plockade jag ett par små, ganska hårda knölar. Det såg ut som ännu ett misslyckande som jag med möda drog på fötterna. 

Det färdiga resultatet

De sitter fortfarande kvar för att formas efter min egen fot, jag känner mig nästan som Sally! Ja i TV-serien med samma namn   där hon jobbade med att gå in skor åt kunderna i pappans skobutik. Serien var en pärla och Maria Lundqvist var lysande liksom Sven Wolter.

Jag blev glad i sinnet av att koncentrerat hålla på med lite handarbete en heldag, inspirationen kom på besök och jag startade en ny sockstickning, ska bli något som i mönstret kallas Lapplandssockar  plus ännu ett par sockar i miniformat efter ett mönster som ett tag gått som en löpeld i FB-gruperna för stickning. Så rolig och så värdefull dag.

Nu är det återigen en gråmulen dag, solen lär knappast orka titta fram, under morgonen kraftig blåst  som avtar och dagstemperaturen stiger till plusgrader mitt under dagen, hotet i väderleksrapporten var 4-5. Ingen nederbörd men våt luft ändå eller hur man ska tolka 1003-4 hPa  som inte tyder på helt torrt väder.  Våren är efterlängtad eller åtminstone solvärme som tinar bort snön. snövallarna är på tok för höga den här tiden på året. Tar nog ändå en långpromenad under dagen.

Jag älskar att hitta citat, kloka ord  och tankestöd i alla former och de ställen som jag ett längre tag använt är förutom almanackan Herre Gud & Co, Bodil Jönssons Bok Vad är tid?  och Olle Carlssons Just idag 365 Tankar för sinnesro. I alla källorna hittar jag alltid en tanke, ett ord som känns dagsaktuellt. 

I Bodil Jönssons bok fastnade jag i dag för frågan 

Vad är Prenässansen?

Det korta svaret lyder:
Att ta ut saker i förskott (Pre-nässens = före födelsen):

I det långa svaret sägs bl a att vi i vår tid  försöker ta upp kontakten med framtiden och göra det som om framtiden redan vore här men till avvigsidan av det hör bristande utrymme för visioner och längtansutrymme. Den saknade tiden gör tillvaron torftig och insikten bör vara att framtiden ska inte vara här nu. Den ska vara framme , precis om själva ordet säger.

Och slutligen; i 365 tankar dagens mycket tänkvärda ord:

Just idag tror jag på livets inneboende godhet.

Nu har himlen ljusnat och vinden tycks ha avtagit så en långpromenad gör säkert min dag men först lunch, Lila har just hoppat upp på min axel och talat, hon anser att det är hög tid för mat nu efter förmiddagspasset i sängen.

OMTUMLANDE DAGAR

Dagens promenad

Senaste inlägget skrevs i ett bedrövligt sinnelag vilket behärskade mig totalt men som jag anade, det  var just skrivandet som var till god hjälp att lätta på trycket.....tankarna koncentrerades på att finna orden och in på andra tankebanor. 

Jag måste säga att inte minns jag så detaljerat hur den dagen masade sig fram, skrivandet fick ta all den tid jag behövde och efter en lättlunch packade jag 'dramaten' med tidningar och annat småskräp och gick iväg till återvinningsstället, en lagom promenad. Det blev en tidig kväll, nattsömnen infann sig och höll sig kvar tillräckligt länge. Bestämde redan på morgonen därpå att distrahera tankarna genom att göra en grundlig städning av vardagsrummet och det höll mig i jobb hela dagen. Som alltid när man fullföljer en planerad aktivitet kändes det tillfredsställande att kolla resultatet. Dessutom hade jag haft en inre dialog med mig själv att inte hänga upp mina tankar på det inträffade, inser att det blir ett energiutflöde som inte har något gott med sig. Och som jag inte heller har råd med, i den här processen behöver jag all energi att koncentrera mig. Tanken slog mig ändå att följderna av det inträffade påminner om ett minisorgarbete, samtidigt en erfarenhet rikare. Det sedvanliga torsdagsbadet på eftermiddagen, sen väntade sängen ganska snart där god sömn tillhandahölls!

Dagen därpå fortsatte städningen, mitt beting var lite större än bara vardagsrummet, men när lunchen närmade sig tog all min ork totalt slut, jag vinglade mig fram till soffan för ett par timmars vila, och sen väntade snöskottning. Garageuppfarten började likna en upptrampad stig och killen med snöslungan kunde inte komma eftersom han var upptagen av en weekend med jobbet. Det gick galant men min axel protesterade, inflammationen är tydligen inte helt över  än. Kände samtidigt att något annat hände inombords, en vändning om man så säger, och troligen fick både ansträngningen och koncentrationen endorfinerna att spinna loss med belöningen - känslan av välbefinnande!

Den känslan förstärktes av det besök jag fick strax därefter. En skön fikastund med bästa varianten av det goda samtalet och dagen som helhet kändes värdefull.

Jag känner att det är på sin plats att jag lyfter på det sk skynket och efter alla kryptiska antydningar  berättar vad som pågår. Det hela började egentligen vid hemfärden från Valborgsmässofirandet i fjol. Genomfrusen efter att i snögloppen lyssnat på sången och ett vårtal som nästan frös inne. Min väninna och jag passerade ett äldreboende och kom så att prata om hur och var vi kunde tänka oss att så småningom bo. Ett ganska ingående samtal som kom i rättan tid. Jag hade under senare delen av det år som gått anat att den tunga sorgen avklingade och tanken på min framtid började ta form. Jag kände att nu var jag beredd för den boendeförändring jag medvetet inte velat forcera  fram. Vägen från tanke till handling var kort, redan veckan därpå anmälde jag mig till första lägenhetsvisningen. Jag köar i det kommunala bostadsbolaget och hade en bestämd uppfattning att jag skulle bo i centrala stan, Jag fick inte den aktuella lägenheten som var en riktig pärla och nu hade jag fått blodad tand. Valde noggrant bland lediga lägenheter med tanke på att den kommande bostaden skulle bli mitt hem för all min framtid. 

Kontaktade mäklare för förberedande åtgärder, tanken är att den dag jag hittar den bostad jag känner att jag vill bo i, ska försäljningen dras igång. Fram till dess är också min mening att jag ska försöka röja, sortera och kassera men med det otydliga målet  vill det riktiga drivet inte vill infinna sig - och dessutom tröttar det så ofattbart mycket, tror att den psykiska ansträngningen spelar mig sitt spratt. Den sysslan skulle vi ha varit båda två att genomföra.

Nå så kom då en lockande lägenhet ut, som dessvärre inte låg centralt utan här på det bostadsområde där jag bor sen 22 år tillbaka - efter att under åtta år som 'baglady' varit här i tid och otid. En annan följd av att den bedövande sorgen börjat lätta är att jag så sakteliga tar mig ut bland folk och hittar egna, nya oaser och därtill många vänner, jag känner tillhörighet i ett sammanhang. Det är, kunde jag också konstatera, betydligt värdefullare än att ha stadens utbud runt hörnet och att då samtidigt hitta nya sammanhang är inte heller gjort i brådrasket. Allt tar sin tid. I den vevan råkade en person yttra något i stil med att om du flyttar härifrån vad ska det då bli av dig! Avgjort, Jag anmälde mig till lägenhetsvisningen här på området och låg som köetta till någon dag innan anmälningstiden gick ut vilket kändes hoppfullt fram till de allra sista timmarna då en intressent dök upp med många fler poäng än jag har. Inte kul alls. 

Visningsdagen kom  och jag pratade med en bekant i kön som visade sig vara den som hade flest poäng men som samtidigt sa att de inte var de intresserade av denna lägenhet utan det egentligen fanns en annan som de hellre ville ha och skulle gå på visning någon dag senare. Det lät ju uppmuntrande för mig och förhoppningen att jag ev kunde få lägenheten steg. Den motsvarade på alla punkter mina förväntningar, såg för mitt inre det potentiella hem jag skulle bo och trivas i framdeles. Vetskapen om hur lång tid en flyttning tar, d v s innan man vant sig, innan man hittat balans och harmoni i hemmet,  gör att jag börjar få lite bråttom, jag har inte all tid i världen på mig skulle jag tro. Jag lämnade visningen fylld av hopp och med stor förväntan som dock krossades totalt av det telefonsamtal som kom under kvällen. De andra spekulanterna hade plötsligt ändrat sig och talade om att de skulle tacka ja till lägenheten. Falluckan stod på vid gavel, jag hade svårt hålla kontroll på rösten, ville att samtalet skulle ta slut fortast möjligt och då kom det stora tårflödet. Nattsvart, nattsömnen infann sig aldrig och resten är historia. 

Jag erinrar mig att i just den dagens tidning fanns en lång artikel om vad man skulle tänka på vid en visning - det gällde köp av lägenhet - och där poängterades att man skulle gå i sin egen bubbla och inte lyssna till kommentarer från andra besökare. Det goda rådet hade jag tyvärr inte tagit till mig.

Med tanke på tidsbegränsningen jag nämnde har jag lämnat den här incidenten bakom mig (fast det skaver och jag känner mig inte tillfreds med det som hände) men jag vet var jag har mitt fokus. 

Lördagarna hålls regelbundna Jazzcaféer som jag försöker besöka men efter jul har det verkligen gått snett för mig beträffande den vanan. I lördags kändes det som det var precis vad jag behövde och parvlade mig iväg dit. Promenaden tar bortåt en timme men det var skönt väder om än inte helt utan nederbörd, Det uppvägdes fullständigt med råge av musiken, mjuk,skön och harmonisk och jag gick därifrån med verklig feel-good känsla. 

Ben Paterson

Neal Miner

Erik Söderlind

Jag sa till min bordsgranne att det var så fint att det kändes som en söndag lördagen till trots. Den amerikanske pianisten Ben Paterson hade dessutom svenskt påbrå genom sin mor från Kälarne i Östjämtland. 

Ett länk tips https:/ https://www.youtube.com/watch?v=87-B6s2oflQ

Idag ännu en långpromenad som höll på att knäcka mig, den vanliga rundan tog hela 20 minuter längre tid än vanligt. Långa sträckor var ordentligt moddiga och det var tungt att gå, men stegräknaren upplyste om att jag presterat nästan 11000 steg. Inte så illa! Däremot att mikra en wokad rätt är matdestruktion men, men,  det fick ändå duga. Sen soffan och lördagskrysset, skön vila och avspänning.Middagsmaten blev en klass högre med bl a ungsrostade rotsaker, potatis, morötter, palsternacka och rödbetor.

Tilläggas kan att min terapi också innehållit ganska många timmar vid datorn i släktforskningens tjänst. Också värdefullt då får man får lov hålla tungan rätt i mun och tänka på det man håller på med, fallgroparna är många om man inte koncentrerar sig och att rätta till misstagen är ett onödigt tidsödande.



When I grow too old to dream
I’ll have you to remember
When I grow too old to dream
Your love will live in my heart
So kiss me my sweet
And so let us part
And when I grow too old to dream
That kiss will live in my heart  
When I grow too old to dream
I’ll have you to remember
When I grow too old to dream
Your love will live in my heart
So kiss, kiss me my sweet
And so let us part
And when I grow too old to dream

That kiss will live in my heart









W