EFTER FESTEN

... är det skönast ta det lilla lugna. Kom hem i morse strax före klockan fem, mottagen av en jamande, pratande Lila. tittade igenom tidningarna, tog lite frukost eller nåt som skulle likna frukost men timmen va alltför tidig och inte ens kaffet smakade. Det som var mest lockande var att krypa ner i sängen vilket jag också gjorde tillsammans med den spinnande katten. Hon kröp ner, la sig till rätta och båda två somnade vi.

Den sömnen var god kan jag säga, vaknade igen en kvart i tolv och nu var tillfället bättre för en sorts kombinerad frukost-lunch, Havregrynsgröt gjorde gott i magen, ett tomt kylskåp gav inte särskilt stora valmöjligheter. Vädret soligt och vackert och en långpromenad var absolut inte fel. Jag hann visserligen inte njuta så mycket solsken men gick ändå en av de längre slingorna, bortåt fem km tror jag och vid hemkomsten belöningen, dagens första  kopp kaffe som då äntligen smakade gott.

Vad kan nu denna slappa attityd komma sig av, så här brukar i allmänhet inte mina dagar te sig. Sanningen är den att jag har varit bortrest några dagar enbart för att roa mig. Blev inbjuden till en överraskningsfest för min fina väninna i Sollentuna, ett födelsedagsfirande som planerats under lång tid. Den här gången åkte jag nattbuss både dit och hem, därav den morgontidiga hemkomsten. Det gick jättebra, klev i torsdagskväll på bussen vid 22.00-tiden och var framme vid Cityterminalen exakt klockan 08.00. Numera är jag innehavare av eget SL-kort och ska börja sätta mig in i storstadens kommunikationer, tog mig utan större besvär till Aspuddden där jag i hemlighet för festföremålet skulle befinna mig. 

En bortrest granne till festens primus motor hade generöst ställt sin lägenhet till mitt förfogande och där fick jag dessutom sällskap av en stilig svart-vit katt och en harpa. Alltså instrumentet - imponerade stort - inte ända upp till taket men det var bara någon decimeter kvar. Ingen av dessa lägenhetsinnevånare störde min nattro. 

Ytterligare gäster strömmade till under fredagen och på lördag hjälptes vi åt att ställa i ordning och pynta lokalen för kvällens fest. Genom ett omfattande hemlighetsmakeri hade festföremålet hållits ovetande om kvällens aktivitet.

När så det viktiga klockslaget var inne stod vi alla i ring och inväntade det magiska ögonblicket när hon skulle komma in genom dörren! Hon togs emot med sånger, hurrarop och välkomstskål och jag tror nog att överraskningen var total, det var underbart se glädjen som växte fram i hennes ögon. Samtliga gäster som uteslutande - förutom jag - var familj och nära släktingar är mycket goda sångare så det sjöngs väldigt mycket; i stämmor, i små tillfälliga körer, à capella och unisont. Den yngre generationen bidrog dessutom med lite av sin musik, allt så enastående trevligt och när jag till slut lämnade festen kände jag mig glad ända in i märgen. Glad även att fått träffa alla trevliga människor som var där, fast det blev många namn och ansikten att försöka hålla isär. Min lilla strategi var dock att lära känna igen några till att börja med, resten får bli eftersom, för det finns säkert kommande tillfällen att ses.

Jag coolade ner framför TVn en stund innan jag tog sängen i bruk men hade ändå svårt att helt koppla av men en lång och rofylld morgon ställde allt till rätta. Ryktet sa mig att festföremålet varit helt uppfylld av kvällens upplevelse som följt henne in i en splittrad nattsömn.

Söndag kväll kl 18.00 var det dags äntra bussen för hemresa, dessförinnan passade jag på att träffa min kusindotter och hennes barn under eftermiddagen, så roligt att ses. Prata och mysa tillsammans några timmar, helt enkelt bara umgås var jättetrevligt och värdefullt.

Apropå bussresan så var den riktigt bekväm, kanske inte bästa sömnen under natten men jag slumrade ändå till och vilade. Det som störde en aning var de pådyvlade uppehållen som bussförarna är ålagda fast de är naturligtvis jätteviktigt med pauser. Men ... halv fem på morgonen vid  Rasta i Tönnebro var tre kvart långa minuter. Själv var jag inte särskilt sugen på fika eller att äta nåt över huvud taget så det fick i stället bli promenad runt hela stora parkeringsplatsen. Ingen långpaus på hemvägen men en kvart på torget här hemma i stan kändes direkt onödigt. Jag skulle ju bara åka en mycket kort sträcka till innan bussresan tog slut. Å andra sidan  kom just då en traktor som sandade gångvägarna så jag kunde gå hem på säker fot. Det var blankslipad is under och utan broddar har det nog varit en ostadig promenad hem, så sanden var välbehövlig.

En trevlig helg är avslutad och planeringen för nästa resa redan i full fart, bl a blir det ett operabesök,Glada Änkan , för att inte tala om barndopet som är egentliga anledningen till den resan. Sen, har jag sagt mig själv, blir det inget  mer resande på den här sidan midsommar! Man måste ju lägga band på sig själv emellanåt, men det går inte förneka att livet kan vara en fest bara man själv också bjuder till!

EN VINTERMÅNAD

Tänk att nu har det igen dragit iväg lång, lång tid sedan mitt senaste inlägg, drygt en hel månad, men det är ju inte vilken månad som helst utan den heliga Julmånaden. Och nu är alla spåren av julen borta i mitt hem, tror jag, av erfarenhet vet jag ju att någon liten tomte gömmer sig i ett väl valt hörn där han inte tror sig synas. Föra tt inte tala om barren efter min plastgran. Jo, ni läste rätt, de är barr - av plast! Jag tror inte Åhlèns - där jag en gång i tiden införskaffade denna nödvändighet - kände till vilken unik gran de saluförde. Den har nämligen barrat från första stund och det anser jag vara ett kriterium för naturlig i skogen  eller hos någon försäljare inhämtad gran. Å andra sidan tänker jag varje jul att nu har den här granen gjort sitt och så kommer den där dagen igen då granen ska in och pyntas, och då blir det den här eländiga som får ännu ett nåda år. När ska detta sluta?

Till en annan verklighet nu. Senast jag skrev satt jag i soffan och stickade intesivt på blivande julklappar. Det skulle bli ännu en jul i Stockholm hos mina goda vänner och i fjol fick jag så många paket och de flesta innehöll saker tillverkade av barnen och nu tänkte jag som så att jag skulle återgälda med till stor del egengjorda saker. Jag tror det blev uppskattat, åtminstone åkte Selma-mössan på lilla Albas huvud omedelbart - och blev sittande där. 

Julaftonens förmiddag började med ett besök i Edsbergskyrkan för att se ett Julspel framfört bl a av en barnkör. De var inponerande att se deras engagemang i spelet som avslutades med herdarnas besök i stallet med ett levande Jesusbarn. Det är tradition i den kyrkan och i år var det min värdfamiljs yngste medlem - en månad dagen före Julafton - som helt stilla låg i krubban. Bara som ett bevis på äktheten sträckte han på sina små ben i slutminuterna! 

Efter kyrkobesöket vandrade vi ner till Edsbergs slott där det serverades jullunch helt gratis! All tänkbar julmat fanns uppdukad i köket och smakade utmärkt. Mycket folk, det var en blandad skara, tog plats vid långborden och själv blev jag sittande vid ett mindre bord och njöt av att höra en av gästernas prat, en genuin söderdialekt som mina öron uppfattade det. Han livsintresse var schack, gammal mästare som han var.

Julaftonen var det fullt hus, alla familjemedlemmar närvarande utom en som olyckligtvis drabbats av matförgiftning dagen innan. På Juldagen flyttade jag till nästa familj, min brorsdotter i Österskär, och även där var det samling av storfamiljen. Hela barnaskaran med respektive - utom en - plus alla barnbarnen var på plats när vi på annandagen åkte ut till ett fritidsområde och grillade . Det var en fin lite kylig dag men inte ett snökorn i sikte endast någon försmädlig isfläck här och där. 

Det som verkligen förvånar mig är min totala uppskattning av barmark under julen, det trodde jag aldrig. Alla mina jular hittills under livet har varit mer eller mindre snörika och under uppväxten svinkalla, 30 till 40 minusgrader var helt i sin ordning och skulle så vara. Och nu har jag upplevt två jular med gröna gräsmattor - och tycker om det med hela min lekamen, det upphör inte att förvåna mig!

Hela min "julferie" var fylld av upplevelser och många möten. Vi hann med ett besök på Sven-Harrys muséeum och det inte bara rekommenderas utan  jag kommer förmodligen att göra om det igen. Museet består dels av en uppbyggd kopia av hans hem och dels utställning olika konstnärer i konsthallen. En annan dag tittade vi på utställningen av prinsessornas brudklänningar på slottet och det var också riktigt trevligt tyckte jag som till en början inte alls trodde det. Tyckte att man har ju genom årens lopp både sett på TV och i tidningsreportage hur de burit sina utsökta kreationer men verkligheten gav mera glans så att säga.

Vi hann med några besök på caféer bl a gamla fina Vetekatten och nya, trendiga coffie shops med alldelse förförande koppar kaffe och mackor. Och till råga på allt hann vi med se alla första säsongens avsnitt (10 st)  av The Crown, men det fick vi jobba lite på! Jättebra serie på Netflix, nästan så att man kanske kan tänka sig se nästa säsong också.

Kvällen innan Nyårsafton kom jag hem igen och levde sen några dagar som i en egen liten bubbla med alla min intryck och upplevelser. Så småningom landade jag i verkligheten och började så småningom städa undan julen här hemma, Tror väl av det äntligen är klart nu, alla mörka julgardiner är ersatta med ljusare och alla kartonger undanstuvade i mitt nya förråd. Det blev så bekvämt att bara ha ett par dörrar att öppna till förvaringen men nu är det verkligen skärpning som gäller. Inga onödiga saker - var går gränsen månne? - ska ha sin plats där. Det begränsade utrymmets mission är ju också att jag ska lära mig sortera och gallra bort. De största hindret är det nostalgiska tankarna, den bearbetningen är tämligen svår.

Det nya året börjar nu komma in i de blivande vanorna, idag andra veckopromenaden med gänget och i går kväll var det även premiär för min del på gympan som återigen finns på gångavstånd. I kväll dessutom biopremiär på filmstudion med Woody Allens Café Society och i förrgår kom vårens teaterprogram. En av mina TV-favoriter går av stapeln på lördagskvällarna i TV2, ett tre timmar långt sjok av sammanhållna temaprogram som spänner över hela fältet av musik, dans, opera. Senast nu i lördags var Laleh artisten som dels presenterade i en timmeslång dokumentär som följdes av hennes konsert i Globen. Jag drömde ju intensivt om att kunna se henne live här och jag förstår till fullo alla vackra lovord som sedan skrevs om hennes framträdande. En hel de av magin gick också genom rutan, det hörs nästan naivt när jag säger ett under en kort stund kände jag mig förflyttad  till en annan verklighet. Jag till och med såg reprisen dagen efter, kommer den fler gånger så vet jag vad jag gör även då!

Mitt i allt detta positiva kom så veterinärbesöket  där det konstaterades att Lila har en tandsjukdom. Hon har sen sensommaren markerat att torrfodret inte varit särskilt attraktivt att äta och uder senaste månaden vänt om vid matfatet då hon upptäckt vad som serverades. Det blöta fodret har passat men hon har blivit tunnare och tunnare och till slut beställde jag tid hos veterinären för att kolla vad som kunde orsaka hennes matvägran. Det blir tandutdragning nu på torsdag, förhoppningsvis bara ett fåtal tänder men de angripna måste bort eftersom de förorsakar henne mycket smärta. Hon medicineras nu med smärtstillande och infektionshämmande plus att hon får ett proteinrikt seniorfoder och det gör väldigt god verkan. Hon sysselsätter sig mer med sina små leksaker och när hon hör att jag öppnar matburken kommer genast hon sladdande med tjutande tassar till sitt matfat. Det är nog rena godiset i det där små torra bitarna.

När jag nu tittar ut genom söderfönstret ser jag en liten strimma som glöder, solen kanske orkar sticka igenom molnen, temperaturen som under natten varit ner till -16,5 ligger nu på 5,7 och det lär bli en skön promenad på förmiddagen. Sen veckohandling och ett besök hos dataaffären, nu är det routern som uppför sig illa, så jag tar med mig den dit för att se vad som kan åtgärdas. Och bio på kvällen!  

Jag kan inte låta bli att kopiera in en bit av texten till Lalehs tema för konserten, Kristaller. Tänkvärda ord som biter sig fast.

Vi spelar orgel och piano och jag hör körer och de sjunger ut idag behöver bara blunda och va´ tacksam för den tiden vi fick ha och man kan nästan höra den gången när du nynnade vår sång till orgel och piano, visst man lär sig alltid nåt´ När paraden har tystnat i fjärran och klockor och sånger vikt av fylls salen upp med kristaller som du lämnade kvar När allt man försöker att säga finns i en tyst minut världen är full av kristaller och aldrig mer som förut aldrig mer som!