REDAN FREDAG

Ja, jag tycker faktiskt att veckan rusat iväg, vet nästan inte var dagarna tagit vägen. I och för sig gör det inte så mycket heller, tiden går till stor åt till att ondgöra sig över det intensiva snöandet, och följderna....... Har varit ute idag och skottat  lite men framför allt försökt rädda och befria fruktträden från snömassorna. tyvärr har körsbärsträdet redan förlorat en av sina tre huvudgrenar men om det finns något positivt med det så kan det vara att det är den stora gren som nästan nått fram till häcken vid trottoarkanten och som dessutom senaste sommaren såg väldigt risig ut. Det var synd att trädgårdsgubben inte kom och beskar trädet i höstas som tanken var. Nu återstår att se om det klarar att leva upp igen till våren. Äppelträdet har hittills i alla fall klarat alla sina grenar men kronorna på bägge träden är stora och samlar på sig mycket snö, särskilt den tunga snö som kommit senaste dygnet. Det är riktig snögubbesnö, det skulle gå göra mastodontgubbar av den, och det var jätteroligt att pulsa i den djupa snön, jag tror aldrig att man växer ifrån det, men min bevingade traktorskottare som råkade komma just då tyckte att jag såg ut att ha det svettigt!

Det blev följaktligen ingen promenad i dag men igår knäckte jag fem kilometer, det var tungt det också eftersom snöröjningen igår inte ens hann med gångvägarna annat än de allra största=mest använda, det snöade hela dagen i princip. I tisdags gick jag för första gången i år till kyrkan, Café Benjamin, och åt lunch tillsammans med promenadgänget. Det var roligt att träffa alla och lunchen bestod, som alltid för min del, av sallad. Kommande tisdag ska jag nog ta promenaden också före lunchen, behöver arbeta på min kondition nu. Eftersom jag veckohandlar på tisdagarna så gick jag efter en stunds vila upp till MAXI. Jag försökte tänka mig för vad jag stoppade i varukorgen, jag skulle ju orka bära hem det också. Men ... det blev i tyngsta laget ändå,  jag tror att jag vilade femtioelva gånger på hemvägen och till slut vinglade jag (av trötthet)  så jag behövde nästan hela gångvägens bredd. 

På kvällen var det dags för teater, en monolog "Lyckligare nu" framförd av Monica Lindgren. Den går här nu för fulla hus och extraföreställningar. Underrubriken "Kan man ha roligt utan sprit? " syftar på temat, och skådespelerskans avsikt är att lyfta ämnet till öppna samtal, att kunna prata utan begränsande sk hänsyn, hämningar och moraliserande, jag tänker vilken annan sjukdom bemöts  så?. Monologens nakna sanning berör djupt, den är starkt framförd och hon visar stort mod som går ut med historien. Man kan bara hoppas att den så att säga ger de ringar på vattnet som den förtjänar. På kvällen behövde jag koppla av och rensa huvudet lite, och en film som klassades som romantik och med Julia Roberts deltagande tänkte jag mig som en lagom avslappnande historia men i mina ögon handlade den också om missbruk, sexmissbruk, och det var ett stort elände allihop egentligen. Det är synd om människorna enligt salig Strindberg.

En som också visade stort mod på sin tid var Sara Lidman och det inte bara i ett sammanhang, ett mod som också provocerade. Jag läser just nu hennes Bära Mistel där hon resonerar runt homosexualitet. 1960 när boken kom ut var det ett minst sagt tabubelagt ämne. Jag har inte läst något av henne tidigare och är fullkomligt fängslad av hennes språk i boken, det är som musik, men man får se till att läsa alla ord för att inte tappa melodin, ingen snabbläsning alltså. Tänk att jag först nu är mogen för giganterna bland de västerbottniska författarna, både PO Enquist och Sara, lästa sen tidigare är Åke Lundgren, Kurt och Anita Salomonsson, Torgny Lindgren men Stieg Larsson har jag inte läst fastän jag har böckerna, och inte den andre Stig Larsson heller för den delen!. För övrigt så läser Torgny Lindgren just nu sin senaste bok i radions P1, Radioföljetongen. Rötterna till den sk författarsläkten går att spåra till Burträsk, även bröderna Sjöström, Henning och Ernst, ingår och de producerade på sin tid ett antal böcker.  En överraskande ättling är Ebbot Lundberg och även Tina Nordström går att pussla in i sammanhanget. 

När jag letade efter lite faktauppgifter fann jag bl a den här lilla versen av Helmer Grundström, som jag tyckte passade in på mitt lite melankoliska tema

                                                     Och skogarna sjunga
                                                     långt ifrån
                                                     om livsdagar tunga 
                                                     av skulder och lån

Nu tror jag att den gryta med kalops som puttrat på spisen sen jag började skriva troligen är färdig att avsmakas så det är på tiden att jag avslutar mina haranger. 

SE DET SNÖAR - INTE

Fast enligt senaste väderrapporten så kommer det mera redan till natten. Jag roade mig att jämföra snödjupet samma dygn under tidigare år och fann att enligt Balderskolans mätningar igår var det 37 cm, jämfört med  föregående vinter ca 5 cm, mest vintrarna 2009 och 2011 med ca 80 cm men allra mest var det sista dagarna i mars månad 2010 med bortåt 120 cm . Statistikuppgifterna finns från 2002. Fördelen med all den här snön är trots allt att det är makalöst vackert, ser nästan ut som om solen också skulle kunna visa sig under dagen. En molnbank ser dock ut att komma upp i söder så meteorologerna har kanske rätt i sina prognoser.

Eftersom både Facebook och Instagram ligger nere av okänd anledning just nu passar jag på att skriva några rader här i stället. Jag förbereder mig också att gå ner till kyrkan och luncha med mina promenadkompisar i dag, dels för att jag går rätt så bra, jag menar klarar av ganska långa promenader nu och dels för att jag längtar att träffa alla för att få prata och glamma bort en stund. Sen står veckohandlingen på tur. Jag går ju alltid med stavar och även då till MAXI, problemet är att hantera dem och två matkassar på hemvägen. Senast kom jag emellertid på en lösning som fungerade jättebra. Jag placerade en kasse på vardera staven genom att sticka den genom kassens handtag och vips var det mycket bekvämt att bära den. Vem  myntade att nöden är uppfinningarnas moder, någon nöd var det knappast fråga om men ändå .....

I går vilade jag från promenerandet, hade lite annan utomhusaktivitet men jag var nöjd med söndagens vandring som både blev något längre än tidigare och på kortare tid, så det känns riktigt bra. Blev naturligtvis trött men uppskattar den härliga eftersvettningen, vet att då har kroppen fått en nyttig genomkörare! Igår kände jag också för första gången på länge något som kunde liknas vid arbetslust, så börjar väl så sakteliga att städa lite, det har inte blivit mycket av den varan på länge. Dagarnas ljus avslöjar obarmhärtigt nuvarande tillstånd. 

Inte finns det särskilt mycket händelserikt att skriva om (från soffhörnet betraktat) men någon liten tanke trasslar sig fram ibland! Nu i morse i duschen när jag tvättade håret tänkte jag på min nära släkting som börjat ha funderingar på hur länge det gråa håret ska döljas och det är faktiskt ett svårt steg. Jag minns klart den dag när jag var drygt 40 och upptäckte ETT grått strå, som jag betraktade både länge och noggrant innan jag ryckte det. En kommentar om att det kommer mera kändes inte heller särskilt uppmuntrande. Men .... efter att ha tonat håret åtminstone 25 år kom jag till vägs ände. Var helt sonika tvungen att sluta med allt vad produkter heter och låta det okända titta fram. Och det var grått på gränsen till vitt vilket jag aldrig hade kunnat drömma om. Emellertid, jag har aldrig någonsin tidigare fått komplimanger för mitt hår men då överraskades jag med att folk ofta berömde mitt hår. Och idag slog mig att det kanske ligger något i ett uttryck som "born to be grey", åtminstone så småningom. I alla fall som uppmuntran till alla som sliter med frågan så att säga och själv känner jag mig helt tillfreds med tillståndet. Erkännas ska att det till stor del beror på alla komplimanger jag fått. Nästa tanke är också betydelsen av att vi ser och bekräftar varann i stort men framför allt i smått. Något att ideligen öva sig på!

Ska nu skriva en inköpslista så jag efter lunchen kan gå och handla. En stunds vila innan middagen och som avslutning på dagen kvällens efterlängtade teaterbesök, den musikaliska monologen Lyckligare nu med stans egen stjärna Monica Lindgren.

EN VANLIG DAG, IGEN

Det blev  sovmorgon i morse, mest beroende av att jag delvis höll mig vaken under natten för att läsa ut Musikanternas uttåg av Per Olov Enquist. Det är första  bekantskapen med hans böcker, har någon gång för länge sedan gjort ett försök, tror det var Kapten Nemos bibliotek men då fann vi inte varann såsom nu. Det var en både skrämmande och historiskt intressant bok, och en skildring av levnadsvillkor som inte ligger mer än etthundra år bort som känns så fullkomligt främmande och ändå har jag ju växt upp tillsammans med människor från den tiden, min egen far var jämnårig med en av bokens gestalter. 

Här ligger Patrick Modiano i kläm mellan lokala storheter!

Modiano var en trevlig bekantskap, tror nog att jag jag lära känna honom bättre, Sara Lidmans Bära mistel väntar nu för läsning och sen måste jag väl lyssna på Torgny Lindgren också, hans inläsningar ger verkligen en extra dimension . 

Temperaturen har idag legat runt tio.strecket  och på förmiddagen gick jag iväg på promenad, en promenad som nästan blev 4,7 km, nästan lika lång som tidigare hundvandringar. Det fina med den slingan är att det inte går att ta någon genväg eller kortare väg tillbaka hem. nästa gång ska jag ta hela slingan och sen blir utmaningen att korta tiden! Inte för att imponera utan för att jag är en obotlig tävlingsmänniska, min värsta motståndare är jag själv, och jag tänker hela tiden att fortare kan du, lägg inte av nu, pinna på.Det sitter ingen gubbe på axeln och kör på, det är mer som ett mantra  men det är säkert inte så svårt att få upp farten nu eftersom jag verkligen har legat av, inte bara under tiden jag varit sjuk utan motivationen har brustit under längre tid än så. Fast samtidigt var slutet på dagens etapp riktigt tung, då hade luften nästan gått ur när jag vinglade in på garageuppfarten! 

Jag kunde inte släppa boken jag läst heller utan gick och funderade hur makt kan utövas och hur skoningslöst maktmänniskor agerar. I bokens miljö var bolaget (sågen) med dess tjänstemän översittare som i disponentens ledband kunde behandla och misshandla anställda godtyckligt. I den strängt religiösa miljön frodades dessutom underkastelsen till bolaget parallellt med en hög arbetsmoral vilket i allra högsta grad gagnade bolaget som dessutom helt självsvåldigt kunde dra ner på en redan liten lön med bortåt 30% utan att godta några som helst protester. Året 1909! Men maktmissbrukare är ett segt släkte och finns dessvärre fortfarande, och om man lyssnar på en del uttalanden den senaste veckan tycks också handlandet vara fullkomligt  självklart. 

Men, i alla fall, efter promenaden var det lunchdags och på menyn stod frittata. Det hörs ju som en stilig benämning på nåt som egentligen är ugnsomelett. Fast för mig är ändå ugnsomelett hopkopplat med svamp eller räkstuvning eller naturell tillsammans med stekt prinskorv. Nåväl, i dagens frittata fanns paprika, röd och gul mest för ögat, svamp, fetaost, oliver och vitlök plus naturligtvis ägg.

Skjuts in i ugnen

Åts tillsammans med en enkel sallad på gurka, tomater och grönsallad, avstod från bröd som jag sällan äter vid måltiderna. Mätt i magen var jag redo för en stunds vila, en stund som blev ganska lång, jag somnade och mådde inte dåligt av det heller.  

Jag råkade läsa mitt inlägg från onsdagen den 17 december, en dag då jag inte var så positiv, och jag minns tydligt hur meningslöst jag tyckte allt kändes och hur jag frågade mig själv vad det fanns för mening med allt, främst då julpysslet. Jag skrev också att jag helst ville sluta ögonen och inte öppna dem förrän den 17 januari. Det är märkligt med det som hände efter den dagen. Jag fick de första tecknen på att något hände i min kropp. ögonskav som jag till en början trodde kom sig av att jag var till frissan och klippte mig  på torsdagen och att något litet hårstrå hamnat i ögat, men det gick ju inte över. En starkt ömmande punkt i bakhuvudet, ett öra som fuktade och på måndag morgon hängde ena sidan av munnen! Det blev mycket vila, mycket sova och inte så mycket annat än en trevlig samvaro på julaftonen med mina vänner fram till den 17 januari, då jag själv gick och handlade för första gången. Undrar just om det kan vara så att man får det man ber om, i så fall bör man nog önska sig trevligare tillstånd. Det andra jag filosoferar över är om inte det som hänt har varit en nödvändig omprogrammering av min hjärna, jag hade fastnat i ett tillstånd där jag någonstans tänkte att det ska gå att backa tiden, eller någonting ditåt som jag inte kan förstå. Att jag saknar Börje vid min sida hela tiden är naturligt men att till fullo inse att det nu är jag själv som ska leva och fylla mitt liv med innehåll är väldigt svårt att helt få in i medvetandet. Plattformen saknas så att säga men kanske önsketänkande i alla fall kan vara en utväg och att projicera tankarna på det goda i livet som finns runt omkring mig.

Undrar just vilken kula som ger störst oväsen!

TVÅ DAGAR FÖRE JUL ...........

...... satt jag under frukosten och tittade igenom min "göra"-lista för dagarna som var kvar innan Julaftonen, stuvade om lite i planeringen och bestämde mig för att göra bort stadsärendena först och ägna återstoden av den dagens tid till allt det övriga, bl a att baka vörtbröd. Samtidigt irriterades jag över att jag sölade med maten, slamsade som jag tyckte och spillde, och kaffet stannade inte heller kvar i munnen, ett litet peptalk  med mig själv var faktiskt nödvändigt, Lugna nu ner dig lite och jäkta inte, du hinner ändå det du ska osv. När jag hade gjort mig iordning för stadsturen och skulle sätta på läppstiftet gick det inte läppja av som vanligt och först då upptäckte jag att ena mungipan inte hängde med. Vad var nu detta, allt var uppenbarligen inte som det skulle så jag bestämde mig för att ta bussen istället för bilen ut i stadsvimlet och åkte iväg. Gjorde mina ärenden både på söder och norr i stan och tog t o m bussen hem från Solbacken. Men .... det går två bussar, vad gjorde jag om inte tog fel buss, vilket jag som tur var upptäckte i tid. Det blev en liten extra promenad på stigen genom skogen och eftersom jag var som en påklädd julgran med alla mina påsar tog den lite tid men jag kom mig hem efter att ha varit på språng bortåt fyra timmar.

Väl hemma förberedde jag brödbaket men tänkte det var kanske bäst ringa 1177 och fråga till råds vad jag skulle göra, mest för att undvika att börja oroa mig vilket jag till varje pris ville undvika. Men.....rådet blev att ringa 112 och där blev det ingen pardon utan de rekvirerade omedelbart ambulans  och det fick jag finna mig i. Snabbt landade jag på akuten där provtagningen satte igång redan i ambulansintaget, och en timme senare undersökning av läkare. Hans förmodade diagnos visade sig hålla, en retning av ansiktsnerven, men det blev inläggning över natten för observation och röntgen. Placerad i rullstol forslades jag upp till avdelningen och då kom första, oroande tanken när jag läste dörrskylten - Strokeavdelningen. Tidigt på morgonen iväg till röntgen och det är helt klart att jag kände en enastående lättnad när jag fick beskedet, inte något spår av blödning och det jag drabbats av var ansiktsförlamning förorsakad av yttre omständighet, troligen virus. Men natten innan var det svårt att somna med alla tankar som trängde på, så den oro jag tidigare velat undvika växte snabbt . Helt klart vädjade jag i mina tankar om nåd, nåd att få vara med ännu ett tag, nåd att inte få bestående och begränsande sviter, nåd att få fortsätta mitt liv helt enkelt. 

Kom mycket omtumlad hem efter ett dygn som helt spolierat alla mina planer men glad efter att ha fått beskedet om de goda behandlingsresultat som konstaterats med den 10-dagarskur kortison som jag ordinerats. Den första tiden tilltog förlamningen men efter 3-4 dagar kunde jag märka små förbättringar. Det var så positivt och har så fortsatt hela tiden tills dagens nästan symptomfria status. Det som jag upplever nu är att all ork som försvann så plötsligt inte kommit tillbaka, balansen som varit extremt dålig kan jag hantera rätt så bra och har börjat promenera igen. Korta, vingliga vandringar till en början som jag förlängt varje dag. Igår blev det 3,5 km som jag tyckte gick riktigt bra till en början men innan jag landade hemma tog orken nästan slut och soffhörnet kändes skönt ett par timmar. Det egendomliga är att huvud och kropp inte tycks ha någon kommunikation, jag känner mig nästan som vanligt när jag går iväg, har fått tillbaka lite fart i benen och kan ta ut stegen. Så småningom börjar jag dock vingla, balansen hänger inte med när jag blir trött, då är det skönt att komma hem till soffhörnet. Så mycket som jag nött detta soffhörn nu har aldrig tidigare hänt och samma sak med  TVn som gått hela dagarna, har sett alla möjliga och omöjliga program sen jag kunde se igen. Det var stora problem med synen de första 10-12 dagarna, svidande och rinnande ögon begränsade min syn, det var omöjligt att läsa tidningen, se TVn eller  på datorn t o m besvärligt med hemmasysslor över huvud taget. Tänkte ibland att det var tur att saker och ting har bestämda platser så det räckte med att sträcka ut handen och ta fram det som behövdes. 

Jag har också konstaterat att det finns så otroligt många små funktioner som man inte ens tänker på utan bara tar för givet att det fungerar. Bara logistiken i munnen t ex maten man stoppar in ska ju vidare men när man ska tänka att nu ska jag svälja då blir det så att säga trafikproblem,  för att inte tala om att tugga utan att bita sig själv! Jag upptäckte också att det var kvar ovanligt mycket matrester i munnen när jag borstade tänderna. I motsvarande grad uppskattade jag verkligen när små funktioner kom tillbaka, att kunna skölja munnen och behålla vattnet kvar eller att kunna fräsa ur näsan var till stor glädje!!!

Jag kan gott säga att det blev en annorlunda jul som passerade utan att jag kunde påverka något skeende, som tur var hade jag klätt granen ovanligt tidigt, så den stod på plats, normalt har jag alltid klätt den kvällen före julaftonen samtidigt som jag griljerat skinkan. Nu var inte skinkan griljerad men jag fick hjälp med det och kunde njuta av den. Bortstädandet av julen som alltid är lika tidsödande och tråkigt, blev väldigt besvärligt i år. På nåt sätt kändes som allt varit till förfång. I mina planer innan jul fanns också med att dagen innan julafton skulle jag handla färskvaror som jag behövde för helgen och köpa de blommor som jag skulle ha med till vänner och bekanta för att önska trevlig helg. Därav blev intet men som tur var tittade min underbara granne in efter några dagar och erbjöd sig handla åt mig, att listan blev så lång var väl inte förväntat men i och med det så klarade jag uppehället drygt ett par veckor till. Det är otroligt så långt innehållet i kyl, frys och övriga förråd räcker när man måste tänka till, sen var jag väl inte heller värsta matlagerskan. Ju enklare desto bättre, men som alltid höll jag måltiderna, det sitter djupt i reptilhjärnan. Nu är jag inne i min första matsedelsvecka som jag håller fast vid. Lagar ordentlig mat, och det kan väl vara ett slags nyårslöfte också.

Till sist vill jag nämna att de sk sociala medier som jag använder mig av varit till mycket stor glädje den här tiden. Den dagen när jag kom hem från lasarettet var jag väldigt omtumlad och de som orkade och gav sig tid att hålla igång konversationer via nätet med mig kan jag inte nog uppskatta. Det skingrade mina tankar och gjorde att jag inte kände mig så ensam där jag låg i soffhörnet. Alla likes och uppmuntrande kommentarer på FB-inlägg jag gjort har hela tiden varit till glädje och stöd för mig, ni alla har på sätt och vis varit hos mig ett ögonblick. 

Lidandets historia är ingen uppmuntrande läsning men samtidigt är det hur en månad av mitt liv kom att bli när alla planer och förväntningar kastades omkull, och jag kom undan med blotta förskräckelsen. Tursamt nog blir jag återställd kanske t o m till 100%, men med en tankeställare i bagaget, hur hastigt något kan hända och hur oförberedd man egentligen är. Tänker ändå ibland på ord som min mormor ofta tog till när besvärligheter uppenbarade sig;"Allt av nåd", d v s i allt som sker finns också en erfarenhet med ett uns av lärdom, positiv utveckling och djupare kunskap om livet. 

Min kunskap om livet säger mig just nu att det är dags för lunch, idag potatissoppa med saffran och lite grovt bröd.