LJUSTÄNDNING

frostiga fönster

Frostiga stenar och.........

Hej alla, nu är jag tillbaka "på banan" igen, det tycks vara 19 dagar sen mitt senaste inlägg och nästan hela tiden har min dator i princip varit inlagd på sjukan! Den har konstrat ända från början för ett och ett halvt år sedan, varit in  på kontroll - utan anmärkning - ja att CD spelaren var väck var ju egentligen inte datorns fel men problem var det också och allt blev till sist ohållbart och jag själv blev smått hysterisk. Det ändade i att en tekniker kom hem för att på plats kolla läget och upptäckte! att det var fel på datorn, tog in den igen för genomgång och igår var så dags för ny inmontering och test. Nu hoppas jag bara att det går bra i fortsättningen för det har verkligen varit påfrestande, mail har försvunnit och till slut gick det överhuvud inte skicka något heller. Jag gick nästan sönder själv också, jag kände mig till slut alldeles tillintetgjord.  Det bästa av allt var egentligen att teknikern försäkrade att det var absolut inte mitt fel det som hänt för egentligen var jag ju lite osäker på mig själv, jag menar en desperat kvinnas handlingar kan skena iväg. Dessutom kan jag absolut inte tänka mig att vara helt utan dator heller, jag gillar faktiskt den samvaron. Nog om detta, nu ska här skrivas.

Jag kan ju inte skriva om tiden som varit, det får väl komma små inslag framöver, utan jag gör som det ofta rekommenderas; gräv där du står. Alltså hade jag planerat att åka ner till Lövånger för att tänsa ljus på gravarna där, och begav mig iväg vid 10-tiden i morse. Det var inte kanonväder så att säga , dimmigt och frostigt, men så småningom kunde solen trassla sig fram genom molnen och det blev riktigt vacker väder till slut. I Lövånger började jag med att äta lunch på Hemgården, morotssoppa och kladdkaka till efterrätt. Sen jag tänt ljusen åkte jag upp till stugan, dels för att hälla glykol i vattenlåsen, eftersom jag inte hade någon tillgänglig när jag stängde för vintern, och dels lämna det jag tagit hem tidigare för tvätta.

Igenbommat för vintern....

 Allt gick som en dans, men lite vemodigt var det att åka ifrån stugan efter ett så kort besök.

..... men Kalle vaktar!

 Hemma igen vid 3-tiden och då hade jag under min gravrunda tänt åtta ljus, sju för nära och kära och det åttonde för alla mer eller mindre bekanta som gått bort under året, först och främst för väninnan som begravdes för en vecka sen. Det börjar kännas som om det är alldeles för många som lämnar jordelivet nu. 

Vid den här tiden på året så kommer många tankar kring liv och död, det är nu två år sen min Börje så oväntat gick bort och frågan är om jag fortfarande helt har tagit det till mig. Ibland tänker jag att sorgen suddas ut lite i kanten allt eftersom men saknaden den är fortfarande ofattbar och stor. Jag hade för ett tag sen en känsla att under en nanosekund kunna tänka på dödsögonblicket men det gick inte, en massiv dörr stängde effektivt av mitt medvetande inför den tanken. Vilket i sin tur förklarar varför jag till fullo inte heller kan förstå. Där kommer kanske den barmhärtiga tiden att göra sitt. En bidragande orsak just nu är väninnans bortgång tror jag, den begravningen var i sig en skön upplevelse också. Att tillsammans med vänner förenas i psalmsång och bön i saknanden  efter en uppskattad och god vän kändes  tryggt och meningsfullt.

Nu har det redan mörknat och det börjar bli dags för middagsmat som idag blir bakad potatis med någon slags röra, sliskig efterrätt har jag ju redan ätit i dag så det får väl bli frukt i en skön blandning. 

Inga bilder idag, jag har ju till råga på allt uppgraderat till Windows 10 och fixar inte det här med bilderna, jag har fått in dem i datorn i en app, men sen då? Nästa steg får jag väl lista ut så småningom.  Har mycket att lära än förstår jag!

Tillägg den 4 november; äntligen har jag lyckats med bildöverföring också!

GRÄVANDE

Eller ännu närmare verkligheten, dags snart att gå i ide! Nätterna blir oundvikligen kyligare och kyligare och frosten ligger kvar långt in på förmiddagen. Idag kan jag bara visuellt anta vilken temperatur det varit, det verkar vara dags byta batteri i termometern men gräsmattorna är ostört gröna idag och man får väl hoppas att det fortsätter så ett tag. Jag rensade nyss telefonen från en massa gamla foton och såg då att första snön i fjol kom tydligen 20 oktober och det är inget önskemål att det ska upprepas.

Rubriken kanske ändå kräver en närmare förklaring, jag gräver i den jämtländska myllan så att säga. Släktforskningen får mig sakteliga i ett allt starkare grepp och jag vet inte om jag ska kalla mig jordbrukare eller dödgrävare. Det är ju bland bondebefolkningen i socknarna Revsund, Sundsjö och Bodsjö jag befinner mig, men eftersom jag rör mig bland människor som är döda sen ungefär 300 år eller åtminstone föddes då, så är väl den senare benämningen mer rättvisande. I det här skedet har jag i alla fall stor beundran för de stackars människor som lärde sig skriva då, bokstäverna ser i det närmaste ut som slingrande maskar och dessutom skrevs vissa anteckningar på latin, och då kan jag ju säga att det är tämligen kört.  Sysselsättningsproblem obefintliga, tidsbrist kan vara ett resultat! Det blir i alla fall spännande se vart det hela leder.

Apropå kyligare väder så fick jag lite kalla fötter i tisdags när det andra natten varit en bit under noll och efter en titt på kommande prognos bestämde jag i all hast att åka ner till stugan. Grannen som lovat hjälpa mig med avstängningen av vattnet fanns också där och efter torsdagen fanns inget vatten i kranen till stor förtret för Lila som MÅSTE drick rinnande vatten genast efter frukost. Hon slickade intensivt vattenkranen utan resultat men fick hålla tillgodo med en hel sjö, en hink vatten stod till hennes förfogande i diskhon. Men nog sjunker standarden betydligt i det läget även för mig!

Lägsta nattemperaturen därute hade varit -4,5 men blomlådorna med margueriterna stod nästan lika fräscha som tidigare, deadline var dock bestämd  så de tömdes och placerades inomhus för vinterförvar.

Jag hade sköna och mysiga kvällar i stugan och eldade för skön värme. Det magiska skådespelet på himlen fick jag dock inte uppleva, det var tyvärr molnigt så inget norrsken var synligt. Jag hade trott att skulle bli något alldeles extra eftersom mörkret var så kompakt, det var bara i min lilla stuga det lyste. I stället fick jag hålla tillgodo med magiska soluppgångar.

8/10 kl 07.02

9/10 kl 07.05

Det var soliga och fina höstdagar och jag längtade absolut inte att åka hem men hade heller inte nåt mer att sysselsätta mig med där så något vemodig lämnade jag stugan på fredag förmiddag.



Vemodig hade jag också känt mig när jag kom dit ner och det fanns anledning. Min väninnas bortgång fanns i mina tankar, och det kändes som om ännu en del av mitt liv försvunnit. På kvällen i min ensamhet blev också saknaden efter så Börje påtaglig, det är fortfarande nästan ofattbart att han inte finns längre annat än i mina tankar. I morgon är det på dagen två sen chockbeskedet kom.

Jag avslutade också då den bok jag senast läst, Danielle Steel Ljus och skugga. En av bokens huvudpersoner blir allvarligt sjuk  med dödlig utgång. Hela sjukdomsförloppet, familjens reaktioner både under tiden och efteråt, är mycket ingående skildrat och berörde mig djupt. Det förstärkte min vemodskänsla, jag kände faktiskt igen en del egna reaktioner som jag i det närmaste betraktat som oförståeliga. Jag har också gått och begravt näsan i garderobens kläder!!!


En ny bok ligger nu på mitt nattduksbord Jean-Christophe Grangé I djävulens spår, och den utlovar spänning till sista bokstaven. Jag försöker varva olika kategorier av böckerna, och i den senaste  utspelade sig en kärlekshistoria utan gräns i ett par omgångar. Det är också spännande att genom böckerna nosa på olika miljöer, Den senaste boken utspelade sig i New York och San Fransisco och nu ska jag nog befinna mig i Paris ett tag. I boken dessförinnan var jag i Canada så livet är ett evigt nomadiserande. I verkligheten ska jag nu under några månader i stort sett hålla mig på plats hemmavid, ja med några planerade utflykter förstås!

Inte vet jag vad som händer men just nu kan jag inte lägga in bilder i inlägget. Jag väljer att publicera och kollar senare om problemet går att lösa. Jag är inte så pigg på att trassla för mycket med risk att jag ännu en gång raderar ett inlägg, jag kan inte med nån större belåtenhet upprepa mig igen.

LIVETS GÅNG, MINNEN, SAKNAD

En dag då många tankar och återblickar trängts i mitt huvud, en dag då jag fick kännedom att en av mina allra äldsta väninnor gått ur tiden. Äldst både med hänsyn till fysisk ålder och vänskapens längd, vänskap av allra högsta kvalitet, trofast och rejäl.  Det var inte helt överraskande, senaste gången vi sågs fick jag en aning om att sista fasen i livet i viss grad hade börjat för hennes del, hon var svag, trött och gav ett skört intryck och det var smärtsamt att se. 

När vi lärde känna varann var jag nyss fyllda tjugo år, jag hade ännu inte träffat min blivande man och det hade inte hon heller. Kort därefter blev jag bekant med killen som jag kom att fastna för och han hade en kompis. Det som hände var att så småningom blev kompisen och väninnan ett par. Vi trivdes bra tillsammans och vänskapen växte, så mycket att när vi gifte oss samma år med en månads mellanrum åkte vi tillsammans för första gången i livet utomlands, kan väl kalla det för bröllopsresa. Fjorton dagar i Rumänien i Constanza vid Svarta havskusten, som var stor upplevelse för oss. Besöket i Bukarest, dit vi åkte tåg där salongsvagnen hade säten med vinröd (välnött) sammetsklädsel  och vi blev bjudna på solmogna tomater av ett par medpassagerare. Den enklare delen av tåget hade träbänkar och var fullpackad med folk som medförde allehanda varor t o m levande fjäderfän. Besöket på den fina skivbutiken där det fanns ett speciellt lyssningsrum med stora öronlappsfåtöljer i läder med inbyggda högtalare. Besöket på Casinot i Constanza där rumänska specialitéer serverades, bl a fårhjärna!!!! Den stora behållningen var ett musikuppträdande, en till synes gammal man som till sin skepnad i högsta grad påminde om självaste tomtefar och spelade panflöjt, Nai, på ett hänförande sätt. Då kvittrade skogens alla fåglar från scenen inklusive alla andra toner han fick fram ur det enkla instrumentet. Långt om länge fick man dessvärre kännedom om att den stora förväntan på den blivande nye ledaren som fanns hos folket skulle bli en ofattbart stor tragedi.

Efter den resan blev det om ett tiotal år, en annan resa som också var speciell på sitt sätt. Vi åkte till Portugal, till bad- och jetsetorten Caiscais utanför Lissabon. Jag fyllde 40 år och själva födelsedagsmiddagen åt vi på Casinot med både fantastiskt god mat och förnämlig service, både vinkypare och andra kypare, det var storstilat. Efter middagen höjdes golvet i mitten av restaurangen och vi fick se en internationell floorshow som inte heller gick av för hackor. Som om inte det var nog avslutade vi kvällen på nattklubben som bjöd på en alldeles utsökt striptizshow. Det kanske låter avancerat men jämfört med dagens många gånger vulgära uttryck så var det mycket vackert. Det börjar ju närma sig 40 år sen, men nog var man ute i stora världen då. Det fanns dock ett litet aber. På nedresan blev hälften av passagerarna på planet matförgiftade, av oss fyra var det bara jag som höll mig på benen och kunde besöka Farmacia för att få tag på passande läkemedel. Det var stor skandal,  omnämndes i pressen och det var dagliga besök av sjukvårdspersonal på hotellet. Det gick inte heller över så fort, symptomen fanns fortfarande kvar efter hemkomsten. 

De båda var mycket trofasta vänner och vi umgicks flitigt och trivdes bra i varandras sällskap. Och jag har nog aldrig varken förr eller senare haft så många och läckra bikinis som medan hon hade sin underklädesshop, hon var en mycket bra säljare och jag nappade gärna på hennes beten! Hon var lågmäld och försiktig på alla sätt men utrustad med en mycket god känsla för det vackra. stilsäker som få.  Med tiden kommer förändringar som man inte räknar med, min man gick ur tiden och jag blev ensam, vi fortsatte umgås som de goda vänner de var för mig. Det blev dock med tiden inte lika tätt umgänge när jag träffade min kommande sambo, som alltid är det fråga om kemi för att man ska hitta en gemensam nämnare. Kontakten har ändå aldrig varit helt bruten bara mer sporadisk om man så säger.

 Jag och den efterlämnade mannen har i dag pratat länge och ingående i telefon, kontakten är ju inrotad sen så lång tid att det känns så okomplicerat att prata med varann. Jag känner djupt för hans smärta nu, det är en svår väg att ta sig fram på men med stöd av goda vänner går det steg för steg. Saknaden kommer man väl aldrig över men så småningom tränger sig det pågående livet på, stegvis  känns det också naturligt att det får släppas in.

RIP Gullan!

GOD MORGON

Sitter och tittar ut genom fönstren, ja där jag sitter har jag ett fönster som vätter norrut och det andra mot söder, och ser två olika himlar. Ljusare på norra sidan men i söder växer en mörkt blå skugga upp, månne vad den innehåller. Enligt dagens prognos halvklart men med kraftiga vindar och blåsten har redan börjat vad jag kan se.  Men etter värre är att detta tycks vara de sista soliga dagarna på ett tag, med redan tidig snö i fjälltrakterna och framöver betydligt lägre temperaturer i kustlandet. 

Då är det akut läge att ta de sista fönstren en omgång och göra lite mer utearbete medan tid är. Äppelträdet blir nog av med sina sista frukter nu i blåsten och i går kom min hjälpsamma granne och lastade traktorskopan med fyra säckar fallfrukt. I år har jag inte gjort en enda burk äppelmos, jag har konstaterat att åtgången är obetydlig och jag har fortfarande kvar en burk av fjolårets mos. Det är absolut inte gott längre och jag tror mig kunna köpa den lilla mängd jag gör av med. 

Dessvärre tycks det också vara dags att göra avslut för säsongen i stugan, åtminstone stänga av vattnet. Någon enstaka dag går ändå vara där om vädret är på topp, det går ju ha med vattendunkar, men i och med att dagarna blir kortare och kortare, faller det sig till slut naturligt att stänga dörren för gott till det våras igen.

En dag när energin tog över lite i överkant såg jag över komposthäckarna som står väl gömda i hörnet av tomten. komposten som fått vila i fred många år, såg både övervuxen och risig ut så jag skottade om hela alltet och i botten fann jag fin jord som kommer väl till pass när en gång vårarbetet kommer igång. Då ska häcken få sig en näringschock. Det ser frisk och fin ut redan  nu, efter total nedsågning förra sommaren fick den i år behålla tio centimeter mer och så blir det nästa år också. Så småningom ska den bli både högre och tätare är det tänkt. Nu går jag också och ältar frågan om total nedsågning av några buskar som verkar vilja ta över här men men min tvekan beror delvis på om de ska få stå kvar på sin plats även i fortsättningen och om inte, var ska i så fall deras nya plats bli. Man löser inte världsproblem på ett enda ögonblick så att säga. 

Det har väldigt god lust bli långbänk av mina beslut, ska jag eller ska jag inte ställer jag mot varann när det blir fråga om förändringar eller ska jag kalla det förbättringar kanske. Jag saknar verkligen ett bollplank i min närhet som jag kunde vända och vrida på saker och ting med, som kunde belysa mina funderingar från en annan synvinkel. Det är penibelt att när ett projekt gått i mål konstatera hur fel det blev! Det mesta hänger ofta upp sig på problemet snickarboa! Dessa stora maskiner som jag vill ha ut ur huset, det rör sig om ca 15 olika objekt, och det verkar omöjligt få kontakt med någon som kan ta sig an det hela och tiden bara går. Själv känner jag mig mer och mer stressad av att inte få respons från vidtalade personer.

Snart dags att göra sig klar för ett besök hos frissan men nu har jag under ett tag tappat så mycket hår så jag vet inte om hon får så mycket att klippa egentligen. Det är väl inte så att jag sliter mitt hår i bekymmer om framtiden men tanken kommer att det bland annat kan vara anledning till att det händer. Nu har jag ändå köpt Silicea som ska hjälpa håret att växa tillbaka så får väl se framåt jul om jag fått nya pigga strån på skalpen.