HEMMADAG

Efter ett par dar ute i stugan har jag idag varit hemmavid, och troligen drabbad av ett förstadium till höststädningen. Tömde, rensade och fejade stora kylen i garaget som är vår tjänstgörande matkällare. Det är hög tid för redan nu finns rätt så många syltburkar att stuva in, några till lär det bli och snart är det också dags för äppelmoset.  Orken eller egentligen tiden räckte inte att på samma sätt gå igenom frysen eftersom datorn som strulat ett tag behövde lite omsorg, fick behövlig hjälp och efter div inköp som förhoppningsvis kan vara till nytta får vi väl se om den här gamla "traktorn" vill fortsätta eller om det blir till att köpa nytt. Jag gillar inte att trixa med datorn, blir bara stirrig och hispig och fattar nada. Då är det enkelt att rensa frysen även om inte det heller är särskilt lustbetonat.

I stugan har jag ingen dator med mig, bara telefonen, men den är ju faktiskt en riktigt god vän som låter mig  facebooka lite, har upptäckt att jag bl a skriver fler inlägg när jag är där. Jag har ännu inte bloggat över Ifånen men det kan väl också bli av. Till stugan åkte jag i måndags med avsikt att i första hand måla fönster och det övriga som återstod att vitmåla. Någon mästare på spröjsmålning lär jag väl aldrig bli, men när jag hade målat sista fönstret hade jag ändå kommit på en del av hemligheten - att snurra penseln t ex. I mitt stilla sinne sökte jag kontakt med min sambos hädangågne far som var en rutinerad och skicklig målare och jag tänker mig  att han ansåg  att det jag behövde var att träna och träna och träna i detta saktmodighetens hantverk. Men eftersom det fortfarande återstår mer att måla så får jag ju ännu mer träning, mitt mål är att detta ska vara avslutat innan stugan lämnas för den här sommaren.

Jag hade i alla fall tur med vädret och kvällarna var sagolikt vackra med månsken som speglade sig på havsytan. Det åsk- och regnväder som drog över stan syntes inte en skymt av. På dagarna soligt och varmt och inte en droppe regn förrän på torsdag em på hemvägen. Den här gången visade sig heller inte några vilda djur men jag undrar hur det går för björnen som lufsar omkring där nu när björnjakten börjat. Dessutom läste jag äntligen ut boken som jag tragglat med ett bra tag, Jonathan Franzen Tillrättalägganden. Det är den egendomligaste bok jag någonsin läst, nästan svårläst också eftersom författaren skriver långa, omständliga och tillkrånglade meningar som man nästan tappar bort sig i och måste börja om  för att fatta vad han skriver. Fast jag tycker att han tappade lite av energin mot slutet av boken, språket blev absolut enklare. Ska försöka mig på Maria Magdalena nu , om jag inte tar något lättsammare som omväxling.

Jag har också tänkt på att den där måndagkvällen när jag blev sittande i väntsalen på järnvägsstationen i Bastuträsk var inte helt bortkastad. Jag tycker om i iaktta människor och fick tillfälle göra det där. Intill väntsalen finns ett lite café som hade ett slags miniloppis och en tidningshylla med veckotidningar från 70-80-talet. Medan jag satt och bläddrade i några så pratade en grabb  i sjuårs-åldern med sin pappa i telefonen, eller egentligen samtalade mycket högt, verbalt och ingående om olika saker för att sen fortsätta teckna fantasikonstruktioner i sitt ritblock som han försökte beskriva för sin mamma. 

Fyra ungdomar spelade kort,  stillsamt och lågmält  i motsats till den lilla baby som tjöt i högan sky inne i skötrummet. Det var så förfärligt hjärtskärande lyssna på och ett tag misstänkte jag nästan att någon form av misshandel var på gång. När mamman kom ut med barnet såg jag att det var så väldigt litet nästan nyfött, fattade inte hur all den där rösten hade kunnat komma från den lilla, tunna kroppen. Det visade sig att hon hade ytterligare två små barn med sig, spädlemmade även de, och den lille såg nu ut att vara lugn och harmonisk och provade t o m på ett tandlöst leende till sin större bror. 

Och alla satt där i väntsalen i väntan på det mycket försenade Stockholmståget, jag hade ju bara ca fem mil hem och fick dessutom åka bil.

DIKT OCH VERKLIGHET

Nog händer det väl då och då att man förundras över otroliga händelser i verkligheten som bara den livligaste fantasin skulle kunnat producera. Själv är jag faktiskt riktigt fascinerad av sådana tillfälligheter och hur man själv genom att dra i de rätta trådarna kan påverka, kanske genom att bara prata med andra kända eller okända människor. Intresset tror jag väcktes för länge sedan av ett TV-program vars titel var I Bakfickan eller nåt ditåt. Där berättades verkliga händelser och skrönor i en salig blandning. Duktiga berättare gjorde det hela spännande och otroligt och det jag minns bäst från serien var den som berättade om en simtur i Indiska Oceanen. Han simmade på rygg och kolliderade huvud mot huvud med en annan ryggsimmande, okänd person. I samtalet som uppstod nämnde berättaren orten Forsa och fick en frågande kommentar "Forsa by the See?" Det visade sig att båda besökt den lilla orten utanför Hudiksvall, sammanhanget runt besöket har jag i stort sett glömt men berättelsen var alldeles otrolig!

Häromdagen gjorde närmaste grannen en större utrensning av grejor som skulle till tippen, bl a en gammal Singer symaskin. Allt hade placerats nära gränsen till tomtgrannen som hade sin skotska mor på besök. När hon fick syn på Singern blev han eld och lågor. Hon berättade att hon bor närmaste granne med den fabrik som en gång i tiden tillverkat Singer och sonen hade som barn ofta lekt där. Följden blev att symaskinen fick ett fortsatt liv i huset intill av nostalgiska skäl!

Jag komdå att tänka på en händelse som för mig också är smått otrolig. Det hände för tjugofem år sen på flygplatsen i Bangkok under hemresa från en närmare två månader lång resa i Australien som backpackers. Jag och mitt ressällskap hade efter ett par dar i Bangkok, åkt ut till flygplatsen igod tid från en smått hysterisk stad i förberedelse för en ljusfest. Att vi lämnade stan då beklagades av taxichauffören som tyckte att en sån höjdpunkt kunde man bara inte missa. Jag tror ändå att det som sen hände nog överträffade den ceremonin. Dessutom hade vi också lite hemlängtan efter den långa och innehållsrika resan. 

Vi var de enda personerna vid gaten och en ensam herre kom fram bara för  fördriva tiden och prata eftersom han hörde att vi var från Sverige. Naturligtvis berättade vi om vårt äventyr och tog också reda på vart hans resa gått. Vi fick veta att hans uppdrag varit att kränga flygplan, SAAB, i Sydostasien. Jag som några månader tidigare tillsammans  med min sambo (då bara vän) varit på en middag i samband med en konfaträff hakade på det där med SAAB. Bland middagsgästerna fanns en person som sas vara flygare och på väg att flytta till USA, men eftersom jag var helt obekant med de flesta gästerna kom jag inte ihåg alla namn och det namn han omedelbart nämnde kände jag inte igen. Under samtalets gång kom vi ändå fram till att det måste vara samma person vi talade om och att de här båda hade delat skrivbord på SAAB. Bara det var väl ganska osannolikt men historien är inte slut än. 

När jag kommit hem och en av de första dagarna såg ett nyhetsprogram på TVn handlade ett inslag om en flygplanskrasch, tror det var (dyr)Gripen. I inslaget visades en gammal journalfilm från en tidigare flygplanskrasch och kommenterades:"och ur det brinnande planet springer piloten Lars Napoleon Bandling". That's it. Det var den person vi talat om och nog gick en liten rysning efter ryggraden, så otroligt kändes det. 

Lika otrolig är inte dagens planering, efter en regnig och mulen morgon ser det ut att klarna upp och så förbli några dagar. Det innebär att fönstermålningen hägrar, skönt om det blir väder att göra det klart. Men först lite köksplanering, matsedel och veckohandling och så tvätten jag räddade undan regnet sent i går kväll.. ska tas om hand.  Allt det här jordiska är inte lika nervkittlande men fasta rutiner (obs! inte måsten) är bra för sinnesfriden!

FÖRSMAK AV HÖSTEN

Rubriken syftar till SVT Västerbottensnytts inlägg idag som talar om att vi får höstregn hela dan men som tröst säger prognosen att solen kommer tillbaks redan i morgon och stannar kvar några dar. Det tackar man särskilt för, eftersom det riktiga höstvädret gärna får dröja ett tag till. Det meteorologiska hösten infinner sig när dygnets medeltemperatur understiger tio grader fem dagar i följd och då är det bäst att de varmare kläderna finns till hands. Usch och fy!

Senaste inlägget handlade om min förestående utflykt och den dan blev hellyckad så när som på sluttampen. Vädret, detta eviga bekymmer, som har så stor betydelse, var soligt och vackert  i stan men inåt landet försvann solen.  Mulet och kyligt är inte alls lika uppmuntrande som när solen visar sig och värmer både kropp och själ. Tunna moln skymde solen när jag kom fram efter en bussresa som kändes som om föraren var på väg att sätta hastighetsrekord, fast det berodde nog på att vägen var både krokig och gropig. Inte för att jag är åkrädd men lite obehagligt var det.

Målet för min resa

Så småningom bröt solen fram och det blev en vacker dag som vi ägnade oss åt sightseeing i lilla Norsjö! Jag hade en perfekt guide som plockade fram de allra bästa karamellerna i samhället. Den röda kyrkan som invändigt hade så fantastiska, färgstarka målningar och som vi båda kommenterade var så helt olik vår barndoms kyrka i Sorsele som ger ett svalt, ljust intryck.

Hembygdsområdet stod sen på tur och där gick vi först in på Skidmuseet och återigen imponerades jag av det som visades där. Norsjö har genom tiderna haft flera skidåkare av elitklass, bl a första Vasaloppsvinnaren. Prissamlingen med olympiamedaljer och andra mästerskapsmedaljer av alla valörer, pokaler  och andra priser i stort antal var imponerande  och allt mycket tilltalande exponerat. Hembygdsgården med bl a fotouställningar var tillika min värdinnas mormors föräldrahem och hon kunde berätta om egna upplevelser från en svunnen tid. Tack vare hennes förankring i gården fick vi också tillfälle se den låsta, övre våningen som står delvis intakt möblerad sedan sista ägarinnans tid. Jag som ivrig virkerska imponerades av rullgardinsspetsarna som jag missade att fästa på bild. Sista ägarinnan var konstnärligt begåvad och en liten ateljé hade byggts upp omkring hennes konstutövning.

Efter fika nere vid sjön, och avsmakande av kakan jag hade med, åkte vi upp till Solia, samhällets skidbacke, med en otrolig utsikt. Man såg vida omkring, kanske ända upp till fjällvärlden. En titt på en fontän i samhället som jag borde fotat eftersom det är ett massivt, läckert stenblock som vattnet strömmar över, blev sista stoppet. Enligt min personliga guide, som rest världen över, är det i hennes ögon den absolut vackraste fontän hon någonsin sett och hon har också påverkat kommunen till att sätta upp en information om bergarten i stenen. 

Dagen avslutades med en måltid i stugan och plötsligt blev det brått att hinna med sista bussen. Vid bussbytet i Bastuträsk fick jag upplysningen att bussen, som stod inne, låst och utan någon förare synlig,  inväntade tåget. Eftersom det var en knapp timme försenat, gick jag in i väntsalen och satt där i godan ro. Det var bara det att bussen inväntade nog bara ett tidtabellsenligt kommande tåg, för rätt vad det var så var fanns inte bussen där. Det var inte särskilt kul och tur var väl att jag med tanke på den långa väntetiden ringt ett nödsamtal efter sambon för att hämta mig. Han hade mött bussen på vägen  och förstått min felbedömning. Hem kom jag i alla fall betydligt senare än om jag hållit mig i närheten av bussen, och tåget (Stockholmståget) var ytterligare försenat, så det hade verkligen inte blivit muntert om jag suttit och väntat in det. Äventyret slutade gott!

I onsdag var det återigen dags för målning av vita knutar mm på stugan, återstår fönster, som jag hade tänkt skulle gå bra göra idag, men det är inte att tänka på, det får bli till veckan då det utlovas uppehållsväder. Det kommer att ta sin tid, 35 små rutor gånger två ska målas in och utsida, men det är ju inte någon bra idé att lämna det ogjort till våren heller, då räcker troligen som vanligt inte tiden till alls.

När jag tittade igenom bilderna från sundsvallsresan, upptäckte jag bilden jag tog vid genomresan av Örnsköldsvik av ett bygge på gång, ett hyreshus mitt i stan. Jag bestämde mig fort att en lägenhet där funderar jag definitivt inte på, när skulle den inglasade balkongen användas, särskilt på översta våningen? Arkitektens lekstuga kanske? Liknar mest en styrhytt på en skylift eller nåt liknande. Fy och usch igen!

UTFLYKT

Uppe med tuppen, som vanligt kanske ska tilläggas, men idag har jag en alldeles särskild plan. Ska ta bussen upp till Norsjö, för det första därför att jag fortfarande inte mer än prövat  köra bil  mer än en kort sträcka, det var inte nåt större problem men osäkerheten sitter  i skallen efter drygt tre års avhållsamhet. Eftersom mina nya glasögon tycks fungera utmärkt och så även min förmåga till avståndsbedömning ska jag nog långsamt öva upp körförmågan. 

Det andra skälet till Norsjöbesöket är att hälsa på grannens lilla flicka!! Hon är visserligen inte så liten längre och sedan länge bosatt på annan ort men gör årliga besök här uppe. Det är fantastiskt roligt att återigen ses, när jag flyttade hemmifrån var hon ännu inte vuxen och vi har väl inte haft möjligheten att lära känna varann, men det är det här med rötterna, det finns en gemenskap i bakgrunden som känns väldigt trygg. 

Just nu har jag en kaka i ugnen till förning, har varit ute och plockat solvarma hallon till den och hoppas den kommer att smaka - med lite grädde till kanske. Vädret för dagen verkar lovande så nu ser jag fram emot en härlig dag tillsammans med en mycket livlig, glad och trevlig person. 

Jag måste också smyga in en liten kattnotis - förvånande? Nej inte alls! Vid besöket i Sundsvall fick Lila prova ligga på en fleesepläd fodrad med teddy och den var toppen, tyckte hon. Alltså var det bara att hitta en liknande när vi kom hem - och den fanns på Rusta, till halva reapriset dessutom! Nu ligger hon mjukt och skönt när hon tittar på TVn, om det inte är fåglar på gång, då sätter hon sig nedanför apparaten!

EN SOMMARMÅNAD

Nu var det ett tag sen jag stannade upp och skrev  några  rader här. det är konstigt att tiden går så fort utan att man märker det. 

Senaste tiden eller egentligen hela den här sommaren känns det som jag mest suttit i bilen på väg till eller från stugan. Vi har inte sovit mer än högst ett par nätter där  åt gången i sommar. Jag har visserligen vid några tillfällen stannat kvar ytterligare en natt utom förra veckan då jag faktiskt var där från måndag kväll till fredag eftermiddag och det var underbara dagar, fyllda av olika sysselsättningar. Ja, jag ska väl inte glömma den fantastiska veckan i slutet av juli när värmen slog till riktigt ordentligt och jag hade tre och en halv dags semester!! Jag var mol allena där ute, gjorde inte ett skapande dugg, satt i solen, läste och bara var. Så enastående skönt och livgivande, tror inte det finns någon annan plats på jorden som kan ge mig det lugnet och välmåendet, kan verkligen prata om att ladda batterierna. 

Katten, vår underbara Lila, var naturligtvis med mig, och det är förunderligt se hur hon också förändras när hon får komma till stugan. Troligen förmedlar vi lugn och trygghet till henne eftersom hon blir så harmonisk.

Skönt ligga i mattes säng

Men att det i den lugna mjuka pälsen bor ett vilddjur bevisade hon tidigt en morgon när hon "bad" att få gå ut. Hon kopplades och så fort jag öppnade dörren, satte hon fart mot en blomrabatt, kröp snabbt in i den och ut kom på andra sidan en harunge springande för livet. Natten innan hade hon, också som bevis för sin jaktinstinkt, nedlagt en liten, liten skogsmus som förirrat sig in i stugan! Man behöver nog inte rädas överfall av de vilda djuren eftersom hon vaktar, men inte tror jag det hjälper särskilt mycket mot den björn som sägs vandra omkring i närområdet till stugan. Han har setts vid vägen bara ett par hundra meter därifrån. Dessutom blev en bärplockare uppmärksam på ett underligt ljud och när han tittade sig omkring fick han se nalle som stod på  bakbenen och röt. Läge för björnfrossa alltså! Och dessutom var det i närheten av min sommarprommenadväg, lusten att gå där har inte varit påträngande kan jag väl med fog påstå!. 

För övrigt har det varit lite byggande och senaste veckan på börjades rödmålningen, nu återstår det vita som ska målas så fort vädret tillåter. I fredags var det också dags för den stora tallens fall,ett beslut som togs för många. många år sen men verkställandet har dragit ut på tiden. 

Vi har gjort en liten roadtrip till sambons bror och svägerska i Sundsvall och det var som alltid trevligt att ses och surra ett tag. 

Höga Kustenbron. 

Lila följde också med , och återigen, det är en fantastisk katt, hon tycks gilla åka bil, inte ett enda litet ljud kom från henne förrän vi svängde av från E4:an och hur sen katten navigerar skulle vara intressent veta. På hemvägen tittade hon bara ut genom bilfönstret när vi åkte iväg, lade sig ner, rullade in framtassarna och låg tyst och stilla ända hem, 38,5 mil utan stopp precis som hon visste var vi skulle!

Bärsäsongen har ju också startat med sitt överflöd, vi plockar trädgårdshallonen i mängd och det tar viss aldrig slut, det blir mycket sylt i morgonfilet under den kommande vintern.

Sen står övriga träd och buskar och väntar på att bli skördade; Moreller, Röda vinbär, Krusbär, Svarta vinbär och Äpplen och inte går det sätta stopp på samlarinstinkten heller.

Vi har efter några års saknad återigen fått en liten kotte på tomten, men nu vet jag inte om han också har blivit ett trafikoffer på genomfartsgatan, eftersom vi inte sett honom senaste tiden.