Summa sidvisningar

torsdag 17 december 2015

FULL BAKDAG - BAKISDAG

Missförstå inte den tvetydiga rubriken men enligt Jantelagen ska man ju inte förhäva sig, inte tro sig vara nåt (vilket jag definitivt inte heller tror) igår tog jag nog ändå för mig alltför stort stycke. Jag som inte bakar särskilt ofta numer, särskilt småkakor inskränker sig till en gång per år  ungefär. 


Tecken i skyn

Det så kallade Stora Julbaket stod på tur. Recepten hade valts ut och plockats fram, och tanken kom att det var nog i minsta laget, nog smakar det säkert med en kaka till osv. Specerilådan skövlades och ingredienser som saknades hade inhandlats dagen innan så det var bara att sätta igång och degarna sattes. Naturligtvis hade jag inte fått med mig allt jag behövde ändå från MAXI så det blev en blixtutryckning ner till Moröhallen för inköp av folieformar. Slut i hyllan men de fanns i dagens leverans så problemet löste sig. Ett långt telefonsamtal mitt i allt ihop blev det dessutom och matlagningen till lunch inskränkte sig till att koka potatis. Tursamt nog hade jag köpt hem en form kalvsylta som snabbt kom fram på bordet.

Bakningen gick framåt, glömde visserligen att sätta till kanel i degen till sirapskakorna som jag tänkte skulle få lite extra julsmak, men det får duga som det blev. När sjöslaget=kakbaket var över och köket var i fullständigt kaos var en bänk nästan full av kakor som väntade på "burkning". Sockerdrömmar, som inte blev som de ska, sirapskakorna  utan kanel , korintkakor, saffransbiscotti som blev något mörka av för lång torkning, fruktkaka och rimbobullar. Den lilla gnista som fanns kvar gick åt till att röja köket nöjaktigt.

Litet kök fort fullt


En limpdeg trasslade jag mig ur genom att sätta in del i kylen för kalljäsning över natten, någon måtta fick det lov att vara, dagen närmade sig sitt slut och jag var redan där, jag menar jag hade nått den gräns då jag ville komma mig ut ur köket så fort som möjligt. Sen väntade böndernas kärlek på tvn och det är med nån slags form av hatkärlek jag tittar på det. Programmet lär ju ha sänts i tio år och det borde väl räcka . Jag längtar faktiskt efter nån form av förnyelse i programutbudet, alltför många sk underhållningsprogram går ju efter i stort samma koncept. Är det verkligen så underhållande med utslagningar i alla upptänkbara sammanhang, går det inte tänka tvärt om eller nåt ditåt. Näe men nu börjar jag visst spåra ur och tappa fokus på baket. 

Efter en natt med dålig sömn, kanske blev det för många avsmakningar, och mycket läsning följde en svårt tidig morgon. Limpdegen hämtades in från kylskåpet i garaget och fyra maffiga limpor placerades på plåten. Efter gräddningen såg de verkligen genuint hemgjorda ut, spruckna och utsvällda, inga skönheter med andra ord. Men man ska inte döma hunden efter håren, mackan smakade till belåtenhet. Jag behövde återigen upp till MAXI för komplettering, äggen tog slut och hyacinterna i köksfönstret behövde bytas ut. men sen gick luften ur gumman. Jag tror mina storhetsdagar flytt sin kos, jag erinrar mig den gången när upptäckte att jag blev trött efter en dags storstädning, så förvånad jag blev då. Nu blir jag inte det längre, nu rasar jag bara ihop och tar mig den vila jag behöver. I dag blev det bortåt ett par timmar på soffan med en bok som jag ömsom läste i och ömsom fick den falla ner medan jag slumrade.









Efter att ha läst ut Nora Roberts Vittne till ett mord läser jag ännu en Danielle Steel.



När jag kände mig tillräckligt utvilad igen tappade jag upp badvatten och kröp ner i karet med förhoppning om att inte somna där vilket hände en gång för ett tag sen. Ja det gick väl inte så långt att jag sov men jag var på väg eftersom när jag öppnade ögonen kändes det nästan som jag var i en obekant miljö!

I går när jag var mitt uppe i baket såg jag att adventsstjärnan slocknat men med degiga händer kunde jag inte åtgärda det just då utan det fick anstå till på kvällen. Men då fick jag mig en riktig funderare, lampan var borta! När jag skulle sätta in den nya gick inte det och jag fann att sockeln från gamla lampan satt kvar, men var fanns själva lampgloben? Inget splitter på golvet vad jag kunde se, stort mysterium allihop!



Slutligen fann jag  lampglaset som kilat ner sig i blomkrukan som stod rakt nedanför stjärnan och sen jag mixtrat ut sockeln ur lamphållaren fick jag återigen en lysande stjärna. Apropå belysning så sjunger den ljusgardin som varje år monterats upp utanför altanen på sista versen nu. Till en början ersattes någon sektion som slocknat varje år, sen slutade det finnas ersättningsdelar och den blev årligen en sektion kortare. I år lyste tre sektioner när jag satte upp den men nu har den mittersta slocknat, förhoppningsvis lyser de kvarvarande julen ut men sen blir det tack och farväl. 

Det får det väl bli med det här inlägget också, Lila har börjat sin nattmangling, dvs hon försöker locka mig till sängs nu, hon kommer och titttar på mig, bölar en aning och gör snabba rusningar, allt för att fånga min uppmärksamhet. Snart hoppar hon nog upp på tangentbordet och då blir det bara tokigheter som hon skriver och det vill jag om möjligt bespara er från. God Natt!

måndag 14 december 2015

OOOPS! 08.14

Tredje Advent




Det var med förvåning jag såg hur mycket klockan var när jag kisade mot klockradion. Katten hade buffat och ganska hårt kört in sitt huvud under min haka så det var bara att ge henne kred, det vill säga lyfta på huvudet som tecken på att jag förstått vinken. Det blev ett uppvaknande, i dubbel bemärkelse kan jag säga, hur kunde det vara möjligt att jag sovit så länge i godan ro. Nåväl, fort upp och det var brutalt, egentligen skulle jag just vid den tiden börjat göra mig klar för att gå ut till busshållplatsen för att åka ner till stan. En träff med släktforskningskursen halv tio var planerad men snart nog insåg jag att det skulle gå i stöpet så jag messade om mitt dilemma. Jag som behöver två timmar på morgonen för att vara fit for fight skulle ju inte kunna vara där annat än för att säga hej då och önska God Jul! 

Försova mig, näe det är ingenting som hör till mina vanor men troligen byggde jag upp det redan i går kväll när jag såg till att komma mig i säng vid 22-tiden, mest för att hinna läsa några sidor och sen sova gott. Jo, pyttsan, vaknade strax efter tolv, omöjligt somna, en mugg varm mjölk kanske hjälper, näe, mera läsa och släckte lampan id tretiden. Brukar såna gånger sova ca fyra timmar så det var i princip ingen fara på taket. Meen.... På det här sättet fick jag ju en alldeles förträffligt skön förmiddag, dagen var ju egentligen för späckad  med kursen och fika med gympagänget. Dessemellan skulle jag ju egentligen hunnit vara på gymmet också men det inser väl alla att jag så att säga tagit vatten över huvudet. Nu blir det bara att se till att jag passar tiden för fika på Stigs kl 14.00! Så det får bli min dag.

Om jag fortsätter hålla mig till försovningen så slår mig tanken att den också är ett tecken på att jag börjar slappna av lite inombords. Tömningen av snickarboa pågår för fullt, det är oväntat jobbigt och sliter i hjärtat fast jag försöker verkligen att inte vara där i onödan. Tacksamt nog så arbetar gubbarna mycket lugnt och varsamt med respekt och jag får väl tillstå att det var tursamt att de just nu drabbats av förkylning och inte kunde komma idag. Man får göra valet att se de små positiva tingen i tillvaron! Det nya året  får visa hur fortsättningen blir.

För övrigt så är mitt fokus fullt ut  på släktforskningen nu, harvar vidare i den jämtländska myllan, många och långa telefonsamtal med nyupptäckt släkt ar väldigt trevligt fast om jag når mitt mål står ändå fortfarande i stjärnorna. Jag gjorde dessutom ett DNA-test under hösten och fick analysresultat för drygt en vecka sen. Det som var överraskande var den stora inblandningen av finska anor, det hade  jag inte räknat med men det kan ju vara mitt samiska arv plus att jag lagt märke till hur många skogsarbetare som under slutet av 1800-talet kom från Värmland (=skogsfinnar?) till Jämtland. Man vet ju inte alltid var haren har sin gång! Spännande om än tidskrävande och jobbigt att bearbeta analysresultatet. Men å andra sidan kan man säga att jag passar in i bilden av vad man kan förvänta sig. Antingen kommer anorna i stort från Skelleftetrakten ... eller Finland. Anledningen lär vara en sk "begränsad genpol"  p g a många nära ingiften. Eftersom allt fler testar sig kommer också nya träffar d v s ev släktingar, men släktskapet kan ligga onåbart lång tid tillbaka, de skrivna källorna före 1600-talet finns i ytterst begränsad omfattning om man inte har präster och adel i släkten. Det fascinerande är ändå att få den historiska insikten om folkvandringarna som pågått och fortfarande pågår. I dessa dagar till stor förtret för en del. Karin Boijs bok ligger på önskelistan nu.

Men åter till verkligheten, med tio dagar kvar till Julafton bör jag väl tänka JULBAK. Ska göra en liten lista och handla i morgon det som behövs för kak- och bullbak. Jag har tittat igenom mina julrecept och jag som är en listmänniska fann listan för förberedelserna inför sista julen tillsammans med Börje. Så länge sedan det känns och som en helt annan tid och värld som aldrig kommer tillbaka. Det är ledsamt att inse och kunde man vrida tillbaka tiden finns det ingenting hellre jag skulle vilja göra. Jag har med andra ord fortfarande anpassningssvårigheter att tampas med. Samtidigt som jag är så oändligt tacksam för  underbara och omtänksamma människor som finns för mig i omgivningen. 

Framtidshopp

torsdag 3 december 2015

SENA KVÄLLAR, STRULIGA NÄTTER OCH.........................

............ lite annat smått och gott.

Det blir långa uppehåll mellan inläggen, en anledning är att jag tycker mig ha en del annat som tar min tid i anspråk och som jag blir så in i nordens trött av och inspirationen att skriva uteblir. Gör sålunda ett försök att att samla mig nu och ta en snabbtitt på en del som inträffat senaste tiden. Alltså .............. i mitt liv är det tomt på stora sensationella händelser och jag tror inte heller att livet i allmänhet är fyllt av ett sådant ständigt race. Vardagen kan vara nog så underbar ändå om man håller sinnet och korpgluggarna öppna för det pågående livet.




Julgardin 1

Julgardin 2




Dessutom har ju den heliga julstädningen tagit fart och det gällde att få upp gardiner, adventsstjärnor och dito ljusstakar före första Advent. 





I går var en sån dag när egentligen ingenting hände men som ändå slutade med en mycket god känsla inombords. Dagen började med att jag tog bussen in till centrum för ännu en kursdag, släktforskningsföreningens kurs som handlar om DNA i släktforskningen. Det är ett ämne som är enastående intressant inte enbart  som hjälp i släktforskningen utan ännu mer historiskt sett och det är så oerhört mycket att ta in att jag känner mig dränerad på kraft efter varje kurstillfälle. En promenad genom hela stan var uppfriskande skön, jag besökte ännu en gång datafirman och utgöt min frustration över den krånglande datorn. Jag ger snart upp och skaffar en bärbar som ersättning fast det känns också väldigt fel men jag tycker nog att jag alltid ska kunna känna mig trygg och belåten  när jag använder datorn inta bara när jag lägger patiens! Vad det hela utmynnar i har jag ingen uppfattning om. 

När jag så småningom satte mig på bussen hem var jag ordentligt trött och dessutom hungrig. Den sena lunchen och vilan på soffan med det sedvanliga korsordet gjorde gott. Lite fortsatt pyssel med utebelysningarna som jag fortfarande inte fått på plats, en del fick kasseras men jag bryr mig inte om att kompletteringsköpa i år. Idag ska iaf allt komma på plats medans det är dagsljus. 


Under sena eftermiddagen ringde en bekant, mannen till min väninna som gick bort tidigare under hösten, och undrade om det passade att han tittade in. Han ville visa bilder från begravningen och får säga om det tillåts, att det var trevligt se men det blev också upphov till ett bra samtal runt allt det tråkiga. Jag tycker att det initiativet var ett fantastiskt fint tillfälle att tillsammans få prata om tankar och reaktioner man upplever i tomrummet efter en  närstående som gått ur tiden. Dessutom i högsta grad ett värdefullt steg för honom i hans sorgebearbetning. Han hade även varit hemma hos de andra personerna som varit med på begravningen och visat bilderna vilket jag tycker var både klokt och starkt gjort av honom.  Bönderna på TV fick sen sin beskärda uppmärksamhet, pauserna och resten av kvällen i släktforskningens tecken vid datorn och då går klockan väldigt fort, sent om sider blev nattsömnen god.

I natt fick jag dessutom sova utan avbrott. Jag tror Lila ha funnit ett nytt sätt att överlista mig  när hon vill ha uppmärksamhet under nätterna. Jag brukar alltid låta sovrumsdörren stå på glänt så att hon kan gå en nattrunda när hon vill. Men se det passar inte damen ifråga, ibland tror jag hon tycker sällskap är uppiggande, alltså vaket sällskap! Dörren är inåtgående och fast hon utan hinder kan passera har hon tagit sig för att hoppa på handtaget med följd att dörren åker igen en lite bit och hon kan då inte bruka vare sig tassen eller huvudet för att få upp dörren utan fortsätter hoppa tills jag vaknar!! Hon har nått sitt mål, överlistat mig och fått mig att tro att hon behöver gå på lådan eller nåt annat för henne livsviktigt. Jag vacklar upp och tar mig hela vägen till hennes toa och det är fritt fram hela vägen men då visar hon sin plan fullt ut och rusar i racerfart med svansen i vädret genom hela huset i glädje över att ha fått upp mig på benen. Tillbaka i sängen kommer hon och kryper ner fort igen spinnande i högan sky som tack för uppmärksamheten. Jag är helt och fullt i tassarnas våld!

Annat som stör nattsömnen för mig som annars inte har några som helst sömnproblem, tvärtom sover jag som en stock utan problem men jag tror ändå att månen triggar igång mig. Jag tycker mig se ett mönster, emellanåt blir en natt helt galen, en eller två timmars sömn och sen helt klarvaken, måste upp för att bryta tankemönstret, lägger mig igen, somnar så småningom till ett par timmar och vaknar återigen vilket också betyder en oherrans tidig morgon och dimmig dag. När jag sen ser tillbaka  så har jag nu förstått att detta inträffar de nätter då det är fullmåne. Mångalen alltså!

Nå det blir ju en del läsning också de där långa nätterna som extra plus till kvällsläsningen. Ännu en Danielle Steel-bok har hamnat i den lästa högen, Blixt från klar himmel.





Nu ligger en spänningsroman av Nora Roberts på nattduksbordet, men det är med pirr i magen jag läser i oro för vad som komma skall i handlingen, jag vill egentligen aldrig att människor om än fiktiva, ska utsättas för våld, olycka eller andra otrevligheter.

För snart fjorton dagar sen gjorde jag ett kort besök hos min svägerska i Sundsvall eller egentligen i Timrå där hon nu fått tag på en liten trivsam lägenhet. Då hon dessutom fyllde år blev det kalas och hennes barn, barnbarn och två barnbarnsbarn var där. Ett glatt och spontant öppet gäng som det alltid är roligt att träffa.


Födelsedag

Amelia yngsta gästen

Det kändes skönt att det ordnat sig så bra för henne, att jag sen lurade henne när jag skulle åka hem blev en extra krydda.

Tack för den här gången
Vi hade egentligen tillräcklig tid på oss när vi åkte iväg men en nödvändig tankning av bilen tog sin tid, värre ändå var dock en felkörning, ända ner till Birsta för att vända, innebar uppenbar tidsnöd, och det gick fort tillbaks efter motorvägen, gas i botten med andra ord.. Vi kom dock fram till tåghållplatsen i tid, i mycket god tid till och med. Det var jag som orsakade den utmaningen, jag hade tagit fel på avgångstiden med tio minuter som i slutändan blev till vår fördel och vi kunde andas ut i väntan på tåget. Tablå! Och ett gott skratt, rallydrottningen klarade biffen väl!


De här veckorna har det dessutom varit en del annat också som tagit min tid i anspråk och jag har valt att skippa både träningen på gymmet och motionsgympan. Det får jag nu betala för, min höft gör sig illa påmind och jag vet nu att tre veckor mellan träningstillfällena är för lång tid. Jag har under hösten tydligt märkt att det ger resultat med regelbunden rörelseträning och kände nästan inte alls av något från höften. Kunde börja röra mig både obesvärat och snabbt, men nu är jag på ruta ett igen. Som tur är vet jag nu också var hjälpen finns.

Träningen ger omedelbar energi också, när jag kom hem i måndags satte jag igång med den planerade fiskgratängen, alla pannor fick sig en rejäl omgång för att förvälla purjo, koka fisk, ägg, potatis till moset och slutligen såsen



Det tog sin rimliga tid med mycket grytdisk som följd,  men gott blev det. Dagen efter toppade jag med purjo-och potatissoppa, eller om man nu ska fjädra sig, Vichyssoise. I och med det var också några dagars måltider framöver avklarade, numera heter det kanske restfester. God hjälp hade jag också av min nyförvärvade vän.




Som extra krydda i tillvaron håller dessutom snickarboa på att tömmas på sitt innehåll och det är väl ändå vad man brukar säga ett fall framåt.

Lite ångestfyllt dock, men mest ändå hopp om att få till stånd ett välbehövligt förråd för att i fortsättningen slippa vindsstegen. Fast egentligen tänker jag också att det finns en liten risk att jag hängt upp mig på den tanken så mycket att när jag  till slut har nått målet inte  känner mig tillfreds. Att jag ändå inte blivit av med min inre stress och kan landa i det tillstånd av lugn och trygghet som jag vill komma tillbaka till. 


Fast hoppet är att jag hittar moroten till framtidstro, till naturlig och självklar delaktighet av och intresse för livet i allmänhet. Jag tycker mig ha tappat tillräckligt mycket hår från mitt huvud nu.


Stjärnorna ger hopp!