TUSSILAGO FARFARA

Så fick jag då äntligen se den, tussilagon, hästhoven som en lysande bekräftelse på vårens ankomst. Det var redan i tisdags vid den sedvanliga promenadträffen i klart soligt väder som den stod där och fyllde upp en dikeskant och jag som hade gått där dagen innan och spanat utan att få syn på en endaste en, förklaringen var kanske att det var tidig morgon då solen ännu inte orkat fram genom molnen. 

Jag blev så till mig att jag googlade och fann en liten anonym dikt  som beskriver lite av lyckan blomman förmedlar:

                                     LILLA TUSSILAGO
                                    Lilla tussilago, lilla tussilull
                                    har du målat kjolen din med solens klara gull

                                    Då du ler mot mig uppå dikeskant
                                    lyser det som våren själv så gult och nytt och grant

                                   Lilla Tussilago, vill du lära mig
                                   sprida lite solsken, söka likna dig?

Jag har hållit mitt löfte till mig själv att varje morgon ta en promenad. i första hand för att kompensera gympabortfallet under påskledigheten.

frukost i hagen

Det har tacksamt nog fungerat som en starter, tidiga promenader i morgonsolen är inte att förakta. Nu på måndag är sista gympapasset för den här terminen och uppehållet varar hela sommaren till början av september så nu gäller det att hålla ut med gången. 

Våren kräver nu att jag tar ett ordentligt tag i rengöringen av terrassen och har skaffat hjälp med den sysslan. Det verkar som det gått lång tid efter senaste, eller om ens någon, rengöring blivit gjord, om man nu ska döma efter all den mossa som gömmer sig under plattorna som skyddar cementen. 

Dessutom har jag också skaffat hjälp för en liten tapetsering och lite annat pyssel plus att jag tror att jag ska ta hjälp med fönsterrengöring. Min armade axel med inflammerad slemsäck har plågat mig alltför länge och efter att ha genomfört en egenbehandling med två kurer inflammatorisk medicin med uppenbart god verkan vill jag inte äventyra det goda resultatet. Det  är inte helt bra än men kanske det inte är fel att låta armen vila ett tag till. Jag vill ju inte att det ska bli ett kroniskt besvär och höger arm är väldigt bra att ha i gott skick, den är värdefull vad än som ska göras. 

För övrigt så gav behandlingen även andra effekter, det kändes som om hela kroppen och knoppen fick sig ett lyft, kanske hade jag andra inflammationer som behövde åtgärdas. 

Garderobsstädningen-genomgången är i full färd och nu efter att under ett helt år nästan inte gjort några klädinköp alls blir det nära nog en sport att åven fortsättningsvis begränsa klädinköpen. Mycket ska man vara med om måste jag säga, men jag har varit en mycket god konsument tidigare, men nu känns det viktigare att tänka annorlunda. Jag är och förblir mycket intresserad av kläder och mode och det behöver jag inte ge avkall på, tror jag, bara ändra vanorna en aning. En god hjälp är bland annat de begränsade utrymmen jag numera har för klädförvaring. 
---------
Efter ett tidshopp ska jag försöka ta upp den tappade tråden, eller om inte tappad så lagd på väntan  på fortsatt skrivande ett tag. Ett teveprogram som jag ville se kom i vägen och efter det var det dags för ett möte med den gamle och troget  väntande John Blund.  Just nu sitter jag i väntan på en ugnspannkaka, något förklädd  med frästa grönsaker. Grönsakerna. en blandning av purjolök, morötter vitkål och broccoli, ligger på ett tunt lager ajvar relish ovanpå den halvgräddade pannkakan och behöver bara en kort stund till i ugnen.

Gårdagen skaffade jag hem ett par förpackningar penséer  till prydnad vid ytterdörren, påskliljorna som blommat över fick ersättas.  Vandrade sen iväg till graven som också fick en vårhälsning. Hoppas bara att det inte kommer alltför kalla vindar som stukar blommorna. Under  mina morgonvandringar tittar jag hela tiden efter vårtecknen som än så länge  inte är så många, men gläds ändå att de sakteligen dyker upp, brusande vatten i dike eller fågelsången uppmuntrar.

Den tidsbestämda vårfesten Valborgsmässoaftonen närmar sig och jag kom att tänka på att då blir det två år sedan idén om min kommande livsförändring väcktes. Den dagen var allt annat än vår, vårtalet och sången avlyssnades i kallt väder och snöglopp men samtalet kom in på var möjliga framtida boenden kunde tänkas bli och den frågan slog rot i mitt sinne. Endast ett par veckor senare gick jag på min första lägenhetsvisning då jag blev eld och lågor över lägenheten men som nr 10 i kön var min chans obefintlig. 

Min plan tog fart och efter mycket funderande om och kring var jag i framtiden kunde tänka mig bo kom också att ändras. Jag hade hela tiden varit fullt övertygad om att det var i centrala staden jag skulle bo men några ord från min gympaledare fick mig på andra tankar. När hon fick höra var jag sökte lägenhet kommenterade med orden "men vad blir det av dig då?" Det var en ögonöppnare, naturligtvis var det i mitt gamla område jag skulle stanna kvar där alla mina sociala kontakter och aktiviteter fanns. Utökade mitt sökande, gick på visning, fick inte den första lägenheten jag tittade på men fick blodad tand för just den typen av lägenhet. 

Söndagen efter det gick jag en promenad bland hyreshusen för att närmare bekanta mig med läget. Blicken föll på en lägenhet i ett hus vid torget och tanken slog mig att där skulle jag kunna bo. Tankens kraft eller något annat hände, men ett pardagar efteråt kom just den lägenhet ut för påseende. Vid visningen många spekulanter, två personer låg före mig i kön, men ödet var på min sida och de två hoppade av och plötsligt hade jag en lägenhet på hand. Det var också starten på en febril och snabb utveckling. Huset skulle säljas med allt som hör till den processen, men endast en månad efter fotografering skrevs köpekontrakt. En fullkomligt snurrig tid följde men den 9 juli sov jag första natten i min nya lägenhet i en fullständigt kaotisk röra. Sommaren som visade sig vara den varmaste som någonsin uppmätts var mer lämpad för sol och badstränder i stället för de närmast olidliga veckor då husets vind tömdes. 

Summan av kardemumman är att jag har fortfarande inte den ordning jag vill ha i lägenheten men det funkar och jag fortsätter för att komma i mål så att säga. Det bästa av allt är den glädje och tacksamhet jag känner över att jag kom mig till beslut och genomförde flyttningen. När min sambo gick bort ville jag inte ta några stora beslut i panik utan tänkte att det fick växa fram, någon obestämd tanke fanns att längre än fem år skulle jag inte bo kvar och det blev faktiskt så också. Nästan varje morgon när jag stiger upp är min första tanke att jag är så otroligt glad över att bo här och saknar inte det minsta mitt tidigare boende. 

Men ..... dessa två år eller åtminstone sista årets frenetiska arbete knäckte mig nästan fullkomligt, utarbetad, överansträngd och stress dygnet om i månader har varit svårt att hantera. Jag är synnerligen tacksam att jag inte drabbats av någon stressrelaterad fysisk åkomma som jag vid några tidigare tillfällen fått tampas med. Det jag har att tampas med är en överansträngd axel och den ska väl så småningom återgå till sitt normala tillstånd hoppas jag. Det verkar dock långdraget. 

Den resumén av de gångna åren har länge legat på tur att berättas om, nu inför årsdagen kom den väl till pass och får anses som utagerad. 

VÅRVANDRINGAR

När Påskveckan, eller som jag hörde på radion att den riktiga benämningen ska vara Stilla veckan och att det är veckan efter Påskhelgen som rätteligen är Påskveckan, inleddes, bestämde jag mig för att varje dag ta en promenad och gärna en som varje gång är lite längre än vanligtvis. Delvis med tanke på att två gympapass förfaller på grund av helgdagarna. Vilken vecka som är vad blir helt klart förvirrande i dessa sekulariserade tider och bäst är kanske att förenkla genom att bara hålla sig till veckan före respektive veckan efter Påsk. I vilket fall så går Påskhelgen mot sitt slut nu, en helg som bjudit på sällsynt varmt och vacker väder och jag kunnat vår-invigt terrassen både solande, kaffeddrickande och med en stickning till hands.

Den underbara terrassen med en yta stor som vardagsrummet är tyvärr i ett skick som behöver en grundlig rengöring förutom att även planteringsutrymmet behöver åtgärdas. Det är som jag ser det ett omfattande arbete som jag inser att det behövs hjälp för att geno    mföra. Så det blir ett av flera samtal som måste ringas under morgondagen. Snabbt har vi alltså kommit in den tid på året då dygnets alla timmar inte räcker till för allt som ska göras. 

Igår på Påskdagen var jag bortbjuden på lunch, ett gott och läckert påskbord serverades som vi gäster tillfullo njöt av. Med tanke på vädret (även om ett lätt duggregn föll) och med kännedom om att det alltid serveras riklig  och god förtäring där, hade jag i förväg beslutat att promenera hem. Det var en  skön vandring och jag unnade mig en liten fotosafari under vägen. 

Jag gick bland annat strandpromenaden på södra sidan älven och passerade de två broarna i centrala staden för att komma till den tredje där jag gick över älven. 

Den äldsta stadsbron

Viktoriabron, intill hyreshus under uppbyggnad

Den nyaste av broarna och den vackraste, en gångbro i trä

Älvsbackabron, i bakgrunden stans Manhattan

Under lång tid har dessutom diskussioner pågått om byggandet av ännu en central bro,  men som det heter droppen urholkar stenen så  den blir också av vad tiden lider.

Vi befinner oss verkligen i gränslandet mellan vinter och vår nu, enstaka flytande isflak i älven där isen fortfarande inte släppt strandkanten. Den här tiden på året är det mycket märkbart hur stor skillnaden är mellan norra och södra sidan av staden. I centrala staden och söder därom har snösmältningen gått mycket fortare än på norra sidan. som ligger betydligt högre upp och där jag själv bor, är snön härskande. 

När jag närmade mig mitt bostadsområde tog jag en sväng förbi en affär som under natten haft påhälsning av ett gäng som roat sig med att ställa till stor oreda vid entrén vilket ägaren lagt ut på Facebook kompletterat med film från övervakningskameran. Inlägget avslutades med en inbjudan till gärningspersonerna att komma  och städa upp efter sig. Tydligen antogs anbudet eftersom ägaren hade tagit bort sitt inlägg efter att ha erhållit ursäkter av flera personer tillika städpatrull som återställde ordningen. Butiksägaren agerade rättrådigt, det tog skruv och de som roade sig på detta sätt fick sig en knäpp på näsan. Inga synliga spår fanns när jag passerade.

Efter drygt 10 000 steg och ca 100 minuter låste jag upp min egen dörr, svettig och lite mör.
Väl hemma var det verkligen inte läge för mer mat, middagen ersattes med en mycket enklare förtäring och tevens utbud var inte mycket att hurra för så det blev Babel för min del. 

På kvällen visades filmen Sameblod som jag var så tveksam om jag skulle titta på  men kunde inte heller låta bli. Jag var lite rädd för hur jag skulle reagera denna gång. När jag såg den första gången var det skönt att ha bästa väninnans axel att luta sig mot efter slutscenen. Mina känslor slog till med full kraft. gråten flödade men jag kunde med full tillit sitta kvar och vänta ut den häftiga reaktionen. Nu hade jag inte den ventilen, ensam som jag var framför teven, men det gick bra, trodde jag, fast sen jag lagt mig ville sömnen inte komma. Känslorna hade satt sig i magen den här gången och jag var fortfarande nedstämd och berörd när jag vaknade i morse. Handlar kanske till en del om minnen som sitter i kroppen, åtminstone mycket djupt i medvetandet. 

Det var det förlösande att ge sig iväg på en ny lång promenad, höra fågelkvittret och se diverse vårtecken. En vandring i fortfarande skiftande väglag.

Helt snötäckt.....

... och sopad asfalt

Andra eviga vårtecken står egentligen barnen för. En liten flicka som hoppade rep mitt på gatan och med lucka mellan framtänderna förklarade hur roligt det var och hon bejakade att hon var duktig som kunde göra flera hopp på raken. Andra små barn med cyklar så små att de gränslandet över cykeln gick och en pappa med styrarm på cykeln hade full koll på sin cyklande son.

Ridhusvägen inget alternativ idag

I det stora diket porlade vattnet ystert

Ja,  porlande vatten i ett dike är också vår även om det på vissa ställen dröjer ett bra tag innan det är barmark. Men jag spanar fortfarande efter tussilagon, antagligen går mina stigar inte i tussilagovänlig mark. 

   

Naturens egen  tredimensionella konst

                                                

Ett annat vårtecken? finns bland mina blommor. En kaktus som helt förvirrat satt igång knoppsättning och blomning trots - eller kanske till följd av - omplantering. Jag fick den en gång i tiden till min födelsedag på hösten och jag har kallat den novemberkaktus men den får väl heta vad som helst, jag uppskattar när den blommar. 

En annan växt som tog illa vid sig efter omplanteringen är en mycket gammal monstrera - minst 40 år - som verkligen inte haft någon gyllene tillvaro utan fått leva på gammal jord  i åratal. Nu tyckte jag dock att det var på tiden med en uppfräschning och himmel vilken massa rötter den vilade på. Den var inte lätt att hantera och hela köket var fullt med jord efter det tilltaget och nu svarar den med många gulnade blad som tack. Återstår att se hur det hela utvecklar sig, Hoppas den reser sig ur jorden och sträcker sina stora, flikiga blad mot ljuset igen. Den har fått en bra plats att utvecklas på och jag vill han den kvar där. Det blir kanske till att prata välmenande och uppmuntrande ord till den för överlevnadens skull. 

LÅNGFREDAG

GLAD PÅSK

Denna dag som i barndomen var synnerligen tråkig, manad som man var att hålla sig i stillhet och inomhus. I mitt fall tror jag restriktionerna mest berodde på  den tidens sociala tryck men jag vet att hemma var ändå inte tillåtet med några aktiva lekar. Jag minns att jag brukade dra mig tillbaka till sovalkoven i mitt rum och sittande på golvet antingen försöka roa mig med någon docka eller läsa. Det var sååå långsamt och tråkigt och även om det ibland sägs att ur tråkigheten föds kreativiteten så kunde det kännas som om den dagen aldrig tog slut. 

På sätt och vis hänger en liten spillra av den andan kvar i medvetandet, jag företar mig inte något direkt arbete men har ändå idag suttit ute på terrassen i det vackra vädret och stickat klart en stor ruta som jag tänkt mig till en kudde. Nu återstår efterarbetet som är den tråkigaste delen när det gäller alla former av stickade arbeten och såja, då fick jag in tråkigheten i den här dagen. Fast jag skjuter det jobbet på framtiden. ska bestämma hur kuddens bakstycke ska se ut, valet står mellan brunt skinn eller rosa sammet. 

en kudde i vardande, kollas av Lila

Dagen startade med promenad efter en lång frukost, en riktig power-walk och jag kom hem både svettig och flåsig med lite puls. En slinga som jag går sträcker sig bort till ridhuset och i hagen vid vägen är många hästar redan ute när jag går förbi.

Efter dusch, lättlunch och vila, ett korsord som jag dock somnade ifrån. När jag vaknade hade solen uppenbarat sig efter den något mulna morgonen och jag förflyttade mig direkt utomhus och stickningen följde med. Lila fick också tillfälle att komma ut men en hostning från grannterrassen störde henne, hon blev skärrad och hon drog sig sakta in igen. 

Vi har en gemensam kamp numera om maten, ibland tänker jag att hon håller någon form av diet, 5:2 eller tvärt om. Det hon tidigare ätit med normal aptit vänder hon svansen till i flesta fall och eftersom hon  normalt är en slank kisse är hon nu en i det närmaste mycket mager katt. Eftersom alla knep måste provas började jag tänka i andra banor. Det är ju ett rovdjur jag har i min vård och ett sådant livnär sig genom jakt. Bytesdjuret äts med åtföljande vila, därefter ny jakt och så vidare. Då ändrade jag sättet att servera hennes mat, Av den mat jag tidigare köpt har hon ätit två burkar per dag, fördelat på fyra tillfällen, nu lägger jag upp bara en liten portion (en råtta) som hon genast äter upp. Därefter vilar hon en stund och går på jakt till matskålen igen där en ny råtta finns som naturligtvis smakar bra. Det funkar bra så länge hon får utvalda sorter och inte för mycket i matskålen. Det är bara en enda av tidigare burkar som duger plus påsar med kattungemat . Det här arrangemanget betyder att jag får hålla koll på hennes matskål hela tiden men hon äter ju och det är huvudsaken- Ibland undrar jag om hon börjat gå i barndom, hon blir faktiskt 17 år till hösten som motsvarar 83-84 människoår viket ger mig en tankeställare! Men hon är otroligt tillgiven och missar nästan aldrig chansen att ligga i mitt knä. Också när jag stickar!

Med tanke på att jag kommit igång med stickning igen  beror det till stor del på Stickcaféet. När jag började gå till de träffarna hade jag under mycket lång tid huvudsakligen virkat med avbrott för att sticka sockor emellanåt. Stickat har jag gjort hela livet, minns att mamma försökte lära mig redan i femårsåldern men det tog nog ett bra tag det blev annat än runda lappar, vet inte hur jag tog åt mig lärdomen men runt blev det. Skolslöjdens grytlappar var inte heller nåt mästerverk men sen stickade jag bl a små sockor med hälsteg till dockan. Min första jumper, en gul sak med kort ärm och hålmönster, blev nog till vid elvaårsåldern ungefär. 

Vi träffas en gång i veckan för stickcafé på biblioteket, ett par timmar varje gång. Antalet deltagare varierar men jag tror vi varit upp till 15-16 personer någon gång.

Dagens samling stickande damer

Alla glada stickerskor mer eller mindre avancerade men det saknar betydelse  det är samvaron som är den bärande faktorn. De som jag bedömer som riktiga proffs berikar genom sina utsökta arbeten som alltid är lika roligt att få titta på. Dessutom flödar det nya produkter ur deras händer ideligen, snabba nålar  - och händer - är deras oslagbara vapen. 

Här ett par bilder på det som produceras och som fanns till beskådande vid senaste träffen.

Tyvärr ger inte fotot full rättvisa åt den fina tröjan

... och här ett par babybyxor på gång

Efter ungefär halva tiden börjar det skramla av kaffeporslin och kaffevagnen kommer, framrullad av bibliotekspesonalen. I dag av snälla Anna som skötte receptionen.

Dagens fika kladdkaka med After Eight-glasyr

Gruppen står själv för kaffeinköp och  deltagarna turas om att bjuda på fikabröd, och det är nya läckerheter varje gång. 

Förutom allt pratande och alla skratt delger vi varann lästips, eftersom det är ett stort intresse för många och vi har också god hjälp av den mycket tillmötesgående personalen på biblioteket att hitta fram till nya läsupplevelser. Jag älskar verkligen dessa kvällar och har dessutom förmånen att bo i huset intill. Vi gör naturligtvis sommaruppehåll, nu i mitten av maj månad men i början av september brukar det dra igång igen. 

Mycket prat om Lila den här gången men hon är och förblir min slavdrivare, huset härskarinna som hon anser sig vara, men nu har hon tagit i med järntassen och kräver att garderoben städas. Då det ligger i tiden så att säga är det bara att lyda. De här senaste dagarna har  lite feeling för lättare, lite vårligare kläder funnits, värmen i solen har varit välkommen men fortfarande alldeles för mycket snö kvar för att helt hänga undan vinterkläderna men jag har börjat rengöra vinterskorna och tvätta det som inte kommer att användas mer nu. Hoppas att det blir en skön vår och att sommarvärmen inte kommer för fort, det brukar inte båda gott. Kanske en form av klimatångest det också !

I VÄNTAN PÅ VÅREN

Saxparty på Jazzcaféet

Det är en aning enahanda med rubriksättningen helt fixerad som jag är på eventuella vårtecken. Det ligger i tiden kan man säga även om inte väntan är särskilt svår. Solen skiner och värmer och stormen som plågade oss för några dagar sedan har tacksamt lugnat ner sig. 

Det finns dock en del vårtecknen, jag tänker särskilt på vinterperiodens aktiviteter och dess avslutningar. I onsdags gick jag och såg Filmstudions avslutningsfilm, Roma, en mycket prisad film  och jag gick därifrån med en behaglig känsla. De flesta filmer jag sett den här säsongen har tyvärr inte alltid av den sorten, värst var nog den handlade om ett barn som togs omhand för att utbildas till häxa tillsammans med redan etablerade häxor. De utförde rena slavarbeten i en ohygglig tillvara, tjudrade som djur. Bakom tycktes vidskepelse och och ockultism ligga, inte förstod jag det så kallade budskapet heller men det var en otäck historia.

En annan avslutning var gårdagens Jazzcafé, som bjöd på saxofonfrossa med hela 17 saxofoner. Inte alla samtidigt utom i avslutningsnumret, annars fördelades musikerna genom hela programmet som startade med en riktig nostalgitripp, Flamingo, minns väl den hiten med Earl Bostic. Resten  av låtarna var ett tvärsnitt genom alla välkända stora musiker, och inte minst The midnight sun never set av Quincy Jones, skivan med Harry Arnolds storband var  mycket ofta spelad och omtyckt en gång i tiden och väcker fortfarande fina minnen. Som synes av bilden kan sägas att det är många 'shades of grey' bland publiken. Musikanterna däremot representerade alla åldersgrupper från skolelever till  mycket mogna män. Dessutom frossade jag med en superlunch med stor räkmacka och kladdkaka. Jag borde ha promenerat hela vägen hem men det blev dessvärre busstransport. 

Mitt favoritprogram på teven just nu är Stjärnornas stjärna och gårkvällens avsnitt var en höjdare. Programkonceptet är en utslagningstävling med både jury-och publikröster och resultatet blir därefter. Jag gillar inte alls det programkonceptet men nu gick min favorit vidare och det blir kul höra fortsättningen. Mariette  gjorde ett magiskt framträdande igår och intet öga var torrt vare sig juryns eller mitt. Hon har förresten gjort fantastiska framträdanden i alla program hittills,  nästa omgång är det bl a dags för deltagarna att ta sig an visor.

Under dagens promenad höll jag ögonen öppna för eventuella vårtecken men det är klent med sådana än så länge. Det hörs lyckligtvis fågelkvitter och tranorna har anlänt för ett bra tag sedan men jag försökte titta efter spår av tussilago. Min promenadväg idag var längs E4:an på en gångväg ligger på östra sidan och de första exemplaren brukar visa sig på den västra soliga slänten. Men jag såg inte ens bilarna på vägen, snödrivan mellan gångvägen och E4 var alldeles för hög! Om än det varit fri sikt hade jag kanske inte sett någon blomma, troligen för tidigt men den kommer verkligen med sin intensiva färg med vårens budskap.

 Kerstin Ekman var dagens gäst i Söndagsintervjun och det var naturligtvis samtal bl a om hennes utträde ur Svenska Akademin och hennes uppfattning var att problemen tog sin början vid
 Sture Allén tillträde som ständig sekreterare. På tal om framtiden var hennes kommentar att vid hennes ålder, 86, hade man inte framtidstankar. Det hon såg fram emot var ännu en vår med blommande blåsippor och kanske är det just naturens årstidsväxlingar som ger livsglädje. 

Jag tycker det är svårt fånga sådana känslor som livsglädje, förväntan och framtidstro, känns mer som jag lever för dagen och i dagen. Kanske man eventuellt kan säga Carpe Manana för att höja spänningsnivån. 

Nu är det dags för middag med efterföljande tevetittande, inte så mycket välja på egentligen så det blir nog Babel.Apropå det så har jag just avslutat en bok skriven av Theodor Kallifatides, Slaget om Troja.Skickligt berättad i en tid och miljö i Grekland vid andra världskrigets slut. Krigets fasor och grymhet var på intet sätt skonsammare under antiken, otillåtna alllianser fanns såväl då som nu och alla är offer, egentligen förlorare. Men trots allt en sträckläsningsbok som jag gillade. 

VÅRENS TVEKAN

Höjdpunkt på Textilfesten

Det vill sig inte fullt ut med vårvädret, ena dagens sol från klar himmel och plusgrader blir gång på gång avlöst av hård blåst, riktigt kalla vindar som för med sig små snöflingor. Idag minus igen och med solen ser det tveksamt ut, prognosen visar snöflingor men hoppas verkligen inte  att det kommer mer snö nu när vi vill att den försvinner för gott.

Det har blivit en tidig morgonpromenad, kort med tanke på eftermiddagens gympa. Det handlar lite om ekonomi - att hushålla med befintliga resurser och  jag vill kunna delta fullt ut i hela passet och få gå hem med en skön känsla i kroppen  till min väntande middag. Jag är inte så bra på den hushållningen, ibland blir jag heltrött och sover bort en del teveprogram som borde ses. Av någon anledning känner jag inte för vare sig repriser eller Play och då kanske inte de programmen är helt livsviktiga heller. Vad som är värre är att min stickning också blir vilande. Många gånger har jag sällskap i soffan av Lila som gärna pausar där särskilt om en solstrimma förgyller hennes tillvaro.  

Både Lila och mitt handarbete vilar

I fredags eftermiddag när jag gick upp till handelsområdet såg jag ett gäng som också tog sig en paus i arbetet. Kommunen röjer skog på olika ställen och några skogshuggare som såg ut att ha en mysig fikastund runt en eld.

Mysigt fika när motorsågen vilar

Med mig hem hade jag påskliljor och vippor till påskris som jag tog med på hemvägen från skogen och nu är det pyntat vid ytterdörren. Bara för Påsken att komma nu.

Det har under helgen varit textilmässa här på Folkparken. Jag vandrade ner dit i går och gick runt bland borden med allehanda hantverk. Jag beundrar verkligen välgjorda arbeten och det fanns en hel del att titta på. Övervägande stickade produkter och mycket garn av olika slag, men även vävning, knyppling, broderi och smycketillverkning fanns representerat.

Ett urval av alla vantar som visades

Inga inköp dock, delvis för att swishen inte fungerade då min bank hade servicestopp under helgen. Numera har jag aldrig lösa pengar i väskan så till och med inträdesavgiften fick faktureras med försäkran att det inte blir extraavgift.

I går tog jag de första stapplande stegen i min saligen vilande släktforskning. Det är mer än ett helt år sedan senast och ett datorbyte emellan som har ställt till en del besvär för mig. Allt skulle föras från gamla datorn men jag behöver hjälp att hitta igen allt och ännu har jag inte fått kläm var en del gömmer sig. Inte ens supporten kunde hjälpa mig, återstod att ta hem en tekniker som löste en del av mitt problem.Jag blir alldeles konfys när det inte bara är raka spåret i datorkontakten. Hoppas verkligen att jag kommer i samspel med makapären ifråga för jag vill ju kunna fortsätta mitt arbete. Jag skulle verkligen behöva en ständigt tillgänglig hjälpreda vid min sida, jag vill ju inte ge upp heller. Fast ibland tänker jag  det vore det enklaste.

Närmast fortsätter dagen med en sk hushållsnära tjänst nämligen strykningen som väntar. Dessutom skulle jag behöva putsa fönster men tvekar om min krånglande axel är tjänstvillig. Jag avslutade igår en 10-dagarskur med inflammationshämmande medicin bra resultat men inflammationen i höger slemsäck är fortfarande inte helt borta så kanske är det bättre ta en ny omgång tabletter och liniment.

Och till sist, nu är det länge sedan jag berikat skrivandet med kattpoesi så här kattens uttalande:

DET HÄR ÄR MIN STOL

Det här är min stol

Det här är min soffa

Det här är min säng

Det här är min fåtölj

Det här är min puff

Det här är min fotpall

Mattan där är min

Överallt är min plats att sova på

Det kanske vore bäst ändå

     om du tog in på hotell                                            

 Ja vad säger man efter den skrapan, kanske bäst  söka en ledig plats att vila på

DRÖM DRÖMMAR DRÖMMANDE

Gyllne morgon

I morse under uppvaknandet när jag befann mig i gränslandet mellan sömn och vakenhet upplevde jag  i allra högsta grad känslan av overklighet. Vaknade ur en pågående dröm att jag läste en bok med titeln Shakespeares dotter. Det kan jag återknyta till den teaterföreställning med samma namn som jag såg för en tid sedan. En lysande föreställning med Görel Crona, någon bok med den titeln lär knappast existera. Men drömmen gav mig i sin tur tankar om bl a starten av mitt läsande liksom min skolstart.

Jag hade fått en ABC-bok som födelsedagspresent troligen på fem- eller sexårsdagen, då var det nog de färggranna bilderna som fick största uppmärksamheten. När den s k läskoden knäcktes minns jag inte men kommer ihåg ljudande av bokstäverna i skolans första klass. I vilket fall så tillägnade jag mig snart bokens inledande små verser om Mor ror, Far är rar och gumman som i skogen lastade på sig ett så stort knippe ved som hon inte orkade bära hem`Sedelärande inslag för första stund!

Första skoldagen har jag också ett tydligt minne av eftersom min skolstart sköts upp en hel månad. Det fanns då inte någon ledig bänk för mig utan första dagen fick jag dela bänk längst fram med klasskamraten Kerstin. När jag sen fick egen bänk hamnade jag längst bak på den raden.  Anledningen till att jag inte började skolan omedelbart vid terminsstarten var mitt allra första "jobb" i livet, som barnflicka i en lärarfamilj med en  ännu icke årsgammal son. Jag har aldrig kunnat förstå hur de kunde lämna sitt barn till ett annat barn. Det var också där jag för första gången smakade en tomat, en icke helt angenäm upplevelse, tursamt nog kom bättre tider.

För övrigt blev mitt första skolår ännu mer avkortat på grund av alla barnsjukdomar som avlöste varann, enligt betygsboken var total frånvaro under läsåret 63 dagar. Men nog är det förunderligt vad som stannar kvar i minnet, inte är det sjukperioderna jag minns speciellt utan det tråkigaste det året var julgransplundringen jag inte kunde gå till. Som plåster på såren kom Ulla som hade kalaset hem till mig med en godispåse.

Nåväl när jag lärt läsningens fantastiska konst hittade jag också skolbiblioteket och där lånade jag och läste glatt allt jag kom över. Det fanns dock en begränsad möjlighet till lån mellan klasserna två och tre, som andraklassare fick man inte låna böcker som var tillåtna för tredjeklassare och äldre elever. Det gjorde mig till en början besviken men en äldre kamrat, Greta, kom till min hjälp och lånade böcker åt mig. Det var jag naturligtvis jätteglad över och tyckte att hon var så snäll. Det hade hon också tidigare visat sig vara. Under första skolåret då jag som jag nämnt ofta var sjuk, hade jag vid ett tillfälle möjligen  fått gå tillbaka till skolan för tidigt och orkade inte vara där eller om jag blev sjuk igen minns jag inte men jag skickades hem igen. Tyvärr var jag för klen för att själv ta mig hem men då förbarmade hon sig över mig och jag fick åka hem  på hennes spark.

Summan av kardemumman är så att säga att jag som vuxen förunnats en god hälsa och inte ofta behövt sjukna in. Uttrycket hälsan tiger still inser man inte till fullo lyckan av samtidigt som min förvissning är att det ligger på mitt eget ansvar att vårda kropp och själ efter förmåga  utan överdrifter åt något håll.

Läsning av böcker har fortsatt under hela livet med avbrott under några år då jag helt enkelt inte kunde koncentrera mig på läsning men jag återhämtade mig och kunde återuppta mitt intresse. Just nu  har jag två böcker på gång, Som om du inte fanns av Kate Eberlen och Slaget om Troje av Teodor Kallifatides.

Såg i kvällens TV programmet Fråga veterinären som ägnade sig speciellt åt katter. Det ordade lite om de kan visa känslor av bl sorg. Inte vet jag om jag sett någon tendens åt det hållet, däremot tror jag mig absolut kunna se glädjeuttryck eller uppskattning.

Nu kör vi

En papperskasse kan få min gamla dam att i full fart köra den runt i lägenheten, välkomnandet när jag varit bortrest tyder jag som uttryck för glädje. En filmsnutt visade hur en katt tydligen gillade ett äpple, själv har jag sett Lilas kärlek till morötter för att inte tala om Mumsmums. Jag tror hon luktar sig till om jag försöker smyga mig till en, för hon dyker genast upp då för att få en smakbit. 

Rinnande vatten smakar bäst

Avslutningsvis tillbaka till den gamla läseboken som jag tyvärr inte längre har i min ägo. Den försvann någon gång på okänt sätt liksom även den nallebjörn jag också fått i tidig ålder. Det är enkla, försumbara föremål som gärna sparas av nostalgiska skäl och jag tror inte jag skulle ha rensat bort dem heller i samband med flyttningen om de funnits kvar.

Till sist kan jag inte låta bli citera några strofer ur en dikt av Karin Boye som fanns utlagd på Instagram:

                                               Du ska tacka dina gudar,
                                               om de tvingar dig att gå
                                               där du inga fotspår
                                               har att lita på.
                                                ------
                                                Den som tvingas ut i
                                                vildskog
                                                ser med nyfödd syn på allt.
                                                och han smakar tacksam
                                                livets bröd och salt.

                                                Du ska tacka dina gudar,
                                                när de bryter bort ditt skal.
                                                Verklighet och kärna
                                                blir ditt enda val.

LYCKA

Våren på väg

Det är ett stort ord som känns  precis rätt även om molnen just denna dag stängde solens strålar tämligen snabbt  under tidiga morgontimmen.. Lyckan var dock att äta frukost i fullt solsken fast jag tänkte att det kändes mörkt när jag gick upp vid halv sextiden.

Jag har nu kommit in från min morgonrunda, knappt 4000 steg som kändes gå både lättare och snabbare än tidigare dagar.  Med några stopp för korta pratstunder med mötande tog det mig 40 minuter, en lagom tid  i friskluften. Det gjorde också att mina tankar kom att kretsa kring ordet lycka och vad som döljs i det ordet. Lyckan behöver på intet sätt vara euforisk utan den finns i vardagslivet  likväl som dysterhet och bedrövelse. I den mån man kan, finns möjligheten att välja eller  åtminstone styra in tankarna på en positiv linje och samtidigt fånga upp det positiva.  

Min stora lycka är först och främst mitt boende. Nästan varje morgon när jag stiger upp är min tanke hur glad jag är att bo just här. Så även denna morgon. Allt runt den här förändringen av av min livssituation har varit oerhört energikrävande och min trötthet har känts nära nog oöverstiglig. Med min tidigare erfarenhet, dock inte vis, känner jag igen tecknen på utbrändhet. Ärren i själen försvinner aldrig men det gick ändå inte förutse följderna av utmattningen. Vetskapen om hur lång återhämtningen kan vara bör tillfälliga perioder av nedstämdhet inte överraska, men det är precis vad som händer. Därför vill jag framhålla lyckodagarnas stora betydelse. 

En annan följd var överansträngning av min axel, tidigare drabbad av inflammation i en slemsäck som väcktes till liv igen. Den har hållit i sig hela hösten och blivit riktigt besvärlig under senare tid. Alltså fick jag ändan ur vagnen och skaffade både liniment och inflammationshämmande tabletter för en 10-dagars kur. Antagligen är dagens raska ben ett resultat av den behandlingen, Inflammationen kanske fördärvat både mitt sinnelag och  min  ork, det har onekligen känts onödigt segt på alla nivåer under senare tid. Idag Lyckokänsla.

Den stress jag tycker mig ha levat t o m under ett helt år har klingat av och nu känner jag en större frihet att disponera mina dagar. Tidigare har jag hela tiden tyckt mig ha uppgifter som väntade på åtgärd och inte gett mig själv möjlighet till spontana påhitt. Men nu är jag i början på en förändring av det också. Därav ett snabbt beslut  under veckan som gick att träffa en god vän för en lunch på stan. Det var så trevligt och givande, och jag kände inte någon som helst ånger över att ha smitit från något annat jag borde ha gjort. Likaså att jag plötsligt en dag gick och hälsade på en granne för en pratstund och fika. Också lycka, för att inte tala om stimulansen som ligger i själva mötet med en annan människa. 

Nu har jag dessutom funnit ett annat tillfälle då jag verkligen får en känsla av lycka. Veckostädningen!

Bästa städhjälpen

Det hade jag väl aldrig kunnat föreställa mig utan det har helt klart legat i korgen för nödvändigt ont. Icke så för tillfället alltså, dock försiktigt förnöjsam med tanke på framtida förskjutning av lyckokriteriet. Det som i dagsläget är så positivt är att nu äntligen behöver jag inte flytta på kartonger och diverse annat som ligger i vägen när städning är på gång. 

Vårens ankomst går sakteligen framåt, så gott som alla gångvägar är helt snöfria.

Drivorna finns kvar

Det som kan ställa till problem är gångtunnlar som just nu till stor del är vattenfyllda med förrädisk is under vattnet, det kan bli nån omväg ibland. På min terrass ligger fortfarande en liten limpa hårt packad snö men sol och värme ska få göra sitt så den försvinner. Soliga dagar har jag redan kunnat sitta ute och fika i den sköna värmen. 

Årets första utefika

Lycka är också att jag idag kände en smula längtan att skriva  igen, det har inte varit så åtråvärt hittills. Motståndet har mest berott på att jag inte tycker att jag har något väsentligt att orda om. Så är kanske också fallet men åtminstone tidigare har jag upplevt en form av eufori när jag kommit gång med skrivandet. Det har varit så lätt sitta i bubblan och "bubbla" och nog längtar jag och ser fram emot att hamna där igen. Plus att kunna återknyta kontakten med mina kära läsare, också en lycka att veta att ni finns därute. Vi hörs förhoppningsvis ganska snart.

Ni hänger väl med