FUNDERINGAR

Igår hade jag målaren här, han satte upp tapeter i hallen, i och med det så är den här nästan årslånga renoveringen avslutad. Det som började med att en idé föddes strax efter trettondagshelgen och som vi tillsammans, sambon och jag, genast tog tag i. Efter bara ett par veckor hade vi kökssäljaren här som gjorde första ritningsförslaget. Det hela kom i rullning, efter köksombyggnaden följde nyväckta behov om en fortsättning vilket vi satte lite på framtiden till efter sommaren. 

När det hela sen skulle igång  igen förändrades situationen, som bekant plötsligt, totalt oväntat och chockerande. Mitt beslut blev ändå att fullfölja planerna som vi gemensamt beslutat, tapetvalet var klart och den framtida ommöbleringen var i stora drag också genompratad.  Det blev jobbigt, tröttsamt och ledsamt, Börje finns ju inte längre att dela allt detta med. Efter gårdagen, när jag också så sakteliga började ställa saker och ting i ordning, följde en orolig och kort natt som jag avslutade i soffan framför TVn, det finns ju lyckligtvis lite flimmer att glo på även nattetid.  

Nu känner jag mig urlakad, nerstämd och angripen av dystra tankar. Självanklagelserna kommer och bosätter sig i huvudet samtidigt med skammen över sånt jag inte gjort men som jag egentligen borde ha gjort. Det är nu  den stora saknaden gör sig påmind, han finns ju inte längre, han som med respekt och värme kunde lyssna på mig när tankarna gick i baklås och ingen synlig lösning till "problemet" fanns. Han som aldrig någonsin yttrade ett kränkande, nedsättande eller förringande ord till mig. Jag som fick all uppmuntran, generös uppskattning och ständig omtanke. KÄRLEK! Nu är det tomt. Vetskapen, att jag hela  tiden haft en allt överskuggande tanke att följa, hjälper men inte helt, det går tydligen alltid rispa i lacken. Tanken att allt mitt handlande är och alltid varit för Börjes bästa, och som nu för att hedra honom och hans minne är det viktigaste för mig. 

Adventspyntningen har jag ändå i möjligaste mån försökt göra som förr om åren, det finns ju en slags trygghet i upprepningen samtidigt som tankarna kring julhelgen kommer hela tiden. En annorlunda jul igen som jag inte vill tänka mig, som jag inte vet hur jag önskar men som inte heller kan undvikas. 

Dagen ser ut att bli gråmulen, lågt i tak på alla håll så att säga, men kanske det bästa just nu är att ta tag i det fortsatta arbetet med att ställa hemmet i ordning, mitt eget lilla rum är fyllt av ouppackade kartonger som en efter en ska öppnas upp och sorteras.Troligen blir nya kartonger packade med sånt som inte duger,  inte får plats eller helt enkelt inte behövs längre. Det är den krassa verkligheten som ställer krav på mig nu och inte är det så lätt heller. Arma mig!!

Det här  inlägget känns inte särskilt muntert men ändå på något sätt välgörande, tankarna har så sakteliga börjat ändra karaktär, det ligger kanske något i uttrycket att skriva av sig. Du som läser, tyck för allt i världen inte synd om mig, jag tror att allt är en helt naturlig process, men nere på golvet finns inbillat skräp som med tiden också ska bort, jag vet bara inte alltid var nödvändiga redskap finns.

Apropå renoveringen så är jag glad och tacksam att den till fullo är genomförd, att resultatet blev som önskat och att det ändå, trots allt, verkligen känns som mitt hem.