TANKAR

Tänker på vad som startar tankar i huvudet, helt omedvetet pratar man med någon, kanske bara några korta ord men med innebörd som blir tankebryggor till något man inte tidigare tänkt på. Det fascinerar mig. 

Men först lite om dagarna som gått. Efter min Sorsele-resa behövde jag en dag för återhämtning, lite tvätt och stök hemma var vila nog och jag sköt upp färden ner till stugan till på torsdag. Ett kort telefonsamtal blev också upptakten till ett möte, även det kort med desto mer fyllt av glädje. Tack Carin för att du gav dig tid  några minuter till en kaffetår ute vid solväggen. Hoppas din dag blev bra även om den samtidigt  hade tråkiga inslag. 

Efter lunchen blev jag till slut klar för avfärd till stugan där det som vanligt var fridfullt och en skön kväll med havspanoramat som aldrig slutar att fängsla blicken. Kanske en slags meditation, ofta blir jag sittande nästan andlös. Dagen därpå var mycket mer realistisk och jordnära, jag gav mig på ogräs och annan ovälkommen växtlighet. Det blev en tröttsam dag på knä och somnade gott på kvällen, med öppet fönster  inte ofta den här sommaren och lägsta nattemperaturen  14,7 grader är också ovanligt varmt. 

Dagen som följde blev en allt igenom trevlig dag i otvunget umgänge med alla dessa människor som jag tycker så mycket om att träffa. Tack Viveka och Stig för att jag fick komma, för gott käk och glatt sällskap. Sen fick jag sällskap hem av några ur sällskapet, en del hade aldrig sett var jag har min lilla oas.Och barnen som var med kunde få sig ett sista bad för dagen fast nog tyckte jag att den svala kvällen och blåsten kändes mindre behaglig. Slappade sen framför TVn och såg dokumentären om Janis Joplin. Den berörde, hon självförbrännande och tycktes leva med insidan helt öppen.  Man kan undra vad det var hon sökte i sin tillvaro. 

Nu börjar jag komma in på syftet med rubriken, ord som föder tankar mm. Jag försöker läsa Elena Ferrante, tragglar på med första delen av Neapelkvartetten och får inte något sk läsgrepp. Några ord och svar på frågan vad jag tyckte om den startade ändå funderingar kring boken. Dessa förstärktes då jag dagen efter råkade lyssna på radions program Lundströms Bokradio som startat en bokcirkel just om Ferrantes böcker. De diskuterade första delen, positiva omdömen och en del av deras tankar fäste jag mig vid. Jag ska nog i fortsättningen ta mig en ny funderare över det jag läser! Det är ju också kärnan i all konst, att beröra och starta tankar kring det upplevda. 

Jag upptäcker nu att jag omedvetet djupt berörs av texten, något som jag inte vill kännas vid och inte heller vill komma ihåg. Det handlar om utanförskap, att befinna sig i utkanten av det sociala nätverk som ett samhälle bygger på. Som barn förstod jag aldrig att sådana gränser fanns, trygg i min hemmatillvaro som jag var, men ser ändå som vuxen det begränsande mönstret. Och som jag nu i mina tankar och med en ständigt tilltagande självkänsla, ser som en tillgång att känna till. Det är klyschigt att säga att man skapar sitt eget liv, men jag tror genom att så realistiskt som det är möjligt tänka igenom allt som händer och utan att skuldbelägga vare sig själv eller omgivningen finner man en värdefull kärna. På något sätt berikas man av alla möten med människor, av absolut alla människor.

Nu får det väl ändå bli ett stopp för mitt simpla vardagsfilosoferande och ta itu md dagen som ligger och väntar framför. Den fasta punkten idag är besöket hos frissan, efter sju veckor är frisyren vildvuxna stripor och behöver ett lyft. 

Till sist kommer i mina tankar Hjalmar Gullbergs dikt Människors Möte. Jag tycker den i viss mån bekräftar det jag skrivit och säger allt!

34. Människors möte ~ Hjalmar Gullberg ( 1898-1961 ) Om i ödslig skog ångest dig betog, kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog. Giva om vägen besked, därpå skiljas ifred: sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed. Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå. Alla människors möte borde vara så.

SNABBUTRYCKNING

I förra inlägget skrev jag om ett kyrkbesök, ett besök som nästintill årligen upprepats genom tiderna. Därutöver de fyra begravningar som jag varit närvarande vid  och dessutom, där vigdes jag på dagen för 53 år sedan. Efter min mors bortgång har jag bara varit där en enda kyrkhelg, då tillsammans med Börje och hans far men har ändå besökt platsen en gång per år för att se till gravarna. Jag har bestämt  att så länge jag har ork och möjlighet skulle jag fortsätta med dessa besök. Fram till Börjes bortgång åkte vi två tillsammans dit, för honom en resa han alltid såg fram emot och gjorde med största nöje. Därefter har jag några gånger haft sällskap av goda vänner. 

En gång tidigare passade jag på att samtidigt hälsa på min kusin i Sorsele och så blev det hux flux också i år. Vi talade med varann i telefon på måndagens morgon, hon undrade om jag inte kunde ligga över och då jag i all hast fick ordnat med kattvakt så packade jag en övernattningsväska, satte mig i bilen och sparkade igång resan. Soligt och vackert väder gjorde resan behaglig och jag njöt av körningen. Fast det verkar som det finns ormar i varje paradis. I det här fallet var det pågående vägarbeten. Vid ett ställe väglots och det innebar mer en kvarts stillastående. 

Något senare än jag tänkt kom jag fram och då väntade en god något försenad lunch. Det var nästan ofattbart att få sitta utomhus och äta i behaglig temperatur och för att vara i Sorsele helt obesvärade av myggeländet. Under eftermiddagen åkte vi sen upp till 'gammkyrka' 

Kvällssol över vallen

 planterade rosor på gravarna och tog en fikapaus, även då nästan helt utan  att mygg och knott gjorde tillvaron pinsam. Det var en sagolikt vacker afton, varmt och skönt i stillheten på kyrkvallen.. Det kändes så bra att kusinen var med, det är likaväl hennes morföräldrar som ligger där, och att vi, nu de ganska gamla barnbarnen hälsade på. Vi har ju också båda barndomens täta besök där vid kyrkhelgerna  i vårt minne. Jag gillar tanken på ett fortlöpande sammanhang över tid.

På vägen ner till kyrkan träd med lavar, bilderna ger inte rättvisa  men det är numera sällsynt se så mycket lavar på träden














Vid återkomsten till Sorsele var det fortfarande en otroligt vacker kväll så det blev ännu en liten utflykt till kusinens paradisställe för hela familjen. En  idylliskt och naturskönt belägen liten by ett par mil utanför samhället intill Vindelälven. Det går inte låta bli upprepa hur vackert allting var, en magisk kväll, sol och nära nog vindstilla och framför allt, nästan myggfritt! 

Vindelälven uppströms Nedre Saxnäs

En annan del av Vindelälven vid Nedre Saxnäs

Dagen avslutades med sen middag när vi till slut kom hem, prat halva natten och dagen som börjat så oplanerad med spontant och snabbt beslut, blev den bästa dagen.

Lång skön morgon och till slut åkte nattskjortan av, jag gjorde mig i ordning för återresa mitt på dagen. Naturligtvis kom jag inte undan somrarnas otyg, vägarbeten även nu, fast jag valt en annan väg för hemresan. Den sträckan kändes ganska lång eftersom det var upprepade korta sträckor som bearbetades. Förutom de här arbetsområdena som jag passerade på båda resorna så är vägstatusen riktigt bra, dessutom  i huvudsak 100-vägar. Resan blev ändå ryckig, ständig växling mellan 100 km/tim och ner till 30 km/tim där vägarbetare, maskiner och lastfordon trängdes med bilisterna.

Hemma i bra tid, lite softande i soffan innan sängdags och en god natts sömn. Idag valde jag ändå att stanna kvar hemma trots att det nog är den vackraste sommardagen hittills i år. Tvättat , renbäddat, kollat månadsbetalningar och diverse övrigt fixande har känts bra fått gjort i lugn och ro.

EN SVUNNEN TID

Grinden till den lilla bebravningsplatsen

Minnessten

En naturbeskrivning och en händelse mer än för 75 år sedan;

FLICKAN, BÅTEN OCH KYRKAN

Morfadern, iklädd de svarta kläderna, satte kepsen på huvudet, hämtade fram den gamla, svarta damcykeln och trampade iväg de få kilometrarna efter landsvägen. Målet för hans färd, den gamla kyrkan, hade stor plats i hans hjärta.

Samtidigt tog mormodern flickan vid handen, gick den korta sträckan nedför lägdorna till stranden av den stora sjön, placerade fickan i båten som hon sköt ut och började ro, hennes mål var också den gamla kyrkan som låg vid sjöändan.

Det var söndagsmorgon en högsommardag, solen lyste från en klar himmel, sjön låg blank och stilla, speglande solgasset. Längst bort vid stranden låg kyrkvallen, skimrande som ett smycke, smaragdgrön med den lilla timrade kyrkan, klockstapeln och prästkammaren. Några få kåtor fanns också där. Till vänster om vallen syntes forsen som fylld med smältvattten från fjället brusade mäktigt. Ännu längre bort i väster stack fjällkedjans toppar upp, fortfarande syntes kvarliggande snöfläckar, utbredda som stora lakan. Allt detta en förunderligt skön och vacker bild som för evigt stannat i minnet.

Morföräldrarna förenades vid kyrkvallen tillsammans med många andra kyrkbesökare. Det lilla kyrkrummet fylldes snabbt, för flickan en långdragen sittning på den smala träbänken men till slut lästes välsignelsen och det blev fritt fram för flickan att springa iväg. De vuxna fick nu tillfälle att hälsa på varann; God dag, God dag. Buris, buris och tack för sist. Snart var kaffeeldarna tända, man slog sig ned gräset, ryggsäckarna och kontarna öppnades och matsäcken smakade gott. Gudstjänsten såväl som återseendet av släktingar och bekanta gjorde umgänget glatt, livligt och trivsamt. Efter bortåt ett par timmar tog rasten slut och det blev dags för ännu en gudstjänst, denna gång kortare och mer av tacksamhetskaraktär. 

Efter den avslutande psalmsången, kan ha varit Härlig är jorden, skingrades besökarna åt alla håll. Morfadern på cykel hemåt igen och mormodern tillsammans med flickan i båten. Vattnet var mörkare nu, solljuset speglade sig inte på samma sätt som under morgonen och mormodern berättade om Brudstenen och det som hänt där en gång.

Det unga par som den gången sammanvigts i kyrkan hade med båt tagit sig därifrån. Olyckligtvis hade de inte uppmärksammat den stora sten som då låg osynlig under vattenytan. Båten kantrade och de båda unga drunknade. Mormodern kunde också berätta att bruden flutit iland vid Risuddden, d v s vid det där stället där det ibland lades ut nät och som flickan väl kände till. Brudens slöja hade fastnat i strandvegetationen.

Eftermiddagen var sen vid hemkomsten, korna skulle tas in från betet i skogen till sommarladugården, mjölkas och ges nattvila. Förhoppningsvis skulle ingen björns visslande höras under natten.

Fler vuxna fanns på gården och sent på kvällen var det dags för fiske, notdragningen som var ett stort nöje. Beroende på väder och tidpunkt på året valde man stället där noten skulle läggas ut, det fanns många varp att välja mellan. För flickan också ett nöje att följa med, dock inte i båten där bara två personer fick plats, den som rodde och den som la ut noten. Under ilandsdragningen som skedde efter ett strikt schema var höjdpunkten när notändan närmade sig. Man kunde ana fångsten storlek och någon stod beredd med pitcheln för att mota in fisken i den s k kilen. Fiskafänget var oftast rätt så rikligt, ja det blev då kokfisk kunde man säga lite blygsamt. Rensningen vidtog innan vandringen tillbaka upp till gården med fångsten. 

Väl inne i köket tog morfadern kommandot vid den kokande fiskpannan. Han hade förberett fisken genom att bryta den längs hela ryggraden och sedan höll han pannan i ständig rörelse under hela koktiden. Måltiden som följde kompletterades med kokt mandelpotatis och nybakat tunnbröd, varje gång lika stor festmåltid i sommarkvällens skymning. För flickan, som  förväntades att själv bena sin fisk, blev det enklare att bara äta potatis mosad i smör - hemkärnat naturligtvis. Hon sa sig inte tycka om fisk som var den huvudsakligaste födan. Jag vet med bestämdhet att det var fiskbenen hon var rädd för. Så småningom hade hon tillägnat sig konsten att bena fisk, i och med det gick det också bra äta den med god aptit. I minnet den absolut godaste fisken, nu bara att drömma om.

Barndomen har blivit ett skimrande minne, underbart att bära med sig, lycklig över upplevelsen

.

EN VECKA I MITT LIV

Veckan som gått har varit omtumlande, sjuk eller som jag väljer att säga för större dramatik, dödssjuk (OK jag vet att så vårdslöst ska man inte använda sina ord), och med en 
alldeles strålande, glädjefylld avslutning, innan regnet kom. Att vara på fötter igen, lite ostadiga till att börja med, men ändå! Vad mer kan man begära än att med öppet sinne ta emot och njuta av det liv som finns helt nära.

Den sjuka delen av veckan beskrev jag ingående i förra inlägget  så jag väljer fortsättningen efter det. Det som egentligen förundrade mig vid besöket på hälsocentralen var att man inte brydde sig om att ta urinprov, jag beskrev ingående mina besvär. Det som drabbat mig kan ha varit en urinvägsinfektion, men för att vara ironisk så fick jag en känsla att diagnosen sattes redan när jag ringde och beställd tid. Jag tänker så här, gammal kvinna, vanligtvis besvärad av hjärtproblem och kanske diabetes typ 2. Med hänsyn till provsvar kunde inget varit mer fel, däremot pekade en lite förhöjning av snabbsänkan på någon infektion. Min uppfattning, anser mig ha en frisk kropp, är att man ganska fort känner en främmande reaktion, däremot inte vad den beror på. Men med glädje över framför allt de positiva provresultaten har jag lämnat det där mörkret bakom mig. Dessutom tappade jag ett och ett halv kilo av min vikt och den kvarstående förlusten letar jag definitivt inte efter!!

Efter besöket på hälsocentralen kom min kära väninna IL och hämtade mig med bil och följde med mig som stöd när jag behövde handla, det var så att säga ett nödläge på livsmedelssidan. Tack IL för att du gav mig en stund av din tid! Med matkassarna inburna och fortfarande i  god form efter mina första steg utomhus tillät jag mig att slappa resten av dagen. Jag skrotade mina planer att åka ner till stugan på fredag utan ägnade dagen i sin helhet åt kronprinsessefirandet på TV. Innan dagen var slut kommenterade jag FB-vännen Ingrids inlägg med en inbjudan till stugan under morgondagen, och hon kunde till min glädje komma!

När lördagen kom med strålande sol packade jag bilen och begav mig neröver, Ingrid kom och vi hade en skön dag i solen. Hon var med på mitt förslag att på kvällen åka ut till Bjuröklubb där det var musikunderhållning i Hamnmagasinet.

Lokala förmågor, sångaren Mats Bergkvist och Skellefteås meste musikarbetare, Mattias Kågström. Den mannen bär mycket inom sig, musikalitet, humor, glädje och han förmedlar på ett sätt som når fram till publiken.

Men jag kan inte hjälpa att sen jag såg honom i teaterns uppsättning av En julsaga, ser honom som julgran! Det var en av hans roller i den uppsättningen och en mer underhållande och spirituell julgran har sällan skådats. Han glittrande ögon tydde på att han trivdes i den rollen!

Vid lördagens föreställning hann jag under pausen träffa många vänner efter längre eller kortare tid sen sist. Allt var så trevligt och en glädje spred sig djup i mitt sinne, en glädje som tydligen följde med ända in i drömmens värld. På söndag förmiddag pratade jag med Ingrid som ursäktade sig för de ev besvär hennes biltrassel förorsakat vilket jag försäkrade henne inte var fallet. Däremot kände jag att så här är ju livet, lite upp och ner, men känslan av att vara en del i nuet av det pågående är kryddan som sätter 'piff på anrättningen'.

Jag vet nu inte vad dessa upplevelser ställt till med men båda morgnarna efter det har jag sovit hela två timmar längre än jag vanligtvis gör. Det är också dessa timmar senare än vanligt för mig även just nu, om det nu är så fortsättningen ska bli, gäller anpassning. Se till att komma ur morgonrocken lite tidigare så att säga, men hanteringen av mitt uppvaknande som också brukar ta två timmar gör att jag vid dagens slut kommer att närma mig nattugglestadiet!

Dagen som är i full gång har jag inte någon annan planering för än att göra ett besök i centrum för vissa inköp, bankbesök och lite ögonshopping. Jag känner mig trygg, glad och oerhört tacksam för mina vänner, känner verkligen att många händer bär. Det enda som egentligen bekymrar mig nu är hur jag ska få till min 'lappländska resa' d v s min årliga utflykt upp till Sorsele/Ammarnäs för att bl a titta till mina föräldrars/morföräldrars gravar vid Gillesnuole kapell. Det känns övermäktigt att sätta sig i bilen med 60 okörda mil framför, och resan måste göras innan sista helgen denna månad. Det känns verkligen inte som jag ännu gjort sista resan dit även om mitt  eget åtagande har varit och är att åka ditupp så länge jag  kan och orkar. Det handlar inta bara om att hälsa på vid gravarna utan även att för några timmar få andas barndomsluft och njuta vyerna där oändligheten döljer sig. Grundläggande livskvalitet med stort värde.

ELÄNDIGT SJUKT!

Ja det är verkligen rena, rama sanningen som jag känt mig dessa dagar. Men idag känner jag mig helt återställd igen, inte ens ansträngningen att stiga upp gjorde mig kallsvettig och darrig så nu får jag nog betraktas som frisk, därifrån till fullt friskt beror på sammanhanget!!

Jag börjar väl ändå med en liten resumé, som vanligt,  av dagarna som flytt. Jag hade åkt ner till stugan efter lunch på onsdag förra veckan och passade på . när jag kom fram, att bjuda några stuggrannar på fredag lunch.Eftersom det skulle bli en enkel, somrig sillunch krävdes inte så stora förberedelser men bakade en kaka till kaffet på morgonen samma dag,en toscakaka med rabarber.
Soligt och härligt väder och vi satt i trevlig samvaro några timmar. Efter gästerna gått blev jag så besynnerligt trött men vilade på utesoffan och efter nån timme kändes det bättre igen. Tänkte väl att solvärmen blivit för intensiv men kunde obehindrat åka ut till Bjuröklubb på kvällen.

Halstring pågår

Den sk Lövångersnatta gick av stapeln med halstrad strömming, fika, underhållning och rätt bra med besökande. Vi åkte dock tillbaka hemma utan att delta i den kvällsgudstjänst som alltid fullbordar arrangemanget.

Lördagsmorgonen kände inte jag mig fräsch, avstod frivilligt från utefrukosten och förblev liggande hela dagen, omväxlande på soffan inne och den på altanen, utan att kunna identifiera vad som drabbat mig, orkade bara inte. Hade jag druckit för lite, solexponeringen för lång, eller vadå? Söndagen bättre igen men utan nån större geist, klippte dock det bit som blev kvar efter senaste klippningen och fick dessutom trevligt spontant fikabesök. Sen packade jag ihop och begav mig hemåt enligt planerna. För säkerhets skull körde jag lite försiktigare, så till att inte överskida hastighetsgränserna och låg nog  på alla sträcker någon km under. Det märkliga resultatet av det var att jag använt endast en enda futtig minut längre tid än vanligt. Lärdom: det lönar sig inte alls att ligga på, bättre köra lugnt, avspänt och njutbart, den förlorade minuten får läggas på nöjeskontot helt enkelt.

Men sen kom eländesmorgonen, måndagsmorgonen, då jag knappt tog mig ur sängen och ökenvandringen till toan var outhärdlig för att inte tala om återvägen till sängen igen som blev både vinglig och krävande.Efter nån timmes ytterligare vila försökte jag få i mig lite frukost men det tog emot. lite fil fick jag i mig men mackan blev inte ens halväten. Sen fortsatte den dagen i samma stil, växelvis vila och nödutflykter från sovrummet för toabesök och vattenintag. Mat kändes enbart motbjudande fast jag tvingade i mig små bitar frukt. Hela tiden frös jag trots varma kläder, sockar på fötterna och  yllefilt ovanpå täcket. Jag hade på morgonen försökt skicka ett meddelande på FB men gav upp efter några försök då jag inte klarade av det, förstod inte vad gallimatias jag skrev.

Tisdagen kom med något bättre känsla men fortfarande svag, ont i ryggen, frusen och omatfrisk vilket innebar fortsatt sängläge.Men en litet tecken på förbättring var att jag på kvällen kunde känna det skönt att sticka ut foten utanför täcket för lite svalka!

 Onsdagen halvbra och torsdag så bra att jag kontaktade hälsocentralen för provtagning. Helt frisk! Då kände jag tacksamhet blandat med tvivel. Jag visste ju hur oerhört kraftlös jag känt mig men kunde jag verkligen ha inbillat mig allt. Nja, en förhöjning av snabbsänkan tydde på någon infektion så någon skit var det som plågat mig , vilken får jag väl aldrig reda på och spelar mindre roll. Det som gladde mig och påverkade säkert tillfrisknandet var att alla prover var så överraskande bra. Jag känner en oerhört tacksamhet för min goda hälsa och vill kunna fortsätta ta hand om den på egna villkor.

Jag kan ju inte i den eländesbeskrivningen låta bli att nämna Lila, min lilla underbara katt som under de här svåraste dagarna inte för ett ögonblick lämnade min sida  utan låg tätt intill mig hela tiden till just på tisdagkväll när jag kunde ana en liten förbättring. Då tog hon friskift och tillbringade natten på något annat ställe i huset. Men kl 04.30 gick åter i tjänst vid min sida!

Nu ser det ut som om det kan bli ett par riktigt soligt och varma dagar ute vid havet så jag kanske åker ut i kväll och stannar ett par nätter så ordningen blir helt återställd så att säga. 

STUGVECKA

En något överdriven rubrik, inte blev det en hel vecka men väl från onsdag till söndagskväll  och med det fantastiska väder som varade hela tiden kändes dygnen dubbelt värdefulla. Sommar, nja inte meteorologiskt ännu då en dygnstemperatur över tio plusgrader är avgörande! Natten mot torsdagen ramlade graderna ner till bistra +4,6 och då var det skönt med ett värmande element och naturligtvis fönstret stängt. 

Ändå har det blivit lite av förstagångsupplevelser dessa dagar. Fredagsmorgonen kom med sol och värme och då var det på tiden att käka första utomhusfrukosten. 

Underbart med glittrande hav, fågelsång, stillhet och att bara hänge sig åt att njuta av tillvaron. Till natten åkte fönstret upp också för första gången! Vad mer då? Jo, altanen möblerades klar för sommarens uteliv och närmaste grannarna var första gästerna till lunch på torsdag. Naturligtvis bjöd jag på palt. Dessutom melonsallad med vitost och rostat bröd,  rabarberpaj till efterrätt fullbordade menyn. Det blev lyckat och gästerna blev nöjda, tror jag! Nu hoppas jag att det blir fler soliga dagar så det går planera för fler altangäster. 

Första liljekonvaljerna för säsongen har också plockats in, faktiskt ovanligt sent det brukar ibland vara  full blomning till midsommar. I år fick de allra första stänglarna  hjälp med lyskraften från små skogsstjärnor! 

Kvällarna har varit magiska, ljusa med skimrande pasteller på himmel och stilla hav, och det har känts som ett helgerån att gå till sängs.

Däremot har det inte synts en enda badgäst på stranden, skulle kunna tänka mig att vattnet fortfarande är iskallt. Om vinden dessutom vänder till nordlig känns också luften onödigt sval, eller mer realistiskt uttryckt också iskall. Men det ska väl bli en förstagång på stranden också denna sommar hoppas jag.

Lila måste också få några uppmärksamma rader. Jag oroade mig tidigare när hon konstaterades ha artros i sina ben att hon inte skulle klara sin omständliga väg upp till loftet, men hon hoppar hur smidigt som helst, först upp på spisfrisen sen på skåpet intill och sen 'dödshoppet'  upp på ett nästan ända upp till taket sittande överskåp varifrån hon enkelt promenerar via väggklockan in på loftet. Vackert gjort av en snart 15-årig kattdam som fått suverän hjälp av sin medicin. Hon har också visat prov på sin enastående jaktförmåga. Vi skulle ta en liten promenad tillsammans en morgon, som vanligt var hon iförd sitt koppel. Genast vi kom ut lystrade hon och spände sina muskler, anföll stenfoten i det närbelägna huset. Nu har hon blivit galen var min tanke då hon for omkring som en spindel men så hörde jag ett svagt pip och upptäckte jaktbytet. Inom mindre än en minut var jakten över och hon vände hemåt med bytet i munnen. Där tog mitt tålamod slut, en råtta inburen av en aldrig så stolt katt ville inte jag vara med om. Gjorde en liten markering som tydligen för ett ögonblick störde Lilas koncentration och hon tappade sitt jaktbyte.Råttan (alltså inte bara en liten näbbmus) såg sin chans till flykt och plötsligt var jag  i  farozonen. Ve och fasa, snabbt isär med fötterna för att inte bli påsprungen och råttan tog vägen mitt mellan. Jag, en råttviadukt! Men Lila ägnade lång tid åt att undersöka var den tog vägen! Det har alltid förvånat mig att hon som resultat av en framavlad kattras har så stor andel naturliga instinkter bevarade, vilddjuret lever kvar.

En för mig ny vana verkar också etablerats. Jag har tidigare bara vid enstaka tillfällen lyssnat på radions sommarpratare men nu har jag hittills sett till att efter lunchen sätta mig ner med min stickning och lyssna. Inser att den långa pausen är välgörande och passar bra mellan två jobb! Vad än jag bestämt mig för att göra utomhus är lättare avklarat uppdelat på skift.

Jag väntar att änderna ska komma ut med sina ungar,  årets unga hare skuttar redan omkring men jag har bara sett en enda. Andra arter i naturen som brukar visa sig så här dags, huggormarna, har jag tacksamt nog inte sett till. De vill jag inte heller se i närheten men jag har redan hört talas om sådana möten.

Trots den kalla våren och början på sommaren tycker jag att trädens blomning varit rikligare än någonsin. Likaså verkar lingons blomning vara riklig men hur det var med blåbärsblommorna har jag ingen uppfattning om. Det vanvårdade jordgubbslandet (i stugan) blommar också som aldrig förr men om det överhuvud taget blir några bär så tror jag att haren gillar dem och snabbt skördar sin andel=allt!

Nu får jag väl som man sa i äldre tider ägna mig åt hederligt arbete, en svunnen tid då skrivande nog ansågs som en form av undanflykt. Hederligheten, som jag ser det, var en fråga om överlevnad , som om inte skrivande sannolikt också tillhör samma kategori. Önskan att uttrycka sig efter sin förmåga och intresseinriktning vare sig det är genom tal,skrift, musik eller andra former av kreativitet måste anses och värderas som en mänsklig egenskap god som någon som helst annan, en drift, mer eller mindre uttalad, som borde släppas fri. Överlevnad? Jo, kanske inte bara för utövaren utan också för en 'drabbad' mottagare. I grund och botten konstens kärna; Att beröra och bli berörd.

Nu har jag släppt iväg fantasin väldigt fri men lite vardagsfilosofi känns tillåtet, nu åter till ordning och disciplin.