UPPVAKNANDE

Vintervackert Julkort i naturen

En kryptisk rubrik, förmiddagen är redan långt gången och med tanke på mina  tidiga vanor borde jag vid det här laget vara i full gång eller åtminstone ute i friska luften på morgonpromenad. Vädret kan inte vara mer lockande med klar himmel, solen har börjat kravla sig över horisonten, en annan form av uppvaknande, ren vit snö och temperaturen runt sex minus, rena drömvädret för tillfället alltså.

Julhelgen har snabbt passerat och fortsättningen av helgtiden kommer att lika snabbt vara över och oxveckorna tar vid, den långsamma tiden fram till påskhelgen. Då kan man glädja sig över ljusets återkomst, redan i slutet av januari är den mörka tiden ett minne blott, en tid som det i backspegeln  verkar så förunderligt att man kom igenom.

Nåväl, den här julhelgen känns det som jag mestadels sovit mig igenom, inte på grund av tristess utan  som jag haft omättligt sömnbehov. Själva Julaftonen i goda vänners sällskap var avspänd, harmonisk och till stor glädje, jag landade på kvällen hemma framför teven och Midnattsmässan från Rom, en tradition under många tidigare år. Det var som en återgång till en trygg vana då julottebesöken som en gång i tiden var obligatoriska för min del och numera är sällsynta.

Jag har en liten filosofi om mitt akuta sömnbehov. Jag tror att den stress jag burit på under lång tid  har tappat taget ännu ett snäpp. Den har i princip varit pågående sen mitten av maj månad 2018 då jag skrev kontraktet på min lägenhet och hela försäljningskarusellen och flyttbestyren tog sin början. Allt var väl förberett sedan hösten innan, det var bara att öppna dammluckan  och hela flödet brusade fram, stressen föddes, mitt mål var solklart och skulle till varje pris erövras. Priset blev högt men jag har nått fram. 

Strålande Julaftonsmorgon

Detta är första julen i mitt nya hem, den förra och några tidigare har jag varit bortrest. Det innebar fullskaligt julpyntande för min del, det är så jag vill ha det, inte överdrivet men ändå mycket ska det vara. Flyttkartongerna med allt julpynt blev uppackade, jag visste knappt vad jag skulle hitta och det tog sin orimligt långa tid att sprida ut allt till någon slags harmonisk ordning. 

Julgranen står och strålar trots att
toppstjärnan inte hittats

Men det har känts som jag gjort mitt hem till MITT hem där jag landade i trygghet, och där och då släppte  ännu en del av min stress.  Jag har kunnat sitta ner i avspändhet - och somnat. Under hela långa tiden har jag inte kunnat slappna av helt utan alltid varit medveten om att det fanns saker jag hellre borde göra än att sitta och slöa eller fly ifrån till andra i och för sig trevliga aktiviteter. Men den där lilla taggen har funnits hela tiden och gnagt. Jag tror att jag nu kommit över detta och medveten om att det finns en hel del jag har ogjort kan jag tänka att det tar jag eftersom som en del av tillvaron. Jag har lärt mig under den här tiden att jag når mina mål om jag har målbilden klar. Det är en skön känsla som troligen återställer ett uppdämt sömnbehov. Kalla det kvasifilosofi eller vad som helst men tanken är tillfredsställande.

Detta inlägg får också statusen av uppvaknande med tanke på att det gått mer än en månad sedan jag sist hade lust  att skriva några rader, jag hoppas att några av mina läsare hittar hit och samtidigt att jag fortsättningsvis kan dela med mig av tankar och spirande idèer, man vet ju aldrig vad en ljusnande vår kan föra med sig och det är jättespännande. Det finns också mer som jag vill skriva om, jag har faktiskt inte bara ägnat mig åt julpyssel och sovande sen början av november.

De avmagrade tomtarna hälsar välkommen hit

ETT KORT MÖTE FÖDER TANKAR

Morö Backe kyrka

Bären sidensvansarna glömde

Efter gårdagens kurande inomhus började jag dagen med promenad i skönt väder och snövitt vackert. Var lite tveksam när jag gick ut hur väglaget kunde vara efter snöfallet och med blankisen som gömde sig därunder. försedd med Icebugs var det inget problem och den sedvanliga morgonrundan avverkades.

Bara om man hittar på något

Som sagt, det blev en kojdag igår, var aldrig utanför dörren men väl förberedd som jag var bestämde jag mig för att baka bullar. Jag har ju tagit nästa  i köket så att säga och pryade förra veckan både med paltkokning och matbrödsbak.  Efter lite letande i skåp och skafferi hade jag plockat ihop allt som behövdes, satte degen och så var jag då igång, det skulle bli vetebullar med pepparkaksfyllning vilket på sätt och vis kunde sägas ligga i tiden. Jag känner mig verkligen inte hemtam med köksgöromål nu, flyttningen som tog all must ur mig satte definitivt stopp för det mesta. Dessutom har de senaste sex åren varit lite av en downperiod. Det har faktiskt varit svårt hitta motivation och glädjen över att åstadkomma något har jag inte känt röken av heller. 

Det är så det är

Nåväl bullar blev det och för att vara något av lärlingsresultat så fick de duga.

....resultatet

Här jäser det ........

Och sen lyckades jag slå ihjäl precis hela dagen. Lite stickning blev de mellan varven och den lilla garnsnutt som kom i min väg när jag gav upp eller pausade stickningen av långkoftan. Jag blev så utomordentligt less på den, det blev bara vardag över den stickningen, all kreativ känsla försvann och jag kände att den känslan måste jag hitta tillbaka till. Det behövdes inte mer än den lilla garnresten, lite letande i mönster för att ägna mig åt att sticka handlovsvärmare-muddar. 

Muddar

Efter två par fanns ännu garn kvar och möjligen blir det ett tredje par. Nu köar både vantar och sockar på att bli stickade, det är underbart när fantasin kommer på besök, sockarna redan på sticknålarna, Regia garn och design Kaffe Fass.

Försov mig lite i morse, eller det var så att min söta lilla katt hade vänligheten att väcka mig vid fyretiden och eftersom jag lyder minsta vink från henne så vacklade jag upp och serverade henne en tidig frukost. Dock, det var för tidigt för mig, återvände alltså till sängen, trodde jag skulle kunna läsa en stund i min bok men på något sätt föll ögonlocken ner och så hade tre timmar försvunnit. I det trötta tillstånd jag då var visste jag att bara en dos frisk luft kunde ställa dagen till rätta.

 Men .... först frukost, tidningsläsning (på paddan) sen iväg ut. Inte särskilt många ute men ett kort möte och lite prat födde många tankar på sista sträckan hem.  

 

Om i ödslig skog

ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.
Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte

borde vara så.

Jag förflyttades i tankarna tillbaka till sommaren 1986, Jag hade under långa tider varit i Göteborg, min man var njurtransplanterad, samma vecka som Tjernobylkatastrofen, och blev kvar någon månad på grund av komplikationer. Jag var på sjukhuset hela dagarna, åkte därifrån strax före midnatt och tillbaka på morgonen igen efter några timmars sömn och lite personlig service som tvätt mm. På avdelningen kom under sommaren in en virus som inte kunde stoppas. Följden var många dödsfall, nästan varje morgon fick man höra att en medpatient inte fanns kvar längre. Det var så sorgligt men de som fanns kvar var i olika skeenden av behandling och återhämtning. Min man var sängbunden men andra kunde vistas uppe och till och med utomhus. Bland dem fanns en man som blivit god vän med min man. Han var svag men längtade ut och det blev naturligt att vi promenerade tillsammans i Slottsskogen. 

När jag slutligen lämnade sjukhuset ensam skickade jag blommor och den där Gulllbergsdikten till honom som tack för det stöd han kommit att bli under sommarmånaden. Jag hade efteråt god kontakt med både han och hans fru men tyvärr blev han inte heller så långlivad. Jag tycker dikten rymmer stor och mycken vishet och tänk vad några korta ord om gångstavar kunde leda till; Byta ett ord eller två, gjorde det lättare att gå, alla människors möte borde vara så. Hur sant är inte det.

Som jag skrev i inledningen var det snövitt och vackert, som ett julkort, några bilder till bevis och om man vill som illustrerar temat möten. Konsten med samiskt tema smyckar områdets torg.

Historien möter nutid, lappkåta och BT-bord

Ackjan

Renen

TRE VECKOR SEN SIST

Ett långt uppehåll i skrivandet fast egentligen tycker jag det känns mycket, mycket längre sen jag satt här och minglade med mina ord. Rätteligen bör jag fortsätta där jag slutade men först några ord om nuet, dagen idag.

Museet har propagerat för Fullt ös i alla lokaler och jag trotsade den gråkalla dagen och promenerade dit, det tar runt en timme i behaglig gångtakt. Förresten hade jag för tunt på både händer och fötter så lite fart fick jag lov hålla för att få upp värmen. När jag kom fram  åt jag  en värmande soppa i cafeet samtidigt som jag lyssnade på en afgansk kille som berättade om föreningsverksamheten  de försöker få igång  för förbättrad kontakt med såväl svenskar som andra invandrargrupper,bl  a språkcafe, fotboll. cricket, sykurser, simning, matlagning och allt som skapar delaktighet i svenska samhället. Han beklagade dock ett bristande intresse från  samhället, d v s svenskar i allmänhet.

Tittade på utställningen med Krista Näslunds konst, stickade kappor och målningar. Hon gick mycket tragiskt bort för ca ett år sedan  under arbetet med denna utställning som nu familjen färdigställt. Vi var under ett års tid deltagare i en konstutbildning vid Edelviks folkhögskola och hade sällskap på de dagliga resorna till och från Burträsk. Det var alltid roligt stöta ihop med henne på stan, på mataffären eller annars, en färgstark person som mycket lågmält och stillsamt talade om sin verksamhet. Hon är saknad.

Öset i huset var tämligen stillsamt, lyssnade en stund på jazzen som spelades men drog snart därifrån med tanke på att bussarna går med en hel timmes mellanrum och jag var nöjd med besöket som det var.

Gjorde en kopp kaffe när jag kom hem, en skiva mjuk pepparkaka därtill och funderade över vad jag skulle hitta på - och hamnade alltså här vid datorn. Känner att jag på något sätt vill skriva men motståndet ligger i bristande inspiration eller egentligen insikten att jag har ju ingenting att skriva om. Det ideliga tuggande om vad jag gör eller inte gör, eller ofullgångna tankar som jag när i mitt huvud under promenaderna känns förmätet att orda om. Det spontana flödet infinner sig inte så lätt. Fast .... om jag tänker efter så borde dagliga små epistlar kanske stimulera till ett ivrigare skrivande. Qui vivra verra!

Därifrån till valda delar av vad jag haft för mig de senaste veckorna. Jag nämnde ju tidigare i förbifarten att en föreställning av Robertsfors Musiksällskap var förestående, Annie get your gun. Det är helt fantastiskt gjort av ett litet samhälle att under 50 års tid (i år) hålla liv i musiksällskapet och producera operetter/musikaler.

Två av de medverkande stjärnorna

Kollage över samtliga föreställningar

Jag försökte räkna alla medverkande  på scen under de välförtjänta applåderna och tror faktiskt att det var omkring 50 personer totalt. Bra jobbat!

Mer teater blev det veckan därpå, lunchföreställning på Västerbottensteatern Musik i höstens tid som de presenterar under temat Klassisk onsdag. En operasångare plus pianist  underhöll med varierad repertoar som avslutades med en visa av Evert Taube och jag gick därifrån så glad ända in i hjärtat.


Har också haft en släng av husligt beteende och kokat palt. Inte nog med det, någon dag senare satte jag en deg till limpa på kvällen för utbakning morgonen efteråt. Det blev tre formar bamselimpor som skivades och förpassades till frysen som jag passat på att avfrosta då temperaturen låg på -10 grader. När jag ändå kommit in i något som med dagens terminologi kanske kan kallas bakmode så fick det bli en mjuk pepparkaka under tiden limporna jäste och som avslutning på dagen ett irländskt russinbröd. Nu  kanske det dröjer ett tag innan nästa bak men jag tänker nog göra mjukkakor som min mamma alltid bakade. De var jättegoda och jag hoppas kunna få till en godtagbar variant.  

Det var återigen dags för bilens vintervila och jag har haft turen att få samma otillgängliga garageparkering som förra vintern. Jag kallar platsen så därför att platsen är mer lämplig för mc men med  välvillig och skicklig hjälp går det att ställa upp bilen där. Nu är den inkapslad i ett kapell i väntan på en ny vår. Det känns skönt att den saken är  ordnad eftersom jag ogärna kör vintertid och mest på grund av det är mörkt största delen av dygnet och jag är synnerligen beroende av bra dagsljus för att köra bil. 

Hade under veckan lite välbehövlig snickarhjälp, och tillhopa med släktforskningsföreningens höstmöte blev veckan så at säga fullmatad och riktigt tröttsamt. Jag behövde faktiskt lite extra vila under veckoslutet. Allhelgonahelgen blev stillsam med ljuständning på kyrkogården som viktigaste och enda aktivitet.

Det har blivit  ett par filmer på Filmstudion, dels Birds of passage som enligt förhandsinfon skulle vara ett vackert drama om tradition och droghandel. Droger kan aldrig vara vackert och inte heller i detta fall som satte girighet som största drivkraft till en förödande familjefejd där det inte fanns någon vinnare i slutskedet. I veckan som gick fick vi också något försenat se Hjärter Dam, en film som som fullkomligt tog andan ur mig och troligen alla andra i publiken. Drama med utmärkt skådespeleri. 

Det var också dags för Lilas återbesök på Djurkliniken som resulterade i minskad medicindos och förnyat återbesök om tre veckor. Hon har börjat äta lite bättre nu men vill inte ha något annat än kalvkött på burk. Med ett schema av små portioner var annan timme äter hon nu samma mängd som tidigare innan matkrånglet började så jag hoppas få se en viktökning framöver. Hon hade faktiskt  redan nu ökat lite, lite.

I går dessutom lunch på Hotell Aurum tillsammans med gympagrupperna, en mycket trevlig tradition att en gång varje termin samlas. Social stimulans och god mat berikar. Senare under eftermiddagen tog jag med en släktforskningspärm och gick till en granne. Blev en gemytlig stund med kaffe och prat.

Och nu har middagen serverats och avnjutits, Pocherad kyckling med currysås, får väl anses duga. Som vanligt återstår soffhänget med stickning framför teven.  Tar det för övrigt lugnt och stilla även denna helg, får väl lära mig inse att vila inte är detsamma som att vara lat, men den där lille krävande slavdrivaren på axeln är svår att tampas med. Hur i allsin dar kunde han komma att få dominera livet i så hög grad, helt enkelt en obegränsad oacceptabel omyndighetsförklaring.  

Det blir sparsamt med bilder  på grund av att det klantar till sig mellan mig och min iPhone, jag förmår inte föra över någonting jag fotat efter den 20 oktober, varför vet jag inte och jag fixar inte detta själv. Meeen ... jag postar ändå inlägget i detta skick och hoppas få ordning på bilderna för att komplettera senare.

NÅGRA TILLBAKABLICKAR

En tråkig bild där hösten möter vintern med snö och slask

Förra lördagen skrev jag ett inlägg som av olika anledningar stannade kvar som ett utkast och jag väljer nu att ta med en del av det inlägget som jag hade rubricerat MÖTEN. Jag är fascinerad av ämnet ifråga, ett möte med en annan person, Att öppet och utan förutfattad mening då ta tillfället i akt och samtala  är många gånger en spännande upplevelse. Mycket ofta hittar man något gemensamt, intresse; bekant,  minne eller vad som helst oväntat, och som ibland gränsar till det osannolika. 

Här följer det tidigare ej publicerade inlägget:


Under dagens promenad gick tankarna runt möten  av olika slag. Bilden ovan som bl a  visar senhöstens möte med förvintern, vissna löv, vattenpölar efter sista regnet och morgonens stilla snöfall som bildar det tunnaste snötäcke som troligen inte ligger kvar under längre tid, temperaturen strax över noll. 

Inte mötte jag särskilt många promenerande, bara någon enstaka hundägare, snabbt rastande sin fyrbente kompis som troligen genast fick gå in duschen vid hemkomsten. Tankarna gick vidare till gårdagen då promenaden gick till Campus och jazzcafèet som hade storfrämmande. Rigmor Gustavsson med musiker gav konsert och många hade sökt sig dit. Jag var där strax efter klockan 12 och då var det redan kö nästan till ända fram till entredörrarna. Restaurangen verkade inte riktigt ha kunnat förutse så stor publik, mackorna tog snabbt slut och kökets enda personal blev hårt pressad men alla köande väntade snällt på sin önskesmörgås. Med räkmacka och Napoleonbakelse plus kaffe på min bricka blev nästa prövning att hitta sittplats. Vid  bordet nästan längst bak fann jag ledig stol. Ingen nackdel dock med trevligt bordssällskap. Däremot hörde jag mer än jag såg av uppträdandet på scen. Programmets innehåll var stillsamt, det skulle ha svängt mer enligt en av bordsgrannarna och jag sa definitivt inte emot honom. 

Jag listade ganska snabbt ut vem han var, kollade om han inte hade haft ett dansband. Det jakande svaret kommenterade jag med att då har jag dansat många gånger till det bandet och påminde bl a om ett ställe där det i ett hörn stod en kamin  - jo, sa han skrattande, och han var alldeles röd (kaminen alltså). Dessutom var det utedass där!!! Det låter artonhundratal men det var sista åren på 50-talet. Det fanns andra ställen med något högre standard, men som regel aldrig särskilt flott, men vi hade roligt. Det  var också min kommentar när gamle musikern (86) tyckte att det var bättre förr och la till att 'ni dansade ju som vi spelade'. Han log glatt när jag sa att vi tyckte att hans band var det bästa även om det fanns bra konkurrenter; Ja sa han, det här kommer jag att leva länge på. Det var ett fint möte

En annan bordsgäst gjorde också stort intryck på mig genom sin alldeles naturliga och självklara artighet. Det tänkte jag på när jag gick därifrån, det känns som det är något av en bristvara numera. Lättsamt småprat om litteratur, musik och teater var trivsamt utan att vara tomprat, ett bra möte med en totalt okänd person. 

När jag kom och stod köande för betalning kände jag att telefonen darrade till och när jag kollade var det Expressens medd att Sara Danius avlidit. Jag kommenterade högt på stället och kvinnan före mig vände sig frågande om och jag sa vad jag läste, tråkigt och sorgligt som jag kände att det var. Noll respons, fick behärska mig för att inte kommentera vidare. En annan form av möte!

Efter konserten som jag smet ifrån innan det sedvanliga extranumret men för att hinna en buss hem. Tyvärr har jag inte lärt mig busstiderna än, Det råder en mycket beklaglig oreda i vår busstrafik för närvarande. Det går en buss/timmen under helgerna och det visade sig att det blev en dryg halvtimme till nästa avgång. Jag passade på att gör en runda på Åhlèns, en liten behovsprövning igen, och - jo, nog fanns det ett plagg som jag föll lite för men beslutade att först kolla om det verkligen finns behov hemma också. Jag är svårt besvärlig med att få full samstämmighet mellan önskade och reella behov nu för tiden. Åkte hem utan minsta lilla inköp.

Gårdagen var också 6-årsdagen sedan min sambo avled och jag gick förbi graven och tände ett ljus. Trots åren som går så har det inte helt gått in i mitt undermedvetna, jag vet ju intellektuellt  men känslan hänger inte helt med, ett fullkomligt ofattbart tillstånd fast nu har tiden börjat kännas längre sedan det hände. Jag hittade en dikt, tyvärr endast på engelska, hittar inte någon översättning till svenska och en automatisk översättning blir så platt men som jag förstår handlar det om sorgen som består långt längre än omgivning förstår. Glömmer aldrig den kommentar som uttalats av någon första gången jag blev ensam "sorg är ingen sjukdom"  det kan jag till viss del hålla med om men nog blir man lite sjuk av den. Kanske beroende på att utomstående inte kan förstå och att vi i mötet med varann inte kan prata avspänt, öppet och med gehör och respekt hos mottagaren. Det är trots allt helt naturliga känslor som borde finnas utrymme för i den vardagliga samvaron och det är fullkomligt förödande att försöka vara 'duktig' inför andra. Jag tror mig veta att det obearbetade ligger kvar och ger sig tillkänna senare i livet. 

I det sammanhanget kan jag bara förundra mig över den brist på deltagande jag upplevde från ett nära håll, kändes nästan som jag var pestsmittad eller något liknande avskyvärt. 

---------

Det där slutade i en något sarkastisk ton men nu lite lättsammare om början av veckan som gått.

Det har under hela veckan pågått berättarfestival i kommunen, den 11 i ordningen och med en stor mängd aktiviteter. 

Började veckan med att på måndag ta en tur in till centrum för att beta av några ärenden, sånt som jag skjutit på framtiden att göra 'sen' småsaker som nästan inte blir av att göra. En jättefin solig höstdag, dock lite blåsig och lövträden efter gågatan blev av med sina löv som singlade ned som ett tätt snöfall och blev till en vacker matta på asfalten.

,

På tisdagen blev det för min del första aktiviteten i det digra programmet för berättarfestivalen, författarbesök på biblioteket av

Margita Tjärnström läser 

bygdens alldeles egna deckardrottning Margita Tjärnström berättade stillsamt om sitt författarskap som hittills resulterat i två deckare, Den som tappar huvudet och Med en doft av syren samt en receptbok, Gofika!  Dagen för övrigt sedvanlig promenad med  den glada gruppen, veckohandlingen och soffmys. 

Protesterar mot uppvakningen......

men uppskattade lite mumsmums

Onsdag var Lilas 17:e födelsedag och jag tog äntligen mod till mig att ringa veterinären, fick tid efter lunch samma dag. Besöket rubbade min världsordning, fick förklaring till hennes stora viktminskning, problemet sitter i sköldkörteln. Det innebär nu livslång medicinering som förhoppningsvis stabiliserar tillståndet och att hon kan öka upp sin vikt. Det känns som en allvarlig pekpinne som begränsar hennes livslängd. Fast veterinären tycker att hon för övrigt ser frisk ut. Nåja hon  har börjat få sina pyttesmå piller, sover mycket och äter jättedåligt, inget verkar smaka nu och jag blir ännu oroligare.

På kvällen var det sedvanligt stickcafè, min tur att ha med fikabröd som blev en äppelkaka i långpannan. Jag lovade lägga ut receptet här:

Saftig äppelkaka i Långpanna, ca 18 bitar, ugn 200 grader

200 g rumstempererat smör
3 del strösocker
4 ägg
4 del vetemjöl
2 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
1 dl mjölk
3-4 äpplen, urkärnade och klyftade
2 msk strösocker
1,5 tsk malen kanel
1 tsk kardemumma

Rör smör och socker poröst, tillsätt ett ägg i taget. Blanda mjöl, bakpulver och vaniljsocker, sikta ner i smeten växelvis med mjölken. Bred  ut i en bakplåtspapperklädd långpanna. Vänd äppelklyftorna i socker-kanel-kardemummablandningen och tryck ner i smeten. Strö ev över lite kanel-kardemumma.

Grädda i nedre delen av ugnen ca 30 min

-----------

Nu är det söndag förmiddag och jag ska snart göra mig i ordning för en liten utflykt under eftermiddagen. Det blir bussresa till Robertsfors som sen mycket lång tid har haft ett musiksällskap.
Jag har för bra många år sedan sett Spelman på taket där och nu är det dags för Annie get your gun. Jag har ingen anledning tro annat än att föreställningen blir till belåtenhet. 

Återkommer med bl a mer om slutet av veckan i berättarfestivalens tecken. 

EN RESA

Den som gör en resa har något att berätta sägs det. Resan har jag gjort, berättandet tar jag chansen  till med några korta tillbakablickar. Just nu har jag tvättstugetid och utnyttjar tiden när första maskinerna går till att börja skrivandet, räknar med att på så sätt utnyttja pauserna under dagen, några avbrott som förhoppningsvis stimulerar fantasin!

Resan var också kort och beslutades/beställdes i hastigt mod så att säga. Under flera år har min brorsdotter talat sig varm för konstrundan i Roslagen och när hon nu under tidig höst påminde igen nappade jag och slog till direkt med biljettbokning. Inte helt tanklöst förstås, den viktiga kattomsorgen ordnades först, men när den löst sig bokades biljetter med avresa i torsdags och hem igen i måndags. Kort, snabbt och väl tillvaratagna dagar.

Första snön för vintern

Avresedagen började med ett tätt snöfall, säsongens första, ute vid flygfältet riktigt slaskigt,  konstaterade att jag valt fel fotbeklädnader. Framme i huvudstaden ungefär samma temperatur som här, fick hämtning på Arlanda och eftersom lunchen passerats med marginal kände jag för en liten matbit. Brorsdottern kommer alltid med många förslag, Mr Cake verkade vara ett bra mål - för ett mål.

Under färden dit omväxlande korta intensiva regnskurar och någon solglimt, kylan ute kändes in i märgen, och jag var glad för att jag åtminstone inte fallit för tunnare kläder. 

Fika hos Mr Cake

Matmålet blev en croissant med laxröra, smakade gudomligt, och som grädde på moset hösttårta, basen morotskaka med olika smarriga fyllningar omsvept med grädde. Gott, gott, gott!  Efter fikat  fortsatte färden till resmålet, Österskär, hämtade innan upp mannen i huset efter avslutad arbetsdag. Återstoden av dagen middag och en avslappnad, skön kväll.

Under ett tillfälligt, kort inhopp på jobbet i fredags för min brorsdotter gavs tillfälle att hälsa på i Sollentuna där vi bjöds på god lunch. Väntetiden innan jag blev upphämtad för återfärd blev en skön, avspänd samvaro tillsammans med mina kära vänner. Inför konstrundan som gick av stapeln under både lördag och söndag försökte vi göra en liten grovplanering,  i övrigt myskväll.

Tvätten avklarad, min axel eller egentligen båda, protesterar vilt och fick en omgång Linnex som komplettering till den kur Naproxen som jag drog igång innan jag åkte iväg. Åtminstone linimentet tycks verka, värmer gott runt båda axlarna. Lunch med efterföljande korsord i soffan plus presentationen av litteraturpristagarna gav mig skön vila framför teven men måste väl dra mig till gympan, har missat tre tillfällen redan. Jag kanske kan glömma bort att jag är försedd med armar till förmån för andra kroppsdelars rörelser. 

Avbrottet blev längre än planerat men tar upp tråden igen och fortsätter med reserapporten.

Lördag förmiddag startade vi med besök i Vallentuna Kulturhus för att titta på samlingsutställningen  som vi följde upp med besök hos ett par av konstnärerna, textil och keramik. En spännande utställare var Sigrid Ingela Blom, www.blomjewellery.com, med så skilda uttrycksområden som metall, måleri och musik. Efter en lunchpaus med både mat och titt på de alster som fanns utställda på Länsmansgården i Österåker fortsatte vi harva i Österåker! och besökte flera av konstnärerna som generöst visade upp sin konst i hemmiljö 

Länsmansgården

nstallation Länsmansgården

Guldkornen bland samtliga utställare vi besökte var enligt min uppfattning  Lena Björn-Svensson (ursprungligen från Boden) med ett utsökt fängslande måleri, Mona Harrysdotter Olander med spännande, imponerande stora bildvävar och keramikern Åsa Olofsson med häftigt dekorerade alster.

En titt in i blå skåpet hos bildväverskan, bara en bråkdel av hennes jättelager av garn

Naturligtvis var det många fler vi tittade in hos och huvudet var trött och fyllt av alla intryck, kvällen med mycket god mat och dryck gjorde dagen fulländad.

Så kom  söndagen då ett par konstnärsbesök betades av innan det var dags efter lunchen att åka ut till Adelsö och ett väntande föredrag av Johan af Klint om konstnärinnan Hilma af Klint. Mycket intressant och en skicklig föredragshållare höll den fulltaliga publiken i sitt grepp. Konstnärinnan vars konst länge var dold för både familj och allmänhet genom ett testamentsförordnande att inget fick visas förrän 20 år efter hennes död. var en mångfacetterad lite mystisk personlighet. I samlingarna fanns förutom en ansenlig mängd målningar även dagböcker och annan dokumentation som varit till god hjälp vid tolkningsförsöken av konsten.

Nu gör hennes konst en fullkomligt enastående världssuccè  genom utställningar, nyskriven opera och även en film.

Interiör Adelsö kyrka

Adelsö kyrka

Efter föredraget en stillsam aftongudstjänst i Adelsö Kyrka där operasångaren Fredrik af Klint sjöng fyra stycken. Den sköna rösten gav en fin och värdig avslutning på den sk HaK-dagen. Med stor tacksamhet över en innehållsrik dag vände vi hemåt genom ett fantastiskt vackert landskap. En gammal "Clintanfilm" avslutade dagen och det ska väl inte förnekas att en och annan kontakt med JB förekom under tiden och följaktligen  stöp jag i säng och sov gott efter att ha läst ut den medhavda boken.

Hemresan gick fint, Lila tog emot vid dörren med högljutt jamande, kelandet under eftermiddagen återställde hennes behov av närhet och hon kunde dra sig tillbaka till sin säng så småningom. Själv stod jag över den kvällens gympa egentligen utan anledning men baraföratt. Tisdagens promenad med gruppen var något fuktig så att säga, regnställ var en nödvändighet men vi lyckades hålla oss undan de värsta skurarna. Nu sitter jag färdigklädd  för gympan och knackar ner dessa ord, ingredienserna till middagen ligger klara att tillredas när jag kommer tillbaka, det blir kassler med pasta. Sen återstår allt att lyssna och titta på allt kommenterande i både teve och radio om dagens Nobelpris, det finns åtskilliga uppfattningar som kommer att vädras. 

Den här reserapporten visar sig även handla om min dagsresa genom dagen idag. Efter gympan som gick sådär, undvek i görligaste mån alla armfäktningar, dessvärre innehåller terminens program mycket av den varan och mina axlar fick sig en ny omgång Linnex när jag kom hem. Har  tagit helledigt från stickandet den här kvällen och suttit med armarna i kors framför teven. Bl a sett en ny programserie med Tareq Taylor "Lyckomaten" där han refererade till sin egen erfarenhet av snabbmat-skräpmat-färdigmat som gav honom reumatiska problem vilka han lyckades bli kvitt genom att äta mat som han  lagat  på egen hand från grunden. Själv lade jag för ca 11 år sedan om matvanorna till en lättvariant av sk medelhavskost, om det haft någon hälsopåverkan kan jag inte veta men mår alldeles utmärkt. Portionsstorleken kan dock vara i största laget vilket jag ser som en försmädlig karaktärsbrist och borde kunna förändras. Men jag lagar all mat själv från grunden, borde börja baka det matbröd jag behöver också fast dagens enda macka äter jag till frukost och troligen fortsätter jag köpa det grövsta bröd jag hittar till den.

Så här vid dagens slut känner jag mig nöjd med min dag, morgondagen innehåller städning och strykningen av det som återstår av tvätten. Hoppas innerligt att nattsömnen gör underverk med mina axlar, de gör mig lite otålig och hindrar mig hela tiden så fort jag företar mig något. Så helt nöjd är jag alltså inte men klagar i tron att det hjälper. 

Denna coola katt fanns hos en utställare

HÖSTSTÖK - OMSTART

Morgonstund har guld i mund

En ganska lugn söndag närmar sig sitt slut och det känns bra att dagen fått bli som det fallit sig, alltså fanns egentligen ingenting planerat som `måste` göras. Nåja, jag hade egentligen tanken att återuppliva en gammal promenadväg idag, nämligen en riktig långtur upp på Nöppel- och Vitberget med vid närmare eftertanke föll den idén. Istället kom jag på att om jag ändå skulle gå iväg med återvinningssoporna kunde jag smälla flugan eller hur man nu säger och samtidigt ta med den Ericaljung som stod ute på terrassen,  gå bort till graven och höstplantera där. Soligt och vackert väder gjorde tilltaget särskilt lämpligt och visst, den tanken hade drabbat många fler människor som var ute i samma ärende.

Dagen fick fortsätta i spontanitetens tecken, nu skulle jag också passa på att titta in till en granne som flera gånger när vi mötts undrat när jag ska komma och hälsa på. Jag börjar få känslan att det inte blir av, jag lovar varje gång att så ska det bli (som man gör) och strax stod jag vid dörren och ringde på . Det blev en trevlig pratstund  och med en önskan att hon skulle titta upp till mig och hälsa på katten, tackade jag för kaffet och gick hem. 

Nu efter en snabb middag - mikrad bit av gårdagens paj - kände jag mig manad att återuppliva höstens sista besök i stugan genom en kort tillbakablick

Tillfället var bestämt redan när jag i mitten av augusti gjorde första flytten därifrån och eftersom jag också talat om det för mina grannar så var jag väntad. De är de som bor kvar längst av alla och välkomnade mig tillbaka. Först hade jag tänkt att spara den definitiva vintringen ännu ett par veckor men ändrade mig och gjorde allt klart, vädret som var bästa tänkbara gjorde arbetet lättsamt.

GODDAGENS!

Det är äntligen dags för mig att ta ett ordentligt tag i den omtalade kragen efter detta långa uppehåll på exakt tre! månader. Sommaren som trasslade in sig i min tillvaro kom emellan och av en och annan anledning fick inte skrivandet någon plats i min tillvaro.

Nu är ändå den perioden i stort sett avslutad för min del, flyttade hem från stugan för drygt ett par veckor sedan. Återstår bara något enstaka besök där, dels för surströmmingskalas och efter det vintring. Men utan att gå in på någon resumé över sommaren ska jag ändå då lite av händelserna efter mitt senaste inlägg.

Efter vankelmod, diverse funderingar,  kom jag fram till att jag åtminstone borde se till att få vattnet inkopplat i stugan för att kunna övernatta där när det kändes lämpligt att åka dit. Det var något ångestfylld som jag drog iväg med nödvändigt bagage och naturligtvis Lila i sin bur. Det var tur att jag var rustad för att stanna över till nästa dag, vatteninkopplingen tog längre tid än vanligt på grund av lite försmädligt trassel men ännu mer för den  överväldigande känslan när jag kom fram och öppnade bildörren. Lyckan att känna den härliga luften som slog emot mig, den harmoniska känslan jag finner där, gjorde mig helt klar över att vilja vara kvar där och all ångestfyllt  tvivel jag brottats med var i ett slag bortblåst och resulterade i att jag stannade över hela midsommarhelgen.

Den kunde i och för sig börjat bättre än med en stukning av ena foten vilket gjorde att jag satt med den i högläge tills på söndag då jag med möda hjälpligt kunde stödja mig. 

Efter helgen åkte jag hem, rustade mig för fortsatt vistelse som resulterade i att jag har bott  där två månader i sträck. Underbart och mycket bekvämare än delat boende på två ställen. Har bara på sin höjs varit in till stan  en gång i veckan, vattnat de arma blomster jag haft i fönstren och passat på att samtidigt handla men Konsum i Lövånger har stått för det mesta jag behövt. 

Lägenheten såg förfärligt bortglömd ut när jag återvände, storstädningen var verkligen nödvändig för att inte tala om vilken pärs det blev för tvättmaskinen, men allt ordnar sig till slut. När jag varit hemma en dag fick jag telefonsamtal om ett kommande kärt besök veckan därpå. Lite extra städning, matplanering inför besöksveckan som blev en osannolikt vacker, varm och solig vecka med bästa gästen. Ett spontant infall att bjuda tre nära släktingar på söndagsmiddag blev en höjdpunkt.

Tråkigt nog kunde bara två komma p g a sjukdom, men timmarna flög iväg i mycket trivsam och munter tillvaro. Hoppas att vi kan upprepa det något annat tillfälle. 

Allt detta har också haft en märkbart gynnsam inverkan på mig, jag känner mig mycket mer tillfreds och ser möjligen att en hel del av den stress som i stort sett förlamat mig under lång tid nu försvunnit och ersatts av en avslappnad  hållning inför fortsättningen. Lite mer av känslan här och nu!

Och så till nu. Gårdagen blev en fin dag också. Jag åkte till att börja med till Önnesmark på jaktlagets traditionella paltlunch som jag missade i fjol - var alldeles för utmattad och trött då. Nu var det jättetrevligt få träffa alla, prata och äta god palt i trivsam samvaro. Guldkant var en vinst i det också traditionella lotteriet, en fin vatten/vinkaraff.

Lila föredrar rinnande vatten framför vacker karaff

Mätt och väl till mods åkte jag därifrån och tanken som slog mig var att det kändes nästan som att komma hem. Så tusen tack till Jaktlaget och Sören som påminde mig. 

I det sammanhanget erinrar jag mig sista gången min sambo var med på jakten. Det var en ovanligt avspänd och fin stämning som vi pratade om under hemfärden, han var glad och tillfreds med harmonin han kände. Jag hade dessutom högtidligt lovat en jaktkamrat att jag skulle se till att han kom tillbaka nästa jakt, de ville ha honom med i fortsättningen. Det trodde jag inte skulle bli något problem eftersom det var hans 49:e jakt och jag tog för givet han nog ville nå den femtionde. Så lite vet man om framtiden, På någon dag när, en månad senare fanns han inte längre med oss. 

Väl hemma igen lite vila på soffan med ett korsord, en liten tupplur och telefonsamtal från en god vän som undrade om jag ville ha tomater från Renfors. Hon skulle passera där, naturligtvis var svaret ja. Kom då på att hon skulle nog komma vid middagstid och lämpligt att äta tillsammans med mig - om det passade. Det gjorde det och jag snodde ihop en måltid med bl a rökt sik som jag köpt vid  besöket  i Kukkolaforsen  under veckan. 

Det besöket var målet för en bussresa jag anmält mig till, för övrigt blev det också ett par timmar på IKEA i Haparanda och jag fick äntligen inhandla de kompletteringar jag behövde till fjolårets införskaffade möbler. Nu kan jag till slut få ställa i ordning det jag väntat så länge på att få göra. Resan avslutades med middag på Ralf Lundstengården i Ersnäs, god mat och en trevlig, lättsam information om gårdens historia och tonsättarens bakgrund. Det blev en lång bussresa men jag hade turen att få ett mycket trevligt ressällskap/bänkkamrat och det blev inte många tysta minuter eller rättare sagt det myckna åkandet blev inte långsamt.

Mitt promenerande har däremot under senaste tiden inte kommit in i de regelbundna schemat men idag gjorde jag ett allvarligt försök till återställande. Hade innan starten tänkt mig en riktigt lång sträcka, egentligen den jag för många år sedan gjorde på söndagarna. Efter att ha lämnat återvinningssopor vid Svedjevägen fortsatte jag runt ridhuset och tänkte ta stigen förbi skjutbanan och längs liden fram till Degermyran men det pågick skjutning och då stigen går helt nära skjutbanan och kulfånget ville jag inte komma intill de skarpa smällarna utan öronproppar,. Det får bli en annan söndag i stället. Jag fick ändå ihop runt 10 000 steg och kände mig nöjd med promenaden. Det är också fint se naturens växling, senast jag gick där var det försommar med riklig blomning och ovanligt många fjärilar, nu gick jag bitvis liksom i en tunnel av rallarrosor av jätteformat, utvuxna, fullmogna med sina vajande  frövippor.

Sen blev det lite Sköna Söndag och nu ska jag se om jag kan boka biljett för en resa till huvudstaden, Konst i Roslagen första veckan i oktober lockar. I morgon startar gympan för säsongen, två tisdagspromenader redan avverkade, första filmen på filmstudion Sivandivan på tisdag  och sen rullar det på, Surströmming på torsdag, teater veckan därpå och ser dessutom fram emot en trevlig tjejmiddag lite längre fram. Nu känns det som livet leker igen och jag ska leka med så länge det går. 

SÖNDAGSPROMENAD

Sagans vita hingst, var är prinsen?

Söndagarna tycker jag lämpar sig särskilt bra för långpromenad och då oftast på andra vägar än 'vardagsvägarna'. Så även denna söndag som i och för sig är en upprepning av tidigare söndagsvandringar men nu när det har torkat upp i skog och mark kan jag tänka mig att i fortsättningen gå stigarna på Nöppel- och Vitberget. Det området är fantastiskt vackert och mycket lämpligt för längre vandringar. Fina och välskyltade leder för både fotgängare och mountainbikes..

Först lämnade jag som vanligt återvinningssopor innan jag gick till kyrkogården och tittade till penséerna, plockade bort frökapslarna och vattnade. De har hållit sig bra och blommar överdådigt. Fortsatte sen som vanligt uppför Solbacken och tog gångvägarna i ytterkant av bostadsområdet eller egentligen är Morö Backe en stadsdel i vår stad. I dag blev det ett medursvarv till skillnad mot gårdagen då jag gick motsols men delvis på samma vägar. 

Morgonen var solig och vacker, och fågelkvittret livligt till en början däremot syntes inga andra vandrare till. Så småningom kom en och annan hundrastare och avslutningsvis blev vandrarna fler och fler. 

Det är skönt med en långvandring, i förväg tänker jag mig vilken sträcka jag har framför mig och efterhand har en jämn rytm infunnit sig och benen går så att säga av sig själv. Då kommer också tankeverksamheten igång och i bästa fall följer jag med i tankebanorna som det kommer, ett inte helt 'odumt'  tillstånd. Många gånger blir det ett filosoferande över människors beteenden och vad som kan ligga bakom. Utan att närmare gå in på mina tankar kan jag känna mig störd över den bristande tolerans och respekt för andra som ibland kommer fram. Att hellre fästa sig vid ett i den egna åsikten otillräckligt beteende än att tala om medmänniskan i positivare ordalag. Alla har sina egenheter, alla kanske jag inte tycker om men det förblir min ensak och håller tyst om det. Livet är ibland svårt nog ändå och då kanske ett vänligt ord av omtanke är balsam för själen.

Under gårdagens promenad började jag iaktta vad som blommade vid vägkanten och jag förvånades av det stora antalet olika växter, Maskrosorna i överkant men då det finns drygt 50-talet varianter är det inte underligt att blomningstiden blir lång.

 

Många fjärilar i luften men lyckades bara fånga en

Nu varvas outslagna blommor med de tidigaste blommornas fjäderbollar. Snart är det höst! Nja, vad jag menar är att av vårens tidiga blomning har redan vissa arter gått över till avmognad och frösättning, årets uppdrag, reproduceringen,  är i avslutningsfasen. 

Ju längre promenaden pågick desto mer moln kom upp på himlen, vinden ökade och promenadvädret kändes behagligare. När jag kom hem smakade morgonens andra kaffetår gott och det blev en skön avslappningsstund. Då hade jag varit ute exakt 150 minuter (inkl uppehållet på kyrkogården) och tillryggalagt 10,9 km eller 15077 steg, med andra ord en riktigt angenäm söndagspromenad.

Jag har alltid en bok under läsning, fast det går numer väldigt långsamt för mig, jag läser endast när jag går till sängs på kvällen och somnar alldeles för fort. Det ställer egentligen till lite oreda för mig eftersom jag inte hinner markera vilken sida som senast var uppslagen för läsning, följden är att det  blir omläsning nästa gång jag slår upp boken. I går längtade jag till att läsa slutet på senaste boken och satte mig för en gångs skull i sköna läsfåtöljen och avslutade boken.

Men när jag gick till sängs saknade jag läsning och kom ihåg att jag hade ju varit på Second  Hand och köpt Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. Det passade bra att börja med den nu då, tänkte jag, men ajaj vad det tog slut fort. Det visade sig att boken började på sidan 9 och vad som de tidigare åtta sidorna innehållit gick inte räkna ut. De bristande sidorna hade aldrig suttit där, fanns inget tecken på att de skulle vara utrivna, så kanske det ska kollas närmare det som köps på loppis. De första sidorna i en bok är nog så viktiga och grundläggande för den kommande historien. Kanske jag löser problemet på biblioteket när jag lämnar tillbaka den utlästa boken, Axelsons bok finns säkert där och den saknade ingressen kan läsas.

Annars saknar jag inte läsning i min egen bokhylla, jag städade för ett tag sedan där och såg flera olästa titlar och kanske även en del som skulle tåla en omläsning, fast det har jag aldrig ägnat mig åt.

Nu börjar det vara dags för lite middag, sen väntar soffan och stickningen som börjar vara på sluttampen. Jag längtar inte efter färdigställandet d v s blockning och montering som är det allra tråkigaste jag vet men nu försöker jag med hjälp av lite självdiciplin komma till skott och så snart som möjligt färdigställa mina alster. Fast det är och blir ändå töjbart med 'så snart som', inte har jag det lätt att tampas med den sidan av min personlighet.

Här har man tänkt till för en snygg parkering inför Nationaldagen?

ÄNNU EN UTFLYKTSDAG

Storforsen

Gårdagen (onsdagen) blev en i alla avseenden trevlig dag då min andra planerade utflykt för våren gick av stapeln. Denna gång norrut, planerad av Aktiva Seniorer till Bölebyn, Storforsen och Piteå, i nu nämnd ordning.  Det som i första hand  gjorde att jag bestämde mig för resan var besöket på Acusticum i Piteå. Jag har varit där på visning en gång  tidigare och så fantastiskt som det var ville jag ännu en gång uppleva det.  Resans absoluta höjdpunkt även denna gång,

Men jag tar det hela från början och följer dagens rutt som startade kl 09.00 från busstationen och fortsatte upp till Folkparken där de flesta resenärerna klev på bussen. Det blev slutligen 37 personer och endast ett manfall. En kulen, småkylig morgon med regntunga skyar gjorde egentligen vädret perfekt för en bussresa.

Första stopp var ett planerat  besök hos Böle Garveri beläget  i Bölebyn en bit väster om Piteå lite vid sidan av allfarvägen E 4:an.

Vi togs emot av Jan Sandlund som trevligt och med lite torr humor berättade om garveriet, som är ett familjeföretag och inne på fjärde generationen. Produkterna som är av allra högsta klass ... och kostar därefter, marknadsförs på olika sätt utan direkt butiksförsäljning. Med viss stolthet nämndes att de fanns representerade på Harrods i London.

                                         De har fått hedersutnämningen Kungl. Hovleverantör.

Kungasäcken

Den s k kungasäcken, en ryggsäck som Kung Carl Gustav är ägare av betingar den nätta summan av 75 000 kronor. Priset på ministerportföljen 5000 Euro.

Ministerportföljen

Produkterna numreras, tas in för årlig service och åtföljs av 15 års garanti.  

De tre tidigare generationerna garvare

Garveriet, som startades 1899, är det enda som använder endast granbark vid garvningen och hela processen tar ca ett år.  Ett moment, det gällde att skära ren köttsidan av huden, kunde Jans farfar klara av fem hudar på en arbetsdag medan Jan klarade bara två, men som han kommenterade 'jag har gått på universitet och är långsammare'. Han är utbildad psykolog men övergått till garvning.

Resan fortsatte sedan på långa sträckor genom skog och nästan huslöst land upp till Storforsen i Piteälven och belägen intill Bredsel i Älvsbyns kommun. Det var lunchdags och maten smakade gott i hotellets överfyllda matsal.

Kapellet vid Storforsen

Ett litet kapell finns i närheten och det torde nog ha den mäktigaste av altartavlor som också ger upphov till tankar om storhet.

Altartavlan i det lilla kapellet

Vi vandrade omkring vid forsen ett tag innan det var dags för återfärd. 

Storforsen

Jag brukar vara ytterst sparsam med att lägga in bilder på personer särskilt då det gäller mig själv men jag gör ett undantag och bjuder på denna bild tagen intill forsen. I bakgrunden anas hotellet.

Besöket som jag såg fram emot stod nu på tur, nämligen Acusticum i Piteå och Konserthuset Studio Acusticum med den största konserthusorgeln som finns i Sverige och ståtar med 9000 pipor.

Orgel Acusticum

Lite kuriös var uppgiften att världens äldsta spelbara orgel finns i Schweiz ,  Basilique de Valère,   i staden Sion, där jag var under julhelgen! 

Vi fick en utomordentlig och trevlig information av konserthuschefen om både området med den omfattande verksamhet som pågår där och utgör arbetsplats för ca 700 personer inkl studenter och särskilt om konserthuset. Ett imponerande bygge,  som stod klart 2009,  med långt gångna framtidsvisioner med tanke på modern teknik. 

Apropå det nämnde han att det var vanligt att publiken under konserter satt och tittade i sina mobiler vilket han tyckte såg egendomligt ut men förstod varför då de tillsammans med musiken fick en suverän bild av artisterna. Det finns ca 600 publikplatser. För övrigt hade han inte något emot mobilanvändandet utan såg potentialen i den utmärkta marknadsföringen.

Tursamt nog fick vi också lyssna på ett kort stycke framfört av en musikstudent som samma kväll hade sin examenskonsert, en blivande kyrkomusiker.

Mycket nöjd med allt vad dagen givit gick hemresan fint, och klockan närmade sig 19.00 när jag efter en kort promenad stack nyckeln i min lägenhetsdörr. Lilas mottagande var något irriterat, hon gillar inte att sitta övergiven och ensam hemma och markerade missnöjet genom att resten av kvällen klistra sig fast på mitt knä.

-----------------------------

Nu är det Nationaldagens förmiddag och jag som inte hade energi tillräckligt mycket för att avsluta skrivandet igår rundar av det hela nu i stället.

Jag var trött efter resan och slöade kvällen igenom. Jag var också helt tagen av alla intryck, följden blev att gårdagen kändes mer eller mindre som en helgdag och det blev inte något särskilt gjort förutom en tur upp till Maxi för att fylla på kylskåpet och kattens matförråd.  

Jag är så glad över att hon har fått tillbaka sin aptit, hon tigger numera mat men jag har märkt att det verkar som att hon äter bättre om jag lägger upp små portioner. Mycket mat i matskålen tittar hon bara på och vänder sen svansen till. Åldersnoja eller vad ska man tro? Jag ger henne nu ca 25% mer mat än tidigare och det blir då kattungemat som genom större fetthalt ska underlätta näringsupptaget. Hon har också gått upp en aning i vikt, hennes rygg känns inte längre som på en abborre utan är nu mjukare och behagligare att stryka. Pälsen är återigen sammetsmjuk så den gamla damen har återhämtat sig bra.

Dagens Nationaldagsfirande blir för min del lugnt och stilla, det har utlovats riktigt varmt väder så lite terrasshäng torde sitta bra. Innan dess väntar lunchen som blir broccoli/ostsoppa.

Vackert träsnideri i Böle garveri