TREDJE ADVENT

Den mörka midvinternatten drar så sakteliga bort och i söder kan jag se en svag morgonrodnad. Kallt har det också varit, beskedliga ca minus 14 här men i mina barndomstrakter landets lägsta notering den här natten med 30 minusgrader. Brrr, men det enda förmildrande med den kylan är att luften där uppe är torr och hög och graderna känns inte lika kalla i  jämförelse med kustlandets fuktigare och vassare kyla. Men mörkret känns lika kompakt och svart på bägge ställena.  

Jag tänker alltid att julen är dubbelt välkommen med alla sina ljus, såväl inom- som utomhus. Det känns nästan som om man inte skulle kunna överleva utan karnevalspyntandet som jag tycker det kan vara fråga om, och har definitivt inget emot heller. När dagsljuset börjar komma tillbaka och dagsmejan gör sin entré framåt vårkanten då kommer tanken på hur det egentligen gick att komma genom den där mörka perioden. Medvetandet känner ju igen allt och man följer bara med det tilltagande mörkret utan större missmod men som sagt eftertanken kommer............

Vad har då hänt senaste veckan? Bara ett tidsödande storstädande, ja, jag har svårt att överge det invanda beteendet och känner mig riktig belåten för varje steg framåt jag kommer. Reflekterade häromdagen över tiden allt tar - med tiden. När jag började göra mina besök i detta hus som då beboddes av en ensamstående man som själv tog hand om sitt hus 'bidrog' jag med vår- och julstädning. Skillnaden mot nu var att då gjorde jag hela jobbet på en enda fastlång dag, numer tar bara vardagsrummet åtminstone två dagar i anspråk. Troligen är jag både omständligare och långsammare i kombination med att täta pauser får komma emellan för vila och inspiration,. 

I dagsläget anser jag mig ha fullgjort städperioden, lite julpynt har också kommit fram men julgranen klär jag så sent som möjligt. I min värld ska den stå klädd och klart lysande först på julaftonsmorgonen när man stiger upp! Då kommer den äkta känslan av julefrid. 

Den närmaste tiden ska jag helt och hållet (nästan) ägna mig åt garn och sticknålar. Sockar, pulsvärmare och en Selma-mössa är planerade och blir förhoppningsvis också resultatet av mitt soffsittande. Ordet nästan som smög sig in här ovan kommer sig av att i morgon måndag kommer den hantverkare som ska göra slutjobbet i snickarboa som hädanefter benämns förrådet. Kanske t o m gästrummet bara jag får hjälp med att bära in bäddsoffan som nu står i friggeboden. Jag längtar intensivt att se hela projektet fullbordat.

På nöjessidan måste jag nämna gårdagens teaterbesök. Vår teater gav en magisk föreställning av Charles Dickens En julsaga. En allt igenom lyckad uppsättning och som min väninna uttryckte så väl när hon sa att hon kom på sig själv att sitta med ett lyckligt leende på läpparna. Det var så, man kände sig som publik inte sittande utanför scenen utan skådespelarna och scenografin inbjöd till en känslomässig delaktighet. Fina prestationer av alla inklusive deltagande elever från gymnasiets estetiska program. Tanken som kom och kanske störde var funderingen om inte pjäsens grundinnehåll, girighet, snålhet, brist på empati, t o m elakhet och ondska möjligen kan appliceras även på vår egen nuvarande tid. Jag tycker nog att en  egocentrisk hållning skapar allt längre avstånd mellan människorna. Att vi behöver varandra är dock en grundläggande sanning.

I vilket fall så ser vi fram emot Västerbottensteaterns vårprogram övertygad om att det innehåller många intressanta föreställningar. 

Avslutar med en liten parodi på Viktor Rydbergs Tomten, av Lars O Månsson:

Alan ligger i enslig gård
Samma gör Alans mamma
Snön ligger kvar på taken
Månen rullar tyst sin ban
Katten leker med mammas garn
Endast tomten fryser om händerna

ÄRENDEDAGAR

Först av allt konstaterar jag att jag gör precis som man inte ska i fråga om bloggandet, det går lång tid mellan inläggen som dessutom kommer utan regelbundenhet. Nu är det återigen drygt en vecka sedan sist och jag sitter här i morgonrocken igen i färd med att resumera senaste dagarna.

Rubriken kan förklaras med att jag har samlat och skrivit upp på en lista allt som måste klaras av under de här två senaste fredagarna. Listan har blivit lång och inneburit rena taxikörningen runt stan. Förra fredagen tog det hela dagen i anspråk, bara med ett litet avbrott för en sen lunch. Hela listan bara med ett enda undantag avklarades innan mörkret kom. I går blev det i stället en tidig lunch innan jag gav mig iväg men det höll ändå på att bli för mörkt innan jag kom tillbaka hem. Varför nu detta om mörker, det är väl i och för sig så här års ingen överraskning, redan vid tretiden försvinner sista dagsljuset? Jo, saken är nämligen den att jag i möjligaste mån undviker köra bil i skymning och framför allt i mörker, har besvär med mörkerseendet efter operation för gråstarr på båda ögonen. Den debuterade för ganska precis 30 år sedan och operationerna genomfördes inom fem år därefter. 

Efter den här utvikningen ska  för tydlighetens skull mina inköpsrundor förklaras. Naturligtvis är det den vid det laget enormt utdragna förrådsrenoveringen som det egentligen handlar om. Förra veckan var det material, målarfärg mm plus tapeter för fortsatt jobb och dessutom en massa koll av olika önskvärda saker. I går i stort samma vända igen och det kändes som jag fick lite trångt i bilen då en lång mattrulle nådde ända in på framsätet. Tack vare en rejäl rabattkupong fick en tuff liten matta motsvarande rabatten följa med inpå! Det är ju nu det roliga börjar, köpte också gardinstänger och tyg till gardiner. Det har redan blivit lite mer rumslikt därinne och i fönstren finns både adventsljusstake och dito stjärna. 

I torsdags kom skjutdörrarna på plats och inredningen som gömmer sig där bakom monterade jag själv föregående helg. Det var att jämföra med värsta träningspasset åtminstone svettades jag ordentligt innan jag gav upp, men då återstod bara två hyllor som i det längsta trilskades för mig. I min bitskaste stund kallade jag hela arrangemanget för konstruktörsnissarnas lego, millimeteranpassning krävdes i vissa lägen men övning ger färdighet sägs det ju. Sista hyllorna var hur enkelt som helst att sätta fast! Även om det sas att systemet är enkelt och flexibelt så fick jag för mig att särskilt många omändringar i framtiden inte skulle komma ifråga. Jag avverkade omgående det skedet så att säga. När monteringen enligt min första tanke var färdig -  revs allt! Jag kom nämligen på att översta hyllorna kunde flyttas upp ännu ett steg. I dagsläget är jag nästan 100%igt nöjd ska bara flytta om en hylla plus införskaffa ytterligare två, men efter det är det  dags att fylla hyllor och klädstänger med hjälp av en kritisk behovsprövning. 

Jag vet inte om jag tidigare yppat något om min känsla av befrielse, men så känns det på något diffust sätt med en smal strimma av katastroftänkande; vad och hur blir det härnäst? Kanaliserar jag min oro och ensamhet till praktiska ting, som om det skulle var ett hinder för att släppa fram känslan av lugn, ro och närvaro i tid. Öppenhet i alla lägen, såväl utåt som inåt är troligen ett önsketillstånd väl värt att ha som målsättning i livet.

Nåväl, det har inte bara handlat om jobb och alldagliga ting. I tisdags var det återigen dags för film, denna gång den japanska filmen Systrarna.  Ur programpresentationen: Att se Koreedas senaste film om fyra systrar är som ett svepa in sig i en ullig filt, eller som att läsa en riktigt stor roman. Det var med skön känsla av harmoni man lämnade salongen. Terminen avslutas redan nu på tisdag med Salongen, en egyptisk dramakomedi. Glöggmingel som festlig avrundning. Höstens kulturella övningar toppas nästa lördag med teaterföreställningen En julsaga. 

Nu närmast påklädning, tiden för morgonrocksmys är i det närmaste överskriden, och därefter kan det möjligen bli gardinsömnad. Jag kan inte hålla emot det som går att göra trots att målning av en dörr, tapetsering av mellanväggen, mattläggning och listning ännu återstår. Har fått löfte att 12/12 är det datum som gäller för fortsatt jobb. Det ser verkligen ut som om denna renovering tar precis hela året i anspråk, veven har varit tungdragen men med envishet och klar målsättning kommer man onekligen framåt. Enligt dagens horoskop kan det visst reta en del, men jag tänker lite på Pluras mantra (eller var det hans mors) 'Vad ska grannarna säga?'. Lever man med den pressen blir det tungt att förverkliga sina helt egna tankar och idéer.

ADVENTSSTÖK

Nu har det verkligen blivit ett långt avbrott i mitt bloggförhållande och ska försöka reparera, kan möjligen kallas rekapitulera den senaste tidens händelser. Eller i verkligheten brist på händelser, det som gäller är ju var man lägger nivån. Men till mitt försvar får jag väl ändå påminna om att min ambition för bloggens innehåll är att skriva om det alldeles vanliga, 'händelselösa' vardagslivet och då beror det på hur mycket jag förringar på grund av att ryggraden i vardagen består ju av ett ständigt upprepande av vanor och beteenden. Det i sin tur är som jag ser det, något som ger lugn och trygghet samtidigt som gränsen till tristess är tämligen smal. Då gäller det att hitta de så kallade guldkornen, avbrotten som stimulerar. 

Till att börja med så bestämde jag mig för en upprepning av förra årets julfirande och gjorde klart med biljettbokning. Julen känns fortfarande lite ångestladdad, som ensam känner jag mig rotlös. Senaste julen var en fröjd, kände delaktighet, gemenskap, och den innehöll de ingredienser som jag sätter värde på. Ett annat guldkorn var ett weekendbesök hos svägerskan i Timrå. Alltid lika trevligt att träffa henne och övriga familjen. Ett mycket pratglatt gäng som blandar skratt och allvar i en härlig mix. Som vanligt lite shopping också, svarta byxor, vitt linne och en svart-vit kofta och inte att förglömma en klanmönstrad grå-vit-röd halsduk. Jag som tidigare alltid åkt tåg från Umeå plus buss hemmifrån testade den här gången buss hela vägen. Tidsmässigt blev det ungefär densamma och jag upplevde resan som något bekvämare. Det var visserligen bussbyte i Umeå men där går man ju inomhus mellan hållplatserna vilket jämfört med bytet från tåg till buss var en bagatell. Det lär bli resformen för framtida besök.

Sen har jag ju den ständigt pågående renoveringen av snickarboa/förrådet. Plötsligt har den kommit till stadiet när jag kan ana resultatet. Nu är det två rum, två hyllor som jag kom över av en slump passade utmärkt som rumsavdelare och blev placerade på plats denna vecka. Under helgen ska jag roa mig med att montera hyllor mm. Jag har köpt inredning, Elfa-system, och väggskenorna sitter fastskruvade på väggen så det är upp till mig att placera de lösa detaljerna. Skjutdörrarna som ska dölja allt detta kommer till veckan och blir förhoppningsvis monterade då, sen är det bara att fylla alla tomma hyllor och skåp!! I den andra delen av utrymmet där jag planerar att placera bl a en bäddsoffa till nöje för mina ev nattgäster ska en del små detaljer åtgärdas. En dörr ska målas, baksidan av hyllorna/rumsavdelaren ska tapetseras och golvet ska täckas med en nålfiltmatta. Den beställdes igår, tapeten har jag funnit på Rusta och köper den i morgon. När detta är gjort och gardinstängerna  är på plats kan jag nog anse projektet avslutat och själva pyntandet tar vid. Det har tagit i princip ett helt år men det känns som om det blir till full belåtenhet. Det kommer dock att återstå ett litet problem, bäddsoffan och snön! Den står nämligen i friggeboden och troligen kommer snön att vara ett hinder för att bära in den, så det blir kanske att invänta barmark, men då............

Fast jag tänker ibland att det var då en evig tur att jag inte är artist, då hade jag vid det här laget varit slut! Jag blir nämligen så otroligt trött av att ha hantverkare här, riktigt uttröttad känner jag mig till och från. Det är väl det att nu måste jag försöka tänka hela tiden, ifrågasätta mitt tänkande och revidera, tänka om och till slut oroa mig för resultatet, att det trots allt inte varit ett bra tänk! Det är då jag upplever gisslet att vara ensam i mina tankar, att det inte finns ett bollplank. Blir det inte till belåtenhet känns allt rätt så surt, man vill ju bara göra om eller åtminstone får man blunda för allt och inte låtsas om hur det blev. Det kräver och en gång när egentligen ingenting blev rätt, projektet gled mig ur händerna på något sätt och det kändes som något inom mig dog. Stressen ökade katastrofalt, och någon riktig pånyttfödelse har jag inte heller upplevt. Men jag tragglar ändå på vidare.

Adventsstädande har jag smugit in mellan varven och julgardinerna, ljusstakarna och de röda julstjärnorna är på plats. Idag ska adventsstjärnorna komma upp i fönstren och jag, som är en egen och envis natur, tänder traditionsenligt inte förrän på söndag för att släcka trettondedag jul. Lite smolk i bägaren är dock att p g a den pågående renoveringen är uterummet belamrat med diverse byggmaterial och jag som förra julen trodde att förrådet skulle stå klart under sommaren bar aldrig upp på vinden det som hör julen till, julpynt, prydnader och belysningar mm. Nu kommer jag inte fram till dessa kartonger och får låta bli att sätta upp ljusslingorna just nu, möjligen längre fram till Lucia kanske. Om inte så får det bli en julhelg med minimal belysning utomhus, julgranen (plast)+belysning ser jag dock, som tur är, en möjlighet att kunna dra fram. Barnet inom mig kan inte föreställa sig en jul utan gran!

Hur blev det här nu då, jag upplever att jag uttryckt mig ganska mollstämt och det kanske i själva verket är så. Min släktforskning som jag verkligen brunnit för har  liksom kommit av sig, jag har på lång tid inte riktigt orkat engagera mig. Och böckerna på nattduksbordet bläddrar jag fram nästan bara en sida åt gången. Hur i all världen ska detta sluta?

Innan jag grottar ner i mig i dystra tankar (inte så nära som det kan låta) får jag se till att komma ut ur morgonrocken, starta tvättmaskinen och ta dagen som den kommer, lite lunch verkar passa bra.  Det är en gråmulen dag, har snöat lite lätt, temperaturen har efter en dip ner till drygt 13 minus återigen ökat och rådjursfamiljen som brukar göra sina besök har för en stund sen varit här och sökt bete. De var dock bara två vuxna djur idag, tidigare har en något mindre medlem varit med. Månne trafikoffer? 

Önskar mina kära läsare som orkat vänta ut mig en trevlig och fridsam första Advent, tänd första ljuset, lyssna på den traditionella musiken och ta hand om varandra.

SNÖ, SNÖ, SNÖ!

Vinterns intåg blev milt sagt våldsamt i år, ingen fegstart så att säga, från noll till ohanterliga mängder på mycket kort tid. Jag tror att vi alla blivit totalt 'insnöade' såtillvida att det enda samtalsämnet för dagen är snön, dess konsekvenser och inte minst snöröjningen. 

Inför Allhelgonahelgen var min plan att som vanligt åka till Lövånger för ljuständning men på fredag bestämde jag att inte ge mig ut på vägen med både klass 1-varning och vägverkets prognos om dåligt väglag med snörök och snösträngar. För första gången på ca 25 års tid fick en annan ordning tillämpas, ljusen tog jag med till närmaste kyrkogård och tände de där. Jag skulle ju dit för att besöka och tända på Börjes grav. Jag brukar samtidigt tända minnesljus för bortgångna vänner och nu blev det några extra ljus tända till minne av övriga i familjen.

Vandringen till kyrkogården tog minst dubbelt så lång tid som vanligt, gatorna var fortfarande oplogade och den genväg jag normalt brukar ta var inte ens upptrampad, det var en riktigt jobbig promenad. På kyrkogården var det däremot fint plogat och just när jag var där bröt solen igenom och det var ett mycket vackert vinterlandskap. Sen en snabbis med buss ner till centrum, inte så mycket uträttat, många stängde tidigt på eftermiddagen så jag tog nästa buss hem. Glatt överraskad kunde jag se att min i nöden räddande traktor hade skottat garageuppfarten, kan bara känna stor tacksamhet för det. 

Snön har fortsatt falla alla dagar från första stund men det har också inneburit att snöskottningen har behövt upprepas en eller ett par gånger varje dag och då är goda grannar en ovärderlig och uppskattad tillgång. I går afton ringde det på dörren och utanför stod en av dessa änglar utrustad med både snösläde och dito skovel. Varnade mig för att det kunde vara halt på uppfarten samtidigt som han skottade densamma!  Själv kunde jag lugnt fortsätta titta på den film jag just hade på gång, helt underbara 'Livet efter dig'. En väninna hade självmant lånat den till mig när hon var på biblioteket och då jag dessutom tidigare på eftermiddagen fått ett mycket kärt besök kunde jag inte annat än känna mig omfamnad av underbar medmänsklig omtänksamhet.  Uppfylld av positiva tankar och tog jag mig med glädje an middagsbestyren. 

Den släktforskningsdag jag hade tänkt mig blev aldrig av under helgen, ja, jag har kollat runt lite ostrukturerat, nästan bara för att inse att alla släktrötter troligen går samman någon gång under århundradena. Det verkar dessutom finnas tre stora släkter i Jämtland som på ett och annat sätt hela tiden kommer upp. Jag vet inte om det kan vara så att dokumentationen kring dessa släkter finns i större utsträckning eller att familjerna har haft större genomslagskraft, stora familjer och medvetna sammangiften för att stärka makt och egendom. På den samiska sidan går gemensamma trådar genom hela nordkalotten, Norge, Sverige och Finland och tycks vara en härva för sig som jag dessutom i det här skedet valt att inte ägna mig åt. Men fascinerande är det hela och torde kunna ta all min tid om jag ger mig hän.

Nu väntar snöskottningen igen, det verkar hela tiden vara konstant snödjup på uppfarten  och lär väl vara det även i fortsättningen eftersom snön faller oupphörligt. Det blir en tur in till stan för att hämta mina nya läsglasögon  och sen hoppas jag läsningen tar bättre fart. De jag har nu har utöver att de ger mig en ihållande hudirritation inte varit till belåtenhet, sitter dåligt och stör läsandet. Trots det kan jag nu lägga några ytterligare böcker till handlingarna; Mario Vargas Llosa Den Blygsamma Hjälten, Sandra Brown; Tystnaden, Dödläge, samt Danielle Steel; Våga Språnget. I Vargas Llosa uppskattade jag framför allt språket, otroligt enkelt men så exakt träffande och beskrivande, man kände sig innesluten och närvarande i händelserna, en ren njutning att läsa.

En ny bok redan på gång och sen ser jag fram emot Svenskarna och deras fäder de senaste 11000 åren som kommer ut denna vecka. Det blir nåt att bita i! Men nu ska jag först och främst koncentrera mig på att färdigställa det lilla, virkade täcket, som det inte heller blev tillräckligt med tid över till under helgen.

ACK NU ÄR DET VINTER...............

......... dock inte skidan som slinter utan i stället har snöbjörnen kommit fram!

Efter gårdagens ymniga snöfall var det nu alltså dags för första passet med snöröjningsredskapen, snöbjörn och dito skovel. Det ger förträfflig motion, åtminstone blev jag ordentligt varm, ja till och med svettig och behöver en paus innan jag slutför skottningen. Bilen befriades från ett tjockt snölager och fick komma in i värmen efter sommarens utevistelse, av bekvämlighetsskäl har jag inte kört in bilen i garaget. 

Tar tiden i akt och passar på att uppdatera  mitt skrivande som fått en lite längre paus igen. Jag blev lite förstummad fast väldigt glad över uppmärksamheten av ett tidigare inlägg, Sorgens ansikte, som blivit läst ända fram till senaste dagarna. Samtidigt som jag frågar mig; hur kunde jag och kan jag igen?

Jag har dessutom haft hela min uppmärksamhet på den pågående renoveringen av förrådet och nu finns inga rester av snickarboa kvar. Tak och väggar är klara, elektriker kommer närmaste dagarna och sen blir det dags för en snickare att slutföra. Skjutdörrar  till garderobsväggen är beställda och inredningen till densamma har jag nog bestämt klart nu. Det är väldigt bekvämt att kunna pröva sig fram med hjälp av datorn, flytta hyllor och klädstänger mm och försöka sätta sig in i hur allt kommer att fungera. Men allt tar sin tid, nu sätter kanske leveranstiden käpp i hjulet, eventuellt det blir nytt år innan jag kan börja nyttja härligheten. 

Nåja, jag har inte helt grottat ner mig i målarfärg, hyllor och planering i stort, utan en dag det blev helt spontant en IKEA-resa till Umeå då jag ville kolla deras sortiment av hyllor och garderobsinredningar. I hemmets lugna vrå insåg jag att deras alternativ inte passade. Handlade gjorde jag ändå men det blev i andra butiker. Med mig hem hade jag en påse innehållande ett par svarta sammetsbyxor med överdelar i olika varianter, höstekipering med andra ord. Sen tycker jag att det är alltid uppfriskande med en utflyktsdag, vara vad det månde bli. 

En filmvisning, Anomalisa=animerad film,  fick stå tillbaka för ett möte med släktforskningsföreningen men i tisdags var det dags igen. Då visades Susanne Ostens Flickan, mamman och demonerna, en oerhört stark film som både berörde och gav insikt i en psykiskt sjuk människas liv, schizofreni. Och barnets oerhört starka önskan att skydda föräldern. Presentationen av filmen löd 'otäck, men djupt originell och rörande'. Därtill blev också omgivningens totala oförmåga att hjälpa uppenbar, alltså att inte bara se och förfäras över ett missförhållande. På ett sätt bekräftades också min tanke att föräldrar är alltid föräldrar i ens medvetande oavsett vad som finns i bagaget, jag menar just tanken att skydda, bilden man bär med sig får absolut inte kränkas av utomstående. En synnerligen svår uppgift som kräver fingertoppskänsla och fullödig empati! För övrigt gäller det generellt alla människor, att respektera andra människors integritet. Det är troligen bättre att samtala med en person än att fånga upp galopperande rykten och sprida dem som en allmän sanning. Hur blev nu det här, tankarna flög en sväng, men filmen fick mitt högsta betyg och bästa bevis för det är den tankeprocess den skapade. 

Återgår till sist till snön som nu täcker både marken och trädens grenar, novembersolen lyser klart och allt är gnistrande vackert. Jag anar dock att solen försvinner bakom en molnvägg som växer upp i söder, troligen mera snö på gång. Fenomenet snökanon kan också uppenbara sig och då blir det riktigt besvärligt framför allt på vägarna. Det återstår att se om jag kan genomföra planen att åka ner till Lövånger för årets ljuständning i morgon eller på lördag. 

Fortsättningen av dagen städning, lite tvätt kanske och renbäddning av sängen, nu är det dags för duntäcket som hämtats ner från vinden. Kanske bakar jag en banankaka också, det ligger några offer på bänken som måste befrias från sina mörka skal.

För övrigt blir helgen lugn och stilla, då jag ska ägna åtminstone en heldag åt släktforskning plus virka och färdigställa det täcke jag har hållit på med hela hösten. Det blir så spännande att se det resultatet, virkningen har verkligen varit inspirerande och rolig. Dessutom längtar jag efter att umgås med sticknålarna, ser många lockande mönster. Men nu närmar sig redan lunchdags och vilopausen får väl anses förbrukad.

SÖNDAGSAFTON

Efter en smått omtumlande vecka undrar jag om jag kan prestera ett normalt inlägg igen. 

Främst har det stora gensvaret på mitt senaste inlägg varit helt överväldigande, otroligt välvilliga kommentarer och därtill osannolikt många besökare. Jag som varit glad över att  ha några besökare överhuvud taget dvs ett antal troget återkommande läsare ofta med uppmuntrande kommentarer och jag ska väl inte sticka under stol med att inombords gläds jag över alla (många) positiva och berömmande ord. Så, lite som att sväva uppe bland molnen har det allt känts dessa dagar..

Senaste inläggets tema var i min tankevärld synnerligen angeläget och också en del av det alldeles vanliga livet, någon gång händer det ohanterbara i ens liv som man bara kan tackla efter egen förmåga eller i bästa fall skaffa sig mer kunskap om vad som kan försiggå i ens inre  värld. Ibland eller oftast räcker det inte med välvilja och kunskap, det såriga bölden ska läka ut, allt har sin tid som inte kan eller ska forceras.        

Jag har som inriktning vid skrivandet att innehållet ska handla om den alldeles vanliga och som man kanske säger, händelselösa tillvaron. Att den är händelselös är inte hela sanningen, vi kanske mer eller mindre underskattar den "normala" dagen med sina upprepningar och sin slentrian. 'Det händer absolut ingenting' , eller 'Det är bara långtråkigt', men kan det verkligen stämma? Beror det inte många gånger på vår egen inställning  och oförmåga att bryta ett enahanda mönster.  Jag ska inte heller bortse från att exempelvis behovet till socialt umgänge. Mötestillfällen med andra människor kanske finns närmare än man kan tro och så länge man själv styr över sina ben och sitt huvud finns många möjligheter. Man behöver inte roas/underhållas hela tiden eller ännu märkligare, ständigt söka efter 'häftiga' upplevelser. Som i de flesta sammanhang är växelbruk välgörande, balans mellan vila och stimulans., det är värdefullt att kunna trivas i sitt eget sällskap också.

Fast ibland kan man verkligen bli överstimulerad och nu tänker jag negativ stimulans, då hjärnan knyter ihop sig till en hård boll helt utan studs. Nu senast  började det egentligen redan i torsdags när det var någon bagatell som störde mig en aning. Inte fäste jag så mycket vid det heller men fredagen började allt annat än bra. När jag gav katten hennes frukostmat totalvägrade hon äta och satt bara som helt fastfrusen och blåstirrade på mig. Och en katt kan verkligen stirra dig till total underkastelse. Hon gjorde mig lite extra vaksam när jag gick ut för att hämta tidningen men inte hjälpte det, hon såg chansen att promenera ut i mörkret. Den här katten går vare sig locka på eller ta fast, åtminstone är jag inte tillräckligt snabb för det. OK, tänkte jag, ta dig din morgonpromenad du. Vid sextiden är det inte särskilt många bilar igång på kvartersgatan och förvissad om att hon skulle komma tillbaka gick jag in och lämnade ytterdörren på glänt. Men när jag läste stjärnorna var budskapet för dagen negativt så en viss oro kände jag ändå. Tio minuter före sju promenerade hon lugnt in igen, Jag kunde inte låta bli att fjäska för henne och öppnade en ny matburk, serverade ännu en portion och vad tror ni hände. Båda matportionerna strök med som om ingenting hänt. Lärdom: Lita aldrig på en katt, hon manipulerar dig precis dit hon vill, men på ett fullkomligt älskvärt sätt som om det vore underbart att låta sig luras och sen fjanta sig med sk snällhet!

Jag förhöll mig inte så tillräckligt lugn som jag trodde när jag strax efteråt satte mig vid datorn. Eftersom många påpekat att det inte går att skriva kommentarer i min blogg gjorde jag återigen ett försök att hitta vilka inställningar det ska vara. Resultatet blev att jag helt avslutade bloggen men med andan i halsen lyckades jag återställa den utom en enda liten funktion. I försöken att också få tillbaka den hände något ännu värre som det senare visade sig när jag skulle öppna mailboxen. Servern vägrade mig öppna!!!! Då började paniken sprida sig, och när den kommer är det inte bara datorn som på ett eller annat sätt låst sig, hela mitt huvud är också totalblockerat.

Som tur är finns det en granne som fungerar som nödbroms och som lovade komma dagen därpå, och det blev en heldag innan allt såg ut vara under kontroll igen. Vilken mardröm detta med datakrångel kan vara och dessutom tänker jag på alla uppmuntrande tillrop  att det kan inte hända så mycket om man bara trycker. Jo pyttsan, nog hände det massor fast jag 'bara tryckte'. Sen återstår att se hur det går i fortsättningen när jag trycker, om jag får iväg detta inlägg bl a, och om jag skicka epost som jag ännu inte försökt. Som ursäkt för en del trubbel kan kanske den överbelastningsattack som kom just på fredagen också möjligen ha ställt till en del och den kunde jag omöjligen veta om. 

För övrigt har dagen varit gråmulen med duggregn och dagsljuset har inte heller nått ända fram. Dessutom upprepas snövarningen i väderleksrapporterna och veckan som kommer kanske visar sig med snötäckt mark endera dagen. Då känns det bra att vinterdäcken sitter på bilen och att jag fick krattningen avklarad. Jag fick god skörd d v s det har varit ett lövrikt år och nu står lövsäckarna som sju små dvärgar intill soptunnorna och det får bli ett par tre vändor till sopstationen. 

Och sen, kors i taket, i morgon kommer en målare och startar återställandet av förrådet, till att börja med spackling av väggarna och takmålning. Har planer att på onsdag besöka IKEA och ska då passa på att titta på lämplig inredning men då återstår ett annat problem som jag kanske drar på mig, nämligen att frakta hem ev inköp. Att anlita transportföretag kan ju enligt mångas utsago innebära att man får hem en massa kaffeved, inte allt helt användbart så att säga.  

Jag slutar inlägget med lite kattpoesi som jag också kan instämma i

GE

Du kan inte hindra nån
     från att gå
Du kan inte hålla fast ett minne
     som om det vore idag
Du ska inte ta åt dig
     av det dumma andra gör
Du kan inte vinna framgång
     om du sitter kvar
Du kan inte njuta av livet
     om du bara tänker på det du inte har
Och du kan inte fånga pricken från
     en laserpenna på väggen
Hur mycket du än försöker 

Jag ger dig mina djupaste tankar

Ur boken Kanske jag KISSAR en skvätt, Kattpoesi av Francesco Marciulianoa

SORGENS ANSIKTE

Det hör till ovanligheterna att jag kommer med ett nytt inlägg så snabbt efter det föregående men jag har haft en idé i tankarna att i samband med minnesdagen som skulle komma nämna lite om hur de tre senaste åren utvecklats, hur mina funderingar gått, hur främmande man blir för sig själv för att inte tala om den på alla områden oförmågan att fungera som tidigare.  Med många händelser som drog åt olika håll fick jag inte utrymme för något filosoferande i senaste inlägget.

Sorgens ansikte, detta själlösa och bleka ansikte som plötsligt uppenbarade sig, då det kändes som min egen själ också drog iväg tillsammans med "tvillingsjälen" för det var den känslan vi hade mellan oss. När döden kom på besök, oanmäld och försoningslös blev hela min värld helt utan ljus, bara ett vitt tomrum som jag plötsligt befann mig i som en förstenad varelse. En följd i det sammanhanget är ju den sk praktiska biten med begravning osv men där kom min rationella hjärna till god hjälp och det behövdes med tanke på det svar jag fick när jag ville få en del planeringsråd "Gör som du vill"! Vadå vill? Jag som bara hade en enda vilja i huvudet, att backa bandet så att säga och komma ur mardrömmen. 

Kaoset inom mig var fullständigt liksom det runt omkring mig hemmavid. Ett par dar efter dödsfallet ringde målarfirman på dörren för att fortsätta med den renovering som påbörjats tidigare under våren och skulle fortsätta efter sommaruppehållet. Ett mycket välvilligt bemötande och deltagande gjorde att jag fick någon veckas respit. Det blev ändå nästan övermäktigt den dag målaren var på plats igen, jag vet att jag upptäckte att benen bar mig inte vilket jag nämnde för honom Men han var ju realistisk och sa att det var han som skulle jobba och att jag kunde vila. Och jag, jag låg i soffan hela dagen och tittade på utan någon som helst tanke på att röra mig. 

Jag gjorde också ett tappert försök att hålla mig till min matordning. Med mycket lång vana i ryggen med veckovis skrivna matsedlar borde det ha gått bra, men i verkligheten överlevde jag under nästan två månader på ägg och havregrynsgröt! Jag har tidigare någon gång nämnt hur befriande det skulle ha känts om någon vänlig själ bara stått på bron och handgripligen tagit mig med hem på en måltid. I ett sånt uttömt läge är en symbolisk famn att vila i värdefull, nödvändig och läkande. Det kändes verkligen som hela jag var ett öppet sår som det inte fanns någon läkning för. 

Det fanns också en massa småsaker då jag behövde hjälp för att återställa efter renoveringen men inte var jag i balans nog för att ta emot de hjälpande händer som fanns. Jag var så oändligt trött, orkade inte med helt enkelt och lika tungt var att fatta beslut om hur jag ville ha saker och ting gjorda. Felbesluten var många och jag har tänkt att vad jag egentligen behövde hjälp med  var själva beslutsfattandet. Jag skulle egentligen stått under förmyndarskap under lång tid rent ut sagt. Det blev till slut en uppenbar stress med att till varje pris göra och förverkliga sånt som vi tillsammans pratat om att göra. Jag vet inte hur jag fungerade men har känslan av att om jag såg till att det blev genomfört skulle kanske också tillvaron rätta till sig. Intellektuellt visste jag ju att någon väg tillbaka inte fanns utan det var ju förnekelsen av hans bortgång som fortfarande låg kvar i min tankevärld. 

Tiden läker inte alla sår (för övrigt titeln på en nyligen läst bok) men tiden gör ändå underverk och rätar upp tillvaron. Efter senaste julen då jag starkt intalade mig själv att enbart se till att befinna mig i existerande tid och rum återvände jag hem med en känsla av befrielse inombords. En befrielse som blev grund för ett något egotrippat tankesätt.  Det är jag här och nu, mitt liv har absolut fokus på en tillvaro där jag själv chefar. Jag styr, jag planerar, jag begränsar inte min värld utan testar nya saker som uteslutande jag själv har intresse av inte med någon tanke på andra människors bedömning. Däremot får andra människor stort utrymme, samma sak gäller där, känns det bra för mig då vet jag att det funkar, samklang människor emellan är värdefullt och utvecklande.  Det handlar också om ett givande och tagande, att se människan som finns bakom skalet och ödmjukt ta emot ta emot medmänniskan. 

Jag berörde i gårdagens inlägg min upplevda ensamhet, jag upplever nog bristen på barn som det svåraste, avsaknaden av personer som har total närhet och kännedom, på gott och ont. Känslan  går inte att ersätta helt, men lyckligtvis har jag syskonbarn som jag under den hör tiden utvecklat en mycket kär kontakt med. I det sammanhanget är det också på något plan en fantastisk upplevelse att se inneboende likheter, igenkänningsfaktor och aha-upplevelse i samma andetag, och det bara känns självklart och behöver inte ordas så mycket om. Återigen lite av att se människan och inte titta i backspegeln alltför mycket, livet går förhoppningsvis framåt även på knölig väg.

Det här var en del av de erfarenheter de senaste åren gett mig och för att sudda ut sorgkanten en aning så vill jag ändå framhålla att det finns alltid något som ger upphov till utveckling i allt som sker, det tar bara kortare eller längre tiden innan grodden sticker ut och börjar växa. Jag är fortfarande inte framme vid det stora lugnet inombords, det finns alltid det som pockar och plågar, min målsättning är att komma fram till den totala befrielsen från det som fortfarande känns övermäktigt och svårhanterat. 

Eja vore jag där - men det kommer är jag övertygad om fast ibland känner jag mig otålig och vill skynda på. Det enda jag med säkerhet vet är att hela tiden se till att jag förverkligar det jag tänker mig, så fort som möjligt och inte lägga på hög. Fort blir högen för stor och då står stressen på tå och slår sina vassa klor runt en med oanade konsekvenser. Jag vet, tappade mängder av hår för drygt ett år sen i ett låst stresstillstånd! Lärdomen av det är just det jag nyss nämnt, att vara uppmärksam på tanke och handling. 

Så, nu känns det bra att ha tömt hjärnan på det hör skräpet och efter lunch kommer en målare som ska se på vad som kan göras i det blivande förrådet. En dörr mot framtiden står på glänt! Men först ska jag mangla lakan!!

KATTENS FÖDELSEDAG

I dag fyller min katt år, en händelse som jag årligen uppmärksammar i glädje över att hon hänger med och kan få lägga år till år. Hon ser också ut att vara i god form vid 14 års ålder som lär motsvara 72 människoår. Har sett en annan beräkning där hon hamnar på 78 människoår vilket också betyder att efter den beräkningen är vi nästa år jämngamla nämligen 81!!

Under den här sommaren har jag haft en viss oro över hennes hälsa eftersom jag tyckte att hon ett tag blev allt tunnare, fick t o m spänna ihop hennes sele. Inte enbart för att jag minskade foderstaten (torrfoder) med  ynka ett gram. Det visade sig vid senaste årliga vägningen hos veterinären att hon ökat  något under senaste året och jag ville bryta den trenden.  Men jag parerade den nya viktnedgången med ökad fodermängd men då visade hon tecken på att inte vara så sugen på torrfoder, vände ofta ryggen till matfatet. Våtfodret från burkarna var och är inte något problem men nu kanske det hela ändå rättat till sig igen. Fast jag blev faktiskt lite orolig ett tag och visste inte hur jag skulle hantera det hela. Jag vill ju att hon ska spinna mig till sömns ännu många år till, hon är ju vid sk mogen ålder en mycket ansvarsmedveten vårdare som med stor ackuratess tar hand om sin matte. 

Vid den här tiden på året är det flera minnesdagar, igår skulle min käre sambo blivit 80 år, vi hade talat  lite om det firandet redan innan han för tre år sedan gick bort. Det var förresten minnesdag i onsdags, ofattbara år som runnit iväg i ett tillstånd som till att börja med var förlamande chockartat. Vardagen har fått mjukare kanter men tomrummet är oerhört stort. Jag har känt mig som den absolut ensammaste människan i världen, utan en nära familj som stöd, och då tänker jag ett totalt kravlöst stöd utan pekpinnar eller måsten. Men .... till min stora tacksamhet har det funnit ett fåtal personer som på ett alldeles oväntat och osjälviskt sätt hela tiden funnits för mig. Det är med beundran jag ser tillbaka på deras uppmuntrande omtänksamhet. Jag måste ju tillstå att jag som inte anser mig vara världens roligaste, bristande självkänsla månne,  under de här åren varit helt vilsen, skör och rädd. Där jag nu befinner mig kan jag se möjligheten att leva ett eget liv, ett liv som jag på egen hand fyller med egna planer, egna nya vänner och aktiviteter och det skrämmer inte på något sätt längre. 

När jag skrev förra inlägget hade jag just kommit tillbaka från stugan efter att ha gjort i ordning där för vinteruppehåll. Det innebar bl a att alla textila saker som fick följa med hem har gått i tvättmaskinen med åtföljande strykning mm.Manglingen återstår fortfarande, ja jag vet, jag är gammeldags men att lägga sig i en säng med manglade lakan är oslagbart. Det finns fortfarande i mitt linneskåp lakan av fintrådig bommullsväv som blir släta och svala att lägga sig på efter mangling. Nu står dessutom kartonger med undanlagda sommarkläder i sovrummet i väntan på det kommande förrådet, har ju under året i möjligaste mån inte burit upp saker på vinden. Där är ändå tillräckligt fullt och min förhoppning är ju att komma igång med grovhänt rensning när det nya förrådet ska tas i bruk. Det är spännande se vad som händer under närmaste tiden. 

Under veckan som gick blev det dessutom ett biobesök i tisdags, The Assassin, en film som var svårbegriplig , ja till och med obegriplig men i likhet med vädret för husvagnssemestraren så var den vacker, oerhört vackra scenerier, som talade sitt språk, dialogen var i det närmaste obefintlig. I torsdags var det dessutom teatersoppa till lunch, föreställningen Jompa och jag. Västerbottensteaterns egen uppsättning  om en lokal och mycket välkänd person som roade teater- och revypublik i staden under något decennium. Den agerande skådespelaren, Mikael Lindgren, ligger absolut inte i lä som underhållare och gjorde en mycket värdig presentation av Jompa. 

Jag hade turen att få kärt besök  under förra veckan. Min vän Eva skulle komma hit upp tillsammans med en väninna för att besöka en släkting och då passade det bra att hon sov här ett par nätter. Det var så trevligt att inte vara ensam i huset och att ha frukostsällskap dessutom var båda damerna pigga på att göra en utflyktsdag och den gick till Lövånger med omnejd. Det blev en mycket trevlig och innehållsrik dag med många möten.  Veckan avslutades för min del med ett par dagar i sällskap med några andra kvinnor,  totalt var vi tolv damer mer eller mindre sen tidigare okända för varandra som pratade, mediterade och övade olika former av avslappning tillsammans. Känslan av närhet och öppenhet spred sig snabbt i gruppen och jag tycker nog att det kändes som ett välgörande möte med total respekt för varandra. Mänskliga möten verkar vara en bristvara i vårt samhälle men ack så nödvändiga.

Frosten har dessutom slagit till ett par nätter och det startar omedelbart behovet av vinterdäck så jag slog till direkt och bokade tid för däcksbyte kommande vecka. Nu ska jag troligen inte motionera bilen särskilt mycket under vintern men det är just  nu  när det ömsom är minus- och plusgrader och solen kommer  på frosten som resultatet kan bli glashala vägar eller åtminstone överraskande isfläckar på vägen med oväntad jazzdans som följd.. 

Sen har jag ju min släktforskning att fördriva tiden med, fortfarande känner jag mig rätt vilsen  när det gäller att komma till rätta med resultaten av DNA-testet. Släktträffarnas gemensamma nämnare, d v s en gemensam ana som oftast ligger väldigt långt bort i tiden är svåra att hitta igen. Hur stort släktskapet egentligen är blir oväsentligt men det kan ju vara kuriosa att hitta någon linje som löper 10-12 eller ännu fler generationer bort. Har man tur, och i vissa fall  har jag verkligen det, kan man få rejält spännande historier till livs. När det ligger tillräckligt lång bort i tiden går det ju att med visst nöje berätta men frågan är om man ens ville kännas vid något alls om det handlade om nutid. 

Så blir det med romantiken, den blir med århundraden mer och mer rosenkantad. Jämför med ungdomsförälskelsens dilemma, hur ljuvt blir inte det i tidsspegeln?

NY SÄSONG

Efter att definitivt ha avslutat sommaren i stugan gäller det nu att inrätta sig för en säsong i vinteridet. Det var för övrigt kallaste natten hittills med -6,2 grader som lägst! Det tar sin tid att ställa om tankarna men samtidigt en lättnad från linjetrafiken jag bedriver under sommarhalvåret. Förberedande planering och packning av bilen för att ta sig till den hägrande vistelsen vid havet. 

Den här sommaren har jag gjort det lite bekvämare för mig genom att i huvudsak bo där ute och bara åka  in till stan en gång i veckan  och möjligen övernatta.  Tvätt, handling och annan nödvändig service kommer man inte ifrån, nån enstaka gång någon en 'livsviktig' begivenhet jag inte velat missa. Det har fungerat alldeles utmärkt, bara med ett litet aber, nämligen svårigheten att avstå från framför allt de ljuvliga morgontimmarna då jag förlorar mig själv i stillheten och den fullkomliga avspändheten i utblicken över havet, över den förnimbara oändligheten. 

Men från början! I torsdags,  när jag låg i mitt sedvanliga veckobad, hörde jag ljud som jag bara kunde tro kom från någon traktor eller stor lastbil som gjorde nån åtgärd i närheten - men vid den tiden? Det visade sig vara ett åsk- och regnväder som bl a för ett litet tag stängde ner TVn. För min del var det första åskvädret jag hört under hela sommaren. Morgonen därefter var det helt OK väder och jag gjorde mig i ordning för att åka iväg ner till stugan. i akt och mening att vinterförbereda, koppla bort vatten, ställa bort sommarmöbler och tömma blomkrukor, rensa bort en del ur rabatterna och framför allt bränna den stora rishögen på stranden. Allt gick som planerat, på söndag morgon, rakt västlig vind, om än något starkare än jag väntat mig, tände jag brasan som tog ordentlig fart och på någon timme fanns bara askan kvar på de heta stenarna. 

Mitt på måndagen kom som avtalat, bästa grannen Bengt och stängde av vattnet, fort och lätt som vanligt och nu kändes tillvaron plötsligt mycket begränsad. Jag, som inte trodde att jag skulle få med mig allt i bilen, packade så mycket som bara gick med tanken att det enda jag behövde tänka på var plats för mig och katten. Allt gick in och jag behöver inte åka en extra gång för nån småsak, stugan står nu kall och övergiven tills vårsolen börjar tina upp drivorna och första dagsutflykten dit blir aktuell. Man kan ju längta och drömma under tiden!

På något sätt har den här sommaren därute varit förlösande, kanske delvis beroende på att jag tidigt bestämde mig för att i möjligaste mån bo därute och inte dela tiden mellan huset och stugan med några nätter åt gången på vardera stället. Det lyckades för mig att få hjälp med gräsklippningen  ca en gång i veckan och det var ett lyckat kast. Tomten har sett vårdat ut och jag behövde inte oroa mig för det jobbet, kunde åka in till stan på korta besök när jag ville. 

Dessutom tror jag att genom det arrangemanget kopplade jag av bättre, landade i verkligheten på ett naturligt sätt. Under hela året tycker jag mig ha kommit till en sinnesro i medvetenhet om att jag lever mitt liv här och nu. Jag saknar min käre sambo i min närhet men samtidigt fyller minnet av honom mig med tacksamhet och glädje, allt han gav mig av uppmärksamhet, bekräftelse och uppmuntran resulterar nu i trygghet och stärkt självkänsla. Det är så förunderligt att livet gav mig möjligheten  att  leva i hans närhet under hela 25 år .

Sommaren var svag i starten men kom ju så småningom igång med både sol och värme, varma sommarkvällar är ju en dröm som inte alltid blir sann men i år var det så hela tiden. Trots det så hade jag en nedstämd period några veckor.Till att börja med var jag så otroligt trött, somnade nästan dör jag satt och tänkte till och med att det här är allvarligt. Sen tänkte jag att jag måste bryta ensamheten och träffa lite folk. Det sägs ju att  kommer inte berget till Mohammed får Mohammed komma till berget. men nog var det ändå som förspökt. Ringde men inga svar när jag försökte, tog initiativ att själv hälsa på men ..... ingen hemma. Satsade väl på fel hästar månne? Till slut gav jag upp och satte mig funderande och tittande ut över havet, fantasin vad jag kunde göra försvann och det gjorde också svårmodet, faktiskt. Allt vände till det bättre igen och fick mig att tro att det som hände var nålsögat jag måste genom för att komma till insikt om mitt fortsatta liv och den tillvaron. 

Sen har det hänt många roliga saker, jag har varit på några utflykter och träffat nya människor, och gjort en mer utåtriktad planering för hösten. Och inte minst när jag fyllde år då jag gjorde en kort resa med flera uppehåll som jag såg fram emot fylld av förväntan, så till den milda grad att jag till slut trodde att något allvarligt skulle hända för så mycken barnslig julaftonsförväntan kan inte gamla människan ha. Allt blev över förväntan, så trevligt, så soligt, det hetaste sommardagar man bara kan drömma om och jag kände mig hela tiden så omgiven av glädje och kärlek, omhändertagen med tillgivenhet. Jag är oändligt glad och tacksam för alla ni som gav mig denna känsla och ett bestående minne. Man kan ju till och med tro att man är något (tappert försök att skämta!) 

Det enda jag inte fått ordning på är höstens motionsprogram som jag p g a av stugvistelsen inte brytt mig om. Nu ska jag försöka få till nåt men veckogympan som funkade så bra är ändrad. Skolan där där lokalen fanns byggs om och nu är det betydligt längre bort, till en början får jag väl göra promenerandet till en daglig rutin och hoppas att resten löser sig.

Jag slutar det här inlägget med ett par strofer kattpoesi med tanke på att Lila igår innan vi lämnade stugan ville ta en liten promenad. Hon stod en stund på den stora stenhällan och tittade ut över havet, hon kollade blomrabatten där hon kan ligga timmar dold av grönskan och hon skuttade fram och tillbaka över gräsmatten innan hon i sakta mak gick tillbaka till stugan och den väntande transportburen.

JAG SAKNAR MIG

Jag saknar min alldeles egen soliga sten

Jag saknar mitt huvud tryckt mot ditt ben

Jag saknar mattan under tassarna, mjuk och skön

osv osv

För övrigt är det idag 119 år sen min far föddes och för en vecka sedan 53 år sen  han gick hädan och jag letar intensivt efter hans far. Åren blir många när man räknar bakåt!

BLANDAD KOMPOTT

Så fort en vecka går när man har roligt och man fyller den med något är den slutsats jag drar när jag ser tillbaka på veckan som nyss dragit iväg. Som jag antydde i senaste inlägget blev det nästan anpassningssvårigheter när jag kom tillbaka från mina fest- och firardagar. Knappast problem men det gällde ju att hitta normallunken igen, bara att ta sk nya tag. 

På tisdagen var det dags för min första promenad med gruppen för denna höst och det var ett roligt återseende och salladen i kyrkan var sig lik, det där med igenkänningsfaktor är inte alls oväsentligt. Sedan veckohandlingen avklarats var allt liksom i sin gamla ordning igen. 

Innan jag åkte iväg hade jag och en väninna skaffat biljetter till både teater och biobesök och tisdagkväll var det dags för säsongens andra film på Filmstudion, Saul son., enligt förhandsinformationen en skildring av nazismens förintelemaskineri inifrån ett dödsläger. Ingen feel-good upplevelse direkt och på natten hade jag en riktig mardröm. Det onda uppenbarade sig i skepnaden av en stor brunbjörn som jag mötte i stort brett dike. Jag färdades på något slags fordon och tog mig med svårighet uppför den slippriga och hala gräskanten, ett företag som besten uppmärksamt iakttog från andra sidan diket. Troligtvis kom jag upp över kanten eller också vaknade jag av skräcken tursamt nog.

Fredagens sopplunch var en berättarföreställning om Västerbottens störste nybyggare, Finn-Pål som tog upp inte mindre än sju nybyggen, och som framfördes av den eminente berättaren Greger Ottosson. Det finns dessutom en låtskatt efter nybyggaren som på munspel varvades in i berättandet.

 På lördag blev det nytt besök på teatern, nu för premiärföreställning av Bildmakarna, skriven av P O Enquist - presenteras som ett psykologiskt drama, en fiktiv berättelse om giganternas möte; Selma Lagerlöf, Viktor Sjöström, Tora Teje och filmfotografen Juliue Jaenzon i samband med första visningen av Körkarlen och de förvecklingar som uppstod i den dramatiska och affekterade situationen. Komik och stor tragedi i en skicklig blandning, stundtals ekade gapskratten och under slutscenerna blev det knäpptyst i salongen. Enl programförklaringen lever det fortfrande ett barn inom oss. ett barn i ständigt behov av tröst och bekräftelse som präglar oss, våra val, prestationer och relationer till den dag vi dör. Kom just att tänka på att jag hörde Horace Engdahls förklaring till varför personer ideligen hade behov av att i detalj alltid tala om vad de gjort och presterat, var att de fortfarande inte vuxit upp från barndomen. Den här pjäsens budskap var väl att vi aldrig gör det helt och fullt, tröst- och bekräftelsebehovet hänger med hela tiden i större eller indre omfattning som bekant. 

Pjäsen berörde mig mycket mer än jag kan förstå och efter slutscenen kunde jag inte säga ett enda ord på en lång stund, gråten pockade på. Och nog kommer jag att fortsätta skriva om det jag tar mig för, varför skulle jag inte det, det hör ju till min vardag och mitt liv och jag har väl ingen anledning att blunda för det. Självförnekelse är väl ingen hit?Men som någon sagt, det finns grader av helvetet.

Som bonus till pjäsen var det idag gratisvisning av Körkarlen, 100 minuter svart-vit stumfilm, är också en prestation att titta på, uppmärksamheten måste vara fullständig. Den filmen var i sig en nymodighet inom filmkonsten med dubbelexponeringar  som skapade nya effekter och gav dramatik åt bilderna. En mörk film, och Selma säger i pjäsen att det är hennes innersta "mörker" som skildras. För egen del tyckte jag mig också känna igen något av Ingmar Bergmans svårmod och uppgörelser med den ständigt närvarande livskrisen.

Nu dröjer det ett tag innan nästa film- och teaterupplevelse men jag är så glad över att ha fått en kompis att gå med, det är rumphugget att gå ensam och att inte efteråt kunna prata om det man sett. För  det är väl också så att har man tittat på något, film, konst eller teater, som man berörs av på ett eller annat sätt skapar det tankar och funderingar och så är den goda konstens syfte, just att beröra., och därför så värdefull. Tål inte motsägelse, min egen alldeles privata uppfattning.

HEMMA IGEN

Och gått in i ett nytt decennium, åldersmässigt sett. Efter att jag lämnade stan den 9 september fylld av förväntan och nyfikenhet på vad som hända skulle dessa 10 dygn som jag planerat vara "out of town". Mina förväntningar blev till fullo tillgodesedda, mer än jag någonsin kunnat förvänta mig och idag har jag uppriktigt sagt varit lite vilsen i pannkakan. Det är inte svårt att hela tiden vara  den uppvaktade och omhuldade personen, att få så många glada tillrop, för att inte tala om alla kramar som hela tiden omfamnade mig. Då blir tystnaden faktiskt påtaglig, men som jag njutit, som jag känt värmen från alla och som jag uppskattat allt. Till och med sensommaren bjöd det allra soligaste och varmaste väder man inte ens kan drömma om i mitten av september- Inte gör det ont att fylla åttio under sådana omständigheter och mina depåer har rikligen fyllts på så framtiden känns verkligen ljus. Det ÄR gött att leva!

Första etappen av min resa gick till Göteborg/Kungälv. Min kusinfru Birgitta hade i ett tidigt skede frågat om jag planerade någon resa men sanningsenligt svarade jag  att så var inte fallet, tanken var att möjligen göra ett besök hos hennne och familjen! Efter ett tag ringde hon igen och berättade om en minikryssning från Köpenhamn till Oslo som jag genast tyckte lät lockande och hon bokade en resa på min födelsedag. 

Dagen jag kom ner blev det kräftkalas med familjen, nyfångade och nykokta havskräftor fanns i rikling mängd på bordet och jag som smakade dessa läckerheter för första gången åt, sölade och njöt, så gott som det var. Dagen efter gick utflykten till Marstrand i strålande sol och värme. Där anordnades en sk gourmetvandring, ett årligt återkommande arrangemang, då man går mellan ett antal restauranger som erbjuder en sk smakbit från sin meny till det facila priset av 50 kronor. Det var dock långa köer upp till en timme på ett ställe så vi vandrade i stället runt på ön, kollade skyltfönster och någon shop tills vi fann ett ställe med minimal kö- Där bestod smakbiten av en räkmacka plus ett litet glas vin (ganska stort alltså) som smakade ljuvligt. Söndagen då vi lugnt såg fram emot utflykten, ett besök på Crippas Café som blev upptakten till firandet genom det glas champagne  jag bjöds på !

Måndagsmorgonen startade tidigt med buss från Kungälv, upphämtning av medresenärer i Göteborg, Halmstad och Varberg (tror jag) överfart till Danmark på bron som även det blev premiär för min del. Efter någon timmes strosande och lätt lunch på Ströget var det så dags att borda båten vid halv fyratiden. Vi passade på att njuta av sol och vin på akterdäck så länge vi kunde innan det blev dags för middag. Det var buffé med massor av olika skaldjur och andra delikatesser, goda ostar i mängd och ett dignande dessertbord där även en mäktig tårta fanns. Vi hade dessutom turen att få jättetrevliga och glada bordsgrannar så det var verkligen helt lyckat. 

När vi gick ut från matsalen stod en ur personal och tackade oss och jag bredde på med att det varit en fantastiskt god födelsedagsmidag och viskade i hans öra vad jag fyllt! Resultat: Då vill vi bjuda på champange och choklade i Columbusbaren!!!!!!!!! Och där satt vi alltså med stor flaska champagne, som naturligtvis blev för dryg för oss två men ett tillkommande norskt par tog glatt emot inviten att dela med oss.

Efter morgonens frukost i båtens för kunde vi sitta och följa inseglingen till Oslo på den mäktiga fjorden. Väl framme vid Operahuset hade vi några timmar för egna aktiviteter och jag fick tillfälle träffa en släkting till Börje, kommen från USA och gift i Oslo, det var jättetrevligt att hon hade en timme till övers. Sen en promenad längs Karl Johans Gate upp till slottet och tillbaka till järnvägsstationen där vi unnade oss en glass. Bland de dyrare visserligen, 1 kula 35 spänn, men en god körsbärsglass var värd det. Återresan lång och något avslagen, uppehåll för en måltid , Cesarsallad, och hemkomst omkr 19.30 då två trötta damer hamnade framför tv med en kopp te. En fantastisk resa med bara fina minnen.

Sen var det uppbrott för min del och jag åkte på onsdag eftermiddag till Stockholm där mina goda Sollentunavänner mötte vid ankomsten till Centralen på kvällen. Dagen efter promenad  och fika på stan, jordgubbsslush på Gondolen i väntan på kvällens aktivitet som inte avslöjats för mig. Promenadmålet var Kajplatts 16 och där väntade en midagskryssning med S/S Stockholm, Vaxholm ToR, så det var helt oväntat och en underbar överraskningspresent. God  välsmakande mat, 3-rätters (Jesper Taube krögare), vackert väder och fullmånen visade sig sparsamt dock  till att börja med men så småningom skingrades molnen och det blev fullt ljus. 

Efter en god natts sömn bar det av till slutmålet för min resa, till Österskär och brorsdotterns familj. Det var skönt av i lugn och ro sitta med en virkning och småprata med henne som är konvalecnet efter en operation men nog blev det fest där också. På lördag kom dottern med familj och biträdde med matlagning, Jag håller absolut inte med om att den var bara så enkel, många moment i alla fall som resulterade i underbart välsmakande laxanrättningmed både äppelkaka och dito paj som efterrätt. Och till kaffet - överraskning igen---! Presenter, presenter och jag är nog ganska bortskämd vid det här laget, så det var nog tur att hemresan fanns inom räckhåll. Bortskämda personer blir oftast odrägliga att umgås med och jag vill ju gärna behålla min status som välkommen faster.

Hemresan, ja den gick utan missöde och min lilla ångeststrimma som gjorde sig påmind innan jag åkte eftersom jag var så uppfylld av förväntan var helt obefogad. Allt var ännu bättre än jag någonsin kunnat drömma om och jag fick rikliga tillfällen att träffa mina nära och kära. Mitt ressällskap på kryssningen och jag kom överens om att göra fler resor tillsamans så jag har stor tillförsikt inför min kommande framtid.

 Jag sa till någon att jag betraktade den här årsdagen som en slags livsexamen, man har genom åren fått ett rikt mått av erfarenheter, upplevelser i både glädje och sorg. tillfällen till kontakter med människor av varierande slag som alla bidragit till en god personkännedom och nu kan jag känna både lugn och trygghet med det som passerat under livet i bagaget. Efter alla examina har man ju rimligtvis fått den grund man kan stå  på för att använda sina lärdomar, så även med livet. Jag känner också stor tacksamhet att livet fört med sig en god hälsa som jag rimligtvis bör vårda efter bästa förmåga och med förnuft. 

Skriver en förnöjd människa i sina bästa år med många framtidsplaner!

OBESLUTSAM

Precis som rubriken antyder har jag inte än bestämt var jag idag ska sätta in stöten d v s jag har inte dagsplanen riktigt klar och då kan det vara mest resolut att skriva och pladdra här ett tag. 

Efter tidig - som vanligt - frukost, surfande bl a kolla Facebook och släktforskningssidan och inte minst ägna en stund åt en kelsjuk kisse sitter jag fortfarande kvar vid datorn. När jag tittar på mina sk träffar på släktforskningens DNA-sida som nu uppgår till 931 st, mer eller mindre, egentligen mest, avlägsna släktingar slår mig tanken att ca 465 av dessa bör statistikskt sett komma från min fars sida och därav ca 230 från den okände farfaderns sida. Det verkar frustrerande inte minst med tanke på alla finska namn och tanken som slår mig att det i långt bakgrunden också kan finnas släktskap även mellan min farmor och den okände. Kanppnålen och höstacken verkar försiktigt, mera verkligt är nog en hölada att leta i. Men .... trots detta till synes ohanterliga projekt så har jag också redan kunnat skapa kontakter med okända släktingar och det är verkligen som en vinst i lotteriet. För övrigt inser jag att jag måste koncentrera mig nu och hantera allt mera rationellt än hittills som bara varit ett planlöst sökande. Det lär bli mycken datortid framöver när höstmörkret tätnat för att finna ljusglimtarna.

Vädermässigt är det återigen en solig klar morgon, över tio grader varmt redan tidigt  och utsikt om en strålande höstdag. Ska nog ändå placera mig i tvättstugan till att börja med, högen av tvätt har vuxit betänkligt efter allt tvättande av sommarkläder och annat som jag tagit hem från stugan där jag så sakteliga försöker avsluta säsongen. Åkte ner i sönddags och sov över två nätter och som alltid när jag gör mig i ordning för att lämna stället slår mig tanken  - och frågan - varför ska jag åka härifrån, här vill jag ju bara vara. Jag har väl inte djuanalyserat varför men troligen är närheten till naturen och havet som finns tillgängligt strax utanför dörren en orsak, en annan är det stora lugnet och tystnaden - havets brus är enbart rogivande - och inte minst den stora friheten, att ta dagen som den kommer, att göra det som för ögonblicket kommer för en, det är livskvalitet för mig. Det betyder däremot inte att tiden fördrivs sittande hela dagen i solstolen eller i korgstolen inomhus. Det finns gott om sysselsättningar utomhus, gräsklippning, röjning av sly och buskar m mm.  Jag har dock inte hunnit gräva om mer än en eller ska jag säga två blomrabatter denna sommar, det var knappt jag fick det gjort med tanke på att vid den tidpunkten kom regnskurarna titt som tätt och det gällde att passa på däremellan. Men jag vet ju vad jag har framför mig nästa sommar och kan ju försöka att under vintrern göra planer på hur jag vill ha det.

Med tanke på min förestående födelsedag måste jag berätta en händelse från förra veckans busstur in till centrum. En dam med rullator steg på bussen ganska nära stan och när hon betalat sin biljett kom han och satte sig på den lediga platsen intill mig "jag sätter mig väl på tantavdelningen" var hennes kommertar "för jag är ju också tant"!! Hon hann upprepa ett pargånger  att hon bara skulle ner på stan, poängterande vad som var besvärligt när man blev äldre, liksom att åldern i sig begränsade. Nu hade hon ju uppenbara problem att röra sig så nog kunde jag förstå henne, men jag kan inte förneka att när vi klev bussen försökte jag gå med spänstigare steg än vanligt, tacksam för min rörlighet. Jag har ett naivt sinnelag i åldersfrågan måste jag tillstå, blir smått förvånad när jag ser min spegelbild i skyltfönstren jag passerar, jag ser ju vad damen på bussen såg och den stämmer inte alls med min självbild. Det finns en differens mellan in- och utsida inser jag, men bryr mig inte särkilt mycket om det. 

Efter förra veckans planering av teater. och filmbesök under hösten utnyttjades redan i tisdags den första biljetten och vi gick för att se Idol på Filmstudion, som handlade om den palestinske artisten Mohammed Assaf, från Gaza (född i Libyen) och vinnare av Arab Idol 2013. Med ambassadörspass kan han numera resa runt i världen men inte återvända till Gaza där hans föräldrar och släktingar finns isolerade.

Kan vi någonsin till fullo inse den stora frihet vi lever i, vad den betyder för oss och hur åtråvärd men icke tillgänglig den är för många människor. Den är sjävklar för oss och vi gnäller så fort den naggas i kanten på något ynka sätt. 

Du måste leva i en attityd av tacksamhet. Det är nyckeln till ett liv av rikedom och lycka.
Sir John Templeton

HÖSTMORGON

Det var med blandade känslor jag tittade ut i morse när jag steg upp ca 05.30, altangolvet blött och himlen mulet grå, man jag hade sovit en lång natt och mycket gott, kanske med några behagliga drömmar dessutom. Beredde mig på en kulen dag men redan nu skiner solen från en blå hösthimmel, luften hög och det är precis som min föreställning om en fin höstdag.

Det vackra vädret till trots blir det nog en innedag för min del. Jag ska återigen placera mig vid sybordet och ta nytt tag i den klänning jag försöker fixa till. Redan i våras när jag var på utflykt till huvudkommunen (vilket bedrövligt ord!) köpte jag den och då den var lite för lång tyckte jag inte det skulle vara något proble. Går lätt att åtgärda, tänkte optimisten i mitt inre! Ja, du saliga enfald, hur lätt är det att korta en kjol med långa flikar. Bara att sprätta upp i midjan naturligtvis, enfalden igen alltså. När det efter viss möda var gjort visade det sig att tyget, som nästan är florstunnt, glider ur händerna  värre än Bambi på nyis. Har alltså vid 2,  säger två, tillfällen gjort tappra försök utan nöjaktigt resultat och kommit till insikt om att det enda som kommer att ge önskat resultat är att tråckelmarkera och som nästa steg tråckla ihop delarna före provning och kanske någon ändring innan det till slut går sy  ihop. Tyget är alldeles omöjligt att hålla ordning på och jag tänker på de stackars små sömmerskor som tilllverkat den. Undrar var den är sydd, kanske Bangladesh med inlåsta flickor som sliter med underbetalning till vår i mölighet att köpa läckra kläder till BRA pris. Egentligen ska frågan vara om vi ska känna glädje då! Tala om att leva med skygglappar - och jag är inget undantag heller. Enfalden är inte ens salig.

Nåja jag ger inte upp projektet men det var alltså inte så enkelt som jag först trodde men min önskan att äga just den klänningen hade övertag.

Igår kom höstens teaterprogram som flitigt studerades med åtföljande planering och det finns flera produktioner som jag kommer att förvissa mig om biljetter till. Nu har jag äntligen kommit i ett läge när inte trötthet och oförmåga att bestämma och som gjort soffhörnet bekvämast, inte längre bedövar mitt sinnelag. Det finns så mycket mer än så som kan göra tillvaron innehållsrikare

I måndags när jag åkte iväg från stugan hade jag pckat bilen med diverse sommarsaker som det inte längre finns bruk för. Lite matvaror både från frys och skafferi fick följa med hem. I fortsättningen blir det bara sporadiska besök där när vödret tillåter Jag hoppas egentligen på en lång, vacker höst som också har sin tjusning. Ett och annat veckoslut ser jag alltså fram emot.

 Jag har också i sakta mak försökt ställa i ordning här hemma, det blir lite ruggit i vrårna efter ett par månader när jag bara sovit hemma någon enstaka natt och haft fullt upp med annat  att göra än att städa. S k ärenden som även om man tycker de är små, är tidsödande. Nu sitter i all fall nygamla gardiner i alla nyputsade fönster. Jag är så glad över att ha fått detta gjort, det sker visserligen med viss vånda, ingenting som jag tycker är så värst glädjefyllt förrän det är gjort. Mitt trix att dela upp tråkiga sysselsättningar i små delprojekt som efter de genomförts gör mig nöjd. Det  fungerar jättebra och då gör jag ett uppehåll kanske till nästa dag innan det är dags för nästa omgång. På det här sättet tar allt naturligtvis lång, lång tid men jag behåller jämvikten och blir inte slav under ett måste. Självlurad, OK, men jag själv gillar det.

Ibland gör jag reflexioner över konstiga beteenden, både mina egna och andras, och kan undra över vissa kritiska uttalanden, hur man med emfas kan säga både det ena och det andra om medmänniskorna och vilken grund man då står på. Min uppfattning är att oftast vet man inte fakta utan gör ogrundade antaganden där den egna normen är riktmärket; så här gör jag och annat avvikande är konstigt eller klandervärt. Troligtvis har man begränsad kännedom om den andra människan, har inte närmare hört hur hon tänker och vilka värderingar hon har. Summan av den här harangen är att det borde vara lättare att uttala sig positivt och att hålla inne med klandret, klandret som egentligen avslöjar ens egen begränsning.

Måtte solen idag ge mig positiva och vänliga tankar. Jag älskar att se ljuset som tänds i en medmänniskas ögon och har jag kunnat åstadkomma det genom mitt sätt att vara har jag fått den högsta belöning man kan få.

Den där utgjutningen tömde mitt huvud totalt och några andra småttigheter finns inte att skriva om just nu, så nu till dagens uppdrag med synålen i högsta hugg. En tur in till stan står också på programmet. Det blir så sällan numer att om jag inte ser upp får jag till slut ta hjälp av karta och kompass för att orientera mig och då kommer jag ändå säkerligen att gå helt vilse.

HEMMADAG

Dagen som börjar mulet och kulet ska enlig prognos bli så fortsättningsvis också med en luftfuktighet pendlande mellan 95 och 98 procent och det lär väl upplevas som duggregn eller, som man säger för att beskriva verkligheten; riktigt skitväder. Jag får ta till ett knep för att komma igång, skriva av mig kanske funkar, annars får jag väl försöka skruva upp mig.

Men det goda med det är att det blir en hemmadag för mig, huset formligen skriker efter vård och ansning som det varit tämligen sparsamt med de senaste månaderna. Jag bestämde  på försommaren att i år skulle jag i möjligaste mån bo i stugan under sommaren och efter midsommar blev det stegvis av. Det har funkat bra och när den riktiga sommarvärmen väl kom var det helt perfekt. Det känns som det också varit välgörande för själen, kroppen har också fått sin beskärda del i viss mån, dels genom oregelbundna promenader varvat med stillsamt trädgårdsarbete. Med gräsklippningen roar jag mig mer än två timmar åt gången, men jag tänker ofta på lördagskrönikan i vår lokaltidning, Teos Teser, som en gång handlade om just gräsklippning. Jag kan inte annat än hålla med om uppfattningen att det är ett enastående tillfälle att odla sina tankar. Jag tänker som så att under många så kallade trista jobb, d v s rutinmässiga sådana, kan man släppa loss fantasin och filosofera över allt som kommer för en. Gräsklipparen går ju själv och gör sitt jobb det är bara att följa John så att säga och detsamma när man t ex hackar grönsaker, kniven går ju i princip av sig själv. Det är absolut inte trist, snarare en kontemplativ stund.

Nu svävade jag iväg från min tänkta tråd, d v s sommarens slut och den förestående anpassningen till det mer regel- och tidsstyrda liv som hemmamiljön kräver, eller ska jag drista mig till att kalla  det för erbjuder. Det kan vara så att efter ett längre tag av avslappning och vanan att ta dagen som den kommer är skönt att ha både fasta rutiner och planerade sysselsättningar. Omväxling förnöjer säger man ju och det finns en sanning i uttrycket, men det gäller också att hitta balansen så att man inte helt låter sig styras av klockan och för många åtaganden.

Ja, ja fan tro't, sa Relling!

Hur som helst är jag hemmavid sen i fredags, då jag åkte hem från stugan före lunch. Som en liten föreberedelse för säsongsavslutningen där plockade jag med mig de somrigaste kläderna, jag räknar kallt med att shorts- och linneväder är över för den här sommaren. 

Jag hade planerat att på lördag åka till Umeå där årets släktforskardagar anordnades och det blev en mycket trevlig och givande dag. Tyvärr missade jag den mest åtrådda föreläsningen, fullsatt, men den kommer som tur är så småningom på Kunskapskanalen. Det blev mycket prat med både kända och okända människor och dagens stora överraskning var när jag sprang på en kusin som var bland utställarna. Jag fick också tillfälle att prata med en kvinna från samma plats där min far var född och hon visade sig vara väl bekant med en helt nyvunnen kontakt jag fått över nätet via min släktforskning. Det är sånt som jag tycker är utomordentligt spännande med släktforskningen. Jag fick dessutom tips hur jag skulle fixa till åtkomsten av mitt  Family Finder-konto (DNA-testets träffar) läsbart. Genom att byta vebbläsare funkar det tillika hjälpsidor som jag inte kommit in på under hela sommaren. Det var som första steget på månen för mig, omvälvande!!

Att jag dessutom går igång och tänder till när något problem där jag ev kan hjälpa till uppenbarar sig är en annan stimulans. Jag fick mig faktiskt ett sådant uppdrag, frågan är hur jag lyckas och hur mycket tid ja ska spilla på det. Tyvärr är det så att har intresset vaknat går det inte att bara stänga av, men jag har ju mitt eget till synes olösliga uppdrag där jag vägrar inse det hopplösa och det prioriterar jag också absolut som  nummer ett.

Söndagen blev också innehållsrik, först gräsklippning och mannen som sköter sysslan den hade också lovat hjälpa mig med att klippa häcken och vips blev det av. Nu är den mycket lägre och välklippt, allt avklipp samlat i säckar som ligger i bilens bagageutrymme för transport till bränngropen. Under hela tiden gick tvättmaskinen som laddades om flera gånger och jag kan nu vika ihop och lägga bort det mesta av sommarkläderna. Lite virkning framför TVn avslutade dagen som jag kände mig oerhört belåten med. 

Naturligtvis ska jag åka ner till stugan igen men avvaktar nog uppehållsväder. Närmast på programmet där står röjningen på både stranden och runt om på tomen. Dagarna här hemma kan jag ju passa på att fylla med lite fönsterputsning och gardinbyte, det ligger så att säga i tiden också, men de stackars eländiga blommorna får vänta tills jag stannar kvar hemma på heltid. Det brukar ju komma färgstarka, blommande växter i affärerna som bara skriker efter ett familjärt boende och det klart, då ställer jag upp!

Nu vet inte jag vart regnet, som förutspåddes i rikliga mängder, tagit vägen. Inte så att jag saknar det men min erfarenhet är att vädertjänsten aldrig gör missar i en regnprognos i motsats till solskensdagar som hellre kan gå till spillo i något oplanerat lågtryck. Sånt är livet!.

FÖRANING OM HÖSTEN

Små tecken påminner alltmer om att sommaren går mot sitt slut, bl i dagens tidning där jag såg tiderna för solens upp- och nedgång; upp 04.27 och med 20.51, fast mest märks det på nattmörkret. Det ÄR helmörkt mitt i natten nu, ledljus krävs även vid korta nattvandringar. 

Nu gäller det att suga i sig glädjen över de vackra dagarna. Det oväder som kom under veckoslutet var en annan påminnelse om stundande höst. Ett annat hösttecken men dock glädjeämne är surströmmingen, premiär för årets strömming i morgon. Hurra, hurra!!

Ett tecken på uppbrott såg jag också för ett par-tre veckor sedan då jag befann mig mitt i ett övningsområde så att säga, lågflygande svalungar prövade sina vingar i luftrummet ovanför mitt huvud. Det var intressant att följa från första försöken då de ljudligt fladdrade med vingarna i sina försök att på mycket låg höjd ta sig det korta vägen mellan ett par träd till mer avancerade övningar på högre höjder. Roligt också att se hur de äldre=föräldrarna? placerat sig uppe på TV-antennen och brutalt puschade på sina adepter, ingen vila tilläts, det var bara att flyga iväg på nya turer och utmaningar.


Allt eftersom dagarna gick blev flygturerna både längre och högre tills de var fullfjädrade och en söndag var så alla plötsligt bortflugna. Visitkorten på min veranda var allt som fanns kvar och tycks så förbli trots ett par skurningar, jag får göra ytterligare försök med skarpare grejer. De tog farväl sittande på min TV-antenn kan jag tänka.

 I den vevan såg jag att en av mina Facebook-vänner lagt upp en smått unik bild av svalor i mängd sittande på flera varv telefontrådar. Den synen får vi inte uppleva så länge till, i förra veckan monterade Teliaarbetare ner telefonkabeln på vårt sommarstugeområde och stolparna åker också iväg allt eftersom. Tidens tand eller utveckling kan man fråga sig. Jag tänker också på ett radioinslag jag hörde om dokumentationen av ljud som försvinner. Där finns bl a ljudet av telefonsignalerna i utomhusklockor som tidigare hördes över hela området med följdfrågan var är NN nu då eftersom som ingen svarar. Social kontroll!!

Idag blir det utöver den sedvanliga veckohandlingen också ett besök på Beijers för att kolla upp förrådsinredningar. Jag tänker mig en helvägg med hyllor och stänger mm bakom skjutdörrar för klädförvaring i det kommande förrådet. Jag längtar verkligen tills det blir klart eller åtminstone tills jag kan börja använda det, nackdelen är att jag dessutom verkligen måste sortera det som nu göms uppe på vinden. Ett riktigt sisyfosarbete, det tycks mig som det är en naturlig del av tillvaron. Tanken att när det är avklarat blir det lugnt och skönt, med andra ord att allt blir bra är nog bara en önskedröm. Man kanske behöver utmaningen och därför inte heller undviker till synes omöjliga tilltag. Det går inte heller förneka att när ett sånt långdraget och till synes oändligt uppdrag äntligen är avklarat infinner sig ren och skär befriande tillfredsställelse.

Jag fortsätter stugvistelsen ännu ett tag och har börjat det som jag kallar höstarbetet  utomhus. Stranden ska röjas från uppväxande buskar och samlas på hög för att brännas under senhösten. En anledning är min önskan att alltid se havet utan störande växtlighet. Det gäller dock att vattennivån håller sig mer stabil än under senare tid, i lördags när den kulminerade med 50 cm över medelvattennivån, var min presumtiva eldstad långt under vattenytan - och då är det svårt få någon fart på brasan.

Ett annat kommande höstarbete, dock inte mitt, är den kommande gallring av kringliggande skog som markägaren beslutat. Det blir spännande se resultatet och hur det påverkar solen på min veranda. Nu skuggar de stora träden redan vid sjutiden och allt eftersom solen går lägre och lägre kommer också skuggan tidigare och fördärvar möjligheten att njuta i solvärmen där.

Jag tittar ut på det enda träd som står på min tomt = i stan, en än så länge tämligen liten rönn helt fylld av röda bär som lär ska tyda på en snörik vinter. Jag vet att det finns två skolor men jag tycker nog att det som stämmer bäst är mycket rönnbär=mycket snö. Den andra uppfattningen tycker jag inte håller, nämligen att rännen inte kan bära två bördor, klart den kan det!

Jag tycks ha svårt avsluta inlägget idag så jag tar en genväg över lite kattpoesi!

KÄRLEK UTAN GRÄNS  

Jag masserar dig med vassa klor
För min kärlek är gränslöst stor
Jag biter dig i armen, vill aldrig lägga sv
Jag beundrar dig, jag är din slav
Vill bara säga hej, här är jag, katten
Jag störtdyker ner i knät helt apropå
Jag sitter på din näsa så du knappt får luft
Min ömma låga trotsar allt förnuft
Jag fäller dig i trappan, jo det händer
Vår passion den växer, en dag i sänder
Jag är alltid - ganska - nära
Så tänker katter som är riktigt kära
Därför blir jag faktiskt lite brydd
När du rusar undan och tar skydd

OMSVÄRMAD

Innebörden i rubriktexten kommer längre in i inlägget, men först en liten resumé av de senaste veckorna som bjudit på ett underbart soligt och varmt högsommarväder. Någon dag dimmig morgon som ganska snart klarnat och slutet på dagen har varit solig och till och med varm och skön. Då finns bara ett acceptabelt läge nämligen att njuta av det som tillvaron bjuder.

När jag avslutade senaste inlägget var planen på den kommande inlandsresan högaktuell och några dagar senare drog vi väg, min väninna Eva och jag, en tidig solig morgon. Målet med resan ca 30 mil rakt västerut låg framför oss, där det egentliga uppdraget väntade, nämligen besöket vid den gamla, ensligt belägna kyrkan för att plantera rosor på mina föräldrars och morföräldrars gravar. Efter en kort fikapaus ungefär halvvägs, vid Nölviken utanför Malå,  kom vi fram  även då i soligt väder efter en liten regnskur under vägen. Jag hade berättat för Eva att under alla år (några och 30) jag åkt dit upp hade det aldrig någonsin regnat den korta stund jag varit där! Efter fullgjort updrag och en kortare vandring i området åkte vi vidare upp till Ammarnäs där vi lyckades få oss lunch strax innan Värdshuset stängde för dagen. Och ...... den sedvanliga turen upp till sjän Tjulträsket där vägen tar slut och fjällvärlden ligger tillgänglig för andra färdmedel eller naturligtvis vandring. Norska gränsen ligger uppskattningsvis 15-20 mil bort. 

När vi vände för återfärd kontaktade jag min kusin i Sorsele och talade om för hennaé att hon skulle få det stora näjet att bjuda på eftermiddagskaffet! Hon tog emot erbjudandet på stående fot (vad skulle hon annars ha gjort) och vi fick en mycket trevlig, avkopplande stund tillsammans. Utvilade och glada satte vi oss i bilen, nu med Eva vid ratten,  för en färd på ca 25 mil som denna gång gick via Arvidsjaur. Åter i stugan på sena kvällen avslutade vi dagen med  te och sen väntade sängen. Vaknade till ännu en solig, klar morgon då solstolarna utnyttjades till fullo!

Då Eva med familj sedan tidigare var bortbjudna den dagen erbjöd jag mig att skjutsa henne till Kallviken för enkelhetens skull. Det slutade med att även jag helt oväntat  bjöds stanna kvar vilket jag tacksamt lät mig övertalas till och fick på det sättet en helt fantastisk dag. Trevliga människor, god mat, vackert väder och framför allt en glad och avslappnad stämning. Tusen tack till alla som var där och framför allt värdfolket Viveka och Stig! Jag trivdes väldigt gott, men på kvällen när jag kom tillbaka till stugan tog jag soffan i besittning för en stunds vila i avvaktan på ett TV-program jag ville se. Baaah!!! Vaknade tre timmar senare då det redan börjat skymma och det var bara att ta stegen upp på loftet för fortsatt drömsömn. 

Det där skåpbytet som jag tidigare skrev om satte verkligen fart på min fantasi, det blev äntligen roligt att börja ställa i ordning och ändra lite i stugan för trevnads skull, bl a fick jag till slut bort alla flyttkartonger från loftet. Det i sin tur ändade i en ommöblering där uppe och nu känns det återigen riktigt trevligt att både lägga sig och framför allt vakna däruppe, se solens strålar titta in genom fönstret och höra havsbruset. Bättre början på dagen kan jag inte föreställa mig!

Det är väl så att när något positivt händer föder det flera positiva saker och en är att jag faktiskt fått lite energi att bjuda folk att komma till mig, så det har blivit både enkla fikastunder och nu senast i söndags middag på verandan. Det blev särskilt roligt eftersom precis när maten var klar svängde en bil in på gården och ut klev en tidigare, mycket uppskattad stuggranne med sällskap. De stannade kvar och åt med oss till glädje både för mig och min närmaste stuggranne som var där tillsammans med ett styskonbarn. En underbar kväll då man kunde sitta ute ända tills solen övergick i skugga vid sjutiden och det blev något kyligare men fortfarande behagligt sitta ute. 

Men jag lärde mig ett och annat under kvällen också, nämligen att inte ta upp kampen med en fyraåring med mycket spring i benen. Mina 20 gånger slöare ben hann inte med, jag snubblade på stortån och det blev platt fall på gräsmattan  - utan några som helst skador bara lite öm. Men gladare ändå blev jag att känna att det fortfarande finns driv i benen, att jag kunde få till ett ordentligt löpsteg, hurra, hurra! Jag som tidigare i livet gärna sprungit när jag gått så att säga.

Vi kom att samtala om hur stuglivet egentligen förändrats under årens lopp. Vi var alla överens om att det för många år sedan var mer spontant umgänge mellan stugfolket, man kom och gick till varandra, tog en kaffetår tillsammans eller bara pratade bort en stund i all anspråklöshet. Numera tycks seden gått över till bjudning, att bara stanna och titta in  till varandra förekommer sällan,.  På ett sätt verkar det som stadslivet flyttat ut i stugorna med de krav som man egentligen vill komma ifrån.

Måndag eftermiddag åkte jag hem eftersom mina hjälpande händer hört av sig för att titta på det jag ville ha åtgärdat. Så igär var den stora dagen då projektet påbörjades, elektrikern kom och monterade ner allt som jag inte behöver i fortsättningen och det känns verkligen som ett fall framåt - igen haha! Men det var bara början på aktiviteterna, strax kom gubbar från glasmästeriet för att byta några fönsterrutor som tappat vaccumet, jag har väntat bara sen maj månad. Det ringde ännu en gång på dörren och där stod gräsklipparen, ja, jag menar personen inte maskinen, och gräsmattan fick sig en duvning. Det blev så många gubbar runt mig och jag översvallades av kramlusta. Det slutade dock med verbalt utdelade känsloyttringar! Däremot gick den planerade häckklippningen om intet, det blev regn under eftrmiddagen så nu får det projektet anstå ett tag till.

Det verkar inte som det blir någon mer aktivitet idag i fd snickarboa och jag tar nog chansen att ta till vara solskenstimmarna ute vid havet. Enligt prognos kommer några dagaröver helgen att regna bort innan  en ny solperiod.

På både läs- och handarbetsfronten har det i sommar gått lite trögt. Läser fortfarande samma böcker både hemma och i stugan men jag har i alla fall stickat 6 par sockor i varierande storlekar av det garn, två 100.grams nystan, jag köpte i början av sommaren. Sen råkade jag se en bild på nätet som verkligen startade min lust att virka och på Skördemarknaden i Lövånger fanns en garnförsäljare som lyckades "pracka" på mig ett passande garn och nu är jag i gång. Projektet får förbli hemligt tills det är klart, men känns väldigt spännande! Det blir kanske bild så småningom.

Efter en undrbar sommar kommer ju inte hösten som någon överraskning och nu börjar bli dags att tänka över hur tiden ska planeras i stora drag i alla fall. Den tidigare vanan med gympa och ett veckobesök på gymmet ska jag fortsätta, jag hoppas också hitta någon trevlig kurs att gå till, jag ska också bättre ta till vara teater- och musiktillfällen som bjuds, kanske mer regelbundna biobesök även på filmstudion. Jag kan inte förbli totalt initiativlös, inget kommer som bekant flygande direkt i munnen och soffhörnet blir ju ändå nött tillräckligt mycket. Jag ser framåt en inspirerande höst!

SSSSSSOMMAR

Måste kolla om det finns någon av mina kära läsare kvar efter mitt otroligt långa uppehåll. Det finns flera orsaker bl a ren och skär lättja men också bara sporadiska träffar med min dator kombinerat med bristande energi eller det rätta ordet är troligen orken som inte riktigt hängt med. Nu har solen laddat upp mina baterier och dessutom inser jag mer och mer att stora energiuttag sannerligen ska betalas om ock genom ett långdraget avbetalningssystem. 

Jag uppmärksammade att senaste inlägget skrevs innan Midsommarhelgen och jag drar väl en liten resumé till at börja med. Torsdag i midsommarveckan åkte jag iväg med buss-tåg till svägerskan i Timrå och som genom ett under kunde jag kliva av tåget i strålande solsken, ett solsken som höll i sig precis genom hela helgen ända till måndagmorgon när det var dags för uppbrott, då var himlen mulen och dimman tjocknade men regnet höll sig undan ända till kvällen när jag kommit hem. Vi fick alltså en drömhelg med vädrets medverkan och på midsommarafton kom hennes barbarn och till och med två barnbarnsbarn, den yngste inte ens två månader! Vi gjorde en och annan liten utflykt och hade som alltid en trivsam samvaro och många glada skratt. 

Redan innan helgen hade jag beslutat att flytta ut till stugan över sommaren när jag kommit hem men vädret var motsträvigt, regnigt och ingen riktig sommarvärme men jag drog ändå iväg dit ner. Det går ju bra att se ut över havet genom fönstret också. Det blev inte så mycken utomhusaktivitet fast jag gjorde tappra försök. Bl a genom att gräva upp gamla och igenvuxna rabatter, bara ett par-tre små till att börja med mellan skurarna. Tungt som bara den var det också och jag blev till slut riktigt trött och behövde minst två dagars vila. Det gjorde susen och sen kom solen tillbaka, men efter ett par fulltecknade dagars besök hemma var jag där igen, ja, jag menar nära nog stupade på min post. Trött, trött, trött! Torsdag, fredag, lördag utan att nästan orka röra sig, då trodde jag nästan att jag var nog allvarligt sjuk ändå, men på sändag kväll började livsandarna komma tillbaka och på måndag morgon vaknade jag med ett litet gryende levnadsmod. Därefter har solstolen varit det enda som behövt röra på sig, jag har belägrat den och följt solens gång och mått bara prima av det. Sanningsenligt måste jag ändå tillstå att ibland har tanken att jag var nog ändå bara är lat kommit över mig- Den där gubben på axeln, ajabaja! Samtidigt har det känts så otroligt ensamt och energin har inte funnits till utflykter och ensam, hur kul är det, fast jag gjorde några tappra försök att locka till mig besök men det misslyckades. Nu ska  det inte klagas mer här inte men som ensam individ blir ibland tillvaron ohanterlig.

Fast, ibland händer det oväntade eller egentligen för att hålla sig till verkligheten, man kommer fram till ett länge planerat och efterlängtat mål och då blir man innerligt glad och och får förnyad livgivande energi. Det sägs ju att någon, i det här fallet jag, vet var skåpet ska stå och nu står det på plats till min stora belåtenhet. För att göra historien kortkort så drömde jag om att byta ut ett skåp i stugan, det behövdes bl a viss renovering som till slut blev av och i torsdags fick jag telefonmeddelande att det var färdigt. Med hjälp av bästa stuggrannarna kom det på plats och den lilla nervositet för hur det skulle ta sig ut jag kände innan var helt obefogad. Det blev precis så som jag drömt om så nu kan jag fullfölja med små omflyttningar och pynt. Så roligt det plötsligt kan bli!

Hem idag för personlig service, tvätt och kompletterande matinköp och det skulle inte heller skada om jag äntligen kom mig för att köpa den där bikinin som jag döljer i mina tankar. Sommaren är väl inte slut än heller. Men jag fick en skräckupplevelse när jag startade dator vid hemkomsten. Det fanns ingenting alls, allt var tomt, inget epostgrogram, släktforsningsprogrammet helt tomt och allt annat också, då kändes det som jag bara ville sätta mig ner och storgråta. Hopplöst helt enkelt. Jag stängde datorn, ville inte se förödelse helt enkelt. När tanken på att skriva i bloggen kom tänkte jag prova  via telefonen men det blev för besvärligt så jag gav datorn ännu en chans och ibland kommer befrielsen som en ängels tysta vingsus. Plötsligt var allt på sin plats, allt fanns och såg ut som tidigare. Men nog tycker jag det är dålig stil att skrämmas på detta sätt, det värsta var att jag har ju backup men inte ens den fungerade. Bara för att jag inte brytt mig om datorn på en hel vecka behöver den väl ändå inte ta till storsläggan och skrämma livet ut mig  detta viset. 

Nåja efter alla vedermödor blev det då ett blogginlägg som bevisar att jag fortfarande finns till för bl a er mina kära läsare, hoppas ni hittat tillbaka till mig. Det kanske även en tid framöver blir sporadiska inlägg, åtminstone så länge sommaren varar. Nu väntar sängen och troligen en god natts sömn då jag slipper oroa mig för ett förödmjukande besök hos datafirman. 

Veckan som kommer innehåller också det sedvanliga årliga besöket i mina barrndomstrakter, denna gång i sällskap med bästa Eva. 

DIMMIG MORGON

Det verkar som om sommaren gjort ett litet break, man blev ordentligt bortskämd de soliga, vackra dagarna och framför allt de ljumma kvällarna då det gick sitta på verandan länge, ända tills solen försvann.  Trots det har inte frukostarna utomhus framför havsvyn blivit särskilt många, så den kvoten måste absolut fyllas på. Det är nära nog obeskrivligt att med full rättvisa kunna förmedla känslan att sitta där i stillheten, tystnaden och havet som glittrar i morgonsolen, och kanske någon and som simmar och dyker efter föda. Man kommer inte någonsin närmare känslan "ett med naturen".

Efter den inledningen får väl den naturromantiska delen av dagens inlägg vara uttömd. Ja, om man inte också ska dra in denna dimmiga morgon. Gårdagens regn kommer förhoppningsvis inte tillbaka nu när asfalten börjat torka upp. Dessutom blir det så kallt inomhus, jag som stängt av värmen i omgångar tänker att det ska väl ändå gå klara sig utan, det är trots allt sommar. Men tjocksockor och storkoftan ligger hela tiden inom räckhåll.

Det blev ett väldigt långt uppehåll i skrivandet  för mig den här gången men jag har tyvärr inte haft den nödvändiga energin över. Förra veckan åkte jag hem från stugan på måndag eftersom jag hade ett avtalat besök både på tisdag morgon och kväll. Så jag passade på att putsa fönster och tvätta gardiner för att göra midsommarfint. Detta varvades med veckohandling, frisörbesök, biltvätt och lite shopping (ett par nya skor) plus rengöring av bron inför kommande oljebehandling. Det där tog mer kraft än jag förväntat mig så jag sköt upp min för fredagen planderade stugresa. Det slumpade sig så att jag också tog mod till mig och ringde datafirman för att få hjälp med lite kompletterande service av det som inte blev ordentligt åtgärdat vid senaste besök. Det har utvecklats till ett riktigt trauma det här med datafirman, jag har gruvat mit så in i norden för att ta ännu en kontakt, känner mig helt tillintetgjord faktiskt. Nåja jag kände att jag var vid "the bitter end" och fick vid telefonsamtalet löfte att en tekniker skulle dyka upp under fredag eftermiddag. Inte förrän killen ifåga ringde på kunde jag ta det löftet på allvar, det hade ju hänt  vid tidigare löftestillfälle att ingen kommit. Det var inte något avancerat problem men jag tyckte mig kunna kräva att allt skulle vara i sin ordning. Fatalt nog hade den som senast var här inte förvissat sig om att en kabel som koipplats till datorn kom från någon enhet. Den låg alltså lös bakom skärmen till följd att jag inte hade ljud i högtalarna. Ett verk av "the Quiet Man" min alldeles privata benämningen på den teknikern. Just nu känner jag mig inte manad  (känslomässiga skäl) till ytterligare kontakt/affärer med den firman.

Det om detta! Redan trött som jag var  gick luften totalt ur mig efter besöket, delvis till följd av känslan att äntligen kan jag sätta punkt för den eländesperioden, och jag kände att det nog var lämpligare att invänta morgondagen för att åka ner till stugan. Det var en solig, vacker dag och jag var där lämpligt till lunch på verandan och sen blev det lång, skön dag i solen utan minsta lilla tanke på att göra ett enda litet nyttigt handtag. I det tillståndet förflöt också helgen med endast en enda morgonpromenad, kortare än vanligt,  tills jag åkte hem igen på tisdag morgon. Egentligen var jag fortfarande trött och veckan som gått har jag till stora delar sovit bort. På onsdag kväll var jag på en sk storseans med mediet Marie Johansson, alltid lika trivsam att lyssna till. Den kvällen såg jag nåt på TVn vid niotiden och vaknade till igen kl 02.45, helt utslagen kan man väl säga, men det gick bra fortsätta sova i sängen också och vaknade till igen någon gång mellen sju och åtta!

Jag kan väl känna det som att det är först idag som jag är i balans igen så det får väl bli fortsatt soffhäng med sticknålarna i näven. Jag råkade falla över ett så vackert och somrigt garn som blir till sockersöta sockor och det triggade igång mig på stickning igen. Jag vet med mig att inte ha full kontroll över hur mycket orken räcker till, men det är ju också så att om man inte testar så vet man inte heller! Jag målade i alla fall bron dagen innan regnet kom så nu är ingången blockerad, det torkar dåligt vid ihållande regn men tursamt nog skyddar taket bron för direkt väta. Fast nog är det är svårt att avgöra gränsen mellan styrka och lättja, att avpolletera gubben på axeln! 

Kanske gör jag allvar av min tanke att skaffa en bärbar dator, mest för att ha släktforskningen tillgänglig när jag befinner mig utom utom räckhåll för den fasta datorn i hemmets lugna vrå. Det känns som jag inte kan låta det här intresset ligga för fäfot hela sommaren. Jag kan ju åtminstone börja kolla vilken maskin som kan vara lämplig! Dessutom ska jag sköta om min besvärliga muskel djupt inne i skinkan, kan det heta ländmuskel möjligen? Jag kör lite med Alvedon men inser att jag kanske bör försöka få massage eftersom jag också kan ana lite domningskänsla i ena fotens tår, men jag väntar till på måndag. Går något att skjuta upp så gör jag gärna det ett par dar, mitt eget sätt att protestera mot det oönskade!

Idag blir det lite avslutande kattpoesi ur boken Kanske KISSAR jag en skvätt,  kategorin arbete med en mix av allvar, nöje och ordentligt tilltagen vila!

NIO LIV

Det första livet är till för att springa
Det andra livet är till för att stirra
Det tredje livet är till för att klättra
Det fjärde livet är till för att riva
Det femte livet är till för att sova
Det sjätte livet är till för att sova
Det sjunde livet är till för att sova
Det åttonde livet är till för att sova
Det nionde livet är till för att skriva
mina memoarer