Den här sommaren har jag gjort det lite bekvämare för mig genom att i huvudsak bo där ute och bara åka in till stan en gång i veckan och möjligen övernatta. Tvätt, handling och annan nödvändig service kommer man inte ifrån, nån enstaka gång någon en 'livsviktig' begivenhet jag inte velat missa. Det har fungerat alldeles utmärkt, bara med ett litet aber, nämligen svårigheten att avstå från framför allt de ljuvliga morgontimmarna då jag förlorar mig själv i stillheten och den fullkomliga avspändheten i utblicken över havet, över den förnimbara oändligheten.
Men från början! I torsdags, när jag låg i mitt sedvanliga veckobad, hörde jag ljud som jag bara kunde tro kom från någon traktor eller stor lastbil som gjorde nån åtgärd i närheten - men vid den tiden? Det visade sig vara ett åsk- och regnväder som bl a för ett litet tag stängde ner TVn. För min del var det första åskvädret jag hört under hela sommaren. Morgonen därefter var det helt OK väder och jag gjorde mig i ordning för att åka iväg ner till stugan. i akt och mening att vinterförbereda, koppla bort vatten, ställa bort sommarmöbler och tömma blomkrukor, rensa bort en del ur rabatterna och framför allt bränna den stora rishögen på stranden. Allt gick som planerat, på söndag morgon, rakt västlig vind, om än något starkare än jag väntat mig, tände jag brasan som tog ordentlig fart och på någon timme fanns bara askan kvar på de heta stenarna.
Mitt på måndagen kom som avtalat, bästa grannen Bengt och stängde av vattnet, fort och lätt som vanligt och nu kändes tillvaron plötsligt mycket begränsad. Jag, som inte trodde att jag skulle få med mig allt i bilen, packade så mycket som bara gick med tanken att det enda jag behövde tänka på var plats för mig och katten. Allt gick in och jag behöver inte åka en extra gång för nån småsak, stugan står nu kall och övergiven tills vårsolen börjar tina upp drivorna och första dagsutflykten dit blir aktuell. Man kan ju längta och drömma under tiden!
På något sätt har den här sommaren därute varit förlösande, kanske delvis beroende på att jag tidigt bestämde mig för att i möjligaste mån bo därute och inte dela tiden mellan huset och stugan med några nätter åt gången på vardera stället. Det lyckades för mig att få hjälp med gräsklippningen ca en gång i veckan och det var ett lyckat kast. Tomten har sett vårdat ut och jag behövde inte oroa mig för det jobbet, kunde åka in till stan på korta besök när jag ville.
Dessutom tror jag att genom det arrangemanget kopplade jag av bättre, landade i verkligheten på ett naturligt sätt. Under hela året tycker jag mig ha kommit till en sinnesro i medvetenhet om att jag lever mitt liv här och nu. Jag saknar min käre sambo i min närhet men samtidigt fyller minnet av honom mig med tacksamhet och glädje, allt han gav mig av uppmärksamhet, bekräftelse och uppmuntran resulterar nu i trygghet och stärkt självkänsla. Det är så förunderligt att livet gav mig möjligheten att leva i hans närhet under hela 25 år .
Sommaren var svag i starten men kom ju så småningom igång med både sol och värme, varma sommarkvällar är ju en dröm som inte alltid blir sann men i år var det så hela tiden. Trots det så hade jag en nedstämd period några veckor.Till att börja med var jag så otroligt trött, somnade nästan dör jag satt och tänkte till och med att det här är allvarligt. Sen tänkte jag att jag måste bryta ensamheten och träffa lite folk. Det sägs ju att kommer inte berget till Mohammed får Mohammed komma till berget. men nog var det ändå som förspökt. Ringde men inga svar när jag försökte, tog initiativ att själv hälsa på men ..... ingen hemma. Satsade väl på fel hästar månne? Till slut gav jag upp och satte mig funderande och tittande ut över havet, fantasin vad jag kunde göra försvann och det gjorde också svårmodet, faktiskt. Allt vände till det bättre igen och fick mig att tro att det som hände var nålsögat jag måste genom för att komma till insikt om mitt fortsatta liv och den tillvaron.
Sen har det hänt många roliga saker, jag har varit på några utflykter och träffat nya människor, och gjort en mer utåtriktad planering för hösten. Och inte minst när jag fyllde år då jag gjorde en kort resa med flera uppehåll som jag såg fram emot fylld av förväntan, så till den milda grad att jag till slut trodde att något allvarligt skulle hända för så mycken barnslig julaftonsförväntan kan inte gamla människan ha. Allt blev över förväntan, så trevligt, så soligt, det hetaste sommardagar man bara kan drömma om och jag kände mig hela tiden så omgiven av glädje och kärlek, omhändertagen med tillgivenhet. Jag är oändligt glad och tacksam för alla ni som gav mig denna känsla och ett bestående minne. Man kan ju till och med tro att man är något (tappert försök att skämta!)
Det enda jag inte fått ordning på är höstens motionsprogram som jag p g a av stugvistelsen inte brytt mig om. Nu ska jag försöka få till nåt men veckogympan som funkade så bra är ändrad. Skolan där där lokalen fanns byggs om och nu är det betydligt längre bort, till en början får jag väl göra promenerandet till en daglig rutin och hoppas att resten löser sig.
Jag slutar det här inlägget med ett par strofer kattpoesi med tanke på att Lila igår innan vi lämnade stugan ville ta en liten promenad. Hon stod en stund på den stora stenhällan och tittade ut över havet, hon kollade blomrabatten där hon kan ligga timmar dold av grönskan och hon skuttade fram och tillbaka över gräsmatten innan hon i sakta mak gick tillbaka till stugan och den väntande transportburen.
JAG SAKNAR MIG
Jag saknar min alldeles egen soliga sten
Jag saknar mitt huvud tryckt mot ditt ben
Jag saknar mattan under tassarna, mjuk och skön
osv osv
För övrigt är det idag 119 år sen min far föddes och för en vecka sedan 53 år sen han gick hädan och jag letar intensivt efter hans far. Åren blir många när man räknar bakåt!
För övrigt är det idag 119 år sen min far föddes och för en vecka sedan 53 år sen han gick hädan och jag letar intensivt efter hans far. Åren blir många när man räknar bakåt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar