HÖSTMORGON

Det var med blandade känslor jag tittade ut i morse när jag steg upp ca 05.30, altangolvet blött och himlen mulet grå, man jag hade sovit en lång natt och mycket gott, kanske med några behagliga drömmar dessutom. Beredde mig på en kulen dag men redan nu skiner solen från en blå hösthimmel, luften hög och det är precis som min föreställning om en fin höstdag.

Det vackra vädret till trots blir det nog en innedag för min del. Jag ska återigen placera mig vid sybordet och ta nytt tag i den klänning jag försöker fixa till. Redan i våras när jag var på utflykt till huvudkommunen (vilket bedrövligt ord!) köpte jag den och då den var lite för lång tyckte jag inte det skulle vara något proble. Går lätt att åtgärda, tänkte optimisten i mitt inre! Ja, du saliga enfald, hur lätt är det att korta en kjol med långa flikar. Bara att sprätta upp i midjan naturligtvis, enfalden igen alltså. När det efter viss möda var gjort visade det sig att tyget, som nästan är florstunnt, glider ur händerna  värre än Bambi på nyis. Har alltså vid 2,  säger två, tillfällen gjort tappra försök utan nöjaktigt resultat och kommit till insikt om att det enda som kommer att ge önskat resultat är att tråckelmarkera och som nästa steg tråckla ihop delarna före provning och kanske någon ändring innan det till slut går sy  ihop. Tyget är alldeles omöjligt att hålla ordning på och jag tänker på de stackars små sömmerskor som tilllverkat den. Undrar var den är sydd, kanske Bangladesh med inlåsta flickor som sliter med underbetalning till vår i mölighet att köpa läckra kläder till BRA pris. Egentligen ska frågan vara om vi ska känna glädje då! Tala om att leva med skygglappar - och jag är inget undantag heller. Enfalden är inte ens salig.

Nåja jag ger inte upp projektet men det var alltså inte så enkelt som jag först trodde men min önskan att äga just den klänningen hade övertag.

Igår kom höstens teaterprogram som flitigt studerades med åtföljande planering och det finns flera produktioner som jag kommer att förvissa mig om biljetter till. Nu har jag äntligen kommit i ett läge när inte trötthet och oförmåga att bestämma och som gjort soffhörnet bekvämast, inte längre bedövar mitt sinnelag. Det finns så mycket mer än så som kan göra tillvaron innehållsrikare

I måndags när jag åkte iväg från stugan hade jag pckat bilen med diverse sommarsaker som det inte längre finns bruk för. Lite matvaror både från frys och skafferi fick följa med hem. I fortsättningen blir det bara sporadiska besök där när vödret tillåter Jag hoppas egentligen på en lång, vacker höst som också har sin tjusning. Ett och annat veckoslut ser jag alltså fram emot.

 Jag har också i sakta mak försökt ställa i ordning här hemma, det blir lite ruggit i vrårna efter ett par månader när jag bara sovit hemma någon enstaka natt och haft fullt upp med annat  att göra än att städa. S k ärenden som även om man tycker de är små, är tidsödande. Nu sitter i all fall nygamla gardiner i alla nyputsade fönster. Jag är så glad över att ha fått detta gjort, det sker visserligen med viss vånda, ingenting som jag tycker är så värst glädjefyllt förrän det är gjort. Mitt trix att dela upp tråkiga sysselsättningar i små delprojekt som efter de genomförts gör mig nöjd. Det  fungerar jättebra och då gör jag ett uppehåll kanske till nästa dag innan det är dags för nästa omgång. På det här sättet tar allt naturligtvis lång, lång tid men jag behåller jämvikten och blir inte slav under ett måste. Självlurad, OK, men jag själv gillar det.

Ibland gör jag reflexioner över konstiga beteenden, både mina egna och andras, och kan undra över vissa kritiska uttalanden, hur man med emfas kan säga både det ena och det andra om medmänniskorna och vilken grund man då står på. Min uppfattning är att oftast vet man inte fakta utan gör ogrundade antaganden där den egna normen är riktmärket; så här gör jag och annat avvikande är konstigt eller klandervärt. Troligtvis har man begränsad kännedom om den andra människan, har inte närmare hört hur hon tänker och vilka värderingar hon har. Summan av den här harangen är att det borde vara lättare att uttala sig positivt och att hålla inne med klandret, klandret som egentligen avslöjar ens egen begränsning.

Måtte solen idag ge mig positiva och vänliga tankar. Jag älskar att se ljuset som tänds i en medmänniskas ögon och har jag kunnat åstadkomma det genom mitt sätt att vara har jag fått den högsta belöning man kan få.

Den där utgjutningen tömde mitt huvud totalt och några andra småttigheter finns inte att skriva om just nu, så nu till dagens uppdrag med synålen i högsta hugg. En tur in till stan står också på programmet. Det blir så sällan numer att om jag inte ser upp får jag till slut ta hjälp av karta och kompass för att orientera mig och då kommer jag ändå säkerligen att gå helt vilse.