KATTENS FÖDELSEDAG

I dag fyller min katt år, en händelse som jag årligen uppmärksammar i glädje över att hon hänger med och kan få lägga år till år. Hon ser också ut att vara i god form vid 14 års ålder som lär motsvara 72 människoår. Har sett en annan beräkning där hon hamnar på 78 människoår vilket också betyder att efter den beräkningen är vi nästa år jämngamla nämligen 81!!

Under den här sommaren har jag haft en viss oro över hennes hälsa eftersom jag tyckte att hon ett tag blev allt tunnare, fick t o m spänna ihop hennes sele. Inte enbart för att jag minskade foderstaten (torrfoder) med  ynka ett gram. Det visade sig vid senaste årliga vägningen hos veterinären att hon ökat  något under senaste året och jag ville bryta den trenden.  Men jag parerade den nya viktnedgången med ökad fodermängd men då visade hon tecken på att inte vara så sugen på torrfoder, vände ofta ryggen till matfatet. Våtfodret från burkarna var och är inte något problem men nu kanske det hela ändå rättat till sig igen. Fast jag blev faktiskt lite orolig ett tag och visste inte hur jag skulle hantera det hela. Jag vill ju att hon ska spinna mig till sömns ännu många år till, hon är ju vid sk mogen ålder en mycket ansvarsmedveten vårdare som med stor ackuratess tar hand om sin matte. 

Vid den här tiden på året är det flera minnesdagar, igår skulle min käre sambo blivit 80 år, vi hade talat  lite om det firandet redan innan han för tre år sedan gick bort. Det var förresten minnesdag i onsdags, ofattbara år som runnit iväg i ett tillstånd som till att börja med var förlamande chockartat. Vardagen har fått mjukare kanter men tomrummet är oerhört stort. Jag har känt mig som den absolut ensammaste människan i världen, utan en nära familj som stöd, och då tänker jag ett totalt kravlöst stöd utan pekpinnar eller måsten. Men .... till min stora tacksamhet har det funnit ett fåtal personer som på ett alldeles oväntat och osjälviskt sätt hela tiden funnits för mig. Det är med beundran jag ser tillbaka på deras uppmuntrande omtänksamhet. Jag måste ju tillstå att jag som inte anser mig vara världens roligaste, bristande självkänsla månne,  under de här åren varit helt vilsen, skör och rädd. Där jag nu befinner mig kan jag se möjligheten att leva ett eget liv, ett liv som jag på egen hand fyller med egna planer, egna nya vänner och aktiviteter och det skrämmer inte på något sätt längre. 

När jag skrev förra inlägget hade jag just kommit tillbaka från stugan efter att ha gjort i ordning där för vinteruppehåll. Det innebar bl a att alla textila saker som fick följa med hem har gått i tvättmaskinen med åtföljande strykning mm.Manglingen återstår fortfarande, ja jag vet, jag är gammeldags men att lägga sig i en säng med manglade lakan är oslagbart. Det finns fortfarande i mitt linneskåp lakan av fintrådig bommullsväv som blir släta och svala att lägga sig på efter mangling. Nu står dessutom kartonger med undanlagda sommarkläder i sovrummet i väntan på det kommande förrådet, har ju under året i möjligaste mån inte burit upp saker på vinden. Där är ändå tillräckligt fullt och min förhoppning är ju att komma igång med grovhänt rensning när det nya förrådet ska tas i bruk. Det är spännande se vad som händer under närmaste tiden. 

Under veckan som gick blev det dessutom ett biobesök i tisdags, The Assassin, en film som var svårbegriplig , ja till och med obegriplig men i likhet med vädret för husvagnssemestraren så var den vacker, oerhört vackra scenerier, som talade sitt språk, dialogen var i det närmaste obefintlig. I torsdags var det dessutom teatersoppa till lunch, föreställningen Jompa och jag. Västerbottensteaterns egen uppsättning  om en lokal och mycket välkänd person som roade teater- och revypublik i staden under något decennium. Den agerande skådespelaren, Mikael Lindgren, ligger absolut inte i lä som underhållare och gjorde en mycket värdig presentation av Jompa. 

Jag hade turen att få kärt besök  under förra veckan. Min vän Eva skulle komma hit upp tillsammans med en väninna för att besöka en släkting och då passade det bra att hon sov här ett par nätter. Det var så trevligt att inte vara ensam i huset och att ha frukostsällskap dessutom var båda damerna pigga på att göra en utflyktsdag och den gick till Lövånger med omnejd. Det blev en mycket trevlig och innehållsrik dag med många möten.  Veckan avslutades för min del med ett par dagar i sällskap med några andra kvinnor,  totalt var vi tolv damer mer eller mindre sen tidigare okända för varandra som pratade, mediterade och övade olika former av avslappning tillsammans. Känslan av närhet och öppenhet spred sig snabbt i gruppen och jag tycker nog att det kändes som ett välgörande möte med total respekt för varandra. Mänskliga möten verkar vara en bristvara i vårt samhälle men ack så nödvändiga.

Frosten har dessutom slagit till ett par nätter och det startar omedelbart behovet av vinterdäck så jag slog till direkt och bokade tid för däcksbyte kommande vecka. Nu ska jag troligen inte motionera bilen särskilt mycket under vintern men det är just  nu  när det ömsom är minus- och plusgrader och solen kommer  på frosten som resultatet kan bli glashala vägar eller åtminstone överraskande isfläckar på vägen med oväntad jazzdans som följd.. 

Sen har jag ju min släktforskning att fördriva tiden med, fortfarande känner jag mig rätt vilsen  när det gäller att komma till rätta med resultaten av DNA-testet. Släktträffarnas gemensamma nämnare, d v s en gemensam ana som oftast ligger väldigt långt bort i tiden är svåra att hitta igen. Hur stort släktskapet egentligen är blir oväsentligt men det kan ju vara kuriosa att hitta någon linje som löper 10-12 eller ännu fler generationer bort. Har man tur, och i vissa fall  har jag verkligen det, kan man få rejält spännande historier till livs. När det ligger tillräckligt lång bort i tiden går det ju att med visst nöje berätta men frågan är om man ens ville kännas vid något alls om det handlade om nutid. 

Så blir det med romantiken, den blir med århundraden mer och mer rosenkantad. Jämför med ungdomsförälskelsens dilemma, hur ljuvt blir inte det i tidsspegeln?