Så fort en vecka går när man har roligt och man fyller den med något är den slutsats jag drar när jag ser tillbaka på veckan som nyss dragit iväg. Som jag antydde i senaste inlägget blev det nästan anpassningssvårigheter när jag kom tillbaka från mina fest- och firardagar. Knappast problem men det gällde ju att hitta normallunken igen, bara att ta sk nya tag.
På tisdagen var det dags för min första promenad med gruppen för denna höst och det var ett roligt återseende och salladen i kyrkan var sig lik, det där med igenkänningsfaktor är inte alls oväsentligt. Sedan veckohandlingen avklarats var allt liksom i sin gamla ordning igen.
Innan jag åkte iväg hade jag och en väninna skaffat biljetter till både teater och biobesök och tisdagkväll var det dags för säsongens andra film på Filmstudion, Saul son., enligt förhandsinformationen en skildring av nazismens förintelemaskineri inifrån ett dödsläger. Ingen feel-good upplevelse direkt och på natten hade jag en riktig mardröm. Det onda uppenbarade sig i skepnaden av en stor brunbjörn som jag mötte i stort brett dike. Jag färdades på något slags fordon och tog mig med svårighet uppför den slippriga och hala gräskanten, ett företag som besten uppmärksamt iakttog från andra sidan diket. Troligtvis kom jag upp över kanten eller också vaknade jag av skräcken tursamt nog.
Fredagens sopplunch var en berättarföreställning om Västerbottens störste nybyggare, Finn-Pål som tog upp inte mindre än sju nybyggen, och som framfördes av den eminente berättaren Greger Ottosson. Det finns dessutom en låtskatt efter nybyggaren som på munspel varvades in i berättandet.
På lördag blev det nytt besök på teatern, nu för premiärföreställning av Bildmakarna, skriven av P O Enquist - presenteras som ett psykologiskt drama, en fiktiv berättelse om giganternas möte; Selma Lagerlöf, Viktor Sjöström, Tora Teje och filmfotografen Juliue Jaenzon i samband med första visningen av Körkarlen och de förvecklingar som uppstod i den dramatiska och affekterade situationen. Komik och stor tragedi i en skicklig blandning, stundtals ekade gapskratten och under slutscenerna blev det knäpptyst i salongen. Enl programförklaringen lever det fortfrande ett barn inom oss. ett barn i ständigt behov av tröst och bekräftelse som präglar oss, våra val, prestationer och relationer till den dag vi dör. Kom just att tänka på att jag hörde Horace Engdahls förklaring till varför personer ideligen hade behov av att i detalj alltid tala om vad de gjort och presterat, var att de fortfarande inte vuxit upp från barndomen. Den här pjäsens budskap var väl att vi aldrig gör det helt och fullt, tröst- och bekräftelsebehovet hänger med hela tiden i större eller indre omfattning som bekant.
Pjäsen berörde mig mycket mer än jag kan förstå och efter slutscenen kunde jag inte säga ett enda ord på en lång stund, gråten pockade på. Och nog kommer jag att fortsätta skriva om det jag tar mig för, varför skulle jag inte det, det hör ju till min vardag och mitt liv och jag har väl ingen anledning att blunda för det. Självförnekelse är väl ingen hit?Men som någon sagt, det finns grader av helvetet.
Som bonus till pjäsen var det idag gratisvisning av Körkarlen, 100 minuter svart-vit stumfilm, är också en prestation att titta på, uppmärksamheten måste vara fullständig. Den filmen var i sig en nymodighet inom filmkonsten med dubbelexponeringar som skapade nya effekter och gav dramatik åt bilderna. En mörk film, och Selma säger i pjäsen att det är hennes innersta "mörker" som skildras. För egen del tyckte jag mig också känna igen något av Ingmar Bergmans svårmod och uppgörelser med den ständigt närvarande livskrisen.
Nu dröjer det ett tag innan nästa film- och teaterupplevelse men jag är så glad över att ha fått en kompis att gå med, det är rumphugget att gå ensam och att inte efteråt kunna prata om det man sett. För det är väl också så att har man tittat på något, film, konst eller teater, som man berörs av på ett eller annat sätt skapar det tankar och funderingar och så är den goda konstens syfte, just att beröra., och därför så värdefull. Tål inte motsägelse, min egen alldeles privata uppfattning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar