Den mörka midvinternatten drar så sakteliga bort och i söder kan jag se en svag morgonrodnad. Kallt har det också varit, beskedliga ca minus 14 här men i mina barndomstrakter landets lägsta notering den här natten med 30 minusgrader. Brrr, men det enda förmildrande med den kylan är att luften där uppe är torr och hög och graderna känns inte lika kalla i jämförelse med kustlandets fuktigare och vassare kyla. Men mörkret känns lika kompakt och svart på bägge ställena.
Jag tänker alltid att julen är dubbelt välkommen med alla sina ljus, såväl inom- som utomhus. Det känns nästan som om man inte skulle kunna överleva utan karnevalspyntandet som jag tycker det kan vara fråga om, och har definitivt inget emot heller. När dagsljuset börjar komma tillbaka och dagsmejan gör sin entré framåt vårkanten då kommer tanken på hur det egentligen gick att komma genom den där mörka perioden. Medvetandet känner ju igen allt och man följer bara med det tilltagande mörkret utan större missmod men som sagt eftertanken kommer............
Vad har då hänt senaste veckan? Bara ett tidsödande storstädande, ja, jag har svårt att överge det invanda beteendet och känner mig riktig belåten för varje steg framåt jag kommer. Reflekterade häromdagen över tiden allt tar - med tiden. När jag började göra mina besök i detta hus som då beboddes av en ensamstående man som själv tog hand om sitt hus 'bidrog' jag med vår- och julstädning. Skillnaden mot nu var att då gjorde jag hela jobbet på en enda fastlång dag, numer tar bara vardagsrummet åtminstone två dagar i anspråk. Troligen är jag både omständligare och långsammare i kombination med att täta pauser får komma emellan för vila och inspiration,.
I dagsläget anser jag mig ha fullgjort städperioden, lite julpynt har också kommit fram men julgranen klär jag så sent som möjligt. I min värld ska den stå klädd och klart lysande först på julaftonsmorgonen när man stiger upp! Då kommer den äkta känslan av julefrid.
Den närmaste tiden ska jag helt och hållet (nästan) ägna mig åt garn och sticknålar. Sockar, pulsvärmare och en Selma-mössa är planerade och blir förhoppningsvis också resultatet av mitt soffsittande. Ordet nästan som smög sig in här ovan kommer sig av att i morgon måndag kommer den hantverkare som ska göra slutjobbet i snickarboa som hädanefter benämns förrådet. Kanske t o m gästrummet bara jag får hjälp med att bära in bäddsoffan som nu står i friggeboden. Jag längtar intensivt att se hela projektet fullbordat.
På nöjessidan måste jag nämna gårdagens teaterbesök. Vår teater gav en magisk föreställning av Charles Dickens En julsaga. En allt igenom lyckad uppsättning och som min väninna uttryckte så väl när hon sa att hon kom på sig själv att sitta med ett lyckligt leende på läpparna. Det var så, man kände sig som publik inte sittande utanför scenen utan skådespelarna och scenografin inbjöd till en känslomässig delaktighet. Fina prestationer av alla inklusive deltagande elever från gymnasiets estetiska program. Tanken som kom och kanske störde var funderingen om inte pjäsens grundinnehåll, girighet, snålhet, brist på empati, t o m elakhet och ondska möjligen kan appliceras även på vår egen nuvarande tid. Jag tycker nog att en egocentrisk hållning skapar allt längre avstånd mellan människorna. Att vi behöver varandra är dock en grundläggande sanning.
I vilket fall så ser vi fram emot Västerbottensteaterns vårprogram övertygad om att det innehåller många intressanta föreställningar.
Avslutar med en liten parodi på Viktor Rydbergs Tomten, av Lars O Månsson:
Alan ligger i enslig gård
Samma gör Alans mamma
Snön ligger kvar på taken
Månen rullar tyst sin ban
Katten leker med mammas garn
Endast tomten fryser om händerna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar