Efter en smått omtumlande vecka undrar jag om jag kan prestera ett normalt inlägg igen.
Främst har det stora gensvaret på mitt senaste inlägg varit helt överväldigande, otroligt välvilliga kommentarer och därtill osannolikt många besökare. Jag som varit glad över att ha några besökare överhuvud taget dvs ett antal troget återkommande läsare ofta med uppmuntrande kommentarer och jag ska väl inte sticka under stol med att inombords gläds jag över alla (många) positiva och berömmande ord. Så, lite som att sväva uppe bland molnen har det allt känts dessa dagar..
Senaste inläggets tema var i min tankevärld synnerligen angeläget och också en del av det alldeles vanliga livet, någon gång händer det ohanterbara i ens liv som man bara kan tackla efter egen förmåga eller i bästa fall skaffa sig mer kunskap om vad som kan försiggå i ens inre värld. Ibland eller oftast räcker det inte med välvilja och kunskap, det såriga bölden ska läka ut, allt har sin tid som inte kan eller ska forceras.
Jag har som inriktning vid skrivandet att innehållet ska handla om den alldeles vanliga och som man kanske säger, händelselösa tillvaron. Att den är händelselös är inte hela sanningen, vi kanske mer eller mindre underskattar den "normala" dagen med sina upprepningar och sin slentrian. 'Det händer absolut ingenting' , eller 'Det är bara långtråkigt', men kan det verkligen stämma? Beror det inte många gånger på vår egen inställning och oförmåga att bryta ett enahanda mönster. Jag ska inte heller bortse från att exempelvis behovet till socialt umgänge. Mötestillfällen med andra människor kanske finns närmare än man kan tro och så länge man själv styr över sina ben och sitt huvud finns många möjligheter. Man behöver inte roas/underhållas hela tiden eller ännu märkligare, ständigt söka efter 'häftiga' upplevelser. Som i de flesta sammanhang är växelbruk välgörande, balans mellan vila och stimulans., det är värdefullt att kunna trivas i sitt eget sällskap också.
Fast ibland kan man verkligen bli överstimulerad och nu tänker jag negativ stimulans, då hjärnan knyter ihop sig till en hård boll helt utan studs. Nu senast började det egentligen redan i torsdags när det var någon bagatell som störde mig en aning. Inte fäste jag så mycket vid det heller men fredagen började allt annat än bra. När jag gav katten hennes frukostmat totalvägrade hon äta och satt bara som helt fastfrusen och blåstirrade på mig. Och en katt kan verkligen stirra dig till total underkastelse. Hon gjorde mig lite extra vaksam när jag gick ut för att hämta tidningen men inte hjälpte det, hon såg chansen att promenera ut i mörkret. Den här katten går vare sig locka på eller ta fast, åtminstone är jag inte tillräckligt snabb för det. OK, tänkte jag, ta dig din morgonpromenad du. Vid sextiden är det inte särskilt många bilar igång på kvartersgatan och förvissad om att hon skulle komma tillbaka gick jag in och lämnade ytterdörren på glänt. Men när jag läste stjärnorna var budskapet för dagen negativt så en viss oro kände jag ändå. Tio minuter före sju promenerade hon lugnt in igen, Jag kunde inte låta bli att fjäska för henne och öppnade en ny matburk, serverade ännu en portion och vad tror ni hände. Båda matportionerna strök med som om ingenting hänt. Lärdom: Lita aldrig på en katt, hon manipulerar dig precis dit hon vill, men på ett fullkomligt älskvärt sätt som om det vore underbart att låta sig luras och sen fjanta sig med sk snällhet!
Jag förhöll mig inte så tillräckligt lugn som jag trodde när jag strax efteråt satte mig vid datorn. Eftersom många påpekat att det inte går att skriva kommentarer i min blogg gjorde jag återigen ett försök att hitta vilka inställningar det ska vara. Resultatet blev att jag helt avslutade bloggen men med andan i halsen lyckades jag återställa den utom en enda liten funktion. I försöken att också få tillbaka den hände något ännu värre som det senare visade sig när jag skulle öppna mailboxen. Servern vägrade mig öppna!!!! Då började paniken sprida sig, och när den kommer är det inte bara datorn som på ett eller annat sätt låst sig, hela mitt huvud är också totalblockerat.
Som tur är finns det en granne som fungerar som nödbroms och som lovade komma dagen därpå, och det blev en heldag innan allt såg ut vara under kontroll igen. Vilken mardröm detta med datakrångel kan vara och dessutom tänker jag på alla uppmuntrande tillrop att det kan inte hända så mycket om man bara trycker. Jo pyttsan, nog hände det massor fast jag 'bara tryckte'. Sen återstår att se hur det går i fortsättningen när jag trycker, om jag får iväg detta inlägg bl a, och om jag skicka epost som jag ännu inte försökt. Som ursäkt för en del trubbel kan kanske den överbelastningsattack som kom just på fredagen också möjligen ha ställt till en del och den kunde jag omöjligen veta om.
För övrigt har dagen varit gråmulen med duggregn och dagsljuset har inte heller nått ända fram. Dessutom upprepas snövarningen i väderleksrapporterna och veckan som kommer kanske visar sig med snötäckt mark endera dagen. Då känns det bra att vinterdäcken sitter på bilen och att jag fick krattningen avklarad. Jag fick god skörd d v s det har varit ett lövrikt år och nu står lövsäckarna som sju små dvärgar intill soptunnorna och det får bli ett par tre vändor till sopstationen.
Och sen, kors i taket, i morgon kommer en målare och startar återställandet av förrådet, till att börja med spackling av väggarna och takmålning. Har planer att på onsdag besöka IKEA och ska då passa på att titta på lämplig inredning men då återstår ett annat problem som jag kanske drar på mig, nämligen att frakta hem ev inköp. Att anlita transportföretag kan ju enligt mångas utsago innebära att man får hem en massa kaffeved, inte allt helt användbart så att säga.
Jag slutar inlägget med lite kattpoesi som jag också kan instämma i
GE
Du kan inte hindra nån
från att gå
Du kan inte hålla fast ett minne
som om det vore idag
Du ska inte ta åt dig
av det dumma andra gör
Du kan inte vinna framgång
om du sitter kvar
Du kan inte njuta av livet
om du bara tänker på det du inte har
Och du kan inte fånga pricken från
en laserpenna på väggen
Hur mycket du än försöker
Jag ger dig mina djupaste tankar
Ur boken Kanske jag KISSAR en skvätt, Kattpoesi av Francesco Marciulianoa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar