......... dock inte skidan som slinter utan i stället har snöbjörnen kommit fram!
Efter gårdagens ymniga snöfall var det nu alltså dags för första passet med snöröjningsredskapen, snöbjörn och dito skovel. Det ger förträfflig motion, åtminstone blev jag ordentligt varm, ja till och med svettig och behöver en paus innan jag slutför skottningen. Bilen befriades från ett tjockt snölager och fick komma in i värmen efter sommarens utevistelse, av bekvämlighetsskäl har jag inte kört in bilen i garaget.
Tar tiden i akt och passar på att uppdatera mitt skrivande som fått en lite längre paus igen. Jag blev lite förstummad fast väldigt glad över uppmärksamheten av ett tidigare inlägg, Sorgens ansikte, som blivit läst ända fram till senaste dagarna. Samtidigt som jag frågar mig; hur kunde jag och kan jag igen?
Jag har dessutom haft hela min uppmärksamhet på den pågående renoveringen av förrådet och nu finns inga rester av snickarboa kvar. Tak och väggar är klara, elektriker kommer närmaste dagarna och sen blir det dags för en snickare att slutföra. Skjutdörrar till garderobsväggen är beställda och inredningen till densamma har jag nog bestämt klart nu. Det är väldigt bekvämt att kunna pröva sig fram med hjälp av datorn, flytta hyllor och klädstänger mm och försöka sätta sig in i hur allt kommer att fungera. Men allt tar sin tid, nu sätter kanske leveranstiden käpp i hjulet, eventuellt det blir nytt år innan jag kan börja nyttja härligheten.
Nåja, jag har inte helt grottat ner mig i målarfärg, hyllor och planering i stort, utan en dag det blev helt spontant en IKEA-resa till Umeå då jag ville kolla deras sortiment av hyllor och garderobsinredningar. I hemmets lugna vrå insåg jag att deras alternativ inte passade. Handlade gjorde jag ändå men det blev i andra butiker. Med mig hem hade jag en påse innehållande ett par svarta sammetsbyxor med överdelar i olika varianter, höstekipering med andra ord. Sen tycker jag att det är alltid uppfriskande med en utflyktsdag, vara vad det månde bli.
En filmvisning, Anomalisa=animerad film, fick stå tillbaka för ett möte med släktforskningsföreningen men i tisdags var det dags igen. Då visades Susanne Ostens Flickan, mamman och demonerna, en oerhört stark film som både berörde och gav insikt i en psykiskt sjuk människas liv, schizofreni. Och barnets oerhört starka önskan att skydda föräldern. Presentationen av filmen löd 'otäck, men djupt originell och rörande'. Därtill blev också omgivningens totala oförmåga att hjälpa uppenbar, alltså att inte bara se och förfäras över ett missförhållande. På ett sätt bekräftades också min tanke att föräldrar är alltid föräldrar i ens medvetande oavsett vad som finns i bagaget, jag menar just tanken att skydda, bilden man bär med sig får absolut inte kränkas av utomstående. En synnerligen svår uppgift som kräver fingertoppskänsla och fullödig empati! För övrigt gäller det generellt alla människor, att respektera andra människors integritet. Det är troligen bättre att samtala med en person än att fånga upp galopperande rykten och sprida dem som en allmän sanning. Hur blev nu det här, tankarna flög en sväng, men filmen fick mitt högsta betyg och bästa bevis för det är den tankeprocess den skapade.
Återgår till sist till snön som nu täcker både marken och trädens grenar, novembersolen lyser klart och allt är gnistrande vackert. Jag anar dock att solen försvinner bakom en molnvägg som växer upp i söder, troligen mera snö på gång. Fenomenet snökanon kan också uppenbara sig och då blir det riktigt besvärligt framför allt på vägarna. Det återstår att se om jag kan genomföra planen att åka ner till Lövånger för årets ljuständning i morgon eller på lördag.
Fortsättningen av dagen städning, lite tvätt kanske och renbäddning av sängen, nu är det dags för duntäcket som hämtats ner från vinden. Kanske bakar jag en banankaka också, det ligger några offer på bänken som måste befrias från sina mörka skal.
För övrigt blir helgen lugn och stilla, då jag ska ägna åtminstone en heldag åt släktforskning plus virka och färdigställa det täcke jag har hållit på med hela hösten. Det blir så spännande att se det resultatet, virkningen har verkligen varit inspirerande och rolig. Dessutom längtar jag efter att umgås med sticknålarna, ser många lockande mönster. Men nu närmar sig redan lunchdags och vilopausen får väl anses förbrukad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar