Det hör till ovanligheterna att jag kommer med ett nytt inlägg så snabbt efter det föregående men jag har haft en idé i tankarna att i samband med minnesdagen som skulle komma nämna lite om hur de tre senaste åren utvecklats, hur mina funderingar gått, hur främmande man blir för sig själv för att inte tala om den på alla områden oförmågan att fungera som tidigare. Med många händelser som drog åt olika håll fick jag inte utrymme för något filosoferande i senaste inlägget.
Sorgens ansikte, detta själlösa och bleka ansikte som plötsligt uppenbarade sig, då det kändes som min egen själ också drog iväg tillsammans med "tvillingsjälen" för det var den känslan vi hade mellan oss. När döden kom på besök, oanmäld och försoningslös blev hela min värld helt utan ljus, bara ett vitt tomrum som jag plötsligt befann mig i som en förstenad varelse. En följd i det sammanhanget är ju den sk praktiska biten med begravning osv men där kom min rationella hjärna till god hjälp och det behövdes med tanke på det svar jag fick när jag ville få en del planeringsråd "Gör som du vill"! Vadå vill? Jag som bara hade en enda vilja i huvudet, att backa bandet så att säga och komma ur mardrömmen.
Kaoset inom mig var fullständigt liksom det runt omkring mig hemmavid. Ett par dar efter dödsfallet ringde målarfirman på dörren för att fortsätta med den renovering som påbörjats tidigare under våren och skulle fortsätta efter sommaruppehållet. Ett mycket välvilligt bemötande och deltagande gjorde att jag fick någon veckas respit. Det blev ändå nästan övermäktigt den dag målaren var på plats igen, jag vet att jag upptäckte att benen bar mig inte vilket jag nämnde för honom Men han var ju realistisk och sa att det var han som skulle jobba och att jag kunde vila. Och jag, jag låg i soffan hela dagen och tittade på utan någon som helst tanke på att röra mig.
Jag gjorde också ett tappert försök att hålla mig till min matordning. Med mycket lång vana i ryggen med veckovis skrivna matsedlar borde det ha gått bra, men i verkligheten överlevde jag under nästan två månader på ägg och havregrynsgröt! Jag har tidigare någon gång nämnt hur befriande det skulle ha känts om någon vänlig själ bara stått på bron och handgripligen tagit mig med hem på en måltid. I ett sånt uttömt läge är en symbolisk famn att vila i värdefull, nödvändig och läkande. Det kändes verkligen som hela jag var ett öppet sår som det inte fanns någon läkning för.
Det fanns också en massa småsaker då jag behövde hjälp för att återställa efter renoveringen men inte var jag i balans nog för att ta emot de hjälpande händer som fanns. Jag var så oändligt trött, orkade inte med helt enkelt och lika tungt var att fatta beslut om hur jag ville ha saker och ting gjorda. Felbesluten var många och jag har tänkt att vad jag egentligen behövde hjälp med var själva beslutsfattandet. Jag skulle egentligen stått under förmyndarskap under lång tid rent ut sagt. Det blev till slut en uppenbar stress med att till varje pris göra och förverkliga sånt som vi tillsammans pratat om att göra. Jag vet inte hur jag fungerade men har känslan av att om jag såg till att det blev genomfört skulle kanske också tillvaron rätta till sig. Intellektuellt visste jag ju att någon väg tillbaka inte fanns utan det var ju förnekelsen av hans bortgång som fortfarande låg kvar i min tankevärld.
Tiden läker inte alla sår (för övrigt titeln på en nyligen läst bok) men tiden gör ändå underverk och rätar upp tillvaron. Efter senaste julen då jag starkt intalade mig själv att enbart se till att befinna mig i existerande tid och rum återvände jag hem med en känsla av befrielse inombords. En befrielse som blev grund för ett något egotrippat tankesätt. Det är jag här och nu, mitt liv har absolut fokus på en tillvaro där jag själv chefar. Jag styr, jag planerar, jag begränsar inte min värld utan testar nya saker som uteslutande jag själv har intresse av inte med någon tanke på andra människors bedömning. Däremot får andra människor stort utrymme, samma sak gäller där, känns det bra för mig då vet jag att det funkar, samklang människor emellan är värdefullt och utvecklande. Det handlar också om ett givande och tagande, att se människan som finns bakom skalet och ödmjukt ta emot ta emot medmänniskan.
Jag berörde i gårdagens inlägg min upplevda ensamhet, jag upplever nog bristen på barn som det svåraste, avsaknaden av personer som har total närhet och kännedom, på gott och ont. Känslan går inte att ersätta helt, men lyckligtvis har jag syskonbarn som jag under den hör tiden utvecklat en mycket kär kontakt med. I det sammanhanget är det också på något plan en fantastisk upplevelse att se inneboende likheter, igenkänningsfaktor och aha-upplevelse i samma andetag, och det bara känns självklart och behöver inte ordas så mycket om. Återigen lite av att se människan och inte titta i backspegeln alltför mycket, livet går förhoppningsvis framåt även på knölig väg.
Det här var en del av de erfarenheter de senaste åren gett mig och för att sudda ut sorgkanten en aning så vill jag ändå framhålla att det finns alltid något som ger upphov till utveckling i allt som sker, det tar bara kortare eller längre tiden innan grodden sticker ut och börjar växa. Jag är fortfarande inte framme vid det stora lugnet inombords, det finns alltid det som pockar och plågar, min målsättning är att komma fram till den totala befrielsen från det som fortfarande känns övermäktigt och svårhanterat.
Eja vore jag där - men det kommer är jag övertygad om fast ibland känner jag mig otålig och vill skynda på. Det enda jag med säkerhet vet är att hela tiden se till att jag förverkligar det jag tänker mig, så fort som möjligt och inte lägga på hög. Fort blir högen för stor och då står stressen på tå och slår sina vassa klor runt en med oanade konsekvenser. Jag vet, tappade mängder av hår för drygt ett år sen i ett låst stresstillstånd! Lärdomen av det är just det jag nyss nämnt, att vara uppmärksam på tanke och handling.
Så, nu känns det bra att ha tömt hjärnan på det hör skräpet och efter lunch kommer en målare som ska se på vad som kan göras i det blivande förrådet. En dörr mot framtiden står på glänt! Men först ska jag mangla lakan!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar