OMTUMLANDE DAGAR

Dagens promenad

Senaste inlägget skrevs i ett bedrövligt sinnelag vilket behärskade mig totalt men som jag anade, det  var just skrivandet som var till god hjälp att lätta på trycket.....tankarna koncentrerades på att finna orden och in på andra tankebanor. 

Jag måste säga att inte minns jag så detaljerat hur den dagen masade sig fram, skrivandet fick ta all den tid jag behövde och efter en lättlunch packade jag 'dramaten' med tidningar och annat småskräp och gick iväg till återvinningsstället, en lagom promenad. Det blev en tidig kväll, nattsömnen infann sig och höll sig kvar tillräckligt länge. Bestämde redan på morgonen därpå att distrahera tankarna genom att göra en grundlig städning av vardagsrummet och det höll mig i jobb hela dagen. Som alltid när man fullföljer en planerad aktivitet kändes det tillfredsställande att kolla resultatet. Dessutom hade jag haft en inre dialog med mig själv att inte hänga upp mina tankar på det inträffade, inser att det blir ett energiutflöde som inte har något gott med sig. Och som jag inte heller har råd med, i den här processen behöver jag all energi att koncentrera mig. Tanken slog mig ändå att följderna av det inträffade påminner om ett minisorgarbete, samtidigt en erfarenhet rikare. Det sedvanliga torsdagsbadet på eftermiddagen, sen väntade sängen ganska snart där god sömn tillhandahölls!

Dagen därpå fortsatte städningen, mitt beting var lite större än bara vardagsrummet, men när lunchen närmade sig tog all min ork totalt slut, jag vinglade mig fram till soffan för ett par timmars vila, och sen väntade snöskottning. Garageuppfarten började likna en upptrampad stig och killen med snöslungan kunde inte komma eftersom han var upptagen av en weekend med jobbet. Det gick galant men min axel protesterade, inflammationen är tydligen inte helt över  än. Kände samtidigt att något annat hände inombords, en vändning om man så säger, och troligen fick både ansträngningen och koncentrationen endorfinerna att spinna loss med belöningen - känslan av välbefinnande!

Den känslan förstärktes av det besök jag fick strax därefter. En skön fikastund med bästa varianten av det goda samtalet och dagen som helhet kändes värdefull.

Jag känner att det är på sin plats att jag lyfter på det sk skynket och efter alla kryptiska antydningar  berättar vad som pågår. Det hela började egentligen vid hemfärden från Valborgsmässofirandet i fjol. Genomfrusen efter att i snögloppen lyssnat på sången och ett vårtal som nästan frös inne. Min väninna och jag passerade ett äldreboende och kom så att prata om hur och var vi kunde tänka oss att så småningom bo. Ett ganska ingående samtal som kom i rättan tid. Jag hade under senare delen av det år som gått anat att den tunga sorgen avklingade och tanken på min framtid började ta form. Jag kände att nu var jag beredd för den boendeförändring jag medvetet inte velat forcera  fram. Vägen från tanke till handling var kort, redan veckan därpå anmälde jag mig till första lägenhetsvisningen. Jag köar i det kommunala bostadsbolaget och hade en bestämd uppfattning att jag skulle bo i centrala stan, Jag fick inte den aktuella lägenheten som var en riktig pärla och nu hade jag fått blodad tand. Valde noggrant bland lediga lägenheter med tanke på att den kommande bostaden skulle bli mitt hem för all min framtid. 

Kontaktade mäklare för förberedande åtgärder, tanken är att den dag jag hittar den bostad jag känner att jag vill bo i, ska försäljningen dras igång. Fram till dess är också min mening att jag ska försöka röja, sortera och kassera men med det otydliga målet  vill det riktiga drivet inte vill infinna sig - och dessutom tröttar det så ofattbart mycket, tror att den psykiska ansträngningen spelar mig sitt spratt. Den sysslan skulle vi ha varit båda två att genomföra.

Nå så kom då en lockande lägenhet ut, som dessvärre inte låg centralt utan här på det bostadsområde där jag bor sen 22 år tillbaka - efter att under åtta år som 'baglady' varit här i tid och otid. En annan följd av att den bedövande sorgen börjat lätta är att jag så sakteliga tar mig ut bland folk och hittar egna, nya oaser och därtill många vänner, jag känner tillhörighet i ett sammanhang. Det är, kunde jag också konstatera, betydligt värdefullare än att ha stadens utbud runt hörnet och att då samtidigt hitta nya sammanhang är inte heller gjort i brådrasket. Allt tar sin tid. I den vevan råkade en person yttra något i stil med att om du flyttar härifrån vad ska det då bli av dig! Avgjort, Jag anmälde mig till lägenhetsvisningen här på området och låg som köetta till någon dag innan anmälningstiden gick ut vilket kändes hoppfullt fram till de allra sista timmarna då en intressent dök upp med många fler poäng än jag har. Inte kul alls. 

Visningsdagen kom  och jag pratade med en bekant i kön som visade sig vara den som hade flest poäng men som samtidigt sa att de inte var de intresserade av denna lägenhet utan det egentligen fanns en annan som de hellre ville ha och skulle gå på visning någon dag senare. Det lät ju uppmuntrande för mig och förhoppningen att jag ev kunde få lägenheten steg. Den motsvarade på alla punkter mina förväntningar, såg för mitt inre det potentiella hem jag skulle bo och trivas i framdeles. Vetskapen om hur lång tid en flyttning tar, d v s innan man vant sig, innan man hittat balans och harmoni i hemmet,  gör att jag börjar få lite bråttom, jag har inte all tid i världen på mig skulle jag tro. Jag lämnade visningen fylld av hopp och med stor förväntan som dock krossades totalt av det telefonsamtal som kom under kvällen. De andra spekulanterna hade plötsligt ändrat sig och talade om att de skulle tacka ja till lägenheten. Falluckan stod på vid gavel, jag hade svårt hålla kontroll på rösten, ville att samtalet skulle ta slut fortast möjligt och då kom det stora tårflödet. Nattsvart, nattsömnen infann sig aldrig och resten är historia. 

Jag erinrar mig att i just den dagens tidning fanns en lång artikel om vad man skulle tänka på vid en visning - det gällde köp av lägenhet - och där poängterades att man skulle gå i sin egen bubbla och inte lyssna till kommentarer från andra besökare. Det goda rådet hade jag tyvärr inte tagit till mig.

Med tanke på tidsbegränsningen jag nämnde har jag lämnat den här incidenten bakom mig (fast det skaver och jag känner mig inte tillfreds med det som hände) men jag vet var jag har mitt fokus. 

Lördagarna hålls regelbundna Jazzcaféer som jag försöker besöka men efter jul har det verkligen gått snett för mig beträffande den vanan. I lördags kändes det som det var precis vad jag behövde och parvlade mig iväg dit. Promenaden tar bortåt en timme men det var skönt väder om än inte helt utan nederbörd, Det uppvägdes fullständigt med råge av musiken, mjuk,skön och harmonisk och jag gick därifrån med verklig feel-good känsla. 

Ben Paterson

Neal Miner

Erik Söderlind

Jag sa till min bordsgranne att det var så fint att det kändes som en söndag lördagen till trots. Den amerikanske pianisten Ben Paterson hade dessutom svenskt påbrå genom sin mor från Kälarne i Östjämtland. 

Ett länk tips https:/ https://www.youtube.com/watch?v=87-B6s2oflQ

Idag ännu en långpromenad som höll på att knäcka mig, den vanliga rundan tog hela 20 minuter längre tid än vanligt. Långa sträckor var ordentligt moddiga och det var tungt att gå, men stegräknaren upplyste om att jag presterat nästan 11000 steg. Inte så illa! Däremot att mikra en wokad rätt är matdestruktion men, men,  det fick ändå duga. Sen soffan och lördagskrysset, skön vila och avspänning.Middagsmaten blev en klass högre med bl a ungsrostade rotsaker, potatis, morötter, palsternacka och rödbetor.

Tilläggas kan att min terapi också innehållit ganska många timmar vid datorn i släktforskningens tjänst. Också värdefullt då får man får lov hålla tungan rätt i mun och tänka på det man håller på med, fallgroparna är många om man inte koncentrerar sig och att rätta till misstagen är ett onödigt tidsödande.



When I grow too old to dream
I’ll have you to remember
When I grow too old to dream
Your love will live in my heart
So kiss me my sweet
And so let us part
And when I grow too old to dream
That kiss will live in my heart  
When I grow too old to dream
I’ll have you to remember
When I grow too old to dream
Your love will live in my heart
So kiss, kiss me my sweet
And so let us part
And when I grow too old to dream

That kiss will live in my heart









W