MINNEN KONTRA ICKEMINNEN

Hösten är kommen

Söndagen är på väg att gå över till kväll och jag försöker mig på ett inlägg, denna gång från datorn eftersom jag upplever att paddan strular till de för mig på et sätt som jag inte är tillräckligt kunnig för att tackla. Frågan 'r om detta blir lättare då jag sittandes på sovrumsgolvet med utsträckta ben och tangentbordet vinglande på mina knän. Väl värt ett försök ändå!

Började dagen med den vanliga långpromenaden efter att jag lyssnat på Söndagsintervjun på radions P! med den i mitt tycke absolut bäste intervjuaren, Martin Wicklin. på den kvinnliga sidan är/var min idol Ann-Marie Rauer (programmet Sverige) som tyvärr försvunnit från rutan, men de här båda behärskar en mjuk intervjustil som resulterar i förnämliga mänskliga program.

Promenaden var skön i soligt något svalare väder men jag förstår mig inte på mätningsresultatet i min telefon, appen Hälsa, stegmängden varierar och även promenadens längd fastän jag går samma sträcka varje gång. Misstänker att jag tar kortare steg ju fortare jag går men troligen rör det sig om ca 7 km. Numer bryr jag mig inte om att på något sätt pressa tiden utan tar mig runt i de takt som känns bekväm och att resultatet blir en ordentlig genomsvettning - ända in i märgen! Rundan går till stor del på en väg i närheten av skog där höstfärgerna så sakteliga börjar visa sig men det har ju fortfarande inte varit någon frostnatt här så grönskan är övervägande. 

Under gåendet virvlar tankarna runt i huvudet, oftast har jag långa utläggningar i mitt inre som skulle sitta bra  på pränt men tyvärr så stannar det mesta kvar där uppe bland cellerna. idag dock bearbetade jag det jag låtit bli rubrik till dagens inlägg, minnen i första hand men också betydelsen av det man inte minns. Anledningen till det har med flytten att göra. I samband med att jag tömmer flyttkartonger kommer många gamla och så att säga arkiverade saker fram bl en gedigen brevskörd. Inte bara mina egna under hela livet erhållna brev utan även min mors  och t o m min morfars brev.  Det har bara blivit små axplock som jag läst nu men bland mina egna brev förundras jag över med vilken iver jag började söka brevvänner från jordens alla hörn så fort jag efter ett år i realskolan kunde uttrycka mig på engelska. Det blev både kortare och längre brevväxlingar.  Det tog mig en hel dag att gå igenom den kartongen delvis beroende på att en del som jag kallar ickeminnen blev klarlagda när jag läste brev som min mor skrivit hem, de svar hon fått dels av min far och även sina systrar. Jag har till stor del förträngt att min mor var sjuk under långa tider och inlagd på sjukhus, bl a för blödande magsår. Som jag förstår kan det ha varit från det jag var i 11-årsåldern och periodvis framåt något år.En del händelser som jag inte förstått sammanhanget kring är totalt borta från mitt medvetande. 

Det hela slutade med att jag avbröt att läsa fler brev för tillfället, jag blev alldeles för berörd av det jag fått mig till liva och natten efter ville inte sömnen riktigt infinna sig. 

Nu har i alla fall den sista kartongen som fanns uppe i lägenheten blivit tömd, nu väntar jag bara på att leveransen från Ikea kommer och att jag får de beställda garderoberna monterade.  Jag hittar inte så bra bland mina kläder  och snart får jag behov av annat än sommarkläder. Framför allt behöver jag få ordning på liggande kläder som det inte finns någon plsts för, hyllor saknas.I morgon är  det äntligen dags att kontakta elektrikern enligt löfte, så  det kan så småningom bli ljus i mitt hus, hittills har det visserligen gått bra med fönsterlampor men det vore bra få stänga badrumsdörren. Det är nämligen enda sättet att få ljus i hallen den vägen!

För övrigt så har programmen för både Filmstudion och teatern kommit och ett antal biljetter  har införskaffats, men första filmen på Filmstudion var totalt värdelös, hoppas veckans föreställning blir trevligare.

Det var också premiär för Jazzcaféeet i går, en konsert som benämndes som Tribute to The Great Kai  & J.J.Två trombonister, Lars Ullberg och Hannes Falk, med band som hedrade Kai Winding och Jay Jay Johnson, trevliga, välklädda och välspelande, välutbildade musiker som kanske låter höra sig mer i framtiden, kanske i synnerhet pianisten Britta Virves. 

Här åkte kavajerna av 

När Jazzklubbens ordförande tackade musikanterna passade han på att dra en liten anekdot, han har många lustigheter på lager, och den här handlade om definitionen av en trombon. Han hade nämligen en gång spelat tillsammans med en trombonist, utbildad genom Frälsningsarméns försorg som hade förklarat ungefär så här: En trombon blåser man i ena ändan och Gud vet vad som kommer ut i den andra!

Efter det kom ett extranummer!

Jag slutar också med lite extra nämligen en bild av mitt orkidéfönster som blommar så tacksamt

.