VAR SAK HAR SIN TID

Förebud om kommande värme och efterlängtad vår?

Dessutom kan jag emellanåt undra var tiden tar vägen! Får rådfråga Bodil Jönssons tidslexikon Vad är tid. 

Ett påstående som ofta hörs är att det tycks finnas en speciell pensionärstid som är riktigt nedslående nämligen att tiden räcker till endast en aktivitet - sak - arbete - förnöjelse per dag. Den vecka som passerat verkar ändå vara det sanna beviset. Att jag nu börjar veckan med skrivande är på sitt sätt ett resultat av den tidsbrist som uppstod föregående vecka.

En vecka som fylldes av ett jätteutbud av aktiviteter under Berättarfestivalen som pågick och som 10-årsjubilerade med många tillfällen  till underhållning. För min del blev det två heldagar på muséet/teatern.

Min uppväxtkommun var vald till årets berättarkommun och hade sin dag i onsdags. Promenerade i solskenet till Nordanå där akttiviterna pågick. Lyssnade bland annat till Fia Kaddik som med stor inlevelse berättade under rubriken Levande samisk kultur. 

Hon avslutade med en joik till sin dotter (eller kanske det var ett barnbarn) och jag blev så glad att lyssna till ett framförande som kändes riktigt och ursprungligt. Det var mycket starkt och  den form av joik som jag minns från min mormor som ofta joikade när hon i slutet av sin levnad var på väg in i en annan värld där hon levde sitt oåtkomliga liv. 

Sorsele poesisällskap hade tid på scenen under eftermiddagen och gjorde ett utomordentligt snyggt framträdande, proffsigt och med avspända aktörer. Det hela kompletterades av musik där den fiolspelande kvinnan imponerade stort.

I bakgrunden projicerades konst av Lligo Matson vilket gjorde föreställningen komplett. De medverkande vittnade om den stora glädje som genomsyrat förberedelseperioden vilket också fanns med i uppträdandet. All heder åt de medverkande och tack för beviset att i en liten 'utrotningshotad' kommun finns stor inspiration och företagsamhet. 

Jag träffade helt klart bekanta, bland annat en barndomsvän och vi fick tillfälle att både äta lunch och ta en fika tillsammans. Som alltid tycks de många årens uppehåll vara som bortblåsta när man träffas och vi hade fina samtal med varandra. Men jag glömde påminna om den midsommar när vi åkte iväg till logdans i Nedre Sandsele och det som hände på hemvägen. Jag väljer att berätta nu istället. I den ljusa sommarnatten när vi startat hemresan, hon körde sin VW, blev vi pinknödiga och stannade vid ett vägskäl där ingen annan syntes till, satte oss bakom bilen, gjorde våra behov och åkte vidare. Första dagen efter midsommar fick jag på jobbet höra hur poliserna berättade sin historia! De hade varit ut på trafikkontroll midsommarnatten och när det äntligen kom en bil, en VW, gjorde de sig beredda att stanna den. Men ..... bilen stannade självmant och ut kom två flickor osv..... De hade inte hjärta att slå till utan lät dem åka vidare. Erkände jag delaktigheten? Nej naturligtvis inte!

På lördagen var det dags för en ny vandring ner till stan. Då stod för min del en föreställning på Nordanåtatern  på programmet. Det var en musikalisk berättelse om en familjs öden och äventyr genom generationerna, nybyggare i en kärv tillvaro med umbäranden, kärlek och stora tragedier. Miljön var näraliggande och de medverkande gjorde ett känslosamt och fint framträdande som arrangerades av Jazzklubben Boston. Jag hade avsiktligt gått iväg för att hinna äta lunch på caféet, fick som extra plus ett trevligt samtal med bordsgrannarna. Efter att ha lyssnat på berättelsen och följt med tre musiker på En musikalisk roadtrip genom Nordamerika var min dag på muséet nästan över, tog dock en fika och förgyllde dagen med en Budapestbakelse. Lycka!

På lördagarna är det en hel timme mellan lokalbussarna och när det var hela tre kvart kvar til nästa buss började jag vandringen hem, tänkte att jag kommer nog hem ungefär samtidigt som bussen och vädret var skönt vackert. Min planering stämde nästan, bussen hann före med någon minut.

I slutet av vandringen såg jag en pappa som kom bärande sin tydligen alldeles nyfödda baby i famnen och tanken som kom farande var ett tidsperspektiv. Det slog mig att när detta lilla barn uppnått samma ålder som min idag är det redan på gränsen till år 2100 och hur kan det då vara i världen. Lägger jag dessutom till att min mormor föddes 1869 och dog ett halvår innan sin 90-årsdag blir perspektivet svindlande. Så lite vi egentligen vet om människorna och deras liv genom generationerna, det gäller inte bara nära släkt utan helt allmänt. Där är det en stor nödvändighet att berättartraditionen hålls vid liv. En dopgåva som kanske vore värdefull för alla är ett tidsdokument till den nyfödde.   

En gisten portfölj fylld med minnen

Det är väl få som kan berätta vad som hände, vad och vem som fanns, vad som pågick  i hur många avseenden som helst under sitt födelseår. För mig låter det mäktigt att få en berättelse i ord och handling tillgänglig.

Till sist - hur många har fått ett handslag som tack för att man betalar sitt fika?Jag har! Det krånglade med Swishen när jag skulle betala onsdagen eftermiddagsfika, servern var tydligen överbelastad för tillfället men jag fick beskedet att ta mitt fika och försöka om en stund. Stunden gick förbi och själv gick jag också. På väg till bussen slog tanken till, jag hade smitit från betalningen. Förargligt pinsamt. Nåväl när jag stod vid kassan på lördag kom ägaren, som jag handlar med i onsdags, förbi och jag bekände min slarvighet och att jag nu skulle göra rätt för mig. Det var då handslaget kom med påståendet att han INTE hade drömt elaka drömmar om mig, i motsats till mig där det skavt i samvetet.

Ska försöka knyta ihop den här storyn och ta upp tråden jag kastade ut i början. Med de här dagarna plus en heldag på folkhögskolan och tisdagsvandring med åtföljande veckohandling så fanns varken tid eller kraft kvar för någon städning här hemma. Det blev i stället söndagsnöjet med åtföljande soffhäng på kvällen i sällskap med sticknålarna där en ny socka kom till världen. Provade sticka från tån och uppåt.  

Socka nr 2 på gång

En aktivitet per dag uppfylld, eller hur? 

Knytblus på er alla!